
Vi svenskar är i allmänhet mycket stolta över att leva i en demokrati men vi bryr oss inte om att utreda vad vi menar med demokrati. Så här skrev jag för några veckor sedan:

Igår skrev gästskribent Emma Olsson här på Det Goda Samhället om de många turerna kring Northvolt och den gröna omställningen. Den uppmärksammas också av opinionsbildaren Henrik Jönsson i hans senaste veckokrönika Den gröna bubblan.

Ingenting kunde ha varit mer förutsägbart än att TV4:s Kalla fakta skulle vinna tv-priset Kristallen för sin granskning av Sverigedemokraternas så kallade trollkonton. Det var avgjort redan i samma sekund som den uppmärksamhetstörstande huvudpersonen vattenkammade sig och började wallraffa. Det finns ingenting som är så oproblematiskt, och som vinner så mycket gillande, som en granskning av Sverigedemokraterna. Snacka om att göra det lätt för sig.

Enligt Snorres Edda gästade guden Tor med några andra asagudar jätten Utgårdaloke eller Skrymer där diverse tävlingar utspelades. Problemet var att Skrymer hade förhäxar asarna som i själva verket fick genomföra omöjliga uppgifter. Loke fick till exempel tävla löpning med Huge som i själva verket var Tanken som ingen kunde slå i hastighet och Tor misslyckades med att tömma dryckeshornet vilket Skrymer hade förbundet med havet.

Det går allt snabbare utför för Northvolt. Senaste veckan har flera analytiker förutspått en mörk framtid – i Dagens Arbete jämförs projektet med det kostsamma superfiaskot Stålverk 80 och forskaren Christian Sandström förutspår konkurs. Kristdemokrater i Skellefteå kritiserar styret och kallar dem ”fartblinda”. Men det som sker nu gick att förutspå för flera år sedan så varför reagerar alla så sent?

Jean-Claude Juncker, luxemburgsk advokat och tidigare Europeiska kommissionens ordförande, blev världsberömd för sitt vitsiga och insiktsfulla svar på anklagelserna om att politiker inte vet hur de ska lösa sina respektive länders problem. ”Vi vet precis vad som behöver göras”, sa han, ”men vi vet inte hur vi ska bli återvalda när vi gjort det”.

Allt oftare träffar jag politiskt intresserade och kunniga personer som erkänner sig vara i beråd. De vet inte vad de ska kalla vårt – och det övriga Europas, som har ungefär samma upplägg ehuru med avsevärda lokala skillnader; betänk till exempel att Storbritannien har personval så att väljaren har ett personligt ombud i den beslutande församlingen, något som jag tror för Sverige skulle vara ett betydande fall framåt – statsskick. För varje år som går, förefaller det dem, känns begreppet demokrati alltmer främmande vilket märks inte minst i invandringsfrågan, där Europas politiker sedan länge haft en betydligt mer välkomnande attityd än väljaren i gemen. Den tyska valchocken i förbundsländerna Thüringen och Sachsen, där invandringsskeptiska eller -fientliga partier tog kommandot, kom som en hink kallt vatten över huvudena på tyska etablissemangspolitiker.

När Länsstyrelsen Östergötland skulle annonsera efter en jurist, för att driva Sveriges arbete mot hedersrelaterat våld och förtryck, valde de att illustrera annonsen med bilden av en kvinna i hijab. Om det skriver debattören Jelena Bonner på Document.se.

Advokat Bo Wenander står inför sitt hittills svåraste juridiska uppdrag. Hans klient är åtalad för mord. Wenander befinner sig på sitt kontor på Hantverkargatan. Om en timme ska tingsrättsförhandlingen börja.
Det är inte ofta man får ta del av en så mångfacetterad och gripande monolog som den Rasmus Dahlstedt bjuder på i sin senaste pjäs Djävulens advokat – bortom rimligt tvivel. I en dryg timme sitter man trollbunden medan en mänsklig tragedi målas upp och griper sig fast i hela ens väsen.

Just nu står husmanskost i fokus – givetvis på ett negativt sätt. Att det nu finns skolor som övergått allt mer till att servera svensk husmanskost, där det stundom ingår fläsk, faller inte i god jord hos den evigt medborgarfientliga journalistkåren. Aftonbladets Anders Lindberg drabbades av akut moralpanik och skrev på sociala medier att det är att ”jävlas med barn” – trots att det handlar om gymnasieelever där en stor andel är myndiga.
Bland vanligt folk är dock tongångarna generellt väldigt annorlunda. Svensk husmanskost står högt i kurs när folk utanför mediekårens exkluderande lilla skrå får säga sin mening.

Häromdagen inträffade något som nästan fick mig att tappa andan. Det kom ett brev ifrån en tysk myndighet till sonen. Han har studerat i Tyskland en tid och nu flyttat hem. Brevet kom ifrån ”Kreisverwaltungsreferat” i München och visade sig vara helt odramatiskt. Det var bara en bekräftelse på att han hade anmält att han nu hade lämnat landet.

Det var förstås bara en tidsfråga innan traditionen med kräftskivor än en gång skulle uppmärksammas negativt. Så är det ju alltid med svenska traditioner – både medierna och kulturen har ett tvångsmässigt behov av att slå ner på alla svenska kulturföreteelser. Och kräftskivan tycks vara en särskilt vass och obekväm nagel i ögat på pk-eliten.

Människan tycker om plågor och oro. Däri skiljer sig folken inte mycket från varandra. Däremot väljer de, tror jag, att genom tiderna utsätta sig för ganska enahanda kval. Till exempel tycker ryssarna om mordiska och despotiska härskare. Ivan den förskräcklige var sådan, tsarerna var sådana och Putin är även han en obeveklig diktator. Svenskarna vill genom jantelag, mobbning och reglementerade tråkningar (”nollningar”) ingjuta livslång skam i sin nästa så att han begriper att han har skuld till den samhälleliga anfäktelsen på modet – exempelvis den globala uppvärmningen – och inte ska få för sig att han är något värd. (En polsk byggmästare med företag i Sverige säger att han då och då måste ta en veckas semester i hemlandet för att få uppleva frisk luft och sunda, mänskliga kontakter.)

Den amerikanske historikern Darryl Cooper har retat upp en hel värld genom en intervju hos Tucker Carlson där han sa att Winston Churchill var ansvarig för andra världskriget. Här kan du se några av reaktionerna. Sedermera har Cooper åtminstone delvis förfinat sin anklagelse och sagt att skulden förstås inte bara ligger hos en enstaka individ, Churchill alltså, utan hos hela det engelska imperiet, vars intressen Churchill företrädde.

Jag lyssnade nyligen på ett avsnitt av Omvärldsanalys på Swebbtv. Ett av ämnena var särskilt intressant, nämligen det om Aspirin. Sedan långt tillbaka vet man att acitylsalicylsyra har en blodförtunnande effekt och när min egen far fick sin första hjärtinfarkt 1984 uppmanades han att ta en tablett om dagen av aspirin, albyl eller magnecyl. Idag tycks läkarna helt avfärda dessa mediciner för att istället konsekvent skriva ut en oerhört mycket dyrare.

I serien Förskräckliga Men Användbara Förenklingar, även kallade Fördomar, ska jag nu blottlägga de väsensskilda grundföreställningar som vägleder folken norr om respektive söder om Alperna. Läsaren kommer att förstå exempelvis varför den tyska förbundspresidenten fru Merkel aldrig kunde komma överens med sin grekiska motsvarighet, vem det än råkade vara.