I början av nästa vecka ska den i varje fall till nyligen sverigedemokratiska riksdagsledamoten Elsa Widding KU-anmäla två liberala statsråd, Mats Persson och Johan Pehrson, för att dessa skulle ha förtalat Widding genom att citera vad media sagt om henne. Hon skulle ha hävdat, ungefär, att vaccin är farligt, att förintelsen inte inträffat, att det kan ligga något i konspirationsteorier om judar, att hon föraktar kunskap och fakta, att några temperaturförändringar inte inträffat etc.
Det tidiga artonhundratalets ludditer och deras filosofi – som gick ut på att de nya, effektiva textilmaskinerna slog ut arbetstillfällen och gjorde arbetarna till tiggare – har genom den hotfulla artificiella intelligensen åter kommit i hetluften. Skillnaden är bara att risken numera är så mycket större, menar dagens ludditer, eftersom AI är så mycket kraftfullare, intelligantare, snabbare och mångsidigare än vad ludditerna oroade sig över. Nu ryker inte bara enkla, manuella arbeten utan även sådana som kräver intellektuella insatser. Advokater, läkare, professorer och generaldirektörer sitter löst. Även jag i egenskap av före detta statsanställd framtidsforskare befinner mig i farozonen. Jag såg ingen annan råd är att be en AI att göra en framtidsstudie för att klarlägga konsekvenserna för mig av robotutvecklingen.
För ungefär femton år sedan utvecklade jag ett projekt baserat på uråldrig teknik för att rädda den svenska skolan undan det gradvisa förfallet. Utgångspunkten var att det på en skola finns både bra och dåliga lärare och att man (till exempel rektor) borde bygga ett system varigenom bra lärare hjälpte sämre lärare i deras professionella utveckling ungefär som jag föreställer mig att musiker i en orkester hjälper varandra att förkovras. Tillsammans med pedagogproffs utvecklade jag ett sådant system vars slutprodukt skulle vara ”certifierade” lärare.
Det påstås att den relativt nyuppfunnua artificiella intelligensen är det största som hänt mänskligheten sedan skapelsen. Man vet inte vem som skapat AI annat än att förnuftet säger oss att det knappt kan vara någon annan än AI:t självt eftersom det är osannolikt att någon lyckas göra en överlägsen variant av sig själv – inte ens Gud lyckades med det – om han nu ens försökte – medan det däremot blir ganska naturligt med misslyckanden om något försöker med något så djärvt som en uppgradering av människan.
Mina meriter när det gäller att avslöja och förtala den svenska socialstaten är oklanderliga. Här är en text om hur jag och förra frun för några årtionden sedan ansökte hos kommunen om importlicens för att adoptera barn. (Det slutade med att jag själv fick skriva den beslutspromemoria till myndigheten enligt vilken tillståndet beviljades.)
Innan forskningsprojekt genomförs ska de ofta etikgranskas av Etikprövningsmyndighet. Under de senaste åren har varje år några dussin forskningsprojekt kommenterats i pressen. De granskade forskarna tycker i allmänhet att regelverket kring etikprövningen är onödigt strängt och jag håller med dem.
För några år sedan hade jag oturen att hamna i etikprövningens klor. Vi forskare fick visserligen rätt att genomföra vårt forskningsprojekt men det var med darr på ribban. Sammanfattningsvis var det enklare och billigare att klara av forskningen än etikprövningen.
Efter många års tjuvräder i överlägsna tänkares skrifter samt åtskilligt eget huvudbry har jag kommit fram till en teori om hur samhället fungerar. Teorin utgår från en hypotes om att alla människor är mer eller mindre egoistiskt lagda i bemärkelsen att de inte gärna bortser från vad som är gynnsamt för dem själva. Jag har till och med gått så långt att jag anställt vetenskapliga experiment för att belägga hypotesen. Jag har frågat folk om de, allt annat lika, skulle vilja ha högre lön. Sedan de försäkrat sig om att det inte ligger någon hund begraven i frågan har de enhälligt, fast var och en för sig, ställt sig positiva till en löneförhöjning.
När internet på 90-talet började slå igenom på allvar föreställde sig många, vilket verkade helt logiskt, att yttrandefriheten genom den tekniska utvecklingen var säkrad framöver. Internet hade etablerat en global anslagstavla där snart slags vem som helst kunde presentera sina tankar hur enfaldig, olämpliga eller geniala de än var.
Vid det här laget har jag läst kanske femtio slumpvist utvalda och sinsemellan motsägelsefulla artiklar om artificiell intelligens. Några säger att AI troligen kommer att bli världens undergång. (Kanske ligger det att människans DNA att föreställa sig att nya, överlägsna intelligenser som AI vill människan illa. Tanken är svårtillgänglig för mig eftersom nästan alla innovationer och andra förståndssprång som människan åstadkommit under åtminstone tiotusen år har varit välsignelser. Själv minns jag till exempel vilken plåga det var att gå till tandläkare för sextio år sedan.)
De antidemokratiska krafterna i Sverige är starkare än man tror. Man upptäcker dem om man vet var man ska leta. Det finns olika sökmetoder. Magdalena Andersson säger att hennes motståndare är antidemokratiska krafter eftersom de vill stoppa hennes lotterier. Men folk blir inte antidemokrater bara för att någon – Andersson till exempel – tillvitar dem despotiska åsikter. Det finns mer pricksäkra tillvägagångssätt. Ett är att lyssna på vad de säger. Det finns mer förakt för folkviljan än du kanske anar, framför allt bland de självgoda anhängarna av PK-ismen.
Igår skrev jag halvt raljerande om det folkombyte som många tror inom några årtionden kommer att förvandla nationalfolken i vissa europeiska länder – Sverige till exempel – till minoritetsfolk i och med att de trängs undan av invandrade människor som ser annorlunda ut och beter sig enligt normerna från en annan kultur än nationalfolkens.
Fransmannen Renaud Camus (bilden), enligt Wikipedia författare, framstående homofil och konspirationsteoretiker samt fascist påstås ha uppfunnit begreppet Folkutbyte i den moderna bemärkelse som innebär att det i ett antal europeiska länder inom några årtionden kommer att finnas fler muslimättlingar än folk med nationellt påbrå. Jag har inte besvärat mig med att ta reda på hur man räknar. Tänk dig en första invandrad generation som får två svenskfödda barn som i sin tur får två svenskfödda barn. Ska då nästa generation räknas som färdigutbytt eller som en del av ett pågående byte?
I takt med stigande ålder får de inledande hälsningsfraserna som sätter igång varje möte med en bekant – typ ”hur står det till?” eller ”hur mår du då?” – gradvis en ny karaktär. Inledningsvis är de en artig formalitet som inte förväntas få något seriöst svar. Visst finns det tråkmånsar som tar frågan på allvar och börjar berätta om sin borrelia eller artros men sådana träbockar lär sig snart att de längre blir tillfrågade om sitt hälsotillstånd.
Det är mycket möjligt, kanske till och med troligt, att den omskrivne grekiske filosofen Sokrates faktiskt existerade för några tusen år sedan och då var en liten, ful gubbe med en elak fru som hette Xantippa. I vilket fall som helst tillskrevs han – eller om det möjligen var någon annan som tillerkändes frasen – uttrycket gnothi seauton vilket ska betyda ”känn dig själv”. Man anar kanske inte kraften i denna paroll förrän man betänker att Sokrates samtida dömde honom till döden när han föreslog att talesättet även skulle gälla dem. De ville väl inte veta, kan tänka.
Sedan det senaste valet, som förde paradigmskiftespartierna till regeringsställning, har jag undrat om det kommer att bli något paradigmskifte (här till exempel ). Ju mer tiden går desto mer tveksam blir jag.
En av de finaste, rättvisaste och mest utvecklingsfrämjande idéerna i hela det västerländska liberalkonservativa politiska tänkandet är enligt min mening drömmen om meritokratin. En meritokrati är ett samhälle där positionerna och pengarna fördelas efter envars meriter. I en fullt utvecklad meritokrati bortses från ovidkommande förhållanden när positioner ska besättas och forskningsanslag utdelas. Ovidkommande är sådant som ras, hudfärg, kön, sexuell läggning, religion och allt annat som det står i FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna att man ska bortse från.
Det var inte meningen att jag, som jag gjort på sistone, skulle halka in i filosofins finrum och börja göra djupsinniga analyser av godheten och ondskan. Jag har bara sagt en rätt självklar grej, nämligen att om folk hade skämts och fått dåligt samvete vid tanken på att begå brott så skulle det troligen begås färre brott.
För bara några dagar sedan skrev jag en text med ett pinsamt självklart budskap. Budskapet gick som en skarpslipad dolk rakt in i hjärtat på samhällsdebattens avdelning för kriminalfrågor eller borde i varje fall ha gjort det. Men jag har inte märkt av den förväntade reaktionen. Samhället har inte tystnat och uppvisat den generade rodnad som jag hade förutsett. Ej heller har allmänheten skickat mig snittblommor med varma hälsningar som tack för mina insatser för dess (allmänhetens) lika oväntade som gynnsamma kunskapsutveckling.
Platon hade uppfattningen att äkta kunskap inte kan inhämtas textledes utan bara genom samtal. Jag har en kompis som i Platons efterföljd bjuder in till symposion vilket beroende på vilka gäster som inbjudits ibland kan urarta till en mildare form av supfest. Utan att bli direkt full upptäckte jag häromsistens en svaghet i mitt tänkande som jag kanske anat men aldrig besvärat mig med att artikulera.
När jag gick i Sofia Folkskola på Södermalm Stockholm rådde en mycket speciell mentalitet (och troligen inte bara där men det var den enda folkskola jag fick någon erfarenhet av). Många av dagens moderna människor skulle ha svårt att känna igen sig. Själva grunden för den då eftersträvade sinnesförfattningen och själva kärnan i det som fröken Laura med de flätade kringlorna kring öronen – det etablerade samhällets spjutspets i uppfostrans frontlinje mot oss barn – ständigt propagerade var att vårt öde bestämdes av oss själva. Den ständigt upprepade propagandan från överheten – det vill säga den förenade vuxenvärlden – var att envar, i varje fall barnen, var sin egen lyckas smed och bara hade sig själv att skylla.
De stackars energiplanerande politikerna i vårt land grips uppenbarligen av tilltagande ångest vilket, tror jag, beror på att de föresatt sig åtskilliga svåra uppgifter av vilka några är omöjliga. Till de senare hör den omöjliga uppgift som hanteras i den nyutkomna SOU 2023:18 Värdet av vinden.
Har jag, utan att märka det, som Törnrosa slumrat till i några månader eller år eller har jag rentav flyttat utomlands till något ställe utan telefonkiosker och brevlådor? Eller har jag varit incomunicado på något helt annat sätt?
Jag kan vara paranoid, vilket betyder att mina känslor inte alltid behöver tas på stort allvar av någon annan än mig själv, men jag har en gnagande känsla av att det på senare år artikulerats alltfler oroade varningar för att det, även i Sverige, föreligger tilltagande besvärande hot mot demokratin.
Idag avser jag att underhålla dig med ett antal observationer, som eventuellt är missuppfattningar, om den så kallade debatten i det svenska samhället. Närmare bestämt ska jag uttala mig om etablissemangsmedias debattsidor.
Följande budskap har jag framfört åtskilliga gånger tidigare men att upprepa sig är inte nödvändigtvis något att skämmas över, kanske tvärtom. Se bara på den katolska kyrkan som byggt världens största och mest långlivade organisation på att om och om igen berätta om en enda människas liv och äventyr. (Romarna hade för övrigt begripit hemligheten med tragglandet. ”Repetitio est mater studiorum”, sa de, upprepning är inlärningens moder.)
Vårtemperaturen har stigit ovanför tjugo grader och världen känns så rik av lovande möjligheter att skriva explosiva krönikor som troligen för alltid kommer att förbättra ditt liv.
Du känner säkert till den i bilden återgivna Kulturkartan. Den har utarbetats av två sociologer, en amerikan som jobbat på universitet i USA, en tysk som jobbat på universitet i USA och sedan flyttat till det svenska statsfinansierade Institutet för framtidsstudier. Kartan är världsberömd i hela Sverige. (Så har det varit, tror jag, sedan Gunnar och Alva Myrdals tid. De lärde sig amerikanska välfärdsidéer på universitet i USA och tog med dem hem till Sverige där jordmånen för sådana påfund, det vill säga finansieringsmöjligheterna, var mer lovande. Makarna Myrdal var mer insyltade med den socialdemokratiska makten i Sverige vilket underlättade de ekonomiska diskussionerna.)
För tre år sedan, när covidpandemin var ny och världen ännu ej beslutat sig för hur smittan skulle bekämpas, pågick en spännande världsdebatt, i första hand bland professionella epidemiologer, men även bland osäkra amatörer som till nöds kunde förstå ett och annat argument, som handlade just om det bästa sättet att försöka bemästra smittan.
Vi är alla, inte minst jag, syndare och svikare om vi betraktas med Jesu ögon. Han hade en idé om att vi människor, genom att älska alla andra människor som oss själva, skulle kunna göra jordelivet till ett paradis. (Han menade allvar. I Lukas 14:26 säger han ”Om någon kommer till mig, och han därvid ej hatar sin fader och sin moder, och sin hustru och sina barn, och sina bröder och systrar, därtill ock sitt eget liv, så kan han icke vara min lärjunge”, allt för att människan inte ska prioritera sina egna nära och kära. Den verklige Jesus var, till skillnaden från den där socialsekreterarmesige figuren Svenska kyrkan vill göra honom till, en hårding.)
DET GODA SAMHÄLLET 