Opinionstexter skrivna av Det Goda Samhällets skribenter och gästskribenter.
Temperaturen i Sverige har stigit med ca 2,6° C sedan mitten på 1800-talet enligt uppgift från SMHI varav cirka hälften sedan slutet på 1970-talet. Det har främst berott på markant mildare vintrar där temperatur uppgången i januari har varit 4 – 6 gånger större än juli. En oro hos allmänheten är att högre temperaturerna är negativt för hälsan.
Om jag vore lika rik och generös som Bill Gates så skulle jag roa mig med att bygga ett museum över storslagna idéer inom ekonomi och sociologi. Med museum menar jag precis det du tror, nämligen ett hus några våningar högt med ett antal salar på varje våningsplan. Varje sal ska ägnas åt någon storslagen ekonomisk eller sociologisk idé som där alltså ska gestaltas på ett åskådligt och klargörande sätt så att man direkt kan begripa den och slippa traggla sig igenom de ofta svårtillgängliga skrifter där geniet bakom idén har försökt presentera sina tankar. På det viset, inbillar jag mig, skulle en i de två ämnena obevandrad person bara behöva lösa en halvdagsbiljett för att inhämta kunskap nog för en civilekonomexamen allra minst.
6 juni kom och gick och i SVT visades filmklipp från ett Malmö där Hamas-entusiaster, insvepta i keffieyh-sjalar, firade palestinska flaggans dag.
På andra håll firades Sveriges nationaldag och Svenska flaggans dag i blågula färger utan inslag av kulturyttringar som inte hör hemma i Sverige.
Så var det dags igen, att fira Svenska flaggans dag och Sveriges nationaldag. Det innebär flaggning, trevlig samvaro och lite extra festligt för allmänheten. För journalistkåren handlar det istället om ett evinnerligt krumbuktande för att framställa Sverige som ett land som byggdes först med mångkulturens intåg.
Häromdagen skrev jag, lite förhastat skulle det visa sig, att det inte händer så mycket i Sverige. Den tesen grundade jag på att det i krönikor som jag skrev för tio år sedan stod ungefär samma saker som i mer nyskrivna texter. Kanske svek mig då logiken, ty jag har sedermera blivit varse att det verkligen sker mycket i vårt land.
Eftersom jag skrivit en krönika om dagen i mer än elva år kan jag lätt kontrollera hur jag kände mig för exempelvis exakt tio år sedan. Min observation är att det jag skrev för tio år sedan lika gärna och med samma relevans kunde ha skrivits idag. Det kan bero på att jag rider runt på ett begränsat antal käpphästar som aldrig förändras och att jag därför alltid har fel på precis samma sätt. Men det kan också bero på att vi lever i en märkvärdigt oföränderlig kultur där ingenting händer. Jag tror förstås det senare. Med obetydliga gradskillnader tänker vi idag samma tankar som för tio år sedan. Kanske bör vi inte beklaga detta utan tvärtom gratulera oss själva eftersom det vore förmätet och dumt av ett anständigt samhälle att jämra sig över sin oföränderlighet. Följande skrev jag för precis tio år sedan.
Jag växte upp i en tid då världen såg ut att bli friare, rikare och lyckligare för varje år, utan att vi riktigt förstod varför. Det låg liksom i ödets makt att ordna allt till det bästa. En ypperlig jordmån för idealism, som kunde vara mer eller mindre kompatibel med verkligheten.
Om vi betraktar den framgångsrika svenska demokratiska välfärdsstaten fram till ungefär 1970, då den var färdigbyggd och nådde sin höjdpunkt, med den distans som ger möjlighet att endast iaktta de stora dragen, tror jag vi ser att politiken egentligen bara handlade om en sak, nämligen inkomstfördelningen. Socialisterna ville ta pengarna från borgarna och borgarna ville ha dem kvar. Sedan är det klart att utjämningen inte bara verkställdes genom att sedlar, med statens hjälp, bytte plånbok, utan också genom att staten levererade enhetliga, skattefinansierade tjänster, till exempel enhetsskolor och sjukvård på lika villkor för alla.
Jag var ute på lokal häromkvällen. Det var en mycket trevlig kväll i släktingars och goda vänners lag. Men när jag kom hem, och svängde in på min gård, blev det extra trevligt. På gården hade några av grannarna en trivsam liten fest med kubbspel och grill och musik – och när jag hörde vad de spelade blev jag varm inombords.
Det är mycket man inte förstår. Ibland känns det som nästan allt. Och det är inte bara svåra saker man inte förstår utan även sådana som åtminstone till synes verkar lätta. En lätt sak borde vara att fastställa hur utbildningen av det uppväxande släktet lämpligen organiseras. Det är trots allt en verksamhet som pågått i tusentals år. Mänskligheten borde vid det här laget ha lärt sig hur utbildning bör bedrivas på det effektivaste sättet. Det borde inte vara nödvändigt att fortsätta experimentera med pedagogiken.
Alla behöver en ordning, vilken som helst, allt är bättre än oförutsägbarhet och ständig förändring.
Den som trivs med tillvaron – sitt eget liv och det samhälle han lever i – finner ingen anledning till förändring.
Ett av de svåra problem som jag funderat över under de senaste åren är skillnaden, i den mån det finns någon, mellan ”politiskt korrekt” och ”woke”. Du kanske tycker att den saken inte förtjänar någon eftertanke eftersom den mest av allt påminner om skolastikernas knappologiska utredningar om hur många änglar som får plats på ett knappnålshuvud. Men det tycker inte jag, särskilt som alltfler, till exempel författaren Lena Andersson (i Svenska Dagbladet den 1 juni i en krönika betitlad Bokslut över de galna woke-åren), talar om woke i preteritum, det tempus som tidigare kallades imperfektum, det vill säga något som avslutats och skickats till historisk slutförvaring.
Fabler eller lärorika sagor om djur har funnits i världslitteraturen från Aisopos och la Fontaines tider tills våra dagar. De av den äldre generationen som växte upp med barnbiblioteket Saga minns med nöje alla lärorika böcker och den visdom och klokhet som fanns i barnböckerna.
Folk väntar sig stordåd av den artificiella intelligensen. Den kanske leder till ny blomstring för världen eller till dess undergång, det vet man inte så säkert, men att det kommer att bli storslaget, märkvärdigt och nytt tycks alla bedömare vara eniga om. Vad dessa förväntningar grundar sig på har jag inte förstått.
Public service låtsas febrilt att de är trovärdiga och opartiska och framhåller ständigt vilket högt förtroende de åtnjuter hos allmänheten. Men efter decennier av deras vinklade journalistik är det numera nästan omöjligt att skilja verkligheten från satir. Om det vittnar reaktionerna på den meme som just nu cirkulerar på sociala medier och som fått Sveriges Radio att kraftfullt dementera.
När vanligt folk säger sin mening betraktar de sammansmälta statsmakterna det som ”otillbörlig påverkan”. Ett färskt exempel är det som hände när svenskarna, och flera andra folk i Europa, valde att rösta på Israel i Eurovision. Medierna håller fortfarande på och ältar hur detta fruktansvärda kunde hända och hur Israel kunde komma på en andra plats i tävlingen – trots att Europas samlade ”experter” hade bestämt sig för att ge melodin noll poäng.
Ett annat exempel är mediernas krystade förklaring till att biopubliken sågat Disneys senaste version av Snövit.
Ett av mina minnen från min tid som statsbyråkrat i Sida var att vi tjänstemän visserligen hade telefoner på våra arbetsplatser men att dessa aldrig behövdes eftersom alla kontakter med andra människor – utom när man behövde prata med sin tandläkare, fru eller annan släkting eller vän – skedde internt. För de nödvändiga kommunikationerna fanns därför ett mycket effektivt internkommunikationssystem. Poängen var att man i tjänsten aldrig behövde ha något informationsutbyte med yttervärlden.
Svenska medier fortsätter att benämna de frekvent förekommande bombdåden som ”explosioner”. Explosion i Söderälje, i Uppsala, i Malmö, Västerås och på Östermalm. ”Något” har exploderat vid ett flerfamiljshus, i ett villaområde, utanför en kiosk. Så vagt och obestämt det bara kan bli och varför? Alla vet vid det här laget att det är kriminella klaner från andra delar av världen som står bakom dessa ”explosioner”.
Min portugisiskalärarinna bor i Rio de Janeiro och har ett sökande sinnelag. På henne brukar jag testa olika idéer och teorier vilket hon passar utmärkt till eftersom hon inte har särskilt fasta uppfattningar om något annat än portugisisk grammatik och därför förhåller sig rätt fördomsfritt till mina (och sina egna) hugskott.
Som självutpekad judevän har jag naturligtvis, för min allmänna trovärdighets skull, större anledning att ta all information från Mellanöstern med stora nypor salt för att inte fastna i partiska perspektiv som där, i alla läger, verkar både våldsammare och vildsintare än man är van vid. Dagens huvudbråk, åtminstone i svenska morgontidningar, verkar vara Israels nya livsmedelspolitik för hungrande palestinier.
Arterna har sin ungefärliga livslängd inprogrammerad i generna. Till exempel blir människan runt åttio år och hunden kanske tio år. Sköldpaddan lär kunna bli mer än hundra. Men det är nog inte bara flora och fauna som är skapade med en mellan tummen och pekfingret förutbestämd livslängd. Även människans alster tar slut. Min förra bil höll i trettiotusen mil innan den fick tas till skroten. Jag kan inte se varför motsvarande förfall inte skulle gälla även för samhälleliga förhållanden. Till exempel har jag funderat en del på hur gammal demokratin kan bli.
Talekonsten har fått en renässans, efter att ha legat i träda under många år. Lite otippat kanske, med tanke på all konkurrens från digitala media där interaktiva plattformar och 3D-grafik förhöjer upplevelsen. Att enbart tala inför en publik, för tankarna till den tid när informationsteknik var liktydigt med overhead-projektor. Kan det verkligen fungera på 2000-talet?
När jag jobbade på Sida för länge sedan hade myndigheten en klarsynt ekonomichef som med låtsat gravallvar brukade förklara att verket hade två uppgifter, dels att utveckla världen, dels att hålla personalen nöjd samt att dessa två åligganden var ungefär lika viktiga.
Såväl energianvändning (Fig 1) som elanvändning (Fig 2 i Sverige har praktiskt tagit varit oförändrade sedan 1985 trots en tydlig ökning av landets folkmängd med 28%. BNP har under samma tid stigit avsevärt med en faktor på 5.13, räknat i US dollar. Motsvarande ökning för USA är 6.31.
En gång för många år sedan blev jag, rimligtvis av misstag, erbjuden av tidningen Expressen att skriva krönikor. Jag skrev en. Den gick ut på att Sverige låg bland tio i topp av världens mest centralstyrda samhällen, Tutankhamuns Egypten ej undantaget. Min tes var inte gripen ur luften. Bakom låg ett hyggligt vederhäftigt resonemang. Men efter detta fick jag aldrig mer några propåer från Expressen.
Journalistkåren är Sveriges drygaste och mest verklighetsfrånvända yrkeskår. Det är faktiskt inte mina ord utan en nära väns. Hon är själv journalist och har jobbat i yrket i många år – och ingen föraktar kåren lika mycket som hon gör. Därför har hon specialiserat sig på ett område där hon slipper sitta på en redaktion som kablar ut en massa trams och skapar sensationer av ingenting.
Som den ”mystiska bokningen” på Grand Hotel, till exempel, som för tillfället är huvudnyhet i alla medier.
I Folkhemmet ansågs hemlöshet som något föraktligt, som ett tecken på ett icke-fungerande samhälle och de hemlösa sågs som dubbla offer – först för den egna olyckan och sedan också som offer för samhällets oförmåga att hjälpa dem.
Den här texten publicerade jag för lite mer än tio år sedan. Den gäller, menar jag, ordagrant även idag bortsett från att FN:s Barnkonvention, så som förutskickas, numera faktiskt blivit implementerad i svensk lag.
Det välfärdsindustriella komplexet är ingen konspiration. Det finns inga osynliga, ondskefulla makthavare som sitter och drar i trådar eller skriver manus åt de synliga aktörerna. Komplexet består av en massa organisationer och människor som förenas av gemensamma föreställningar om att de gör goda gärningar för de svaga och utsatta i samhället och därför står på det godas sida.
I Washington, USA mördade den 30-årige Elias Rodriguez två anställda vid Israels ambassad, Yaron Lischinsky och Sarah Milgram, samtidigt som han skanderade ”Free Palestine”. Han är en typisk fanatiker av den sort som i Sverige brukar benämnas ”aktivist” med ett positivt tonfall.
Med tanke på hur vänstern och islamisterna accelererar i sitt hat och sin fanatism mot judarna bör vi nu ställa oss frågan när Sverige får sin egen Elias Rodriguez.
När jag sitter i bilen brukar jag knäppa på statsradion. Idag hamnade jag i ett program om svenska glaciärer. En intervjuad, statsanställd glaciolog sa just det som man skulle förvänta sig att en statsanställd glaciolog skulle säga, nämligen att det ser illa ut för svenska glaciärer. De har krympt sedan man började mäta dem för några årtionden sedan. Man vet inte hur detta ska sluta.
DET GODA SAMHÄLLET 