Som du minns fanns det en engelsk trettonhundratalsmunk som hette Ockham (bilden). Han hade tröttnat på sin tids alla komplicerade förklaringar till tillvarons oklarheter. Själv tror jag att de sysslolösa och uttråkade munkarna tävlade om att försöka uppfinna de mest komplicerade, skolastiska och osannolika uttolkningarna av tidens hemligheter och att det var detta oskick Ockham invände mot. Därför införde han en filosofisk regel med innebörden att onödig krånglighet i filosofiska och intellektuella ting var av ondo.

En sak vet man ganska säkert. Jag har gjort sanningskontroll med några bekanta vars intellektuella kvaliteter övertygar åtminstone mig. Det tycks råda konsensus om att Sverige, om man får göra en obetydlig förenkling, har två sorters invandrare.

För kanske tio år sedan lämnade jag den Grundläggande och Trygga Trosvisshetens Tidsålder och inträdde i den Råkalla och Misstänksamma Skepsisens Era. Mitt sinne har i samband därmed blivit mer tolerant men samtidigt, vilket kan verka underligt, betydligt vresigare.

Vår tid och vår plats, det vill säga det högutvecklade och vällevande USA-centrerade västerlandet, är sedan några årtionden så gripet av olika slags vansinnen att man för att försöka förstå måste tillgripa resonemang som vid första anblicken kan verka krystade men som vid närmare eftertanke möjligen kan erbjuda en träffande logik. Jag tänker förstås främst på klimatalarmismen eller, som några säger, klimatkatastrofismen, föreställningen jorden kommer att koka sig själv ned i fördärvet om människan fortsätter att släppa ut koldioxid i atmosfären och att den enda lösningen är att i grunden omkonstruera det samhälle som är själva inseglet på vår höga utveckling och bekväma liv.

Värdegrunden är en stor och mäktig furste, visserligen finns han enligt Wikipedia bara i Sverige och kanske i någon mån i Norge, men i Sverige hyllas han desto mer. Han ger 1,13 miljoner träffar på Google, vilket kan jämföras me 390 000 för Moder Teresa och 11 200 för mig. Värdegrunden är alltså vid pass hundra gånger mer prominent än jag. Ändå vågar jag utmana honom ty jag menar att han bara är en tunn ballong som skulle sjunka ihop på nolltid om inte sådana som Skolverket fyllde honom med varm luft (på min, din och andra skattebetalares bekostnad).

OK, Värdegrund, är du redo?

I relativt mogen ålder – jag hade i alla fall tagit min första akademiska examen – fick jag av en händelse en insikt som övertrumfade allt som den högre utbildningen lyckats proppa in i mitt medvetande. På förstasidan av en tidning i Småland såg jag en bild av en snöig stuga i skogen med en cirka åttioårig dam i förgrunden. ”Elsa, 82, svälter” förkunnade den anklagande rubriken. ”Vad gör kommunalrådet?”

Herr Google är nog inte riktigt tillförlitlig som opinionsundersökare men helt fel har han troligtvis inte. Av nyfikenhet ställde jag två frågor till honom i ett ämne som känns angelägnare ju mer jag tänker på det även om det tyvärr visade sig att jag själv tillhör en försvinnande men förhoppningsvis växande minoritet. Frågorna var ”Hur många i Sverige vill förbjuda förtal av muslimer” respektive ”Hur många i Sverige vill tillåta förtal av muslimer”. Antalet träffar blev 150 000 respektive 14 600.

Många hyser agg mot koranbrännaren Rasmus Paludan för hans ohyfsade tilltag att bränna koraner. Att svenskar kan reagera på det sättet går möjligen att förstå eftersom väluppfostrat folk sedan barnsben fått lära sig att man inte ska reta folk, muslimer i det här fallet, i onödan. Men varför svenskarna som straff för Paludan och likasinnade skulle kriminalisera bokbränning övergår mitt förstånd. Ännu mindre begriper jag förstås hur man i muslimska länder, där folk har en tendens att bli ännu mer indignerade över förnärmelser än här, kräver dödsstraff för sådana som han.

När jag inte har något att göra roar jag mig ibland med att titta i gamla böcker. Jag vill helst att jag ska ha läst dem tidigare och fyllt dem med långa, helst begripliga, resonemang i marginalen. För det mesta håller jag med mig om vad jag tyckte för ett antal årtionden sedan men ibland blir jag bara trött av författarnas pretentiösa funderingar och mina egna beskäftiga kommentarer.

Jag minns inte om jag skrev den här artikeln för sex, sju år sedan eller om jag planerat den för nästa månad eller om jag ska spara idén ytterligare några år så att poängen blir desto starkare. Poängen är att politiken oavsett parti i stort sett blir densamma hur mycket misslyckandena än tornar upp sig.

Det finns en stor ilska bland många människor i Sverige att privata friskolor lyckas göra vinst på sin verksamhet och sedan ta ut åtminstone en del av vinsten ur bolaget och stoppa i ägarens ficka. Om det lönsamma skolföretaget gjort sina vinster på att leverera bättre utbildning så hade man inte haft så stor anledning att klaga, men så ser inte verkligheten ut. Snarare är det tvärtom ty det förekommer ingen seriös, nationell kunskapsmätning och därför kan vinstutdelningarna ha möjliggjorts genom att skolföretagen snålat på angelägna utgifter som exempelvis lärarlöner och förvandlat sådana besparingar till utdelad profit för ägaren medan elever och föräldrar hållits på gott humör genom att skolan skänkt de studerande överdrivna glädjebetyg.

Många läser nog tidningarna noggrannare än jag och är säkert ofta skickligare att förstå vad det står i artiklarna. Sådana nyhetskonsumenter är säkerligen medvetna om att EU befinner sig i slutändan av en tre och ett halvt-årig genomgripande byråkratisk skapelseprocess som går ut på att i början av nästa år lansera en ”Ny pakt för migration och asyl”. Pakten ska gälla alla unionens medlemsländer, något som just idag inte ser så lovande ut med tanke på att Bryssels maktkamp med Ungern och Polen nyss blossat upp igen. Eftersom jag blir uttråkad av att läsa om vad som händer i Bryssel är det endast av en tvingande pliktkänsla som jag masat mig till att lära mig elementa i ärendet.

Apropå amerikanska kvinnor, som jag skrev om igår, har jag gjort en observation när jag jobbat på svenska ambassader utomlands. Om man jobbar på en ambassad är det lätt hänt att man hamnar i den lokala diplomatsvängen vilket inte alls behöver vara så stelt och isolerat som det kanske låter. En av mina viktigaste observationer gällde just amerikanska kvinnor. De var alltid snabbast med att ta initiativ.

För mitt inre ser jag en förstamajdemonstration sådäringa 1910. Höjdpunkten måste ha varit när Internationalen skulle sjungas, en låt med så mycket eldande marschtakter och uppfordrande appeller att till och med rörelsens motståndare säkert fick gåshud, stampade takten och kände en bister beslutsamhet brista ut i ansiktet. Betänk följande segervissa rader:

Jag tillbringar den kalla och blåsiga sommaren på en ö i Bohuslän, just nu tillsammans med två systrar varav den ena är min fru. Systrarna läser böcker som troligen är de bästa i världen, åtminstone efter vad det står på omslagen. ”Kanske den mest gripande bok som någonsin har skrivits”, står det till exempel.

”Ur led är tiden, så´n tur att jag är den som föddes att den vrida rätt igen.” Så kunde man, med avseende på dagens politikervälde, travestera Hamlets berömda veklagan över att det fallit på hans lott att styra upp ett land som hamnat i någon sorts kris. Den kris jag tänker på är den alltmer besvärande politikerstyrda totala livsstilsomvandling som miljö- och klimatpolitiken med tilltagande tydlighet visar sig leda till.

Återkommande läsare märker nog att jag verkar ha snöat in på de medborgerliga eller mänskliga – jag har inte upptäckt någon skillnad på dem – fri-och rättigheterna. En fascinerande insikt eller åtminstone spännande förmodan som jag fått – fast jag vet inte säkert varifrån jag fått den, om jag hittat på den själv eller läst den någonstans – är att fri- och rättigheterna väller fram i två olika och i grunden helt olika vågor, först en på 1600-talet som gällde några hundra år framåt, sedan en annan med samma namn på 1900-talet som jag fruktar ännu inte nått sin fulla styrka.

Den här texten publicerade jag för nästan sex år sedan. Jag bara beskrev ett skeende som var uppenbart för alla som brydde sig om att titta (vilket undantog de styrande politikerna). Min avslutande fundering gällde om Sverige skulle utvecklas på samma vis som Brasilien som när det gäller brottslighet och allmänt sönderfall tråkigt nog är ett föregångsland för Sverige. Så här långt har det inte gått men vi är nog tyvärr på väg.

Enligt en undersökning av DN/Ipsos menar en majoritet av svenskarna – 51 procent – att det är småaktigt av oss att inte göra muslimerna till viljes och förbjuda koranbränningar när de nu tar så illa vid sig av vad de anser vara en skymf mot deras heliga bok och därmed mot all världens muslimer. På sätt och vis går det att förstå ty det är nog inte många svenskar som hade planerat att elda upp en Koran. Ett eldningsförbud skulle nog inte besvära det svenska samhället så mycket.

Det har länge förvånat mig att Sverige har en utrikespolitik. Vi vill ju inget (som vi inte kvickt och lätt kan ändra till dess motsats om det skulle knipa; minns hur enkelt det var för politikerna att utan särskilda konsultationer med medborgarna upphäva den svenska neutralitetspolitiken och i stället engagera sig helhjärtat för att söka medlemskap i Nato – vilket i dagarna tycks ha krönts med framgång så detta borde vara ett triumfens och glädjens ögonblick snarare än ett tillfälle att ställa frågor, vilket jag gör i alla fall.)

Mitt budskap i denna krönika har framförts tidigare, kanske rentav flera gånger, men till min häpnad finns det fortfarande folk som inte tagit del av ärendet och naturligtvis i ännu mindre utsträckning begripit det. Ändå är det ganska enkelt och vad jag kan begripa rätt viktigt så jag tar det igen.

I politiken är en del frågor så jobbiga att man helst inte bryr sig om dem eller kanske väljer att försöka lösa något annat problem i stället. Så tycks det vara med skolan som haft svåra men negligerade problem i årtionden. Men nu ska det ske en uppryckning. Den förra regeringen tillsatte en friskoleutredning som den nuvarande regeringen skruvat upp några snäpp för att göra mer heltäckande. Skolminister Lotta Edholm säger att ”drivkrafterna och incitamentsstrukturerna” måste ändras eftersom det finns ”inbyggda fel i friskolesystemet och det har funnits en naivitet gällande friskolorna”.

I den här texten ska jag resonera om invandrares brottslighet. Jag säger inget om hur stor andel av invandrarna som på något sätt är kriminella ty det vet jag inget om fast jag gärna skulle vilja veta. Jag nöjer mig med att konstatera att Sverige har ett stort och kanske växande problem på den här punkten. Därför ska jag resonera. Men jag inte är särskilt insatt i materien och fördenskull kanske åtminstone delvis baserar resonemanget på fördomar. Ursäkta i så fall.

Klockan är nu fyra på eftermiddagen och jag har just fått samma eftertänksamma fråga för tredje gången idag från av varandra oberoende personer. Frågan är varför ingen satt stopp för alla dumheter.

Lennart Bengtsson, som är en förnuftig karl, skrev nyligen att det krävs kunskap för att gå emot tidsandan, särskilt, skulle jag tillägga, när tidsandan är så envis, stark och överväldigande som när det gäller det förmodade klimathotet. Men jag tror att det är värre än så. Hur mycket vetenskap man än anlitar och hur mycket kunskap man än samlar på sig så räcker det inte för att stå upprätt när tidsandans tromber anfaller.

Flera gånger har jag läst gårdagens krönika ”Varför gör de så där?” av Anders Leion. Något stör mig i texten. Det är inte det att han skulle ha fel. Han har tvärtom så rätt, så rätt. Ingen vettig människa skulle med gott samvete kunna ha några invändningar. Och ändå.

För den svenska samhällsintresserade debatten verkar en fråga särskilt förbjuden att försöka besvara på ett någorlunda trovärdigt sätt. Frågan är varför politikerna under de senaste decennierna i praktiken uppmuntrat invandring trots att alla vetat om att projektet varit impopulärt bland väljarna. För samhällsvetare, intellektuella debattörer och så kallade opinionsbildare är frågan mycket svårare att bemöta än den är för en sådan som jag. Det beror på att opinionsbildarna tillsammans med politiker och andra mäktiga grupper för sin egen goda ställning måste upprätthålla föreställningen att demokratin följer folkviljan och därför är legitim. Jag, däremot, har inga sådana hämningar utan kan mycket väl tänka mig att politikerväldet, om det gynnar dess ställning, driver en politik som långsiktigt avviker från breda, folkliga opinioner.

Om jag har läst min Darwin rätt så kommer arter att anpassa sig efter sitt habitat. Om man till exempel landsätter två grupper identiska råttor på var sin ö så kommer deras avkomma några generationer att se olika ut (och kanske stå redo att börja kriga med varandra, vad vet jag?). Ungefär så tror jag det är med samhällena. Om två samhällen utsätts för en och samma retning så kommer de att reagera på olika sätt på samma stimulus.