Nu är polisens utredning om morden på Risbergska skolan klar. Det står klart att Rickard Anderssons motiv hade noll med rasism att göra och att mediernas snabba fokus på offrens etnicitet var exakt den sortens ansvarslösa sensationsjournalistik som jag och många andra redan från början hävdade.
Leif – ”Vad fan får jag för pengarna?” – Östling lade nyss fram slutrapporten från Kommissionen för skattenytta som han själv startade för nästan fyra år sedan och sedan dess har drivit och finansierat. Han exemplifierar sitt jordnära angreppssätt med observationen att Region Stockholm under coronapandemin köpte munskydd för 42 kronor styck medan lastbilstillverkaren Scania, där han själv varit VD, köpte samma munskydd för 27 kronor. Vem som helst begriper att här finns skattepengar att spara och ökad skattenytta att utvinna. Östling menar att det slösas bort minst 300 miljarder kronor om året, ungefär fem procent av BNP, vilket jag tror är en allvarlig underskattning, men Östlings trovärdighet vinner naturligtvis på att han inte presenterar några glädjekalkyler. Han tänker som en företagsledare som vet att han får äta upp sina ord vid nästa bolagsstämma, inte som en politiker som endast i undantagsfall behöver stå till svars för sina dumheter.
I tisdag kom president Trump på visit hos Saudiarabiens kronprins och härskare Muhammed bin Salman. Jag har inte läst så mycket om besöket i svenska tidningar annat än lite snörpiga kommentarer om att kronprinsen mottog presidenten i en golfbil som på något vis förvandlades till ett kafferep, tydligen en vanlig ärebetygelse i Riyad, samt att ett vapenavtal om 142 miljarder dollar, vilket är nästan en fjärdedel av Sveriges BNP (andra källor anger avtalets värde till 1,5 svensk BNP), undertecknades. Dessutom skulle Trump få en Boeing 747 av Qatar eftersom presidenten tröttnat på sin gamla Air Force One. Politiskt sett verkade det magert även om siffrorna var imponerande. Men stora pengar, bling-bling och golf är ju det som framför allt anses intressera Trump, så beskrivningen var väl i sin ordning.
Om Liberalerna skulle vara en individ skulle den individen sitta på en låst psykavdelning och få intensiv behandling för vanföreställningen att den är Napoleon. De senaste två decennierna har de gått från att samla drygt 13 procent av väljarkåren till att ligga farligt nära, och i de senaste opinionsmätningarna till och med under, 4-procentsgränsen – ändå sätter de näsan i vädret som vore de kungligheter av Guds nåde.
Jag läser just nu Noveller av Runar Schildt (1888–1925). Novellerna handlar om människor som lever i småstäder eller i ett lantligt Finland i början av adertonhundratalet.
De lever ofta i en trång bygemenskap. Det är långt till affärer och till polisen. De kan lugnt bränna hemma och klå hustrun utan något ingripande från statsmakten, bara det sker i hemmen, utan insyn.
Du kanske trodde att de rusande mat – och kaffepriserna beror på världsmarknadspriset? På skördar som slagit fel? Till och med på kartellerna inom livsmedelshandeln? Nu har Aftonbladet slagit fast sanningen: Det är Jimmie Åkessons fel att kaffet är så dyrt och att matpriserna rusar!
När vi samtalar om orsakerna till de ”utmaningar” som ungefär samtidigt och på samma sätt drabbat världens dekadenta västländer – mångkulturalism, växande sociala klyftor, tilltagande analfabetism, bidragsberoende (man får inte tro att det här är något som bara drabbar Sverige!) – så säger min portugisiskalärarinna i Rio de Janeiro att detta elände är en modern form av underutveckling som särskilt hemsöker högutvecklade västländer på deken samt att allt beror på kapitalismen.
Just nu pågår nya stora stadsomvandlingar över hela Sverige. Alla kommuner, från de minsta till den största, tar fram nya så kallade visioner om hur framtiden ska se ut och den ena visionen är mer verklighetsfrånvänd än den andra. Den lilla grupp människor som får betalt för att tänka fram visionerna tycks leva i en annan värld än resten av invånarna.
Så har det alltid varit. Annars skulle man inte ha byggt parkeringshus och kontorskomplex i Klarakvarteren eller smällt upp en samling blekblå hyreskolosser i Haga Norra. Och beslutsfattarna fortsätter på den inslagna vägen, utan att lära av sina företrädares misslyckanden.
Klickbete, eller clickbait som det heter på engelska, är benämningen på vilseledande rubriker som ska locka läsare att klicka på en länk på en webbsida. Modellen förknippas ofta med virala sajter av olika slag – mer eller mindre oseriösa webbplatser som behöver mängder med klick för att överleva – men numera dyker samma sensationslystna och vilseledande rubriker även upp på public service.
Så här stod det häromdagen i affärstidningen Forbes:
Det talas mycket om USA:s 34 000 miljarder dollar i statsskuld. Det talas mindre om underskottet – den mängd nya lån som varje år måste upplånas och därmed ökar statsskulden. Det viktiga är den summa som det kostar landet att låna så mycket pengar. Den siffran har inte fått lika mycket uppmärksamhet, vilket den borde. Det är skuldtjänsten, eller den summa pengar som spenderas varje år för att betala räntorna och eventuella amorteringar på skulden, som borde bekymra oss.
År 2019 skrev jag om varför vi måste slåss för att värna äganderätten. Trots pompösa valtal och ny regering är vi farande kvar i samma hopplösa position och ingen verkar bry sig.
Det kan rakt inte betraktas som en harmlös socialism att under lång tid urholka Europakonventionenens äganderättsskydd. De regler vi vuxit upp med och som fortfarande lärs ut på högskolor och universitet måste få gälla. Det gör dom inte idag.
Jag går inte i kyrkan särskilt ofta men det blir ett och annat dop, bröllop och (allt oftare, tyvärr) begravning.
I kyrkan sjunger man psalmer. Två populära psalmer som jag tycker särskilt illa om är 289an (”Guds kärlek är som stranden och som gräset”) och 791an (”Du vet väl om att du är värdefull”).
Kvinnofolkhögskolan i Göteborg anordnar Queersalsa för Palestina. Under tre tisdagar kan hågade kvinnor och transpersoner träna upp sina färdigheter för att sedan resa till Gaza och visa vad de kan.
Jag har i många år varit stammis på en kinarestaurang. Kineser jobbar mycket.
Den kinesiska kvinna som arbetar där börjar nu närma sig pension och restaurangen som varit hennes arbetsplats i decennier är snart ett minne blott.
Jag har (turligt nog för mig) aldrig deltagit i något krig eller ens kommit i närheten därav, men jag sett filmer, läst böcker och hört berättelser om krig som fått mig att vändas ut och in. Om jag dessutom mobiliserar fantasin framträder scener som göder den avsky man måste känna inför denna vedervärdiga hantering.
Det finns så mycket att glädjas åt. Ibland är det svårt att se det, eftersom vi lever i ett märkligt självutplånande land där den egna nationella känslan anses som kränkande, felaktig och till och med farlig, men en sån här dag i maj, när syrenerna börjar blomma och häggen doftar som bäst, kan inte ens den pk-marinerade överheten provocera mig.
Den här texten publicerade jag för mer än tio år sedan. Tio år måste väl anses räcka för att ge ett tillförlitligt svar på rubrikens fråga. Svaret är nej.
Som ung biologistudent på 70-talet var det lätt att imponeras av Richard Dawkins. En geniförklarad ung forskare, som med boken ”Den själviska genen” tog Darwins evolutionslära in i den molekylära tidsåldern. Att hans teorier blev till bestsellers och tilltalade vanligt folk, fick förstås en och annan att rynka på näsan.
För länge sedan såg jag en tankeväckande förstasidesrubrik i en smålandstidning. Rubriken löd: ”Elsa, 82, svälter. Vad gör kommunalrådet?” Det visade sig handla om en ensligt boende dam som hade fått svårt att ta sig till livsmedelsbutiken på grund av ymnigt snöfall.
Kanske är det min ödeslott i livet att gång efter annan låta mig förföras av någon lättbegriplig och till synes moraliskt tilltalande verksamhet eller tankemodell för att sedan genomskåda arrangemanget och känna mig skyldig att avslöja det som ett regelrätt bondfångeri. På det viset blev jag en gång marxistisk läsare – jag är den enda jag träffat som läst alla fyra banden av Kapitalet, alltså inklusive Teorier om mervärdet – tillika medlem av Vänsterpartiet Kommunisterna och ganska snart, efter en partiell tillnyktring, byråsekreterare på Sida. Därigenom anser jag mig ha en hygglig grund för att bedöma både marxismen och biståndet även om det i båda fallen handlar om filosofiska snarare än empiriska kunskapsfält vilket gör att man aldrig får något solitt matematiskt bevis för sanningen.
Tar man del av politikens utveckling under det franska 1700-talet märker man hur sökandet efter en ny ordning, sedan kungamakten störtats, leder till ständiga misslyckanden och en allt större förvirring. Lösningen blir en återgång till först Napoleons diktatur och därefter till återinrättandet av kungamakten.
Under den pågående konklaven spekuleras vilt om vem som kan bli ny påve. Ett av namnen, som figurerar i medierna och på olika bettingsajter, är Anders Arborelius. Eftersom ingen kardinal någonsin medger att påvestolen lockar (i Arborelius fall är det sannolikt dessutom sant) slår han förstås ifrån sig med båda händer – men inte bara det. Han passar också på att hånfullt känga till svenska folket och sin egen flock av troende.
En sten i min bildnings sko – för att självironiskt mynta ett fjolligt begrepp; vad jag menar är det finns pinsamma hål i min intellektuella uppfostran – är Antonio Gramsci (bilden). Han var någon sorts italiensk kommunist som 1937 avled vid fyrtiosex års ålder i Mussolinis fascistiska fängelser. Under sina år som inlåst lyckades han skriva en del texter som bildade människor sedan dess hyllat med den oförstående respekt som brukar tillmätas tänkare som uppfunnit ett nytt ord kring vilket tänkaren spunnit ett antal observationer som den bildade eftervärlden varken förstår eller ens läser men likväl begriper att använda för att själva skaffa sig anseende genom att lära sig två ord utantill, i det här fallet ”Gramsci” och det fina ordet ”hegemoni”. För att täppa igen min genanta bildningslakun har jag googlat för att inhämta ytterligare någon kunskap i ärendet och på så vis säkra min intellektuella överlägsenhet om Gramscis teorier någon gång skulle komma upp till diskussion.
För något år sedan, när planerna på CO2-infångning presenterades skrev jag texten nedan. Den blev åter högst aktuell när jag med posten idag fick en påkostad broschyr från Stockholm Exergi där de skryter över sitt stora – jag talar om många miljarder – projekt att fånga in CO2 från atmosfären och efter likvidifiering (till stora energikrävande kostnader) lagra den under havsbottnen.
Sällan har en film varit så vältajmad som Edward Bergers Konklaven. Och det är en mycket välgjord och spännande skildring av det mytomspunna påvevalet. Men eftersom det här är en personlig reflektion, och inte en vanlig recension, innehåller texten vissa spoilers så du som inte sett den (och som vill bli överraskad) bör sluta läsa här.
Under ett kort anfall av serendipitet – vilket betyder turen att hitta något intressant som man inte visste att man letade efter – upptäckte jag en i stort sett obegriplig akademisk studie från de världsberömda universiteten Princeton och Columbia. Studien är obegriplig på det förnäma akademiska sättet att den gör tabeller, grafer och regressionsanalyser och på den grunden påstår sig bevisa saker som man trodde att man redan visste men nu alltså kan uppvisa femtio sidor matematiska belägg som stöd för ens förutfattade mening.
Med tanke på landets svårigheter och utmaningar borde man kanske också sjunga alla verserna i Kungssången enkannerligen verserna 3 och 4:
Den store danske atomforskaren Niels Bohr, nobelpriset i fysik 1922, påstås ha haft ett skåp där han la in anteckningar om intressanta problem som han inte haft tid att utreda men hoppades få tillfälle att senare klarlägga (och eventuellt få nya nobelpris, vem vet). Utan alla jämförelser i övrigt har även jag ett bohrskt skåp med nedklottrade anteckningar om saker som jag inte begriper. De må någon gång tas upp till förnyad prövning men de har aldrig renderat några nobelpris.
Det är nu några veckor sedan påve Franciskus gick bort och i morgon, den 7 maj, börjar konklaven där en ny påve ska utses. Men samtidigt som Franciskus hyllas av många kan man konstatera att hans eftermäle grumlas betänkligt av de uttalanden han gjorde efter 7 oktober-pogromen.
Den här krönikan publicerade jag efter midsommar för några år sedan. Att jag publicerar den igen beror på att artikeln illustrerar det korporativistiska mönstret i svensk maktutövning. Korporativismen var en samhällelig organisationsform som prövades i flera europeiska länder under mellankrigstiden. Den skiljde sig från sovjetisk samhällsorganisation däri att allt inte stod under total statlig kontroll. Men ej heller lämnade korporativismen det civila samhällets marknadskrafter helt fria. Den var ett mellanting, där staten skulle styra genom att ingå avtal med olika branscher ungefär enligt den modell som beskrivs här.
DET GODA SAMHÄLLET 