Jag har noterat att företeelser som plötsligt blossar upp och tar utrymme i medborgarnas medvetande ofta ges särmarkeringar i media. När antalet invandrande migranter mångdubblades för sju, åtta år sedan fick artiklar om de tillvällande skarorna ofta vinjetten ”Flyktingkrisen” för att ge läsaren snabb information i vilket härad han befann sig. Så småningom försvinner vinjetterna eftersom de företeelser de flaggar för har upphört eller för att de blivit så uppenbara delar av tillvaron att de inte längre behöver särskild utmärkning.

Jag frågar Google om Sverige är ett mångkulturellt samhälle, och den hjälpsamme IT-jätten skickar mig till sajten Expo Skola för att jag ska få ett genomtänkt, vederhäftigt och lättförståeligt svar.

Så här förklarar Expo Skola:

Ibland ser man inte vad man har framför ögonen. Själv har jag först i modern tid – vilket i det här fallet betyder de senaste åren – fått upp blicken för de professionella kårernas betydelse för samhället. Med professionell kår menar jag exempelvis advokaterna, skollärarna, läkarna, ämbetsmännen, ingenjörerna, professorerna, poliserna, brandmännen med flera.

Jag har länge varit prosemit. En prosemit är motsatsen till en antisemit. För nio år sedan sökte jag vetenskapliga belägg för min hållning och publicerade nedanstående rapport som det nu känns lägligt att nu återge.

I morse betalade jag en parkeringsbot på 1 100 kronor. Om jag hade parkerat på ett stoppförbud så hade det kostat 1 300 kronor. Jag fick alltså tvåhundra kronors rabatt på saköret för att jag ställt bilen på en plats med parkeringsförbud som trots prisskillnaden erbjuder samma parkeringskvalitet. Det var kanske hyggligt av kommunen som utställt boten att ge lite rabatt men jag grämde mig ändå över att ha åkt på en ändå så onödig utgift. Men efter att ha bekymrat mig en stund och sökt skäl att finna fel hos kommunen så bet jag ihop och erkände för mig själv att ingen annan än jag var skyldig och att straffet inte kunde anses oskäligt.

Samtiden föreställer sig att den knarkrelaterade brottsligheten är orsaken till den gängrelaterade mordvåg som tycks skölja genom landet. Ifall man frågar samtiden hur morden mer exakt hänger ihop med knarket så får man enligt min erfarenhet svävande svar av typ att det är väl självklart eftersom knarkhandeln omsätter stora summor och att knarkhandlarna vill skydda sina marknader vilket enklast sker genom att mörda alla intränglingar som vill sno kunderna.

Sokrates – eller kanske Platon som låg bakom och gjorde Sokrates till sitt språkrör – närde en demokratisyn som alldeles säkert hade gjort att både Dagens Nyheters och Svenska Dagbladets debattredaktioner hade refuserat alla artikelförslag från honom. Visserligen ansåg han att demokratin var det mest tilltalande av all kända statsskick. På den punkten hade han nog fått debattredaktörerna med sig.

Samtiden håller nu, som alltid, på att fila på sin historia. Jag tror att detta kommer att bli särskilt besvärande för vårt lands politiker eftersom en helt ny berättelse om deras insatser håller på att ta form.

Jag gillar inte konspirationsteorier men idag ska jag passa på att argumentera emot mig själv.

Med jämna mellanrum upptäcker jag saker som jag redan visste och blir märkvärdigt förvånad över mina nya insikter. De senaste dagarna, medan Sverige varit upprört över ett tilltagande antal mord och andra slags ohyggliga brott och det talats om de kriminellas växande våldskapital, så har jag undrat om inte vanligt kapital, det vill säga pengar, har större verkanskraft än våldskapital.

Det kom en rapport från SOM-institutet vid Göteborgs universitet som förklarar att sex procent av svenska folket är klimatförnekare. Jag borde nog ha satt det där ordet inom anföringstecken för att tydliggöra att jag själv inte skulle använda det eftersom det är ett förolämpande ord som någon, jag själv till exempel, skulle kunna blir kränkt av.

Nästan allt som har med data att göra hör framtiden till. Med IR och AI och hitflyttade tamilska programmerare i tjugofemårsåldern som lyckats ordna ett åtminstone tillfälligt arbetstillstånd ser Sveriges framtid betydligt tryggare än om vår försörjning skulle bero av invandrare som inte klarar sig utan subventioner och thailändska bärplockare som vi tycker så synd om för att de är utsugna att vi helst vill tvinga dem att lämna riket.

Dataindustrin är därför vår räddning. Fram till för kanske femton år sedan, när datoriseringen fortfarande, som Internationalen, till alla lycka tycktes bära, var jag en stor entusiast. Jag lärde mig göra hemsidor, databaser och skapade interaktiva funktioner som faktiskt gick att använda på företaget. Till och med den automatiska tomten till jultid fungerade. Jag var som en gamla tiders bilägare som själv kunde greja sitt fordon med hjälp av tänger och lite ståltråd. Som alla andra tonårsgrabbar hade jag lärt mig genom att mecka med moppen som antingen var trasig eller behövde trimmas.

Läkaren Hans Rosling gjorde sig världsberömd på att med pedagogiska illustrationer visa att världens tillstånd inte alls var så eländigt som experter och media ofta påstår. Han menade till exempel att överbefolkningen inte är någon fara och att världsmedborgarnas hälsa stadigt förbättras. Han sa att hans liv var en ”kamp mot den förödande globala okunskapen”.

Det ligger mer förnuft och folkvett i gamla ordspråk och talesätt än vad en ledande politiker förmår formulera på en mandatperiod. I torsdags satte socialdemokraterna fyr i ässjan genom att föreslå att den militära våldsapparaten skulle kunna mobiliseras som komplement till polismakten i kampen mot Sveriges eskalerande brottslighet.

En expertgrupp av tänkare och ekonomer har nyligen haft ett längre interkontinentalt skypeseminarium och enats om att världen senast vid slutet av detta årtionde med 83,8 procents säkerhet kommer att drabbas av den värsta depressionen sedan 1900-talets början. Det råder 94,5 procents säkerhet att den förutsedda depressionen kommer före nästa årtiondes slut och att den blir åtminstone den näst hårdaste sedan 1870. I expertgruppen ingår jag och min portugisiskalärarinna.

Igår föreslog socialdemokraterna, troligen i hopp om att plocka poäng på den saktfärdiga och obeslutsamma regeringens bekostnad, att försvarsmaktens personal skulle kunna användas för polisiära uppgifter. Justitieminister Strömmer säger att även han kan tänka sig något sådant. Förra gången saken låg på tapeten var i samband med den stora flyktinginströmningen 2016 då statsminister Löfven övervägde att mobilisera försvaret att hjälpa till med migrationspolitiken. Löfven tystades emellertid med argumentet att vi i Sverige, sedan militärens dödsskjutningar av strejkande arbetare i Ådalen år 1931, inte sätter in trupp mot civila. För övrigt ansåg sig polisen ha de resurser den behövde.

I de utländska tidningar och tidskrifter som jag lite oorganiserat ibland bläddrar i för att få reda på hur andra tänker finns ofta en pessimistisk ton av innebörden att västerlandet är på nedgång och troligen bör vänja sig vid tanken att de länder som tidigare kallades tredje världen och nu heter ”det globala Syd” gradvis kommer att ta över kontrollen över världens ledande institutioner, typ Världsbanken och Internationella Valutafonden. Det globala Syds försök att inom ramen för ett utvidgat BRICS bygga egna världsledande apparater ger föraningar om vart det barkar.

Affluence betyder välstånd på engelska. Vad jag precis uppmärksammats på är att välståndet när det väl bröt ut på bred front i västerlandet, det vill säga ett par årtionden efter andra världskrigets slut, givit upphov till en pandemi som numera utvecklats till ett troligen dödligt hot mot vår kultur.

När FN:s Barndeklaration år 2015 funnits i ett kvarts sekel så upptäckte jag aktstycket och blev förstämd. Jag skrev en artikel under rubriken Socialsekreterare i alla länder, förenen Eder!. Det var en travesti på uppmaningen Proletärer i alla länder, förenen Eder! från Kommunistiska Manifestet.

Che Guevara (bilden), född 1928 i Argentina, blev läkare, körde runt den västra hemisfären på motorcykel, anslöt sig till den kubanska revolutionen, blev industriminister, tröttnade snart på det byråkratiska arbetet och blev kommunist och yrkesrevolutionär i Bolivia där han mycket riktigt, för att komplettera och avsluta sin romantiska livsberättelse, blev dödad av CIA år 1967 när epokens revolutionära iver var som starkast. En snygg karl var han också. Jag undrar om jag någonsin besökte någons hem på den tiden utan att de hade en affisch av Che på väggen. Han var utan tvekan 1900-talets främsta ungdomshjälte. Beatles var kommersiell småpotatis i jämförelse.

Den borgerliga regeringen är på sätt och vis ett mysterium eftersom den inte verkar vilja slå på trumman för de förnuftiga beslut den fattar. Ett nyligen fattat förnuftigt beslut är att skära ned bidragen till studieförbunden med nästan en tredjedel – från 1,8 till 1,3 miljarder kronor – över en treårsperiod. Var och en som någon gång medverkat i en kurs i studieförbundens regi – något som vad jag minns mest gick ut på  att fylla i närvarolistor som skickades till ett kansli varefter det betalades ut statsanslag till någon i organisationen viktigare person än jag själv som bara medverkade för att få delta i den gratis vinprovning som var studiernas syfte – måste välkomna en så grovt försenad åtgärd.  

I decennier har cyniker och skeptiker som jag betvivlat möjligheterna att genom statliga beslut och ingrepp göra de revolutionerande ingrepp i produktionsapparat och livsstil som miljöentusiasterna hävdat vara nödvändiga för att rädda världen och mänskligheten undan värmedöd. Min argumentation har inte varit särskilt stringent. Den har mest baserats på en allmän övertygelse om och erfarenhet av att planekonomiska projekt inte brukar fungera. Men jag och andra tvivlare har förstås inte kunnat vara helt säkra på att alla planprojekt varit förutbestämda att misslyckas; den amerikanska månlandningen år 1969 var trots allt framgångsrik och massor med broar och andra infrastrukturprojekt fortsätter att vara lysande succéer.

Ibland resonerar jag med mina desillusionerade gamla vänner som liksom jag själv var vänstervridna för femtio år sedan – och på det viset lyckades få fina jobb i staten även om detta sällan var ett medvetet syfte – huruvida den allt tydligare administrativa inkompetens för att inte säga klantighet som karaktäriserar Sveriges offentliga sektor är en generisk egenskap hos statliga apparater eller om det bara handlar om en tillfällig och övergående dekadens just hos oss här och nu.

FN:s vetenskapliga panel om eventuella klimatförändringar heter som bekant Intergovernmental Panel on Climate Change. IPCC är det officiellt mest vetenskapliga organet i hela världen, just den institution som Greta Thunberg och, verkar det, FN-chefen Guterres, ilsket respektive salvelsefullt, förmanar världen att all sin tro till denna sätta.

Det är mycket som är oklart i miljö- och klimatpolitiken åtminstone för mig. Den största oklarheten är vad som kommer att hända när politikens hårda konsekvenser i form av prisökningar och försämringar av livskvaliteten börjar uppenbara sig för folk. Än har det inte märkts så mycket av den planerade stora omställningen men världen har under det senaste året fått en föraning genom att energipriserna gått upp. Jo, dessutom har bönderna på Sri Lanka gjort revolution och kastat ut en regering som ville höja priset på gödningsmedel för klimatets skull.

Dagens Nyheters ledarredaktion, som jag många gånger skändat och förtalat men aldrig vågat hoppas på att bli bemött av, fick nyligen ett lynnesutbrott och anklagade denna blogg för ”högerradikal” eller ”högerextrem” opinionsbildning.

Sveriges socialdemokratiska arbetareparti, SAP, bildades år 1889 i syfte att skapa rättvisa för arbetarklassen. Agitatorn August Palm hade några år tidigare författat ett utkast till partiprogram som hette Hvad vilja socialdemokraterna där han framförde arbetarnas missnöje:

På bara något år tycks Sverige ”utan att man sett det komma” förvandlats till en spottkopp och en driftkucku för hela världen och det är inte utan att många svenskar själva, jag till exempel, våndas över och hånflinar åt de självgoda och proppmätta ombud, ofta nästan barn, som vi tillsatt att styra landet åt oss medborgare.