Expressens kulturman Jens Liljestrand har vaknat. Han har haft fel om allt, förklarar han nu i en text som jag förmodar ska framstå som ödmjuk och insiktsfull. I sin upphöjda tolerans och tillit har han helt enkelt inte velat förstå hur misslyckad migrationspolitiken varit. Men nu när han i sitt hjältemod ”erkänner” att han haft fel har han ett önskemål: Säg inte ”vad-var-det-jag-sa”. När den store kulturmannen vaknar ska alla buga och bocka, annars kan han bli ledsen i ögat.

Igår skrev jag en text om ett mångkulturellt möte jag upplevde för några dagar sedan. Jag har fått ett par mejl från läsare som reagerat mot bilden som illustrerar texten – en nedskräpad gräsmatta – som om nedskräpning är ett mångkulturellt problem. Men det har jag inte påstått. Bilden illustrerar enbart skräpet från den familj som attackerade mig. Däremot är det ett mångkulturellt problem att vi svenskar generellt är mindre villiga att säga ifrån när invandrare skräpar ner än när andra gör det. Jag märker det mycket tydligt när jag går på mina promenader, för medan svenskar med övertygelse kan säga ifrån om en svensk barnfamilj, eller grupp ungdomar, lämnar sitt skräp efter sig så håller de oftast tyst om det gäller en invandrarfamilj.

För någon vecka sedan var jag ute och gick med min hund i en närbelägen park. Parken – som egentligen är en äng – har varit ett populärt mål för barnfamiljer i decennier, där finns både parklek, djurhage och gott om utrymmen för picknick och grillning. Men något har förändrats under de senaste åren. Mångkulturen har hittat dit.

En vän till mig skulle hämta ut sitt pass i förra veckan. Det var tredje gången han försökte – de båda första gångerna var kötiden alldeles för lång för att han skulle hinna för han hade bara sin lunchtimme på sig och slutar inte jobbet förrän passexpeditionen har stängt. Den absoluta majoriteten av dem som skulle hämta pass var invandrare, de flesta i behov av tolk, och varje ärende tog mycket lång tid. Men tredje gången gillt, tänkte min kompis, som tagit ut kompledigt för att vara säker på att hinna få sitt pass.

Birgitta Sparf skrev för en tid sedan en mycket bra krönika om SVT:s Agenda som, på grund av programledarnas tydliga vinkling, blivit ett satirprogram. Men på SVT kan man också hitta satir som är avsedd att vara just det. Nu finns en mycket underhållande kortfilm på SVT Play, med titeln ”Filmen känns för vit”. Men varför lägger SVT upp en satir som på alla sätt speglar hur dess egen ledning, och andra liknande organisationer, resonerar kring vithet och mångfald?

I torsdags chockades hela världen av nyheten att en man attackerat sex personer med kniv, fyra små barn och två vuxna, i Annecy i franska Alperna. Barnen vårdades till en början för livshotande skador men i skrivande stund är läget stabilt, om än allvarligt. Mannen, som enligt utländska tidningar heter Abdelmessih H, kommer från Syrien, och har bott i Sverige sedan 2011. Här har han fått permanent uppehållstillstånd och har flyktingstatus, vilket ger honom rätten att röra sig fritt runt om i Europa. Och den rörelsefriheten har han alltså utnyttjat för att begå ett fasansfullt våldsbrott mot små barn.

På SVT Play kan man nu se en dokumentärserie med titeln ”SD-bögar”. Den är häpnadsväckande verklighetsfrånvänd, skapad av en person som uppenbarligen anser att alla homosexuella ska gilla lika. Att det alls finns homosexuella som väljer bort den rödgröna sörjan är något man måste problematisera i hela tre avsnitt, så obegripligt är det tydligen. Det är högst förvånande att SVT, som ständigt strävar efter att vara normkritiska, sätter upp så tydliga normer för hur just homosexuella förväntas vara.

Idag firar vi Sveriges nationaldag. Vi firar också 500 år som nationalstat, något som det skrivs påfallande lite om i svenska medier. Nationalstaten har ju blivit något fult, det vill säga om det inte gäller en palestinsk eller kurdisk nationalstat som ses som en eftersträvansvärd självklarhet. Men den svenska nationalstaten är inte mycket att hurra för, om du frågar den dumdryga PK-eliten. Något större jubel över 500-årsjubileet märks därför inte av. Men det spelar ingen roll för mig. Mitt blågula hjärta klappar för Sverige precis som det alltid gjort, och mer än förr eftersom dagens Sverige är ett land i fritt fall, där etniska svenskar avkrävs skam för sin hudfärg och historia.

I Eskilstuna har ett större antal högstadieelever firat den kommande skolavslutningen med att stöka till det lite. Det var under en friluftsdag som två gäng drabbade samman, och fyra elever fick föras till sjukhus med knivskador. Men, som Dennis Johansson, presstalesperson på polisregion Öst, sa till TV4 i samband med att polisen larmats till platsen:

– Det är i alla fall ingen skjutning.

Vilken lättnad! Bara ett vanligt litet oförargligt knivslagsmål mellan två ”kompisgäng” alltså, som ju alltid förekommit på friluftsdagar.

Nu är det studenttider och SVT intervjuar tre kvinnliga Uppsalastudenter, med rötterna i Eritrea, som väljer att bära Eritreas flagga på studenten, för att hylla landet de kommer ifrån.

Eritrea är en av världens hårdaste diktaturer, från vilken Sverige tagit emot tusentals flyktingar genom åren. Situationen för medborgarnas mänskliga rättigheter är bland de värsta i världen och varken politisk opposition eller fria medier tolereras. Så sent som 2017 avslöjade GP att landet trakasserar eritreaner som flytt till Sverige. Detta land vill alltså de tre studenterna hylla, ungefär som om det vore där de erbjudits fri skolgång och studiebidrag under gymnasietiden. Hur hade det varit att visa respekt för det land de lever i, och som möjliggjort deras utbildning?

Medan sju av riksdagens åtta partiledare fortsätter vurma för mångkultur tvingas vanliga medborgare kämpa med konsekvenserna av den. Friheten för vanliga skötsamma ungdomar inskränks allt mer, då de nu riskerar att bli misshandlade, rånade och till och med mördade när de går ut. Efter mordet på en 15-åring i Hammarby Sjöstad nyligen berättar en tonårsmamma i en intervju att hon inte låter sina tonåringar gå ut efter 21 på kvällen.

Om föräldrarna till de tonåringar som beväpnar sig hade fattat samma beslut skulle den här pojken kanske ha levt idag. Men sånt ska man inte prata om, för föräldrar med kriminella barn är det så ofattbart synd om att de inte får kränkas med krav på ansvar.

Föräldrar i Rinkeby kräver gratis lunch åt sina barn under sommarlovet, rapporterar vänstertidningen ETC. Men hur hungriga är egentligen Rinkebybarnen? Inte hungrigare än tidigare om man får tro Hans Ovsjö, som är rektor på Knutbyskolan i Rinkeby. I en intervju i Aftonbladet ger han uttryck för genuin förvåning över debatten som rasar eftersom han, trots att han jobbar i ett av de påstått mest utsatta områdena, inte märkt ett dyft av någon ökad hunger.

För några dagar sedan skrev Lena Andersson i en krönika i Svd (låst artikel) att det är föräldrarna som bär skulden om deras barn hungrar. Det har startat ett drev av episka proportioner och folk från både höger- och vänsterkretsar har hoppat på tåget. Nu är det fritt fram att skriva exakt vad som helst om Lena Andersson eftersom hon har dristat sig att frångå konsensus, som stipulerar att allt är samhällets och den nya regeringens fel. Debatten är helt onyanserad och det finns ingen hejd på pajkastandet.

När jag skriver detta är det söndag. Vädret är vackert, solen skiner och genom det öppna fönstret skulle ha känts en skön försommarbris. Men fönstret är stängt, eftersom söndagsfriden störs av gräsklippare och det höga och genomträngande ljudet av en lövblås. Så är det ställt numera, i det allmännyttiga bolag där jag bor, att en stor del av underhållsarbetet av gården sköts på helgerna.

För många år sen jobbade jag som filmrecensent åt en liten obetydlig nättidning. Det var inte vidare lönsamt rent pengamässigt men desto roligare att kunna gå gratis på spännande biopremiärer. Det var också väldigt underhållande att betrakta de mer namnkunniga recensenterna, som arbetade för de stora mediehusen, när de samlades efter filmvisningen för att komma överens om vad de skulle tycka om det de just sett.

Patrik Engellau skrev en intressant text här på Det Goda Samhället igår, om muslimers anklagelser om att svenska staten stjäl deras barn. Och även om min tolerans för invandrargrupper som gnäller för att de måste anpassa sig till det svenska samhället blir allt mindre för varje år har jag inte svårt att förstå att de blir både förvånade och upprörda över socialtjänstens ingripanden. Ända sedan dag ett i Sverige har muslimer, och andra invandrargrupper, fått höra att de kan utöva sin kultur i full frihet i vårt land, trots att många inslag i den strider mot de svenska värderingarna. När staten då plötsligt griper in och säger stopp, hur ska de kunna reagera på annat sätt än de gör?

När man talar om det svenska biståndet, och alla de skattemiljarder som strösslas över projekt som vi egentligen inte får veta utfallet av, går det inte att bortse från skandalprojektet Bai Bang. Som första västland att, redan under brinnande krig, etablera diplomatiska kontakter med den kommunistiska regimen i dåvarande Nordvietnam initierade Palmeregimen 1969 ett biståndsprojekt som kom att bli ett fruktansvärt slöseri med skattebetalarnas pengar.

Redan innan lördagens Eurovisionfinal gick av stapeln spekulerades det inte bara om Loreens eventuella vinst utan även om hur enastående fantastiskt det skulle bli för Sverige om hon tog hem segern. ”Besöksmiljoner över Sverige” konstaterade Stockholms Handelskammare entusiastiskt i ett pressmeddelande för ett par dagar sen. Han och många andra är säkert mycket nöjda nu när Sverige står som segrare. Men vilka är det som får ta del av de där miljonerna – och vilka får betala kalaset?

När jag växte upp under det inte alltid så glada 70-talet var det en skam att vara tjock. Det räckte rentav med att vara lite mullig för att man skulle riskera att bli klassens, eller hela skolans, driftkucku. Rödhåriga och fräkniga låg också i farozonen, liksom så kallade ”glasögonormar”. Det fanns ingen hejd på hur likriktat allt skulle vara. Därför ser jag generellt positivt på kroppspositivism. Men det måste ju finnas gränser även för det.

För en tid sen fritogs en morddömd tonåring från ett Sis-hem, där han haft tillgång till mobil och lättvindigt kunde planera sin sorti. Nu har två andra tonåringar, båda misstänkta för inblandning i skjutningar rymt från ett Sis-hem i Göteborg. Sis säkerhetsdirektör Christer Johanssons svar? Systemen fungerar och säkerheten är hög. Vad han glömmer att berätta är dock att de anställda dagligen utsätts för hot och oroar sig för att gå till jobbet.

Det blir allt svårare att veta vad som är ”på riktigt” och vad som är ironi, sarkasmer och parodier. I Sverige är snart sagt varenda dag som 1 april. In i det längsta hoppas man att det är ett skämt att unga morddömda har tillgång till internet och mobiltelefoner på sina förvar, eller att det inte krävs svenskt medborgarskap för att få fatta beslut om svenskt medborgarskap på Migrationsverket, men det är det inte. Det är blodigt allvar. Men den här insändaren, som går till storms mot jordgubben, måste bara vara ironiskt menad, allt annat är omöjligt.

Jag är en person som ofta retar upp mig på saker och ting. Inte bara på dumt fôlk av olika slag, som den förbittrade Magdalena Andersson när hon står och dillar om att det är ett hot mot demokratin om hennes parti måste börja skatta för sina lotteriintäkter, utan även på diverse småsaker. Som att låsen i min fastighet numera öppnas och stängs åt fel håll.

Att följa Socialdemokraterna just nu, efter att deras gynnsamma spelverksamhet är hotad, är minst sagt underhållande. Partiföreträdare tävlar om vem som kan komma på mest nedsättande omdömen om regeringen. Magdalena Andersson menar att ”högern radikaliseras” och vill ”tysta oppositionen” och Morgan Johansson jämför nu Ulf Kristersson med Victor Orban och Sverige med Ungern. Allt för att Socialdemokraterna, efter decennier av medvind, plötsligt möter motstånd och står inför risken att inte längre kunna ägna sig åt spelverksamhet med mer gynnsamma regler än andra. Och de inser inte ens hur falskt deras patetiska protester skorrar, eftersom deras moraliska kompass inte har fungerat på år och dar.

Centerledaren Muharrem Demirok intervjuas i GP och får oemotsagd påstå att Jimmie Åkesson delar upp människor efter hudfärg. Själv är Demirok helt öppen med att han avskyr den vita huden. 2021 skrev han på Twitter:

”Vet ni vad jag är riktigt j-vla trött på? Äldre, privilegierade och, dare I say, vita män”

Själv är jag riktigt j-vla trött på rasistiska, privilegierade offerkoftor som Demirok, som sprider hat mot mig och mitt folk på grund av vår hudfärg.