Jag har aldrig brytt mig så mycket om sport och idrott och har därför inte satt mig in i de existensvillkor som råder i den delen av samhället. Men nyligen gjorde en vän mig uppmärksam på vad som pågår – varje dag! Först trodde jag honom inte. Vi lever ändå år 2020. Skulle inte idrotten ha kommit längre? Jag beslöt att fördjupa mig i ämnet.

Det blev en skakande upplevelse. Inom idrotten råder total nonchalans inför allt som vårt samhälle står för, framför allt värdegrundstesen om allas lika värde. Inom idrotten förhånas den principen ständigt. Jag vågar påstå att idrotten systematiskt bespottar och förlöjligar vårt samhälles ädlaste och renaste strävanden. Om detta skett av oaktsamhet hade man kanske kunnat ha överseende, men så är det inte, ty överträdelserna är noga uttänkta och överlagda.

På valdagen 1976 reste jag till Guinea-Bissau för att tillträda min befattning som chargé-d´affaires vid den ännu inte byggda svenska ambassaden tillika min egen biståndsattaché. Jag visst inte att jag stod inför ett av mitt livs mest danande och gagneliga erfarenheter.

Erfarenheten var att saker och ting inte fungerade som man hade räknat med. Till en början trodde jag det var olyckliga tillfälligheter när det i veckor inte fanns toalettpapper att köpa i staden, när folk kom två timmar för sent till möten eller inte alls, när resväskan som skulle med planet till Lissabon i stället skickades någon annan stans och aldrig återfanns.

Med jämna mellanrum hör man politiker, inte minst statsminister Stefan Löfven, uttala satser som ”vi ska sätta människorna i arbete” och ”vi ska dra igång ekonomin efter coronakrisen”. Tankefiguren är att ekonomin är som en avstängd motorgräsklippare och att Löfven ska dra i startsnöret för att få igång motorn. Det är för många en tilltalande föreställning eftersom den kan skänka oss den trygga förtröstan att politiker har verktyg att lösa svåra problem som annars kunde bli besvärande. Den stora frågan är om regeringen verkligen besitter sådana förmågor. Jag tror inte det.

Igår skrev jag en sak som kanske bygger på en allvarlig historisk felbedömning. Jag skrev om de tre strategier som mänskligheten använder för att tillgodogöra sig sin nästas pengar, nämligen stöld, försäljning av varor och tjänster samt moralisk utpressning. Så här skrev jag om den moraliska utpressningen:

Den tredje strategin har mänskligheten inte kommit på förrän i modern tid. Den går ut på moralisk utpressning. I Sverige uppträder den i form av anklagelser om bristande anständighet hos alla som inte tycker att det är häftigt att betala skatt för att försörja offren för olika förtryckande strukturer som den sociala forskningen hela tiden uppdagar. Hur långt denna moraliska utpressning kan gå vet vi inte men jag tror den kan gå hur långt som helst. Bara man kan få folk att skämmas går det alltid att klämma ur dem lite mer.

Igår morse gjorde jag tre alldagliga observationer som kanske hänger ihop på något vis.

Den första observationen är att USA nu tydligare än någonsin visar sitt kulturella ledarskap över världen. Att världens folk entusiastiskt traskat i amerikanska ledband i varje fall sedan andra världskriget är uppenbart. Det kallas för amerikansk kulturimperialism och den är, till skillnad från den politiska kolonialismen, frivilligt vald av de underkuvade. Detta val är inte konstigt ty de koncept som USA haft att erbjuda världen har varit attraktiva saker: spännande filmer, hamburgare, datorer, världens bästa utbildning, Coca-Cola, drömmar om framgång, en ständig vilja till uppkäftig nydaning.

Upprorsliknande perioder med demonstrationer, hatiska kravaller och omfattande skadegörelse återkommer i mänsklighetens historia. Finns det något gemensamt mellan exempelvis det tidiga nittonhundratalets europeiska försök att åstadkomma en socialistisk revolution med dito övertagande av staten och dagens amerikanska oroligheter?

Jag tror att det finns ett slags krångligt släktskap även om det krävs en hel del konstruktion för att se likheterna.

Att PK-ismen finns tror jag alla kan vara eniga om. Man känner igen den när den sticker upp huvudet även om den kan vara svår att definiera. Därför ska jag försöka beskriva vad jag tror mig ha begripit av denna ganska nya ideologiska uppfinning.

För det första uppträder den i så många skepnader och inkarnationer att det kan vara svårt att se ett inre sammanhang. Detta drag är i och för sig inte okänt inom trossystemen; hinduismen lär ha 330 miljoner distinkta gudar av olika utseende och läggning men likafullt tillhöriga samma krets av övernaturliga väsen. Det finns något slags samband mellan alla invånarna i detta panteon.

De grekiska filosoferna – varmed jag menar Platon och Aristoteles – ansåg, om jag förstått dem rätt, att världen var rättvis. Tillvaron bara fanns och den var rättvis i den bemärkelsen att individernas liksom alla andra levande tings uppgift var att efter bästa förmåga utveckla sina talanger. Ett äppelträds uppgift var att frambringa bra äpplen och en musikalisk person måste försöka åstadkomma god musik. Kosmos var som ett urverk. Alla bitar hade sin plats, det gällde bara att göra det bästa av sin lott och i övrigt att gilla läget.

I frågan om hur för samhället problematiska individer ska hanteras bor det två själar i den svenska statens kropp vilket jag påpekat åtskilliga gånger, till exempel här.

Den ena, numera rätt förtvinade, själen är Leviatan-själen. Benämningen är hämtad från sextonhundratalsfilosofen Thomas Hobbes bok Leviatan. Hobbes tes är att staten, till medborgarnas frid och fromma, måste göra sig till ett eldsprutande, bepansrat monster som heter Leviatan och skaffar sig monopol på våldet så att ingen för vanliga medborgare hotfull kriminalitet törs etablera sig. Leviatan är polisen. Själva poängen hos Hobbes är att polisen måste vara desto våldsammare och grymmare ju värre buset artar sig.

I USA och i andra delar av västerlandet pågår demonstrationer i kombination med våldsamma kravaller i många städer. Myndigheterna vet inte vad de ska ta sig för. Jag skulle heller inte veta om jag vore guvernör eller borgmästare. Skulle du?

Det mest uppskakande fallet är nog Seattle i delstaten Washington. Demonstranter har ockuperat och övertagit en del av området Capitol Hill i stadens centrum. Capitol Hill beskrivs av Wikipedia som ”fullt av hippa barer, restauranger och gayklubbar, samt avslappnade kaféer och indiebutiker”. Nu har en yta omfattande sex kvarter och en park förklarats för en självständig zon, Capitol Hill Autonomous Zone, CHAZ. CHAZ är en ny nation. Polisen är bortjagad. Bilden visar före detta polisstationen Seattle Police Department East Precinct som nu förvandlats till ett ”folkets departement”. På väg in i zonen kan trafikanter läsa ”Ni lämnar nu Förenta Staterna”. Detta tillstånd började för mer än en vecka sedan. USA har alltså fått ett åtminstone halvfientligt territorium med anspråk på självständighet inom sina gränser. Från demonstranter runt om i USA ställs krav på att likartade självständiga nationer upprättas i andra städer.

Om jag inte kan komma på något att skriva om så har jag ett knep som nästan alltid fungerar. Jag läser Dagens Nyheters ledarsidor där det regelmässigt presenteras åsikter som är så anstötliga att de helt enkelt måste tillbakavisas. Annars får jag andnöd.

Döm om min förvåning när jag söndagen den 17 maj får läsa en rubrik som tvärtemot mina förväntningar antyder att förnuft och eftertanke gjort entré på ledarredaktionen. Coronaskulden måste börja betas av, stod det.

I september började det gå rykten om oroväckande temperaturfall i norra Ryssland. Meteorologiska världsorganisationen WMO meddelade emellertid att kylan troligen inte skulle sprida sig till andra länder eftersom ryssarna gjort ett unikt skickligt arbete med att förhindra kölden att breda ut sig utanför den drabbade provinsen Sibirien. WMO:s generalsekreterare Petteri Taalas förklarade att den framgångsrika ryska metoden var att ”mäta, mäta, mäta” temperaturen varje dag på så många ställen som möjligt för att hålla köldspridningen under kontroll.

Det finns många slags fake news. En typ är sovjetmodellen där man ljög skamlöst och naket som till exempel när Moskva försökte förneka kärnkraftsolyckan i Tjernobyl. Sådana uppenbara falskheter och storslagna lögner förekommer nog bara i diktaturer. Stalin retuscherade bort avpolletterade kommunistiska höjdare från gamla fotografier. Bagdad Bob, Iraks informationsminister under Saddam Hussein, blev herostratiskt ryktbar som superdesinformatör. Den kinesiska regimens försök att under en tid mörka coronavirusets spridning kan vara ett aktuellt exempel.

Som så många andra plågas jag inte bara av polismordet på George Floyd utan även av de åtföljande reaktionerna i form av sanslöst våld och omfattande skadegörelse i samband med kravaller i åtskilliga städer i flera länder. Hur ska man förstå dessa raseriutbrott?

Det handlar inte om en ensam brottslig gärning av en möjligen rasistiskt lagd polisman i Minneapolis. Det handlar inte om protester mot amerikansk polisbrutalitet i allmänhet (även om detta kunde vara begripligt). Amerikansk polis är för övrigt offer för samma brutalitet som den själv utövar. Enligt Wall Street Journal är det 18,5 gånger mer sannolikt att en polis dödas av en svart man än att polisen dödar en obeväpnad svart man. Det är ej heller så att vita poliser dödar fler svarta människor än vad svarta poliser gör. En undersökning avseende år 2015 som publicerats i vetenskapsjournalen PNAS konstaterade att ”det inte är mer sannolikt att vita poliser skjuter civila som tillhör minoriteter än att icke-vita poliser gör det”.

Matchen står mellan anhängarna och motståndarna till den svenska coronapolitiken. Anhängarnas lagledare är statsepidemiolog Tegnell. Lagets övriga spelare, framför allt regeringen, hör egentligen inte hemma i den här ligan vilket de vet om och därför alltid spelar bollen till Tegnell.

Oppositionens sammansättning är oklar. För det mesta sitter den på läktaren och buar åt Tegnell men ibland kliver den ned på banan. Oppositionen består i huvudsak av ett uppbåd av svenska läkare. När Tegnells lag verka ha dribblat bort sig själv kan politiker som kristdemokraternas ledare Ebba Busch ansluta sig till opponenterna.

I boken Staten presenterar Platon en teori om samhällsskickens ödesbundna och gradvisa dekadens i fem steg varav jag ska omnämna de tre sista eftersom de förefaller relevanta för vårt historiska tidevarv.

Det är viktigt att komma ihåg att Platon, mer än statsvetare i vår tid, visste vad han pratade om eftersom han kunde överblicka fyrahundra års växlingar av statsskick i de grekiska stadsstaterna. Dagens västerland har bara ett sekels erfarenhet av demokratin och vi vet inget om hur den utvecklas. Vi tror att den är för evigt men Platon har en annan uppfattning.

Den samlade eliten i Västra Götalandsregionen har samlat sig till en vision som presenteras i Göteborgs-Posten. Eliten består i det här fallet verkligen av samhällets spetspersoner såsom landstingets/regionens högsta politiska ledning, landshövdingen, de lokala ledarna för LO, Svenskt Näringsliv, Företagarna, rektorerna för fem universitet, ordförandena i fyra kommunalförbund plus ett tiotal andra höjdare.

Deras vision är att de efter coronat ska bygga om sin landsända till något nytt och grönt. Det flera gånger upprepade huvudbudskapet är att de måste ha mer pengar från staten. Västsverige behöver mer ”resurser för att accelerera omställningen”.

Det finns ett samhälle. Det har problem. Det kan finnas fattigdom, det kan finnas sociala skillnader, det kan finnas kriminalitet. Sådant måste förklaras.

Många tror att förklaringar av sociala förhållanden är objektiva saker som kan åstadkommas av vetenskapligt orienterade forskare ungefär som om det handlat om termodynamikens troligen helt objektiva lagar. Så är det inte. Vid samhällsanalysen uppträder två motsatta familjer av tolkningar som båda stämmer med observerbara fakta men leder till helt oförenliga slutsatser.

Jag sliter med frågan om det i västerlandets historia någonsin funnits något kvinnoförtryck. Jag vet att det finns arméer av högutbildade feminister av båda könen som skulle bli mordiska av ens att höra frågan. Men jag tror inte att den västerländske mannen, som sedan åtminstone ett halvt årtusende varit snål, närig och protestantiskt sinnad, hade tålt slöseriet att inte ta alla kvinnans alla nyttiga kompetenser, såväl kroppsliga som andliga, i fullt bruk. Så här skrev jag för ett tag sedan:

Jag har inte förmånen att tro på Gud men jag förnekar honom inte heller så jag är väl någon sorts agnostiker. Men det hindrar inte att jag försöker ta till mig av den visdom som finns i hans bok, således Bibeln. Rubrikens citat kommer från Ordspråksboken 29:18. Jag tror man kan dra mycket lärdom ur det.

En profetia är ett uttalande, oftast om framtiden, som uttalas av en profet efter inspiration av Gud. Vem som kan vara profet framgår av Pauli första korintierbrev. I vers 14:31 säger Paulus ”Ni kan alla profetera, en i sänder, så att alla blir undervisade och tröstade”. Svaret är alltså att vem som helst som känner maningen kan utnämna sig till profet (om han blir tagen på allvar av omvärlden är en annan femma).

År 1971 låg den moderna, identitetspolitiska feminismen i startgroparna. Det var då kvinnorörelsen ömsade skinn. Tidigare hade så kallade blåstrumpor eller kvinnosakskvinnor nöjt sig med att kräva jämlikhet och likabehandling, till exempel lika lön, lika rösträtt samt särbeskattning (så att inte makans lön las på toppen av makens och därmed drabbades av högre marginalskatt).

Ursäkta om jag framfört denna observation tidigare men den känns alltmer uppenbar för varje dag. Observationen är att samhället i normalfallet har en dominerande ortodoxi, en härskande ideologi, som alldeles oavsett eventuellt störande sakförhållanden bestämmer vad som är rätt och fel och vem som ska hyllas och vem som ska klandras.

Den reguljära dominerande ortodoxin i Sverige är PK-ismen. Jag ger ett exempel. Enligt PK-ismen är kvinnor förtryckta av män i enlighet med en könsmaktsordning. Om en man och en kvinna köper respektive säljer sex kan transaktionen enligt ortodoxin aldrig betraktas som en normal kommersiell överenskommelse. Ortodoxin intalar oss att kvinnan definitionsmässigt har utsatts för förtryck eftersom världen är konstruerad på det sättet. Därför föreslår regeringen att sexsäljaren alltid ska vara straffri medan köparen alltid ska få fängelsestraff. (Om motsvarande ska gälla när äldre kvinnor köper sex av yngre män, vilket lär förekomma, vet jag inte men PK-ismen hittar nog en lösning på detta kniviga juridiskfilosofiska dilemma.)

En god vän skickade mig denna länk med kommentaren ”Svensk kultursektor är jävlar i mig helt pervers”. Länken handlar om ett konstverk som upphandlats av Statens konstråd och Trafikverket och består i att en tillsvidareanställd person ska jobba i 120 år som ”samtalsstartare” på Västlänkenstationen Korsvägen i Göteborg. Konstverket heter ”Evig anställning”.

Jag svarade min vän att jag tyckte konstverket var mycket kreativt och troligen oslagbart absurt. Sedan började jag fundera på om det gick att slå detta konstverk med något som är ännu mer absurt, politiskt korrekt och dyrbart för skattebetalarna. Här är några förslag.

Trots allt slarv och alla dumma beslut från olika regeringars sida under många år – tänk till exempel på Bildt-regeringens enfaldiga beslut att ge universiteten betalt per meddelad examen som bara ledde till att lärosätena sänkte kunskapskraven för att öka flödet – så har jag till helt nyligen närt föreställningen att svenska politiker, kanske särskilt socialdemokrater, varit administrativt kompententa. Jag menade att de för det mesta hade dåliga idéer men att de var duktiga att förverkliga sina dåliga idéer. Sverige är som det styrs, tänkte jag. Nu börjar jag misstänka att det är tvärtom. Det Sverige är beror inte på politisk styrning utan brist på styrning. Politikerna kan inte ens leda staten, långt mindre hela landet. Det är spelet inom och mellan myndigheterna som bestämmer vad som ska hända.

Lagar om skolpengssystemet infördes stegvis under Bildt-regeringen 1991 – 94. Det kom en proposition våren 1992 och ytterligare en proposition ett år senare. Det är nästan trettio år sedan. Varför skulle man bry sig om skolpengsystemets tillkomsthistoria?

En som brytt sig och kunnat observera något intressant är välfärdsforskaren Andreas Bergh som nyligen skrev så här i Dagens Nyheter om 80- och 90-talens liberala reformer i Sverige:

Min vän allmänläkaren har på senare år gradvis blivit alltmer deprimerad över vad som håller på att hända i Sverige. Han säger att det känns som om förnuft, företagsamhet och sunda medelklassvärderingar – sådant som som en gång gjorde nationen framgångsrik och en förebild för en hel värld – blivit utraderat och förvandlat till oförmåga och pladder. För bara fyrtio år sedan, säger allmänläkaren, fanns ett socialt kontrakt mellan politikerna och det civila samhället som gick ut på vi gemensamt skulle skapa ett ännu bättre Sverige. Folket skulle jobba hårt och den politiska ledningen skulle leda klokt.

Jag vet inte om mina observationer idag är självklara och uppenbara för envar. Om så är fallet ber jag om överseende. Men tecknen tyder på att företeelsen omsättningsmaximering kan behöva lyftas fram och dess skillnad från vinstmaximeringsprincipen lämpligen påpekas. När jag googlar på ”vinstmaximering” får jag 37 200 träffar som alla verkar handla om just vinstmaximering, men när jag prövar med ”omsättningsmaximering” får jag 56 träffar av oklar innebörd. Jag har därav dragit slutsatsen att omsättningsmaximering inte är ett så välbekant koncept som det borde vara.

Jag hamnade i ett livligt samtal med några läkare om Sveriges coronapolitik. Frågan var om Sverige har någon coronapolitik och hur den i så fall hade uppstått.

För en utomstående betraktare som efter förmåga försöker hänga med i vad som händer i nationen, jag alltså, så finns det bara en tolkning av avsikterna bakom de myndighetsbeslut som faktiskt tas avseende pandemin, nämligen att syftet varit att med två restriktioner eftersträva flockimmunitet. Flockimmunitet åstadkoms enligt teorin genom att så många som möjligt smittas och blir immuna. Viruset dör sedan när det inte längre har några oskyddade människor att ge sig på. Den ena restriktionen är att människor i riskzonen, i huvudsak gamla, ska stuvas undan i karantän så att de inte utsätts för smittan. Den andra restriktionen är att antalet smittfall ska hållas nere så att inte sjukvården storknar av överbelastning.

Det kan verka som om den här texten handlar om coronat. Det gör den inte. Den handlar om hur politikerna och den svenska offentliga sektorn hanterar ovanliga utmaningar med utgångspunkt i  hittillsvarande erfarenheter av coronat. Men den hade antagligen lika gärna kunnat handla om tsunamin, Estonia, skogsbränderna och troligen även mer alldagliga politikområden som brottsbekämpningen och skolan.

Den sextonde mars sa WHO:s generaldirektör så här till världens alla regeringar:

Det finns något hämndlystet och djuriskt i mig som skulle vilja skylla allt ont på Folkhälsomyndigheten. Det är kanske för att jag aldrig begriper hur myndigheten tänker och för att dess representanter är oklara som orakler i sina uttalanden. Jag känner mig nedlåtande behandlad när jag inte får veta hur myndigheter som jag hjälper till att försörja inte visar mig respekt nog att sätta mig in i deras resonemang. Det kan förstås vara så att myndigheten inte har något resonemang och det gör mig ännu argare.