Så här röstade Europas schlagerentusiaster i Eurovisonfinalen. Jurygrupperna röstade på ett helt annat sätt.
Det retar gallfeber på kulturetablissemanget och SVT rapporterar om det ohyggliga med den tendentiösa rubriken Kravet: Utred fusk i ESC. Som om det redan står klart att det ÄR fusk – vilket det naturligtvis inte gör.
Nästan alla människor jag träffar tycker att president Donald Trump är äcklig. Då säger jag inställsamt att även jag naturligtvis med kraft tar avstånd från presidenten. Det är hos oss god ton ungefär som att inte bli full och kräkas på mattan på fina middagar hemma hos andra. Emellertid har jag inte begripit varför väluppfostrade människor inklusive framstående opinionsbildare känner sådan avsky för presidenten. När jag frågar sådana oftast sympatiska och trevliga människor varför de inte tål presidenten så får jag för det mesta inget svar annat än möjligen att han ljuger. De flesta är övertygade om detta utan att själva ha upplevt det i något som Trump sagt eller skrivit.
När Eurovision avgjordes i lördags fick Israel, för andra året i rad, svenska folkets röster. Det var ”chockartat” tyckte Filip Stiller Borowicz, den före detta konståkaren som i egenskap av Eurovisionfantast rapporterade för TV4.
Hur är det möjligt att svenska folket inte har tagit till sig av TV4:s och andra mediers enögda skuldbeläggande av Israel?
Är det verkligen så illa att folk fortfarande kan tänka själva?
Jag tycker om att göra listor. De underlättar livet. Med bra, genomtänkta listor går mina besök i livsmedelsbutiken som en dans. Listor kan användas för nästan alla ändamål. Om man exempelvis har en segelbåt, där saker går sönder hela tiden, är man helt förlorad till höstuppläggningen om man inte en noggrann rulla över allt om slutat fungera.
Av en tillfällighet hamnade jag sent på lördagskvällen i SVT:s underhållningsprogram Eurovisionen fullt av blixtrande ljus, skrän och akrobatiska konster i en förfärlig blandning. Skulle jag haft dolda anlag för epilepsi hade säker detta utlöst en allvarligt anfall. Som tur finns det avstängningsknappar för såväl ljud som ljus.
Makthavares lösning på alla problem är att de själva måste ha mer makt. I samhällen där de rika bestämmer kommer inflytelserika ekonomer regelmässigt fram till att exempelvis arbetslöshet bäst bekämpas med skattesänkningar. Det angivna skälet är att de rika ska få lust att investera mera, men jag tror att förmögenhetsförstärkning för de rika som bestämmer i sig är skäl nog. Motsvarande svenska järnlag definieras av att det är politiker, inte kapitalister, som bestämmer. I vårt land löser vi därför våra bekymmer genom att ge politikerna och deras institutioner mer makt.
Nu är polisens utredning om morden på Risbergska skolan klar. Det står klart att Rickard Anderssons motiv hade noll med rasism att göra och att mediernas snabba fokus på offrens etnicitet var exakt den sortens ansvarslösa sensationsjournalistik som jag och många andra redan från början hävdade.
Leif – ”Vad fan får jag för pengarna?” – Östling lade nyss fram slutrapporten från Kommissionen för skattenytta som han själv startade för nästan fyra år sedan och sedan dess har drivit och finansierat. Han exemplifierar sitt jordnära angreppssätt med observationen att Region Stockholm under coronapandemin köpte munskydd för 42 kronor styck medan lastbilstillverkaren Scania, där han själv varit VD, köpte samma munskydd för 27 kronor. Vem som helst begriper att här finns skattepengar att spara och ökad skattenytta att utvinna. Östling menar att det slösas bort minst 300 miljarder kronor om året, ungefär fem procent av BNP, vilket jag tror är en allvarlig underskattning, men Östlings trovärdighet vinner naturligtvis på att han inte presenterar några glädjekalkyler. Han tänker som en företagsledare som vet att han får äta upp sina ord vid nästa bolagsstämma, inte som en politiker som endast i undantagsfall behöver stå till svars för sina dumheter.
I tisdag kom president Trump på visit hos Saudiarabiens kronprins och härskare Muhammed bin Salman. Jag har inte läst så mycket om besöket i svenska tidningar annat än lite snörpiga kommentarer om att kronprinsen mottog presidenten i en golfbil som på något vis förvandlades till ett kafferep, tydligen en vanlig ärebetygelse i Riyad, samt att ett vapenavtal om 142 miljarder dollar, vilket är nästan en fjärdedel av Sveriges BNP (andra källor anger avtalets värde till 1,5 svensk BNP), undertecknades. Dessutom skulle Trump få en Boeing 747 av Qatar eftersom presidenten tröttnat på sin gamla Air Force One. Politiskt sett verkade det magert även om siffrorna var imponerande. Men stora pengar, bling-bling och golf är ju det som framför allt anses intressera Trump, så beskrivningen var väl i sin ordning.
Om Liberalerna skulle vara en individ skulle den individen sitta på en låst psykavdelning och få intensiv behandling för vanföreställningen att den är Napoleon. De senaste två decennierna har de gått från att samla drygt 13 procent av väljarkåren till att ligga farligt nära, och i de senaste opinionsmätningarna till och med under, 4-procentsgränsen – ändå sätter de näsan i vädret som vore de kungligheter av Guds nåde.
Jag läser just nu Noveller av Runar Schildt (1888–1925). Novellerna handlar om människor som lever i småstäder eller i ett lantligt Finland i början av adertonhundratalet.
De lever ofta i en trång bygemenskap. Det är långt till affärer och till polisen. De kan lugnt bränna hemma och klå hustrun utan något ingripande från statsmakten, bara det sker i hemmen, utan insyn.
Du kanske trodde att de rusande mat – och kaffepriserna beror på världsmarknadspriset? På skördar som slagit fel? Till och med på kartellerna inom livsmedelshandeln? Nu har Aftonbladet slagit fast sanningen: Det är Jimmie Åkessons fel att kaffet är så dyrt och att matpriserna rusar!
När vi samtalar om orsakerna till de ”utmaningar” som ungefär samtidigt och på samma sätt drabbat världens dekadenta västländer – mångkulturalism, växande sociala klyftor, tilltagande analfabetism, bidragsberoende (man får inte tro att det här är något som bara drabbar Sverige!) – så säger min portugisiskalärarinna i Rio de Janeiro att detta elände är en modern form av underutveckling som särskilt hemsöker högutvecklade västländer på deken samt att allt beror på kapitalismen.
Just nu pågår nya stora stadsomvandlingar över hela Sverige. Alla kommuner, från de minsta till den största, tar fram nya så kallade visioner om hur framtiden ska se ut och den ena visionen är mer verklighetsfrånvänd än den andra. Den lilla grupp människor som får betalt för att tänka fram visionerna tycks leva i en annan värld än resten av invånarna.
Så har det alltid varit. Annars skulle man inte ha byggt parkeringshus och kontorskomplex i Klarakvarteren eller smällt upp en samling blekblå hyreskolosser i Haga Norra. Och beslutsfattarna fortsätter på den inslagna vägen, utan att lära av sina företrädares misslyckanden.
Klickbete, eller clickbait som det heter på engelska, är benämningen på vilseledande rubriker som ska locka läsare att klicka på en länk på en webbsida. Modellen förknippas ofta med virala sajter av olika slag – mer eller mindre oseriösa webbplatser som behöver mängder med klick för att överleva – men numera dyker samma sensationslystna och vilseledande rubriker även upp på public service.
Så här stod det häromdagen i affärstidningen Forbes:
Det talas mycket om USA:s 34 000 miljarder dollar i statsskuld. Det talas mindre om underskottet – den mängd nya lån som varje år måste upplånas och därmed ökar statsskulden. Det viktiga är den summa som det kostar landet att låna så mycket pengar. Den siffran har inte fått lika mycket uppmärksamhet, vilket den borde. Det är skuldtjänsten, eller den summa pengar som spenderas varje år för att betala räntorna och eventuella amorteringar på skulden, som borde bekymra oss.
År 2019 skrev jag om varför vi måste slåss för att värna äganderätten. Trots pompösa valtal och ny regering är vi farande kvar i samma hopplösa position och ingen verkar bry sig.
Det kan rakt inte betraktas som en harmlös socialism att under lång tid urholka Europakonventionenens äganderättsskydd. De regler vi vuxit upp med och som fortfarande lärs ut på högskolor och universitet måste få gälla. Det gör dom inte idag.
Jag går inte i kyrkan särskilt ofta men det blir ett och annat dop, bröllop och (allt oftare, tyvärr) begravning.
I kyrkan sjunger man psalmer. Två populära psalmer som jag tycker särskilt illa om är 289an (”Guds kärlek är som stranden och som gräset”) och 791an (”Du vet väl om att du är värdefull”).
Kvinnofolkhögskolan i Göteborg anordnar Queersalsa för Palestina. Under tre tisdagar kan hågade kvinnor och transpersoner träna upp sina färdigheter för att sedan resa till Gaza och visa vad de kan.
Jag har i många år varit stammis på en kinarestaurang. Kineser jobbar mycket.
Den kinesiska kvinna som arbetar där börjar nu närma sig pension och restaurangen som varit hennes arbetsplats i decennier är snart ett minne blott.
Jag har (turligt nog för mig) aldrig deltagit i något krig eller ens kommit i närheten därav, men jag sett filmer, läst böcker och hört berättelser om krig som fått mig att vändas ut och in. Om jag dessutom mobiliserar fantasin framträder scener som göder den avsky man måste känna inför denna vedervärdiga hantering.
Det finns så mycket att glädjas åt. Ibland är det svårt att se det, eftersom vi lever i ett märkligt självutplånande land där den egna nationella känslan anses som kränkande, felaktig och till och med farlig, men en sån här dag i maj, när syrenerna börjar blomma och häggen doftar som bäst, kan inte ens den pk-marinerade överheten provocera mig.
Den här texten publicerade jag för mer än tio år sedan. Tio år måste väl anses räcka för att ge ett tillförlitligt svar på rubrikens fråga. Svaret är nej.
Som ung biologistudent på 70-talet var det lätt att imponeras av Richard Dawkins. En geniförklarad ung forskare, som med boken ”Den själviska genen” tog Darwins evolutionslära in i den molekylära tidsåldern. Att hans teorier blev till bestsellers och tilltalade vanligt folk, fick förstås en och annan att rynka på näsan.
För länge sedan såg jag en tankeväckande förstasidesrubrik i en smålandstidning. Rubriken löd: ”Elsa, 82, svälter. Vad gör kommunalrådet?” Det visade sig handla om en ensligt boende dam som hade fått svårt att ta sig till livsmedelsbutiken på grund av ymnigt snöfall.
Kanske är det min ödeslott i livet att gång efter annan låta mig förföras av någon lättbegriplig och till synes moraliskt tilltalande verksamhet eller tankemodell för att sedan genomskåda arrangemanget och känna mig skyldig att avslöja det som ett regelrätt bondfångeri. På det viset blev jag en gång marxistisk läsare – jag är den enda jag träffat som läst alla fyra banden av Kapitalet, alltså inklusive Teorier om mervärdet – tillika medlem av Vänsterpartiet Kommunisterna och ganska snart, efter en partiell tillnyktring, byråsekreterare på Sida. Därigenom anser jag mig ha en hygglig grund för att bedöma både marxismen och biståndet även om det i båda fallen handlar om filosofiska snarare än empiriska kunskapsfält vilket gör att man aldrig får något solitt matematiskt bevis för sanningen.
Tar man del av politikens utveckling under det franska 1700-talet märker man hur sökandet efter en ny ordning, sedan kungamakten störtats, leder till ständiga misslyckanden och en allt större förvirring. Lösningen blir en återgång till först Napoleons diktatur och därefter till återinrättandet av kungamakten.
Under den pågående konklaven spekuleras vilt om vem som kan bli ny påve. Ett av namnen, som figurerar i medierna och på olika bettingsajter, är Anders Arborelius. Eftersom ingen kardinal någonsin medger att påvestolen lockar (i Arborelius fall är det sannolikt dessutom sant) slår han förstås ifrån sig med båda händer – men inte bara det. Han passar också på att hånfullt känga till svenska folket och sin egen flock av troende.
En sten i min bildnings sko – för att självironiskt mynta ett fjolligt begrepp; vad jag menar är det finns pinsamma hål i min intellektuella uppfostran – är Antonio Gramsci (bilden). Han var någon sorts italiensk kommunist som 1937 avled vid fyrtiosex års ålder i Mussolinis fascistiska fängelser. Under sina år som inlåst lyckades han skriva en del texter som bildade människor sedan dess hyllat med den oförstående respekt som brukar tillmätas tänkare som uppfunnit ett nytt ord kring vilket tänkaren spunnit ett antal observationer som den bildade eftervärlden varken förstår eller ens läser men likväl begriper att använda för att själva skaffa sig anseende genom att lära sig två ord utantill, i det här fallet ”Gramsci” och det fina ordet ”hegemoni”. För att täppa igen min genanta bildningslakun har jag googlat för att inhämta ytterligare någon kunskap i ärendet och på så vis säkra min intellektuella överlägsenhet om Gramscis teorier någon gång skulle komma upp till diskussion.
För något år sedan, när planerna på CO2-infångning presenterades skrev jag texten nedan. Den blev åter högst aktuell när jag med posten idag fick en påkostad broschyr från Stockholm Exergi där de skryter över sitt stora – jag talar om många miljarder – projekt att fånga in CO2 från atmosfären och efter likvidifiering (till stora energikrävande kostnader) lagra den under havsbottnen.
DET GODA SAMHÄLLET 