De som uttalar sig med reservationer kring två närbesläktade sociala företeelser, nämligen u-landsbiståndet och det inhemska välfärdssystemet, blir oftast betraktade som snåljåpar eller rasister, kanske båda. I allmänhet ligger det något i sådana anklagelser, ty det har så länge jag minns aldrig anförts några vassare argument mot biståndet än att olika afrikanska hövdingar stjäl pengarna och sätter in dem på nummerkonton i Zürich eller mot välfärdssystemet att det kostar för mycket och gör klienterna lata.

Nationalekonomin är inte, som man kanske skulle hoppas och tro, ett motsägelsefritt kompilat av delteorier som samverkar ungefär som delarna i en mekanisk klocka. I stället består den av i och för sig välsvarvade teorier som i bästa fall förklarar någon detalj i samhällstillvaron, exempelvis Malthus tes att människan förökar sig snabbare än livsmedelsproduktionen växer och att svält därför är och förblir mänsklighetens arvedel.

Einstein påstås ha sagt att själva essensen av dumhet är att göra samma experiment flera gånger och förvänta sig olika resultat. Jag tror inte han kan ha sagt något sådant för så ser livet inte ut.

Just idag, upptäcker jag till min förvåning, finns det inget nytt att anföra. Det tycks råda någon sorts åsiktsförmörkelse i hela världen. Därför återpublicerar jag en precis tio år gammal krönika som liksom en del viner bara blivit bättre med åren.

Bara för att Sokrates av orklet i Delfi hade utsetts till Greklands visaste person anses det förmätet att jämföra sig med honom. Det kan jag inte förstå. Jag kan väl jämföra mig med Armand Duplantis och i den jämförelsen konstatera att han hoppar högre än jag? På liknande sätt skulle jag ju kunna upptäcka att Sokrates är visare än jag.

Jag frågade Google om Sverige är ett mångkulturellt samhälle, och den hjälpsamme IT-jätten skickade mig till sajten Expo Skola för att jag skulle få ett genomtänkt, vederhäftigt och lättförståeligt svar.

Det verkar som om några av de klyftigaste europeiska ledarna, till exempel en sådan som Tysklands Friedrich Merz, med största motvilja och självövervinnelse börjar erkänna att kontinentens ledande politiker själva har ett ansvar för den soppa de kokat ihop åt Europas folk. Se exempelvis Merz tal i Davos här. Talet är förstås till största delen vanligt politikerpladder men från 17.40 närmar han sig väsentligheter. Till exempel hävdar han, med ett eftertryck som nästan verkar komma från hjärtat, att det är den offentliga byråkrati som vi så entusiastiskt har etablerat som sticker käppar i hjulet för det europeiska näringslivet samt att politiken inte bryr sig om den breda medelklass som tidigare varit nationernas ryggrad och räddning och nu skulle kunna bli det igen. ”Vårt öde ligger i våra egna händer” sa Merz vidare, ”en historisk uppgift ligger framför oss”.

Om jag säger att livet är en strid så har jag till stor del fel eftersom vårt moderna västerländska samhälle inte ger upphov till så många öppna stridigheter annat än när ungdomar från Orten skjuter ihjäl varandra. Men å andra sidan förekommer, i envars dagliga liv, mindre våldsamma konflikter om sådant som professurer, parkeringsplatser, vem som ska handla mat och sköta disken, gräsklippningen (inte jag i alla fall!), fördelningen av arvet, bråk med myndigheter med mera. Ett område som är särskilt utsatt för tvister är politiken, som är alla schismers moder. Clausewitz förkunnar att kriget är politikens fortsättning med andra medel. Med samma logik, fast tvärtom, kan man hävda att politiken är krigets ursprung.

Det är synd att vår tid är så besatt av hat mot president Trump att den inte förmår resonera om mannen med erforderlig emotionell balans. Med ögon rödsprängda av ilska och rösten i falsett skriker hans fiender ut sin hätskhet. Någon sval och eftertänksam vetenskaplighet förekommer inte. Det beror antagligen på att fienderna känner sig så gruvligt trampade på tårna av presidentens sårande anklagelser, nyligen repeterade och förstärkta av Zelenskyi, om att de europeiska ledarna, som Trump säger sig känna mycket väl, är fega, lata och obeslutsamma. Sådant gillar de inte att behöva höra.

Kirunabon Erik Lidström, 61, är en av de lärdaste och skarpaste tänkarna jag träffat på. Han borde vara universitetsprofessor i astronomi eller pedagogik eller statskunskap eller något annat av sina favoritämnen men troligen är han för egensinnig och rätlinjig för det. Han har skrivit böcker om demokrati, om utbildning, om evolutionen och samhällsordningen. Nu har han manus till en ny, tjock bok om ”Den sanna liberalismen och strävan efter lycka för alla” som jag fått förmånen att titta på.

Två betydelsefulla förhållanden existerar.

Det första förhållandet är att världen förändras. Ny teknik utvecklas. Vem lär sig idag stenografi? Vem vet ens vad det är? Vem kan byta en lampa på sin bil? Sederna skiftar. Jag var nyligen på ett barndop där prästen började med att uppmuntra föräldrarna att låta sina barn stoja och störa. (”Jesus sa inte att barnen skulle komma till honom för att hålla sig tysta.”)

Att den klassiska psykoanalysen – när patienten ligger på en schäslong och pratar om vad som helst medan Dr Freud sitter ljudlös på en stol utom synhåll – inte längre är psykvårdens främsta verktyg beror sannolikt på att den inte fungerande (och/eller att den blev hopplöst långvarig och därför dyr eftersom den inte fick eftersträvade effekter). Jag tror att jag vet varför det var så svårt, kanske omöjligt, att tillämpa Freuds teser för att få psykfallen att tillfriskna. Det beror på att psykiska störningar, i varje fall i Freuds system, för det mesta hänger ihop med någon psykisk defekt hos patienten som patienten absolut inte vill kännas vid. Att Dr Freud överhuvud kunde övertyga några enstaka patienter att de led av ”penisavund” eller ”oidipuskomplex” är en gåta.

Målaren van Gogh var specialist på att måla solrosor som upprepades i olika perspektiv. Kanske övade han sig för att till slut komma fram till den ultimata solrosen. Han var tokig även på andra sätt. Han skar av sig ett öra och överlämnade det invirat i en duk till en bordellarbeterska.

Platon förklarade hur friheten ledde till det goda samhällets, nämligen demokratins, undergång. Det har jag skrivit om en massa gånger så det tänker jag inte upprepa. Nu ska jag i stället skriva om hur godheten – för den händelse friheten inte lyckas fullgöra sin uppgift att förinta demokratin – kan tillintetgöra vår sociala ordning.

Hos mig hör du rösten av en urminnessvensk, en odalbonde, en medelklassare, en av dem som hos Geijer uttalar sitt credo:

Mig mycken lärdom ej är tung,
jag vet blott, var är mitt.
Vad rätt är, ger jag Gud och kung
och njuter resten fritt.

Kanske är Försiktighetsprincipen den flexiblaste och därmed mest användbara av alla floskler. Den har allraminst funnits med oss sedan 1700-talet när barnet som skulle bli Gustav III utrustades med en vadderad ”fallhatt” av sin mamma Lovisa Ulrika, kort sagt en störthjälm för hemmabruk.