Ett stort raseri härjar i USA och små raserier på samma tema försöker etablera sig i kulturella lydstater som Sverige. Till exempel försökte Afrosvenskarnas Riksorganisation driva kampanj för att riva skeppsbrostatyn över Gustav III för att kungen haft vinstandel i den slavhandel på svenska kölar som bedrivits under hans liv sedan den västindiska slavön Sankt Barthélemy år 1784 blivit svensk.

Det som utlöste USA:s stora raseri var troligen polismordet på den svarte medborgaren George Floyd i Minneapolis, Minnesota. Men utlösande faktorer duger sällan till att förklara de underliggande stämningar och sociala rörelser som ibland bryter ut i sådan våldsam vrede som vi sett i USA och i någon mån i Storbritannien.

Min gamle vän Lorentz Lyttkens och jag samtalade om rättsstaten och demokratin. Lorenz påpekade en sak som vid närmare eftertanke är självklar men som inte fått riktigt fäste i den politiska diskussionen i Sverige, nämligen att rättsstaten är fundamentet för demokratin. En indikation på detta missförhållande är att herr Google ger 13 400 000 träffar på sökordet demokrati, men bara 183 000 stycken på sökordet rättsstat.

Alla vet att barn till högutbildade och välavlönade föräldrar med kulturella intressen och ett i allmänhet berikande liv klarar sig bättre i skolan och på arbetsmarknaden än barn med illiterata och arbetslösa föräldrar som lever i socialt utsatta områden där det säljs knark på gatorna. Så är det troligen i alla länder. I många länder, till exempel Sverige, anses detta sociala mönster oacceptabelt och blir därför föremål för politiska åtgärder i syfte att utjämna förutsättningarna för de två barngrupperna. I statliga utredningar kallas detta ibland för välfärdsstatens ”kompensatoriska uppdrag”.

Världens andligt ledande kultur har åtminstone sedan andra världskriget varit USA och med andligt ledande avser jag inte alla de tekniska landvinningar som Amerika presenterat för världen – det löpande bandet, kopiatorn, transistorn och sådant där – utan förvandlingen av synen på människan och därmed på våra föreställningar om varandra och om lämpliga sätt att leva och försörja sig.

Titta på krafterna F1 och F2 i bilden. De drar åt nästan samma håll och förstärker därför varandra fast resultatet blir en kompromiss. Så är det med de två huvudsakliga ideologier som påverkar vårt samhälle, det vill säga PK-ismen och socialismen. Den ena representeras av kraften F1 och de andra av kraften F2. Själv skulle jag hävda ungefär att PK-ismen är kraften F1 och socialismen är kraften F2. PK-ismen är starkare. Samhällsdebatten handlar – eller borde handla – om hur dessa krafter egentligen ser ut, vartåt de verkligen drar och hur starkt inflytande vardera utövar.

Förut när jag jobbade med uppfinnare, entreprenörer, unga företag och innovationer och sådant där så insåg jag att idéer för det mesta är döda när de föds. Om de inte genast får neonatalvård med eller utan kuvös så klarar de sig inte länge. Du har säkert själv upplevt motsvarande. Man sitter och pratar med kreativa polare och någon får en bra idé som det aldrig blir något av eftersom ingen vårdar den.

Igår publicerades tre artiklar om koranbränningen i Malmö på detgodasamhället.se, en av Anders Leion, en av Nils Littorin och en av mig. Saken väcker heta känslor, det märker man inte minst i kommentarsfältet (och på att Mohamed Omars artikel, som startade hela diskussionen i förrgår, nu närmar sig 15 000 läsningar vilket gör den till en av årets mest lästa krönikor).

Särskilt intressant är kanske att Dagens Nyheters skribent Niklas Orrenius, som Anders Leion kallade ”en sympatisk idiot”, igår skrev en ny artikel där han med emfas framhåller just den uppfattning Anders kritiserar honom för.

Så här har jag uppfattat omständigheterna kring koranbränningen i Malmö nu i slutet av augusti. Konstnären, yttrandefrihetsaktivisten och bråkstaken Dan Parks och den danske islamkritiske politikern Rasmus Paludan från partiet Stram Kurs ansökte hos Malmöpolisen om tillstånd att ordna en demonstration där en koran inlindad i bacon skulle brännas. Paludan har tydligen gjort en grej av att bränna koraner i bacon på torgmöten i Danmark.

Många erfarna och kloka bedömare menar att coronapandemin kommer att bli en historisk vattendelare ungefär som Luthers brytning med påven med ett slags historia före händelsen och ett annat slags historia efter. Tidningarna är fulla med spekulationer om allt som kommer att ändras. Folk kommer att jobba hemma. Vi kommer att sluta flyga. Butiker slår igen och vi köper alltmer på nätet. Techbolagens inflytande växer. Biografbranschen vittrar bort för det är enklare att se filmerna hemma. Världshandeln minskar när företagen förkortar försörjningskedjorna och hellre köper från underleverantörer i Kinna än i Kina.

Jag har en mycket primitiv förklaring till existensens djupaste drivkrafter. Jag tror att allt levande vill äta, växa, föröka sig, överleva, varje art på sitt sätt. För det mesta råder därför djungelns lag i tillvaron. Djärva och vitala arter i rörelse över världen försöker slå sig fram och skapa fotfäste. I floran och faunan kallas det invasivt när jättelokan kämpar om kvadratdecimetrarna med existerande arter eller när de japanska ostronen tränger bort de bohuslänska ostra edulis, världens bästa ostron enligt min smak. Coronaviruset befinner sig på en motsvarande världsturné som, liksom för övriga arter, kommer att avklinga först när den inte längre kan föröka sig. Det är som bakterierna i ett provrör med näringslösning som förökar sig explosionsartat så länge det finns mat men sedan svälter och förintas.

I våras kom en statlig utredning på 783 sidor som heter En mer likvärdig skola. Allt är mycket grundligt gjort. I bilaga 3 redovisas ”genomförda möten och konsultationer” omfattande elva sidor med ungefär 350 namngivna personer. Jag är inte med på listan vilket bevisar att utredningen visste vad den gjorde. Om jag hade varit med så skulle jag ha insisterat på ett särskilt yttrande för att inte bli förknippad med en totalitär samhällssyn. (Den som läser listan upptäcker att det finns många kända och framstående personer som inte hyser sådana skrupler.)

Om du har två timmar till övers och är slängd i engelska språket kan jag rekommendera den här YouTube-videon. Sju svarta personer under ordförandeskap av en vit person diskuterar det amerikanska samhällets pågående ångest som enligt min mening troligen är den värsta sedan inbördeskriget. Om du inte orkar lyssna på dessa djupingar – ingen av de sju svarta talar svart dialekt utan låter som vanliga högutbildade amerikaner och pladdrar också som normala intellektuella – så kan du i stället läsa min tolkning som följer.

Sengångaren och sköldpaddan tillhör världens långsammaste djur. De kan ta sig fram några kilometer i timmen. Ett sådant race pågår nu mellan den amerikanska kongressen och konsortiet Nord Stream 2 som bygger en pipeline för naturgas från Ryssland till Tyskland.

Tyskland får redan, via röret Nord Stream 1, omkring 40 procent av sin naturgas från Ryssland. Med rör nummer två kommer ytterligare lika mycket rysk gas till Tyskland. Tyskland och Ryssland tycker båda att det är en fin affär.

Den svenska debatten om coronat handlar mycket om ansiktsmasker och om statlig kompensation till utövare av idrott och kultur. Det är säkert viktigt. Själv är jag mest intresserad av två andra saker, dels hur de dagliga dödsfallen utvecklar sig och i vilken utsträckning de sekundära smittspridningsvågor som visat sig i några länder påverkar antalet döda per dag, dels vad som händer med produktionen.

Det sägs att rentjurar i sina ömsesidiga uppgörelser ibland fastnar i varandras mångförgrenade horn och inte kan komma loss. Det slutar med gemensam förintelse ty tjurarna svälter ihjäl. Ungefär så är det med Sveriges politiska partier. Systemet har kopplat ett blockerande grepp på sig självt som gör att inga beslut kan fattas som skulle kunna leda landet ur dess mångfaldiga kriser. Den migrationspolitiska kommitténs oförmåga att ens ta ett steg i rätt riktning vad gäller invandringspolitiken är bara ett exempel.

Till skillnad från alla smarta människor som tar del av de informativa programmen hos statsmedia och begriper vad som sägs har jag svårt att fatta. En dag är det en stor nyhet att svenska ambassaden i Nordkorea är stängd men det förklaras inte varför. Fyra dagar i rad visar Rapport samma filmsekvens om hur Dödspatrullen dödar Shottaz eller om det är tvärtom och att det danska rättsväsendet tar detta på allvar men varför de dödar varandra förstår man inte, kanske är det underförstått att det går till på det viset bland sådant folk.

Jag är mycket förtjust i filmer om Winston Churchill. Igår såg jag ytterligare en som min fru hade hittat på HBO. För första gången lyckades jag i ord formulera skälen till min begeistring.

Det märkliga med Churchill – i varje fall den man som uppvisas i filmerna, i övrigt var han säkert en arrogant och känslokall suput som inte tvekade att bomba ihjäl civila – är att han var hänsynslöst ärlig i sin mästerligt retoriska kommunikation med medborgarna. Han låtsades inte, som exempelvis våra politiker, att han hade säker kontroll över läget. Han uppmanade inte medborgarna att lugna sig och lita på att han själv och hans regering var på väg att ordna biffen. Han sa tvärtom att han inte kunde lova annat än blod, svett och tårar och att medborgarna skulle tvingas slåss på stränderna, på landningsbanorna, på fälten och på gatorna, att de skulle slåss i bergen och aldrig ge upp.

Socialminister Lena Hallengren (bilden) är upprörd för att personer som har privata sjukvårdsförsäkringar går före i sjukvårdsköerna. Redan 2016 la socialdemokraterna fram ett lagförslag om att förbjuda vårdgivare att låta personer med privat sjukvårdsförsäkring gå före patienter med remiss från landstingsregionerna. Förslaget röstades ned av allianspartierna och sverigedemokraterna som hävdade att det inte förekom några snabbfiler för försäkringspatienter.

Skillnaden mellan mig och alla dem som önskar göra om den här världen är att jag gillar den här världen och är tacksam för vad den i sin omedvetna godhet, framför allt i västerlandet, erbjuder människorna. Min tacksamhet gäller framför allt sådana där grundläggande livsvillkor som de flesta räknar som självklara men som man med obetydlig eftertanke snart inser inte alls kan tas för givna. Jag menar sådant som hygieniska vattentoaletter och badrum med dusch och rinnande vatten, elektricitet och centralvärme, tandläkare som ser till att folk inte blir tandlösa vid fyrtio års ålder, sjukvård i världsklass, fina kommunikationsmedel, livsmedelsbutiker fulla med god mat som aldrig tar slut.

Häromdagen skrev jag en krönika om att den svenska coronapolitiken, särskilt dess förmåga att uppfylla ett av sina egna huvudmål, nämligen att skydda de äldreäldre, uppenbart misslyckats och att detta misslyckande beror på något så banalt som att det saknats elementär företagsamhet och handlingskraft. Om de svenska beslutsfattarna bara haft drivkraften hos en genomsnittlig ICA-handlare, sa jag, så hade problemen varit ur världen.

Förr i tiden skötte man trädgårdar på ett helt annat sätt än nu, sa den gamle trädgårdsmästaren. Det var innan vi fick stora, goda, saftiga äpplen året runt med flygplan från Chile och innan flitiga och lågavlönade kenyaner odlade undersköna rosor av alla sorter och sände oss med luftfrakt.

Vad var det som var annorlunda? frågade jag.

Han tittade plirande på mig som om han undrade om jag inte begrep det själv. Han kom fram till att jag nog kunde vara precis så korkad och började förklara.

Det här med att maskinerna tar över alla jobb och gör oss alla arbetslösa har man oroat sig över i alla tider, numera med anledning av AI. Hittills har pessimisterna varit ute i ogjort väder. Kom ihåg att nationalekonomin brukar kallas ”den dystra vetenskapen”. Men kanske kan oron inte helt avfärdas. Den här uppsatsen publicerades ursprungligen i min bok Berättelsen om jobben från 1996. Den handlar just om en situation där maskinerna kan göra allt och människans arbete inte behövs. Vad ska politikerna då ta sig för?

Det är inte ofta man har anledning att glädja sig över några utrikespolitiska genombrott men nu har det hänt. I torsdags avtalade Israel och Förenade Arabemiraten (UAE) om att etablera diplomatiska förbindelser. För första gången på mer än tjugo år har Israel därmed öppet vänskapliga förbindelser med ett arabland. Det var Trumps fredsplan, som utarbetats av hans svärson Jared Kushner, som låg bakom detta geopolitiska jordskred. 

Då och då träffar jag erfarna jägare, golfspelare eller skidåkare som förklarar att de hade trott att de behärskade sin sports grunder men sedermera tagit en avancerad kurs och tvingats inse att de måste förkasta allt de trodde att de kunde och börja från början. Det har hänt mig. Efter ett livs skidåkning tog jag en avancerad kurs och blev varse att jag inte ens kunde göra en korrekt skärande sväng. Sådana erfarenheter är nyttiga inte bara för att man blir en bättre utövare av sin sport utan också för att man blir ödmjuk. Man förstår att man hela tiden måste kontrollera och öva på det enklaste, alltså grunderna.

Jag funderar mycket på demokratins grunder, till exempel frågan om vad demokrati egentligen är. När jag ställer frågan till herr Google kan jag få ett svar som det här:

TV-ankaret: Godkväll, det här är Rapport. Hitlers bombplan har nu börjat sin attack mot England.  Hundratals tyska plan flyger in över Storbritannien varje dag.  Premiärminister Churchill har i ett tal i radio försökt att stålsätta nationen inför de förväntade prövningarna. Han har sagt att engelsmännen ska kämpa på stränderna, på landningsfälten, på sädesfälten och på gatorna och på andra ställen. Men alla håller inte med. Vår reporter Egon Hadzilovitj har mer att berätta.

Egon Hadzilovitj: Jag står på Piccadilly Circus. Många engelsmän är oroliga för att de tyska attackerna kan leda till att engelsmän dör. Det är tveksamt om England är förberett. Det talas allmänt om att sjukvården inte gått upp i stabsläge. Jag har träffat Londonbon Edgar Combs.

Att postmodernisterna hade rätt i att det inte finns någon sanning upptäcker man när man läser olika internationella tolkningar av den svenska coronapolitiken. Alla bedömare har sin egen förklaring. Man vet inte säkert om alla försöker förklara samma sak, men det verkar som om det som anses behöva förklaras är att Sverige, enligt vad det påstås, har varit unikt i sin ovilja att stänga ekonomin. Detta förhållande, antas det, måste bero på någon fundamental skillnad mellan den svenska mentaliteten och motsvarande anda i nedstängningsländerna.

Den andra augusti ägnade Dagens Nyheter åtta sidor – förstasidan (bilden) samt sju ytterligare sidor – till att inpränta i läsekretsen att Sverige förtrycker svarta människor. Sex svarta i Sverige boende personer fick vittna om detta förtryck.

Artikelns budskap stämmer inte med min uppfattning om sakernas tillstånd. Det finns enligt mitt förmenande ingen strukturell rasism mot svarta i vårt land. Jag har aldrig hört någon svensk klaga på svarta människors hudfärg men dock stundom på deras vanor. Till exempel anklagas de ofta – på svagt bevisade grunder – för att leva på bidrag på skattebetalarnas bekostnad.

För ett tag sedan skrev jag en text där jag framförde tesen att alla de stora befrielserörelserna som startades i samband med demokratins genombrott faktiskt nått sina mål under nittonhundratalets andra hälft och därefter urartat. Kvinnornas kamp för jämställdhet hade segrat år 1975 eller däromkring. Kvinnorna hade fått lika lön och lika chanser. Men feminismen tog av i en helt ny riktning och började kräva sådant som kvotering vilket är något helt annat än konkurrens på lika villkor, alltså det sätt på vilket män konkurrera med varandra, utan i stället ett slags separatism med statsgaranterade privilegier.

Den sjunde augusti skriver tolv ledare i Sveriges kristna råd, den svenska kristenhetens parnass, ett samverkansorgan för Sveriges kristna förgrundsfigurer tillika delvis statsfinansierad stödjepunkt för den svenska PK-ismen, en debattartikel i Dagens Nyheter. Inom rådet finns 26 medlemskyrkor så det var kanske bara en tillfällighet att just tolv ville underteckna, lika många som Jesu lärjungar. Eller var det uttänkt?

Om du tror att USA uppstod med självständighetsförklaringen 1776 så har du enligt modernt, progressivt amerikanskt tänkande helt fel. Den formativa händelsen i kontinentens historia var inte brytningen med England utan ankomsten av det första slavskeppet år 1619. Poängen med ”Projektet 1619” som startades på initiativ av The New York Times, är ungefär, vad jag förstår, att slaveriet måste sättas i centrum för berättelsen om USA för att berättelsen ska bli begriplig.