Igår skrev jag en krönika om att yttrandefriheten borde vara praktiskt taget gränslös. Jag hade ett argument, nämligen att det handlade om människosyn. De som vill begränsa yttrandefriheten, påstod jag, utgick ifrån att folket hade så ringa förstånd att de genast skulle tjusas av en Adolf Hitlers röst och landet strax bli totalitärt. Men, påstod jag vidare utan att direkt skryta med min mycket finare människosyn innebärande:

Dagens Nyheters kulturredaktion är en av PK-kultens högborgar i Sverige. Om en konflikt uppstår mellan PK-läran och de medborgerliga fri- och rättigheterna så ställer sig kulturredaktionen utan att skämmas på PK-lärans sida. Jag tycker att redaktionen borde skämmas.

Det var en råsop av mig. Kan jag tydliggöra, förklara och bevisa?

Debatter är en sorts samtal som genomförs enligt ett någorlunda standardiserat regelverk vars syfte är att skapa ytterligare klarhet i någon fråga som är viktig såväl för debattörerna som för auditoriet. I mitt yrkesliv har jag haft mycket med debatter att göra. Det enklaste är att medverka som publik. Vid sådana tillfällen har jag oftast valt en plats nära utgången för att obemärkt kunna smita om arrangemanget blir för trist. Det roligaste (för den som är det allra minsta exhibitionistiskt lagd) är att delta som debattör eller, ännu bättre eftersom det ger så goda möjligheter att dominera scenen, som debattledare. Det otacksammaste men kanske nödvändigaste är att på förhand regissera debatten vilket omfattar angelägna uppgifter såsom att kontrollera att debattörerna någorlunda accepterar att hålla sig till den utlysta frågan. (Många debattörer, särskilt de som är nervösa att uppträda inför publik, kan när det kommer till kritan få panik av ämnet och välja att tala om något annat där de känner sig mer hemmastadda.)

Vi lever i oroliga tider när fejk njus ofta uppskattas lika högt eller till och med högre än den äkta varan om nu den varan faktiskt är äktare. Vad hände till exempel med FBI:s årslånga jakt på olämpliga förbindelser mellan Donald Trump och Kreml, en jakt som för övrigt lär ha styrts av Trumps motkandidat i det senaste presidentvalet Hillary Clinton? Åkte han dit för något eller tappade folk bara intresset? Och hur är det med den, som det verkar, mest förödande anklagelsen mot vindkraften som anförs i Sverige – nämligen att det måste installeras lika mycket reservkraft som vindkraft så att det räcker när det inte blåser (varför man helt och hållet kunde strunta i att anlägga vindkraftverken då det ändå måste finnas tillräckligt med reservkraft)?

Den här texten skrev jag för sex år sedan. Jag kunde ha skrivet den idag igen utan att ändra ett ord. Texten har självklart inte haft någon inverkan på svensk politik. Detta stämmer mig till ödmjukhet och ger mig insikt om hur lite det betyder vad vanliga medborgare tycker.

År 1975 fattade en enig riksdag beslut om att införa mångkultur i Sverige. Så här står det i proposition 1975:26:

En av mina favoritdikter lyder som följer:

Människans förstånd är armt,

är det kallt vill hon ha varmt,

är det varmt vill hon ha kallt,

hon har klagomål på allt.

Förr i tiden skrämde man barn med sotare. Sotare hade barnen sett. De var klädda i svart och sotiga i ansiktet och hade konstiga linor och verktyg lindade kring kroppen. Om du inte aktar dig kommer sotarn och tar dig, sa man till barnen. Det var läskigt. Ett normalt barn drog slutsatsen att det var nog bäst att lyda. Man visste ju inte säkert om det fanns några farliga sotare, men för säkerhets skull.

Ibland säger folk erkännsamt att de högaktar min förmåga och beslutsamhet att varje dag i nu vid pass åtta eller nio år skriva en ny krönika om dagen. Hur kommer du på allt? frågar de. Då brukar jag säga att det är mycket enklare än de tror eftersom alla artiklarna som må förefalla olikartade i själva verket säger samma sak. (Om jag är på skrytsamt humör kanske jag säger att alla konstnärer gör på det sättet och att det är därför man alltid känner igen en van Gogh på solrosorna, stjärnorna och de upprörda molnen och en Johan Krouthén – en hötorgskonstnär som jag gillar – på de blomstrande äppelträden som på bilden).

Ju fler år man samlar på sig desto tydligare blir man varse att historien faktiskt pågår och att rörelsen är snabbare än man först trodde. Det är egentligen självklart. När man är sjuttio år kan man någorlunda överblicka sextio års historia (om man antas ha öppnat ögonen och börjat reflektera i tioårsåldern) medan den som är tjugo år bara har personlig erfarenhet av något årtiondes relativt blygsamma förändringar. Det långa perspektivet ger ökad säkerhet. Till exempel blir man mer övertygad om att en samhällsförändring som framskridit i årtionden är mer äkta vara historiskt sett än om det handlat om en femårsperiod med ovanligt milda vintrar.

Det är anmärkningsvärt att kriminaliteten och gängvåldet utvecklats med sådan till synes obeveklig kraft som inträffat i vårt land under de senaste årtiondena. Man fattar inte hur det kunnat gå till. Man famlar efter förklaringar. Efter ett tag upptäcker man att det mest anmärkningsvärda nog inte är brottslighetens utveckling utan att processen tillåtits att fortlöpa utan att uppenbara motåtgärder vidtagits eller ens – och det är det galnaste av allt – utan att det förekommit någon seriös debatt.

Under de senaste kanske tjugo, trettio åren har en ny sorts ångest sökt fäste i min skalle. Mitt problem är att jag inte vet om det här är någon sorts ålders-ADHD som ännu inte fått sin rätta syndrombeteckning i psykmänniskornas bibel The Diagnostic and Statistical Manual of the American Psychiatric Association eller om jag bara inbillar mig något (eller båda). Det känns som om livet var stabilare tidigare. Det var innan fejk njus var uppfunnet. Livet kändes tryggare.

Nästan allt som samhället sysslar med handlar direkt eller indirekt hur saker ska förkovras, hur produktiviteten ska ökas och bruttonationalprodukten höjas, hur man ska få mer för mindre (eller för inget alls), hur välståndssänkor som gängbrottslighet och utanförskapsområden ska kunna bekämpas. Nästan hela vårt samhälles intellektuella liv upptas av dessa grundfrågor. Om du så går på Dramaten och ser en pjäs så upptäcker du snart att den i grunden ställer frågan om hur samhället ska vara organiserat för att nå bästa tänkbara resultat (alternativt, just på Dramaten, hur det ska bli mer pengar till kulturen).

Jag blir illa berörd och rentav förorättad av PK-istiska idéer. Så småningom har jag kommit fram till att detta är denna ideologis syfte, nämligen att skapa mentalt obehag för medelklassare.

Pär Bolund har deklarerat att han till hösten ska avgå som partiledare. Det är en fin nyhet. Kanske man borde nöja sig med den. Men borde han inte ha ett straff för de skador på Sverige, särskilt dess energisystem, som han åsamkat nationen? Jag har inte ens orkat besvära mig med att försöka räkna fram hur mycket svenska folket förlorat på miljöpartiets energipolitik men det måste handla om tiotals miljarder. Lägger man till skadorna av dess invandringspolitiska felgrepp blir summorna hutlösa. Att kräva Bolund på ett personligt skadestånd hade kanske för en skattebetalare känts som den naturligaste åtgärden, men det är ingen typ av sanktion som hos oss används mot landets härskare. Jag ska nu resonera om detta och komma fram till mitt standardsvar på de flesta frågor.

Ganska ofta händer det att vänliga människor som hoppas att jag ska ha något intressant att säga bjuder mig att hålla föredrag i någon diskussionsförening eller motsvarande. Det som föranleder inbjudan brukar vara en allmän känsla att Sverige numera alltmer uppenbart är på fel väg och, framför allt, att det saknas trovärdiga lösningar.

Ibland har jag svårt att hitta något att skriva eftersom jag redan har skrivit allt vilket ofta visar sig vara sant när jag söker i gamla årslägg. Till och med gamla framtidsförutsägelser kan lyckliga dagar visa sig slå in, åtminstone delvis. Här är en text från den andra januari 2016. Det är nästan åtta år sedan. Sverige var fortfarande fullt med opinionsbildare som inte såg något komma.

De mänskliga rättigheterna har under det senaste halvseklet blivit alltmer talrika, i varje fall i västerlandet, vilket betyder att det mänskliga samfundet har blivit alltmer generöst i tillskapandet och fördelningen av nya rättigheter. Jag vet vad det beror på och hur processen går till. Liksom tillverkningen av korv och ny politik är det en smutsig hantering.

Jag tror att miljörörelsen har lånat det uttrycksfulla begreppet tipping  point från sjöfarten. Ju mer det blåser desto mer viker sig segelbåten åt lä (om kaptajnen inte haft vett att reva så att vindtrycket mot seglen minskar). Men ju mer båten lutar, desto större blir skovets inbyggda motstånd mot ytterligare slagsida så att där en förväntansfull miljöpartist drömmer om att brytpunkten snart ska vara nådd och gottar sig åt en kommande kapsejsning där många sjöfarande omkommer (som bevis på att världen borde ha lyssnat på miljöpartisten långt tidigare) kanske han blir helt blåst på en fin katastrof, ett bakslag för den internationella miljörörelsen förstås.

Eftersom jag själv ska skriva en artikel om dagen (eget beslut; ingen att skylla på) och eftersom jag därför vet hur svårt det är att få ihop en bra text (vilket betyder en text som med begripliga argument åstadkommer ett sammanhängande och relevant resonemang och helst också är njutbart formulerad) så lider jag med journalister i tyckarbranschen, ledarskribenter och sådana. Ofta får de inte ihop sina alster. De väcker min medömkan.

Man vet inte om nationalekonomi är vetenskap eller religion. För trettio, fyrtio år sedan var det tveklöst en vetenskap. När jag skulle tentera på keynesianismen så antydde jag lite försiktig att Keynes hade en del ockulta uppfattningar men när jag upptäckte examinatorns alltmer surmulna blick ställde jag mig på bromsen och fick examinatorn att acceptera att mitt säregna svar berodde på att jag missförstått hans frågor. Sedan växlade vi in på det rätta synsättet – det vill säga att nationalekonomi självklart är en vetenskap – och hade därefter en trevlig eftermiddag.

Under nästan tio år arbetade jag i biståndsbranschen, först för FN, sedan för SIDA. Jag jobbade i ett antal olika länder: Brasilien, Indien, Etiopien och sist som chef för svenska ambassaden i Guinea-Bissau.

Utan bättre stöd än min intuition påstår jag att alla debatter, nästan alla i varje fall, rör sig på flera, åtminstone två, synbarligen osammanhängande plan vars inre förbindelser endast de skarpaste hjärnorna, sådana som Sherlock Holmes, Hercule Poirots och min, lyckas blottlägga. Som ett klargörande exempel kan jag nämna en livlig, just nu pågående debatt som på ett plan handlar om huruvida havregrynsgröt är fullgod föda för barn och på ett annat vem som har ansvaret för människornas, särskilt barnens, försörjning.

Någon gång i höstas när Tidöregeringen just hade presenterat sitt program framförde jag försiktigt att den nya paradigmskiftespolitiken nog skulle bli en hårdare nöt att knäcka än vad Tidögänget anade. De trodde – som så många andra – att socialdemokraterna med stödpartier var huvudfienden och att valet hade knäckt ryggraden på motståndaren.

I slutet av 1970-talet, när en oljechock drabbade världen för att en del arabiska oljeländer skapat ett oligopol som hette (och fortfarande heter)  OPEC, fick västvärlden för första gången uppleva det kombinerade obehaget av att hunsas av länder som enligt vår uppfattning skulle hunsas av oss, inte tvärtom, och ovanpå detta erfara ett helt nytt makroekonomiskt svaghetstillstånd som döptes till stagflation, alltså att vi hade dålig tillväxt och inflation på samma gång. Det var något helt nytt som skakade världen för det betydde att man inte längre kunde lita till den keynesianska räddningen som gick ut på att trycka pengar för att öka efterfrågan och produktionen. 1970-talet blev ett memento mori för västvärlden.

Numera blir man, jag i alla fall, sorgligt påmind om att vi lever i ett land på deken, ett land som därtill ingår i en kulturkrets, den västerländska, som också är på deken. Vad vår dekadens beror på är svårt att förklara. Hur skulle vi förresten kunna förstå vår nedgång när vi inte begriper – eller ens besvärar oss med att försöka begripa – hundrafemtio års uppgång som placerade Sverige bland gräddan av jordens framgångsländer?

Många som liksom jag är skeptiska till den politiskt korrekta politik som förs i Sverige menar att denna politik, som de gärna kallar ”vänster” eller ”socialistisk”, kunnat dominera eftersom de borgerliga politikerna förförts av socialdemokraterna att precis som dessa bedriva vad som i praktiken är socialdemokratisk politik.

År 1974 fick Sverige en ny regeringsform som artikulerar det då nymornade politikerväldets uppgifter och tydligt förelade dess medlemmar att deras gemensamma mission var att värna och vidareutveckla den svenska välfärdsmodellen så som den beskrevs i den nya grundlagen och på detta fundament förkunna Sverige som ett politiskt korrekt föredöme för hela världen.