Sverige är ett tryggt land. Jag har inte tänkt så mycket på vad trygghet betyder, det har för mig bara varit en del av bakgrundsbruset, ungefär som att solen går upp varje morgon och att man äter sill till midsommar. Jag har helt enkelt varit en trygg svensk.
Efter söndagens partiledardebatt i SVT får de båda programledarne Anders Holmberg och Camilla Kvartoft skarp kritik på sociala medier: ”Man väljer ämnen som är så vinklade att det faller ett löjets skimmer över hela tillställningen” skriver en användare på X.
Om nu partiledarna i Sverige långt upp i högan nord av någon obegriplig anledning ska diskutera stora konflikter nere i Mellanöstern eller övriga stora vida världen under en partiledardebatt, hur väljer Agendaredaktionen ut vilken konflikt som ska diskuteras?
En gång frågade jag Hans Majestät Konungen vilken av Sveriges kungar som var hans favorit. Han log och sa att det hade väl varit underligt om han inte av släktkärlek hade satt en Bernadotte på mest framstående plats, nämligen Karl XIV Johan, den förste av hans släktingar på Sveriges tron. Det hade jag inte tänkt på utan föreslog obelevat och utan respekt för majestätets redan så tydligt framförda mening i stället Gustaf III – som faktiskt är min favorit. (Han genomförde motsvarigheten till franska revolutionen och tog ifrån adeln dess privilegier och införde något som påminde om demokrati på några veckor.)
Jag vet inte om det är för att jag börjar bli lite till åren som tankarna om livet, som det var förr, tränger sig på allt mer. Det Sverige där jag växte upp känns som en annan planet. Mamma hängde tvätt på en tvättlina på gården, ytterdörren stod olåst från morgon till sen kväll och gängkriminalitet, skjutningar och sprängdåd var något som hände i andra länder, långt härifrån.
När man läser eller hör talas om den transatlantiska slavhandeln, främst under 1700-talet, är det mycket som sällan nämns. Därför var det uppfriskande att läsa Patrik Engelaus text här som bidrar till att bredda perspektivet.
Få uttryck har blivit så uppmärksammade, stolt utslungade, men också förkättrade, som sentensen ”den osynliga handen”. Formuleringen myntades av Adam Smith, en av den ekonomiska liberalismens anfäder. Tanken är, ungefär, att företagaren vidtar sina mått och steg för egen vinning, men att detta genom en osynlig hands försorg omvandlas till fördelar och framgångar för andra, vilket inte alls var företagarens avsikt. Så här skrev Smith i sitt stora verk Wealth of Nations (1776):
Den religiöse socialdemokraten Ulf Bjereld skriver förnöjt på sociala medier om hur den svenska artisteliten nu släppt en skiva till förmån för Palestina. Nu fylls hans kommentarsfält av hånfulla kommentarer. Här återger vi några av dem:
Senaste veckan har det gång på gång dykt upp en skärmdump på Facebook, så absurd att jag trodde det var fejk. Det var det inte. Nu ska det nämligen bli mode för män att ha pissfläckar på jeansen.
Modeskaparna själva drar den skrattretande valsen att de skapat jeans med artificiella pissfläckar som en kommentar till kapitalismen och konsumtionssamhället.
Med anledning av de nu pågående tumulten vid de mest prestigeladdade amerikanska universiteten slogs jag av en banal observation som kanske inte har någon relevans. Vad kravallerna, som mest riktar sig mot Israels krigsmakt och landets premiärminister Netanyahu egentligen handlar om, är inte lätt att veta. Judiska tänkare som jag känner menar att en permanent pyrande antisemitism som fram till nu har hållits i schack av den västerländska civilisationen plötsligt förlorat sina hämningar och väller fram som en hänsynslöst straffande eld.
Vänsterpartisten Malcolm M Jallow i Malmö sprider desinformation om Eurovision Song Contest. På sitt officiella X-konto skriver han mängder med inlägg om att tävlingens flaggregler strider mot demokratin. Det stämmer inte. Arrangören av ett evenemang har rätt att själv bestämma reglerna.
Inom loppet av en timme en helt vanlig torsdag nåddes jag av fyra övernaturliga budskap. Först upptäckte jag Snövits magiska spegel inne i en klädbutik (se bilden ovan om du inte tror mig). Jag utesluter inte att butiksinnehavaren själv satte upp texten, men hur kunde hon veta att jag skulle gå in i provrummet? Eller menar hon att alla människor är lika vackra och vad betyder i så fall ordet?
”Palestinska flaggan förbjuden i Eurovision-arenan” är rubriken till en text i Göteborgsposten, som handlar om flaggreglerna Eurovision. Rubriken antyder att det är specifikt den palestinska flaggan som är förbjuden.
Så är inte fallet.
Den som ger sig i kast med filosofin, särskilt den del som handlar om samhällenas organisation, får räkna med att bli besviken ty här finns inga fasta regler och allmänt acceptera sanningar som håller över tiden. Till exempel är jag själv bekymrad över begreppet ”illiberal demokrati” och bekymrad betyder här inte nödvändigtvis att jag skulle ligga sömnlös över företeelsens existens utan bara – inte så bara! – att jag inte vet hur den illiberala demokratin är konstruerad.
En idag nästan bortglömd betydande svensk person som med sin kompetens verkat som konsult – läs rådgivare – till många.
Västeråsbaserade vänsterpartisten Hawar Asaiesh hånas på sociala medier när hon skriver om en påstådd nazistattack mot Socialdemokraternas demonstrationståg på 1 maj. ”Några stollar som håller en banderoll är ingen ‘attack’. Kallas för motdemonstration.”
År 1909 beslöts att inkomstspärrarna till andrakammarvalet skulle tas bort så att alla män fick rösträtt. Vid andrakammarvalet år 1921 hade även kvinnorna fått rösträtt. Den plan, där kampen om det ekonomiska överskottet utspelades, var därmed helt förändrad.
Denna krönika är en analys av begreppet kultur och varför det som idag ofta benämns kultur i själva verket är antikultur
För en definition av begreppet kultur måste gälla
Den nya rikspolischefen Petra Lundh beskrevs av många som enormt kompetent vid tillträdandet. Jag är benägen att hålla med.
Jag menar; ingen företrädare för polisen har väl kunnat framföra de gamla vanliga klyschorna så känslosamt och uttrycksfullt som hon. När hon rabblar ur sig ”Helt fruktansvärt, oacceptabelt, råhet totalt utan empati, skola och socialtjänst, alla måste hjälpa till, vi klarar inte detta själva!” och annan gammal skåpmat går hon verkligen genom rutan.
För ett antal årtionden sedan jobbade jag med så kallat u-landsbistånd, ett begrepp som numera verkar föråldrat eftersom det inte längre heter u-länder utan Global Syd och eftersom hela föreställningen om att vi svenskar, som ej ens kan hålla mycket ordning på vårt eget land, skulle kunna bringa reda, fred och BNP-tillväxt samt stävja korruptionen i exempelvis afrikanska samhällen där till och med erfarna kolonialister såsom engelsmän och fransmän på det hela taget gått bet.
Nu är det dags igen. 1 maj är kommen och med den de röda fanorna som vajar på gator och torg när socialdemokrater och kommunister marscherar i takt på samma sätt som kommunisterna i det forna Sovjet och i diktaturen Kina. ”Upp till kamp” gastar de uppfordrande – men mot vad?
Om du har råkat googla på en kommuns hemsida har du säkert sett att de flesta kommuner idag har uttalade visioner om hur framtiden ska bli. Orden är vackra och illustrationerna är ännu vackrare men om man synar det hela lite mer noga inser man snart att visionerna är både substanslösa och oansvariga.
”Valborgsmässoafton på Skansen. Man får 20 minuter och sedan ska det firas med Arabisk musik!”
Så skriver en användare på sociala medieplattformen X efter sitt besök på Skansens valborgsfirande. Musiken framfördes av Tarraband, ett Malmöbaserat band med en sångerska som sjunger på arabiska och som bland annat har turnerat i Hamasstyrda Gaza.
Du kanske tror att det här är någon sorts ideologisk propaganda, men det är det inte. Det här är solid, vetenskaplig sociologi eller statskunskap eller något annat stabilt och vederhäftigt akademiskt ämne i den genren. Nationalekonomi, kanske.
Från Ekot 21 april:
”Nära hälften av de migranter som har högskoleutbildning i Europa är överkvalificerade för de jobb de har. Sverige kommer på femte plats i en rankning av 22 länder och regioner i Europa som har svårast att ge högutbildade migranter jobb.”
I boken Sverige och svenskarne eller från slott till koja. Minnen från en flerårig vistelse i Sverige (1893) skildrar amerikanen William W. Thomas Jr. (1839-1927) Sverige och svenskarna.
Författaren tituleras ”Amerikas förenta staters envoyé och extraordinarie och ministre plénipotentiaire i Sverige och Norge”.
För många år sedan såg jag en film av Luis Buñuel som hette Mordängeln. Den handlade om ett elegant party i något spansktalande land. Knorren var att folk aldrig gick hem. Efter några dagar uppstod svält, skäggstubb och slagsmål, men ingen lämnade huset. Räddningstjänst och polis fylkades utanför, men ingen gick in. Det fanns inga hinder för ett normalt avslutande av kalaset, men det skedde inte. Lokal, omotiverade och obegriplig handlingsförlamning hade uppstått.
Feministen och poeten Hanna Lilja skriver på sociala medieplattformen X att den ifrågasatta attacken i Gubbängen är det värsta terrordådet i modern tid. Kritiken är massiv: ”Värre än Drottninggatan där fem personer DOG?” skriver en användare.
På sociala medier går diskussionerna varma om huruvida attacken i Gubbängen verkligen var en nazistattack, som Expo påstår, eller om det hela är ett påhitt eller något som orkestrerats av dem själva. Och även om det givetvis finns all anledning att förmoda att ett politiskt möte med kommunistiska förtecken mycket väl kan få oönskad påhälsning av våldsbenägna nazister så finns det lika stor anledning att fråga sig om man verkligen kan lita på Expo.
Det finns, påstår jag, ingen civilisation före vår som inte varit vidskeplig, en del av dem så obehagliga och grovt skrockfulla att de i vårt land inte fått gå lösa. Tänk till exempel på de latinamerikanska indianerna som ordnade glada fester som slutade med att en eller flera festdeltagare åts upp av de andra gästerna. Föreställ dig att midsommarkalaset avslutas med en vickning på nygrillat människokött.
DET GODA SAMHÄLLET 