I en kommande bok av polyhistorn – det betyder den mångkunnige och jag menar det! – Erik Lidström, som jag fått tillfälle att tjuvtitta i, förekommer en tänkvärd observation av den skotske filosofen, historikern, nationalekonomen med mera David Hume (bilden). Hume talar om de samhälleliga institutioner som skapar ”explosiv ekonomisk tillväxt” för länder som är ”kulturellt förberedda”:

Det finns troligen inga rättssystem, juridiska principer eller internationella överenskommelser enligt vilka lagstiftare kan fatta beslut vars innebörd de själva inte kan förklara eller ens begriper. Men så är det med EU:s sedan några veckor fastställda – eller kanske inte precis fastställda, utan snarare principbeslutade eller kanske ännu mer exakt ”med viss framtida juridisk verkan möjligen föreslagna” – regler för koldioxidutsläpp från nya bilar och lätta lastbilar från och med år 2035. Dessa tills vidare obeslutade regler ska således börja tillämpas om nio år vare sig Europakommissionen vet vad den har bestämt, i den mån den orkat sig fram till någon bestämmelse alls, eller inte. Och bilindustrin som arbetar med lång framförhållning – ”ofta 3 – 10 år eller mer” enligt ChatGPT – får famla i blindo.

Om någon räknade dem skulle det inte förvåna mig om var och en av oss dagligen får minst hundra betydelsefulla vällevnadstips som alla påstås ha vetenskaplig grund. Ena dagen visar en ny amerikansk metastudie över alkoholens farlighet att denna farlighet är värre än man trodde. Nästa dag visar sig medelhavsmat vara rätt recept för ett långt liv. Tipsen gäller förstås inte bara födan, utan också vaccinerna. De kan också avslöja sju säkra tecken på om man har chans på den kvinna man just nu dejtar. Igår hörde jag en radiopsykolog förklara för en förtvivlad kvinna hur hon skulle hantera ett livsdilemma som bestod i att den artonåriga dottern från ett avslutat äktenskap inte tålde mammans nye älskare. Andra råd, till exempel framförda i samhällsdebatter, som ju är ett slags oavbrutet framkastade och nästan alltid motsägelsefulla teser om samhällets konstruktion som politiska fiender kastar i på varandra för inget annat syfte är ge motståndaren en tjolablängare i fejset så att han ser löjlig ut och förlorar några röster, bryr man sig för det mesta inte om.

Det är vanskligt med historiska paralleller eftersom historien aldrig upprepar sig. Eller också gör den det. Karl Marx hävdade att den upprepade sig först som tragedi, sedan som fars. Men jag tror inte på några upprepningar. Omständigheterna är alltid olika. Kanske hade Mark Twain mest rätt som påstås ha sagt att historien inte upprepar sig utan rimmar.

Fattigdom, där det förekommer, beror inte på att det produceras för lite utan för att folk inte vill dela med sig. Detta påstående går på tvärs emot vårt samhälles självuppfattning. Den gängse uppfattningen till att vi, åtminstone i Västeuropa, lever i ett allmänt, hyggligt välstånd är att produktionsapparaten och därmed bruttonationalprodukten per capita har utvecklats med sådan väldig kraft att det räcker till att försörja allt fler människor.

I sina gömmor kan man hitta intressanta saker. För tio år sedan, närmare bestämt den 30 november till 12 december 2015, hölls det största världsledarmötet någonsin i Paris, det så kallade COP21. Det handlade om koldioxidutsläppen. Det gällande Kyotoprotokollet höll på att krascha eller på annat sätt löpa ut så det behövdes en vitamininjektion för att hålla liv i den internationella klimatapparaten. Då skrev jag nedanstående krönika som förutsäger det som sedermera blev uppenbart, således att Parisavtalet var feltänkt och troligen dödsdömt från början.

När man funderar över samhällenas konstruktion tornar svåra tolkningsproblem upp sig. Man frågar sig varför saker och ting är organiserade som de är. Till exempel diskuterade jag nyligen med en vän om pyramiderna i det hieroglyfiska Egypten byggdes för att tillfredsställa religiösa böjelser hos ett folk av bönder och stenarbetare eller om syftet var att ge legitimitet åt en härskande klass av präster. Igår pratade jag med min son om huruvida den svenska ungdomens tydligen tilltagande psykproblem beror på att de i sociala media hela tiden konfronteras med världsstjärnor och därför känner sig otillräckliga eller om ungdomarnas ångest i stället har att göra med att vi har utbildat för många barnpsykiatriker som uppmuntrar barns dåliga mående för att få fler offentligt finansierade terapiuppdrag.

Igår, den nittonde december, skrev jag en krönika om hur vår tid har svårt att hitta bra straff för ungdomsbrottslingar, ofta med invandrarbakgrund, eftersom den enda lösning vårt samhälle kan komma på, nämligen fängelse, inte är socialt acceptabel när det gäller trettonåriga gängmördare. Bristen på acceptabla straff gör att vi i stället satsar på garanterat verkningslösa remedier såsom fler fritidsgårdar.

Så fort ett nytt mord begås, särskilt om ungdomar från utanförskapsområden (vilket är en omskrivning för ”med invandrarbakgrund”) är inblandade, så ropar en kör av socionomer och andra socialarbetare efter fler och tidigare insatser, mer samarbete med sådana som brandkåren, skolan och Sos och framför allt mer pengar.

Enligt postmoderna pedagogiska teorier är kunskap inte så viktigt eftersom kunskap bara är fakta som man kan slå upp på internet om man vill veta något. Jag tror att sådana föreställningar är så skadliga som det bara går.

Min inre sociologiske forskare sitter i inälvorna och känner vad som pågår. Han skiljer sig alltså i grunden för den yttre sociologen som läser tidningen och även på andra vis låter sig påverkas av samhällets allmänna hjärntvätt. Den inre medarbetaren kan inte frigöra sig från ett med tiden allt starkare intryck att vårt land lider svårt av en målmedvetet avancerande byråkrati samt att detta endast delvis är EU:s fel.

Den tyske historikern Oswald Spengler (1880 – 1936; bilden), författare till klassikern Västerlandets undergång, är känd för att först i efterhand, sedan han redan skrivit sina böcker, besvära sig med att leta upp bekräftande fakta. Ibland ska han uppdragit åt sina studenter att gräva fram bevis.