En av de märkvärdigaste och mest oförklarliga samhällsförändringar som inträffat i det nära förflutna – precis vad jag menar med ”nära förflutna” vet jag inte, det är ungefär som när Anders Tegnell uppfann åldersbestämningen ”äldreäldre” – är att tandläkare och likställda har börjat skicka ut elektroniska påminnelser om planerade besök när den beslutade tidpunkten närmar sig. Sådana påstötningar kan med en välvillig tolkning beskrivas som en höjning av samhällets civilisationsnivå eller grad av allmänmänsklig omtanke. Själv blir jag bara förbannad och kan gå en hel dag och reta mig på sådana meddelanden.

Jag har skrivit ett antal krönikor på temat att den politiska makten i Sverige åtminstone sedan sextiotalet – tvärtemot alla löften och försäkringar om att demokratin skulle förstärkas genom subsidiaritet och decentralisering för att ge folket ökat inflytande över sina liv – obönhörligt, år för år, centraliserats ytterligare något snäpp.

När drottning Kristina hade abdikerat, konverterat och flyttat till Rom träffade hon den världsberömde portugisiskbrasilianske jesuiten Padre Antônio Vieira. Dessa två, som utvecklade någon sorts bekantskap, kanske rentav vänskap, tillhörde tidevarvets intellektuella och kulturella avantgarde.

Många menar att den politiska korrektheten eller wokismen, vilket jag menar vara samma lära, är undergångsdömd. När folk upptäcker vilka stolligheter denna filosofi leder till, hävdar dessa optimister, så startar ett allmänt tillfrisknande och det sunda förnuftet återtar kommandot över människornas sinnen. Det blir slut på manliga elitsimmare som efter att ha anmält könsbyte på Skatteverkets hemsida tilldelas utmärkelser såsom årets idrottsliga bragdkvinna.

Vladimir Putin är känd eller, om du föredrar, ökänd för sitt uttalande om att Sovjetunionens kollaps i slutet av 1991 var en av nittonhundratalets ”stora geopolitiska katastrofer”. Han har mig veterligen inte förklarat vad han menar med det vilket satt myror i huvudet på mig. Det antas allmänt i västerlandet att Putin i egenskap av gammal rysk KGB-agent självklart solidariserade sig med Sovjetunionen som idé och konstruktion och att den katastrof han beklagade rimligen måste ha varit sovjetstatens sönderfall.

Jag sjunger, eller snarare deklamerar, Kungssången – du vet den som börjar ”Ur svenska hjärtans djup en gång, en samfälld och en enkel sång, som går till kungen fram!” – oftare än du tror och det är inte så mycket för att jag grips av rojalistiska känslor utan för att versen med sina femtiotvå stavelser är ett unikt hjälpmedel för att kontrollera antalet kort i en kortlek.

Tänk dig två samhällen. De är precis likadana i alla avseenden utom ett, nämligen den mentala utrustningen. Samma natur, identiska människor, samma storlek, samma befolkningspyramid, samma klimat, bara olika tänkande.

I tonåren läste jag en bok som gjorde ett okuvligt intryck på mig. Jag minns inte vad den hette och det är jag tacksam för eftersom jag annars kanske fått för mig att återläsa den och upptäcka att jag missförstått allting och att mitt liv därför står ostadigt som ett hus på pålar vid stranden under en storm. Men jag minns att författaren hette Arthur Koestler, en ungrare och sedermera engelsman som blev mycket hyllad för att han först blev brinnande kommunist och sedan avföll till något annat. Det var alltid någon som ville döda honom. När han satt i en dödscell i general Francos Spanien hörde han varje morgon en grupp fångar marscheras ut för att hängas. Kvinnorna blev galna i honom och lät sig gärna inlemmas i hans seralj. Jag tror att han skrävlade en hel del men sådant får man ursäkta hos folk som hjälper en att bygga en samhällsförståelse.

Eftersom jag tror att det finns en alldeles distinkt svensk kultur som vi aldrig pratar om och därför har svårt att definiera ska jag besvära läsekretsen med ett aktuellt spörsmål i det ärendet.