Opinionstexter skrivna av Det Goda Samhällets skribenter och gästskribenter.
Patrik Engellau skrev igår om hur etablissemanget pekar ut vissa människor som onda, eftersom de tillåter sig ha en annan uppfattning än den som för tillfället är tillåten i åsiktskorridoren. En tänkvärd text som många av oss känner igen sig i. Men det är också en text som gör mig lite nedslagen eftersom jag inte ser någon större ljusning på det här området.
Jag har ingen personlig erfarenhet av hur det är att leva i en diktatur, men en sak tror jag mig ha förstått, nämligen att diktaturer har en tendens att betrakta oppositionella medborgare som onda människor. I Sovjetunionen och DDR, det kommunistiska Östtyskland, ansågs regimkritiker vara en sorts illasinnade agenter för en ond fiende. Kritiker skulle utpekas och stämplas. Om kritiken blev stark kunde regimen anordna hatkampanjer mot de oppositionella. Under Stalins Moskvarättegångar på 1930-talet, då oppositionen utrotades rent fysiskt, illustrerades detta beteende i särskilt uppskruvad form. I Nordkorea pågår det fortfarande.
Jag äter hamburgare på något snabbmatställe då och då. På senare år allt glesare, kanske max fem gånger per år. Det som lockar mest på menyn brukar vara någon form av ost- och baconburgare. Jag gillar ost och bacon. För ett par år sedan tuggade jag i mig en burgare och konstaterade att någon bacon fanns inte. De hade missat i köket, tänkte jag och ryckte på axlarna.
Häromdagen meddelades att den amerikanska myndighetsliknande organisationen Doge – Department of Government Efficiency – nu lagts ned åtta månader före sin ursprungligen utmätta tid. Doge, som leddes av Elon Musk och beskrevs som byråkratins motorsåg, var ett av Trumps mest excentriska och utsiktslösa projekt även om sådana som jag hänfördes av blotta visionen av en skrupelfritt målmedveten avbyråkratisering av den amerikanska staten under överinseende av bilden av en gullig hund. Elon Musk förklarade att han skulle konsolidera, vilket kan ha betytt ”lägga ned” eller möjligen ”slå samman”, 400 federala myndigheter så att det bara blev 99 stycken kvar.
I förra veckan var jag på Enebybergs biblioteksförening och lyssnade på Björn Wiman, DNs kulturchef. Titeln var ”Att hitta hoppet i en förtvivlad tid”. Inbjudan, som kom sent, berättade att det var ett samarrangemang med kyrkan i Enebyberg vilken är en samarbetskyrka mellan Equmeniakyrkan och Svenska Kyrkan. Mötet hölls i kyrkan som ligger i anslutning till lokalen. Det var alls inte förvånande eftersom föreningens möten ofta hålls där om det är många som kommer. Men denna gång betydde det lite mer än vanligt. Ty i presentationen av Wiman så framgick det att detta var en del i en serie av framträdanden som han gör i samarbete med kyrkan.
Den här artikeln är mest för nördar, dels för sådana, om de existerar, som är intresserade av min framväxande teori om vårt samhälles grundkonstruktion, det vill säga ett mänskligt samfund byggt av beståndsdelarna politikervälde, välfärdsbyråkrater samt välfärdsklienter (plus vårt samhälles motsvarigheter till indiernas kastlösa, det vill säga allmänna självförsörjande skattebetalare), dels för sådana som, liksom jag, tycker det borde ingå i den demokratiska allmänbildningen att veta exempelvis hur många människor som lever på välfärdssystemet.
Nu är det dags igen – att slå ner på svenskarnas kaffedrickande. För knappt två år sen uppmärksammades en studie på Stockholms universitet, där den svenska fikakulturen utpekades som ett av jordens största klimatproblem – nu är det Chalmers som fattar stafettpinnen och fortsätter på samma linje, där svenskarnas kaffe blir ett hot mot regnskogen i Amazonas. Studien görs i samarbete med Världsnaturfonden och Stockholm Environment Institute, så tanken är förstås att gemene man nu ödmjukt ska böja huvudet och lova bot och bättring.
För tio år sedan var migrantkrisen som mest akut. Jag har läst några av mina samtida texter för att påminna mig om stämningarna. Även om det kan vara svårt att nu föreställa sig opinionsläget så rådde ett slags karnevalsyra. Hösten 2015 kom det 9 000 migranter i veckan. Myndigheterna satte till alla klutar och gick upp i stabsläge för att klara krisen som framför allt bestod i att hitta tillräckligt med madrasser och andra förnödenheter för de nyankomna. I tidningarna markerades alla artiklar om det rådande tillståndet med vinjetten ”Flyktingkrisen”. På Centralen i Stockholm rådde närmast karnevalsyra när befolkningen vallfärdade dit med olika nyttiga presenter åt de tillresta.
Jag lär mig mycket om samhället när jag åker spårvagn. Till exempel blev jag vittne till hur en av Västtrafiks biljettkontrollanter blev grundligt utskälld av en kvinna, antagligen för att han hade fräckheten att fråga efter färdbevis. Nu hör det till saken att Västtrafiks kontrollanter bär prydlig blå uniform och förr i tiden signalerade det respekt. Alla visste att om man muckar med en tjänsteutövare i uniform får man problem.
Tänk dig att du vore en resenär från yttre rymden som gjorde ett kort stopp på Jorden för att äta en sjötungsfilé på Wedholms i Stockholm, som efter vad du hört håller interplanetär kvalitet. Då skulle du nog vilja ha en kort sammanfattning av de senaste hundra årens svenska historia att läsa medan du väntar på fisken.
Det finns enligt min mening två motsatta teorier om hur idéer och uppfattningar skapas. Enligt den ena teorin, till vars anhängare jag själv räknar mig, uppstår och utvecklas synsätt i magen eller i några av de övriga kroppsdelarna enligt principen ”går det att äta?”, det vill säga ”är det bra eller dåligt för mig?”. Att bestämma sitt tänkande efter sådana enkla principer kräver ingen intelligens. Varenda hund har tillräcklig kompetens för ett på sådana grunder bestämma vad han ska tycka om föremål som han dagligen snokar upp.
Ett modeord inom akademin de senaste åren är post-truth, ordagrant ”efter sanningen”. Begreppet post-truth politics användes första gången 2010 av en bloggare vid namn David Roberts. Det fick spridning i samband med Trumps presidentvalskampanj 2016 och Brexitomröstningen. I Oxford Dictionaries definieras post-truth som ”omständigheter under vilka objektiva fakta har mindre påverkan på allmänheten än vädjan till känslor och personlig övertygelse”. Det låter naturligtvis oroande för forskare som eftersträvar en faktabaserad bild av verkligheten.
Så inledde Lotta Edholm häromdagen en pressträff om en ny gymnasieutredning. Edholm är i egenskap av gymnasie-, högskole- och forskningsminister rimligtvis en av Sveriges mäktigaste personer, framför allt när det gäller det statligt finansierade danandet av det uppväxande släktet. Man skulle ha trott att det knappt skulle ha funnits en ståplats ledig när en så betydande makthavare inför folket ville presentera sina planer avseende ungdomens förkovran och därmed nationens framtid.
Regeringsformen (RF) är den av våra grundlagar som anger det svenska statsskickets grunder. RF anger bland annat utgångspunkterna för hur riksdag genom lagstiftning styr Sverige. För att ändra en grundlag krävs enligt nuvarande RF, som tillkom 1974, två riksdagsbeslut med ett mellankommande val till riksdagen. Det krävs då att hälften av riksdagens ledamöter röstar för en ändring i de två riksdagsbesluten. Nu vill den svenska riksdagen göra det svårare att ändra RF (Reg. prop. 2024/25:165). Vid det andra beslutet efter riksdagsvalet ska istället gälla att en kvalificerad majoritet om två tredjedelar av riksdagens ledamöter måste rösta för. Annars faller beslutet och den föreslagna ändringen i regeringsformen kommer alltså inte att gälla.
Om du är 90 år, har tagit ett järn för mycket till lunchen och råkar kläcka ur dig att du ogillar islam – då kan du bli åtalad för ”hets mot folkgrupp”. Det har en 90-åring på ett äldreboende i Borås fått erfara. Hans brott? Han misstänks ha ropat ”jävla islam” och sagt att han tycker att muslimer ska återvända till sina hemländer.
Till vår trygghet har vi medborgare i Sverige Riksrevisionen. Vi medborgare är revisionens uppdragsgivare vilket framgår av att revisionen lyder under riksdagen som ju består av våra egna aktade ombud. Själv är jag särskilt tacksam att Riksrevisionen, enligt ChatGPT, i sin effektivitetsrevision särskilt analyserar om statens insatser fungerar och ger resultat. Sådan kontroll gör att vi medborgare kan sova lugnt trots allt ont och upphetsande tal om offentligt slöseri från diverse rabulister.
Den här artikeln publicerade jag för över tio år sedan. Den handlar om hur Dagens Nyheter gjorde sig tlll språkrör för en italiensk-somalisk kvinna som anklagade oss västerlänningar för massutrotning av flyktingar som drunknade på Medelhavet och därmed också för brott mot mänskligheten.
Det finns ett vemod hos svenskarna – de djupa granskogarnas, de snötäckta skogsbrynens, de blanka insjöarnas och den karga fjällvärldens vemod. Vi är ett mollstämt folk som ibland tenderar att bli tungsinta, men vi vandrar genom livet relativt fridsamt och vi gör inte mycket väsen av oss.
För något år sedan frågade jag SIDA hur de hanterade det faktum att en del av SIDA:s bistånd till UNRWA hamnar hos terrororganisationen Hamas. Frågan löd så här:
”Jag undrar hur stor del av det svenska biståndet till UNRWA som hamnar hos Hamas i form av olika skatter?”
För jättelänge sedan läste jag en rubrik i en lokaltidning som satte myror i huvudet på mig: ”Asta, 87, svälter. Vad gör kommunalrådet?” Det handlade om en gammal dam som bodde ensam i ett hus på landet och tydligen inte råd med mat eller saknade möjligheter att ta sig till handelsboden eller vad det var, jag minns inte.
Nyligen åt jag lunch med en begåvad muslim som visserligen var född i Sverige, men sa sig leva mest tillsammans med invandrade trosfränder. Han sa att han var rädd att rasmotsättningarna i Sverige skulle öka framöver.
Thomas Sowell, född 1930 i USA och uppvuxen i Harlem i New York, är en amerikansk ekonom vars kommentarer och böcker har fått stor spridning. Han har även ofta medverkat i tv och radio. Sowell är en välkänd röst inom den amerikanska konservativa rörelsen och en av de mest framträdande svarta konservativa tänkarna i landet.
År 1867 uppmärksammade Europas länder, skrev författaren Magnus Västerbro i Dagens Nyheter, en svensk svältkatastrof. Hungern var fruktansvärd, särskilt i Norrland. Året efter drabbades Småland och Blekinge. Européerna vill hjälpa till. ”Bidrag strömmar in från Tyskland, Norge och Danmark, från England, Italien, Holland och USA, men även från Spanien, Portugal och Ryssland. Det bildas nödhjälpskommittéer i Bremen, Lübeck och Flensburg.”
Jag hade en förskräcklig mardröm. Högste Maktansvarige hade utsett mig till arbetsmarknadsminister.
Jag hyser en hatkärlek till Centern. I min bondesläkt fanns det flera engagerade centerpartister, på den tiden partiet fortfarande kallade sig Bondeförbundet och hade en anknytning till landets bönder, och en av mina morbröder var även aktiv partipolitiskt. Men så kom klägget på Stureplan och allt förändrades. Idag finns ingenting, åtminstone inte i partiledningen, kvar av verklighetsförankring och ansvarstänk.
För några månader sedan kom jag tillbaka från ett veckolångt besök hos en privat välgörenhetscentral i en slum i Fortaleza i norra Brasilien. Brasilianska slumområden – favelas – är inte att leka med. Den här heter Conjunto Palmeiras och har vid pass 40 000 invånare varav två, tre procent antas vara knarklangare och kanske 15 – 20 procent knarkare.
När man seglar och det knappt blåser något kan en femåring tillåtas leka skeppare. Han kan styra och ge order och mamma och pappa kan skratta när båten långsamt guppar åt fel håll. Under gynnsamma förhållanden kan allt tillåtas eftersom det inte gör någon skada.
Många människor känner sig i dag ekonomiskt utanför. Särskilt unga upplever att de saknar framtid. En examen garanterar inte längre en plats i medelklassen, och löftet om stadig utveckling har försvunnit. Inför den dystra verkligheten lockas somliga av gamla idéer i nya kläder — socialism, till och med kommunism — som om dessa kunde erbjuda en räddning.
Av omständigheter bortom min kontroll hamnade jag på en visning av Spectre, den näst senaste James Bond-filmen. Den var förskräcklig. Jag hade väl inte ägnat saken en tanke om det inte varit för de överflödande entusiastiska tidningsrecensionerna vid premiären. DN Kultur ägnade fyra panegyriska sidor på temana ”fullträff” och ”Pangrulle!” åt filmen.
Åkte häromdagen tåg från Malmö till Stockholm, i grått novemberväder. Inramningen av dåligt underhållna och smutsiga hus blev tyvärr slående. Husen på landsbygden var övervägande gamla och med dålig fräschör. Extra dåligt blir det förstås om husen ligger nära järnvägen då dessa torde betinga ett lägre marknadspris.
DET GODA SAMHÄLLET 