Opinionstexter skrivna av Det Goda Samhällets skribenter och gästskribenter.
Vi har hört det förut och vi kommer att få höra det igen. Denna gång är det Aftonbladetskribenten Jonna Sima som levererar tycka-synd-om-drapan:
”Gängkriminella är i grunden inga hjärtlösa vilddjur. Många av dem har sannolikt dragits in i skiten för att de inte har sett någon annan utväg. Löser vi inte det kommer nyheterna om dödsskjutningar bara att fortsätta.”
Som Jens Ganman uttryckte det på X: ”Egentligen är det synd om de kriminella, avsnitt 5 497”.
I serien kontroversiella påståenden vill jag hävda att alla någorlunda homogena samhällen har en dominerande ideologi. I själva verket är homogeniteten – uppfattningen att alla människor är och tänker lika – ett resultat av att alla bekänner sig till samma ideologi. Så var det i Sverige för femtio år sedan även om det fanns marginella skillnader mellan folkpartister och bondeförbundare. Det märkvärdiga är att folk som lever och andas i en sådan totalt dominerande ideologi inte begriper att de tillhör en filosofisk särart. Va?, säger de, alla tänker väl som vi? Annars är det något fel på dem!
För åtskilliga årtionden sedan avslutade jag en femtonårig karriär inom det internationella biståndet. Det var svårare än vad jag hade förutsett. Svårigheten var inte den man kunnat förvänta sig, till exempel att jag skulle ha motarbetats av betydelsefulla människor som tagit illa vid sig för mina biståndskritiska artiklar, föredrag och böcker. Visst förekom sådant – och förekommer fortfarande – men det knepigaste var och är att förklara varför jag tappat tron på hela verksamheten och därför sagt upp mig (samtidigt som jag insåg att jobbet för mig personligen varit mycket lärorikt och på alla sätt stimulerande; jag minns hur min delegationschef i puckeln på en Boeing 747 på väg till förhandlingar i Maputo smuttade på sin dry martini och sa att det var först i det ögonblicket han förstod hur viktigt det var med bistånd).
Snällismen, det är den svenska religionen nummer ett, det. Den genomsyrar allt och har i stor utsträckning ersatt sådant som självbevarelsedrift, självkänsla och familjeansvar. Ett exempel på det är terrordådet på Ikea för några år sen, då en eritreansk asylsökande mördade en mor och hennes son för att de såg svenska ut.
Jag är tillräckligt mycket marxist för att mena att han hade fog för tanken att det finns någon sorts nära förbindelse mellan den makt och den ideologi (eller tro) som dominerar i ett samhälle. Troligen har denna uppfattning länge varit en självklarhet för sociologiskt inriktade tänkare. Kanske är föreställningen om att det finns ett begripligt samband mellan makt och ideologi själva fundamentet för sociologin som vetenskap. Max Weber, en av tankeriktningens grundarfigurer, hävdade att industrikapitalismens genombrott berodde på den produktiva självplågarmentaliteten hos kalvinisterna som aldrig kostade på sig några nöjen utan ägnade livet åt att spara, investera och sköta sina företag. Det är klart att sådana människor så småningom kom att styra sina nationers tänkande och skriva deras lagar. Alla såg ju att kalvinismen funkade.
Nyligen var jag ute och fikade med en god vän. Hon valde plats, ett mysigt kafé som påminde om de kaféer som fanns förr, när vi växte upp, och dit man ibland gick med mamma och pappa och fick äta bakelse och dricka hallonsaft. Därifrån var steget inte långt till att börja prata om vårt kulturarv, vår historia och om vikten av att ha ett band bakåt, till tidigare generationer.
Det är lätt att förstå (eller rättare sagt uppfinna ett resonemang som antyder att man med logikens och den egna hjärnans hjälp kommit en betydelsefull sanning på spåren) varför sådant som nationalism och patriotism efter andra världskriget förvandlades från dygder till fula ord.
På sajten ”Bilders makt. Kunskapsbank om rasistiska stereotyper” definieras ”yellowface” som ”en kroppsförvandlingsteknik där en icke-asiatisk, oftast vit, skådespelare iscensätter en stereotyp representation av ’en asiat’ med hjälp av smink, kläder, gester och språk.”
Medan allt fler ser hur visionen om Northvolt börjar krackelera väljer kommunalrådet i Skellefteå, Lorents Burman, att fortsätta tro blint. När han intervjuas i SVT visar han inte också prov på klassiskt socialdemokratisk hån mot människor som har en realistisk syn på Northvolts framtid.
För två veckor sedan höll Donald Trump ett föredrag inför Economic Club of New York som verkar vara en lunchklubb där affärsfolk kan träffa betydelsefulla amerikanska etablissemangspersoner som just Trump. Eftersom affärsfolk i första hand intresserar sig för vad olika kandidater vill göra åt ekonomin (och därmed affärsfolkets inkomster) och eftersom affärsfolk ofta är krassa människor som inte så lätt kan snackas bort med tomma löften kan presidentkandidatens ord vara värda att lyssna på (särskilt som the Wall Street Journal här har skurit ned hans timslånga tal till fem minuter). Med detta vill jag säga att här om någonsin kan vi lita på att Trump säger vad han menar.
(Bilden visar fartyg från tre av USA:s förenade fiender – Iran, Ryssland och Kina – på en gemensam flottövning.)
Nyheterna från kriget i Ukraina där Sverige sedan några dagar tillbaka eventuellt är krigförande part – eftersom Putin generöst deklarerat att ukrainarna själva kan få skjuta av missiler och robotar från väst men att militär personal från väst inte får vara inblandad – är osäkra och ofta motsägelsefulla. De senaste dagarna har det kommit uppgifter, som troligen är falska, om att ett antal svenska materielinstruktörer i tjänst på en Natobas utanför Poltava skulle ha blivit dödade. Med Putins logik skulle Sverige på grund av de svenska utbildarnas insatser nu alltså befinna sig i krig mot Ryssland.
Säga vad man vill om Socialdemokraternas partiledare men en sak är säker; Magdalena Andersson tycks ha superkrafter. Hon klarar sig alltid helskinnad ur sådant som skulle ha tvingat de flesta politiker med annan partifärg att avgå. Den oheliga alliansen med Kakabaveh, lögnerna om Jamal El-Haj, smutskastningen av Henrik Jönsson, de gängkriminella i Botkyrka, papperslös städhjälp – ingenting har kunnat rubba henne eller förändra uttrycket i hennes bistra stenansikte.
Mario Draghi är en europeisk höjdare, tidigare italiensk premiärminister, ordförande för europeiska centralbanken och riksbankschef i Italien. Det finns inom EU en växande oro att kontinenten sackar efter i utvecklingen och snart blir distanserad av USA och Kina. Därför bad Ursula von der Leyen Draghi att göra en plan. När planen nyligen presenterades inledde von der Leyen vid en presskonferens med att fastställa Europas utvecklingsmål:
Socialismens idé är förbluffande enkel. Om alla gör det dom är bra på och delar lika på resultatet, kommer hela samhället att blomstra. Vissa är ju bra på att bygga jetmotorer, andra är duktiga på att baka pepparkakor. Eftersom samhället behöver både pepparkakor och jetmotorer finns ingen anledning att värdera den ene högre än den andre. Slutligen finns individer som inte är bra på något alls och för dem behövs ett socialt trygghetssystem, som bekostas av den offentliga sektorn.
Efter att det börjat debatteras om huruvida invandrade haitier äter husdjur i Springfield eller ej passar Sydsvenskans kulturskribent Rakel Chukri på att använda diskussionen för att peka ut svenskar som rasister. Trump är inte ensam om att sprida hat mot invandrare – svenskarna var långt tidigare, är Chukris kategoriska budskap.
När jag för ungefär femton år sedan lite tafatt – det handlade trots allt om en ny samhällelig företeelse och därmed ett forskningsfält i sin linda – började fundera över vad det var som definierade det Politiskt Korrektas karaktär. Hur kände man igen en PK-istisk idé och vad hade de olika idéerna gemensamt?
En titt på T-Forden visar att bilindustrin inte har kommit så långt. På ett flertal punkter har den faktiskt gått bakåt.
T-Forden tillverkades i 15 miljoner exemplar under åren 1908-1927. Det är fortfarande världens näst mest tillverkade bilmodell slagen bara av VW bubblan.
Vi svenskar är i allmänhet mycket stolta över att leva i en demokrati men vi bryr oss inte om att utreda vad vi menar med demokrati. Så här skrev jag för några veckor sedan:
Ingenting kunde ha varit mer förutsägbart än att TV4:s Kalla fakta skulle vinna tv-priset Kristallen för sin granskning av Sverigedemokraternas så kallade trollkonton. Det var avgjort redan i samma sekund som den uppmärksamhetstörstande huvudpersonen vattenkammade sig och började wallraffa. Det finns ingenting som är så oproblematiskt, och som vinner så mycket gillande, som en granskning av Sverigedemokraterna. Snacka om att göra det lätt för sig.
Enligt Snorres Edda gästade guden Tor med några andra asagudar jätten Utgårdaloke eller Skrymer där diverse tävlingar utspelades. Problemet var att Skrymer hade förhäxar asarna som i själva verket fick genomföra omöjliga uppgifter. Loke fick till exempel tävla löpning med Huge som i själva verket var Tanken som ingen kunde slå i hastighet och Tor misslyckades med att tömma dryckeshornet vilket Skrymer hade förbundet med havet.
Det går allt snabbare utför för Northvolt. Senaste veckan har flera analytiker förutspått en mörk framtid – i Dagens Arbete jämförs projektet med det kostsamma superfiaskot Stålverk 80 och forskaren Christian Sandström förutspår konkurs. Kristdemokrater i Skellefteå kritiserar styret och kallar dem ”fartblinda”. Men det som sker nu gick att förutspå för flera år sedan så varför reagerar alla så sent?
Jag tvekade länge att kommentera det amerikanska presidentvalet. Sverige har gott om egna problem att ta itu med och det är trots allt amerikanerna som röstar, inte vi. Men det drama som utspelas inför våra ögon är så gastkramande att det är svårt att låta bli.
Jean-Claude Juncker, luxemburgsk advokat och tidigare Europeiska kommissionens ordförande, blev världsberömd för sitt vitsiga och insiktsfulla svar på anklagelserna om att politiker inte vet hur de ska lösa sina respektive länders problem. ”Vi vet precis vad som behöver göras”, sa han, ”men vi vet inte hur vi ska bli återvalda när vi gjort det”.
Allt oftare träffar jag politiskt intresserade och kunniga personer som erkänner sig vara i beråd. De vet inte vad de ska kalla vårt – och det övriga Europas, som har ungefär samma upplägg ehuru med avsevärda lokala skillnader; betänk till exempel att Storbritannien har personval så att väljaren har ett personligt ombud i den beslutande församlingen, något som jag tror för Sverige skulle vara ett betydande fall framåt – statsskick. För varje år som går, förefaller det dem, känns begreppet demokrati alltmer främmande vilket märks inte minst i invandringsfrågan, där Europas politiker sedan länge haft en betydligt mer välkomnande attityd än väljaren i gemen. Den tyska valchocken i förbundsländerna Thüringen och Sachsen, där invandringsskeptiska eller -fientliga partier tog kommandot, kom som en hink kallt vatten över huvudena på tyska etablissemangspolitiker.
Nästa val i Tyskland om ett år ( 28/9-2025) kommer säkert att bjuda på stora överraskningar. Här den senaste gallupen (INSA från förra veckan, 6-9/9). Ändring från valet 2021 inom parentes
God morgon, studenter
Igår resonerade vi, som ni minns, om vad som driver privata företag som agerar på en marknad. Huvudpoängen var att de strävar efter hög vinst. Det kallas att de är vinstmaximerande.
Häromdagen inträffade något som nästan fick mig att tappa andan. Det kom ett brev ifrån en tysk myndighet till sonen. Han har studerat i Tyskland en tid och nu flyttat hem. Brevet kom ifrån ”Kreisverwaltungsreferat” i München och visade sig vara helt odramatiskt. Det var bara en bekräftelse på att han hade anmält att han nu hade lämnat landet.
Det var förstås bara en tidsfråga innan traditionen med kräftskivor än en gång skulle uppmärksammas negativt. Så är det ju alltid med svenska traditioner – både medierna och kulturen har ett tvångsmässigt behov av att slå ner på alla svenska kulturföreteelser. Och kräftskivan tycks vara en särskilt vass och obekväm nagel i ögat på pk-eliten.
Människan tycker om plågor och oro. Däri skiljer sig folken inte mycket från varandra. Däremot väljer de, tror jag, att genom tiderna utsätta sig för ganska enahanda kval. Till exempel tycker ryssarna om mordiska och despotiska härskare. Ivan den förskräcklige var sådan, tsarerna var sådana och Putin är även han en obeveklig diktator. Svenskarna vill genom jantelag, mobbning och reglementerade tråkningar (”nollningar”) ingjuta livslång skam i sin nästa så att han begriper att han har skuld till den samhälleliga anfäktelsen på modet – exempelvis den globala uppvärmningen – och inte ska få för sig att han är något värd. (En polsk byggmästare med företag i Sverige säger att han då och då måste ta en veckas semester i hemlandet för att få uppleva frisk luft och sunda, mänskliga kontakter.)
Efter Folkhälsomyndighetens uppmaning till begränsning för barns skärmtid kan man än en gång konstatera att staten blir allt mer ivrig att lägga sig i sådant de inte har med att göra. Och efter pandemitiden har klåfingrigheten bara ökat.
DET GODA SAMHÄLLET 