När jag kom hem till Sherlock Holmes en londondimmig novemberdag satt han i sin favoritfåtölj och myste. Han hade just tänt en four o´clock-pipa och smuttade på sitt té.

Axel Oxenstierna, bilden, var en av svensk historias största statsmän. Han tog över en aristokratiskt inspirerad, det vill säga ganska känslobesjälad statsapparat och förvandlade den till en strängt regelstyrd förvaltning som styrdes i enlighet med landets första konstitution. 

Min tillvaro är på många sätt privilegierad. Ett av dessa privilegier, som tilltar med åren, är att jag inte behöver bry mig om vad andra människor tycker. Jo, av personliga och sociala skäl är jag känslig för andras uppfattning om mig, jag är trots allt en normalt snäll och konflikträdd svensk, men jag behöver inte rädas att chefer eller kollegor ska djävlas med mig och hota mig med indragna fördelar eller uteblivna avancemang. Av att bli kölhalad och rådbråkad av journalister har jag årtiondens plågsam erfarenhet så det biter inte längre.

Det finns bara en sak som är svårare att förstå än grekiska filosofers texter och det är läroböcker som ska förklara de grekiska filosofernas texter. Jag tror att sådana som Platon och Aristoteles egentligen talade om viktiga men fullt förståeliga saker. Men två och ett halvt tusen år har passerat sedan dess och när man betänker hur svårt det är att fatta svenska texter som bara är några hundra år gamla så inser man hur näst intill omöjligt det måste vara för vår tid att få någon rätsida på hur dessa tänkare egentligen menade, och detta hur skickliga språkvetenskapare som än anlitas.

Fareed Zacharia föddes i Bombay och lyckades göra en lysande karriär som skribent på olika amerikanska tidningar, The Wall Street Journal till exempel, en av det lilla antal amerikanska tidningar som kan bedömas eftersom världspressens skribenter inte ens tagit grundkursen i SFI och därför inte ens gjort det språkliga minimum man hade kunnat begära för att de skulle göra sig hyggligt lättillgängliga även för oss som inte har varit artiga nog att lära oss hindi (med eller utan brytning), gaeliska och några andra outkomliga språk. Därav kan man dra betydelsfulla slutsatser som jag nu ska dela med dig.

Lyckliga omständigheter har ombesörjt att jag i min hand nyligen fick en dossier omfattande ett hundrafemtiotal hand- eller maskinskrivna (eller på något vis kopierade) handlingar från 1930-talet där avlägsna släktingar till mig med (de fingerade) namnen Albert med hustru Virginie Leclos samt deras son Marcel ansöker om uppehållstillstånd och medborgarskap i Sverige. Bakgrunden är att franske medborgaren Albert redan befunnit sig – med oklara tillstånd – några årtionden i Sverige och försörjt sig som konsertpianist och restaurangmusiker och nu söker asyl i Sverige eftersom han hållit sig i Sverige i stället för att rycka in när den franska krigsmakten ville mobilisera honom till första världskriget. De franska myndigheterna betraktade honom troligen som desertör även om kriget tagit slut.

Det vara en gång ett rikt och vackert land med snälla och hjälpsamma invånare. Många människor från andra länder, där folk djävlades med varandra, ville flytta dit för att få lite lugn och ordning i sina liv.

I min ungdom fick jag lära mig av en äldre släkting som var major på Dalregementet att judarna var mer värda vårt stöd än araberna. Han röt att judarna fick öknen att blomma medan araberna knappt gjorde något nyttigt alls. Sedan dess har jag varit skeptisk mot alla som hävdat att framstående grupper svenskar, särskilt militärer, ogillat judar och haft nazistiska böjelser. I stället har jag blivit prosemit vilket betyder att jag hållit mig med fördomar till förmån för judar. För tio år sedan gjorde jag en vetenskaplig undersökning som inte utan rimliga resonemang kom fram till att judar är ungefär 300 gånger så smarta som araber, ett prosemitiskt övermod som fick sitt straff den sjunde oktober i år.