Jag har aldrig brytt mig så mycket om sport och idrott och har därför inte satt mig in i de existensvillkor som råder i den delen av samhället. Men nyligen gjorde en vän mig uppmärksam på vad som pågår – varje dag! Först trodde jag honom inte. Vi lever ändå år 2020. Skulle inte idrotten ha kommit längre? Jag beslöt att fördjupa mig i ämnet.
Det blev en skakande upplevelse. Inom idrotten råder total nonchalans inför allt som vårt samhälle står för, framför allt värdegrundstesen om allas lika värde. Inom idrotten förhånas den principen ständigt. Jag vågar påstå att idrotten systematiskt bespottar och förlöjligar vårt samhälles ädlaste och renaste strävanden. Om detta skett av oaktsamhet hade man kanske kunnat ha överseende, men så är det inte, ty överträdelserna är noga uttänkta och överlagda.
På valdagen 1976 reste jag till Guinea-Bissau för att tillträda min befattning som chargé-d´affaires vid den ännu inte byggda svenska ambassaden tillika min egen biståndsattaché. Jag visst inte att jag stod inför ett av mitt livs mest danande och gagneliga erfarenheter.



Att PK-ismen finns tror jag alla kan vara eniga om. Man känner igen den när den sticker upp huvudet även om den kan vara svår att definiera. Därför ska jag försöka beskriva vad jag tror mig ha begripit av denna ganska nya ideologiska uppfinning.
De grekiska filosoferna – varmed jag menar Platon och Aristoteles – ansåg, om jag förstått dem rätt, att världen var rättvis. Tillvaron bara fanns och den var rättvis i den bemärkelsen att individernas liksom alla andra levande tings uppgift var att efter bästa förmåga utveckla sina talanger. Ett äppelträds uppgift var att frambringa bra äpplen och en musikalisk person måste försöka åstadkomma god musik. Kosmos var som ett urverk. Alla bitar hade sin plats, det gällde bara att göra det bästa av sin lott och i övrigt att gilla läget.
I frågan om hur för samhället problematiska individer ska hanteras bor det två själar i den svenska statens kropp vilket jag påpekat åtskilliga gånger, till exempel 
Om jag inte kan komma på något att skriva om så har jag ett knep som nästan alltid fungerar. Jag läser Dagens Nyheters ledarsidor där det regelmässigt presenteras åsikter som är så anstötliga att de helt enkelt måste tillbakavisas. Annars får jag andnöd.
Det finns många slags fake news. En typ är sovjetmodellen där man ljög skamlöst och naket som till exempel när Moskva försökte förneka kärnkraftsolyckan i Tjernobyl. Sådana uppenbara falskheter och storslagna lögner förekommer nog bara i diktaturer. Stalin retuscherade bort avpolletterade kommunistiska höjdare från gamla fotografier. Bagdad Bob, Iraks informationsminister under Saddam Hussein, blev herostratiskt ryktbar som superdesinformatör. Den kinesiska regimens försök att under en tid mörka coronavirusets spridning kan vara ett aktuellt exempel.






År 1971 låg den moderna, identitetspolitiska feminismen i startgroparna. Det var då kvinnorörelsen ömsade skinn. Tidigare hade så kallade blåstrumpor eller kvinnosakskvinnor nöjt sig med att kräva jämlikhet och likabehandling, till exempel lika lön, lika rösträtt samt särbeskattning (så att inte makans lön las på toppen av makens och därmed drabbades av högre marginalskatt).
Ursäkta om jag framfört denna observation tidigare men den känns alltmer uppenbar för varje dag. Observationen är att samhället i normalfallet har en dominerande ortodoxi, en härskande ideologi, som alldeles oavsett eventuellt störande sakförhållanden bestämmer vad som är rätt och fel och vem som ska hyllas och vem som ska klandras.

Lagar om skolpengssystemet infördes stegvis under Bildt-regeringen 1991 – 94. Det kom en proposition våren 1992 och ytterligare en proposition ett år senare. Det är nästan trettio år sedan. Varför skulle man bry sig om skolpengsystemets tillkomsthistoria?
Min vän allmänläkaren har på senare år gradvis blivit alltmer deprimerad över vad som håller på att hända i Sverige. Han säger att det känns som om förnuft, företagsamhet och sunda medelklassvärderingar – sådant som som en gång gjorde nationen framgångsrik och en förebild för en hel värld – blivit utraderat och förvandlat till oförmåga och pladder. För bara fyrtio år sedan, säger allmänläkaren, fanns ett socialt kontrakt mellan politikerna och det civila samhället som gick ut på vi gemensamt skulle skapa ett ännu bättre Sverige. Folket skulle jobba hårt och den politiska ledningen skulle leda klokt.
Jag hamnade i ett livligt samtal med några läkare om Sveriges coronapolitik. Frågan var om Sverige har någon coronapolitik och hur den i så fall hade uppstått.
