Min pappa gick sex år i folkskola. Tolv år gammal, direkt efter avslutad skolgång började han jobba – som springpojke, dödgrävare, skogsarbetare och mycket annat. Och att jobba var inte nytt för honom. Han hade ju jobbat hemma på bondgården sen han var liten parvel.
Det var då det. En annan generation. Dagens unga låter föräldrarna söka jobb åt dem – och vill helst ta med dem på anställningsintervjun.
Rubriken ovan är den svenska titeln på en bok av Anne Applebaum, utgiven 2024 med originaltiteln Autocracy Inc. Autokrati betyder självstyre och är ofta synonymt med diktatur, enligt Wikipedia. Att sätta AB (aktiebolag) eller Inc (incorporated) samman med autokrati känns en smula missvisande. Hur tänkte Applebaum? Boken handlar om de märkliga förhållanden vi nu ser runt om i världen där allianser uppstår ad hoc mellan diktaturer av olika sort och storlek. Det handlar oftast om informella förbindelser och nätverk, även om exempelvis BRICS-plattformen (Brasilien, Ryssland, Indien, Kina, Sydafrika) är ett (hittills mindre lyckat) försök att till det yttre formalisera ett samarbete.
En del texter är så viktiga att mänskligheten aldrig kan sluta uttala dem trots att texterna ofta är så välkända att alla kan dem utantill. En sådan text är bönen Fader vår som föreskrevs redan av Jesus i Bergspredikan och sedan dess oupphörligen har mumlats av kristna församlingar till allmänhetens uppbyggelse och allt skärptare insikter om tillvarons konstruktion. Bönens syfte är att påminna om vem som har makten, nämligen Gud, och att vi människor gör bäst i att lyda.
Hur länge är det som kriminaliteten utvecklats till synes – vad polisen, Brå och övriga rättsvårdande statliga instanser än påstår – utan särskilt mycket motstånd från det polisiära våldsmonopolet? Jag skulle säga minst tio år men om du insisterar på tjugo eller mer ska jag inte säga emot. Poängen är att många medborgare, jag med, känner sig strandsatta av rättsapparaten. Även om vi inte blivit rånade än – annat än kanske av sosselotteriet och något lokalt elnätsmonopol – så vet vi att vi skulle stå oss slätt om några beslutsamma ungdomar försökte.
År 1492 är ett paradigmatiskt år i Västeuropas historia och i förlängningen hela världens dito. Den 2 januari det året tvingades de sista muslimerna på Iberiska halvön att lämna den efter 781 års ockupation och den 3 augusti avseglade Columbus tre skepp Santa-Maria, Pinta och Niña från Spanien västerut mot Indien och, efter en månads uppehåll för reparationer på Kanarieöarna, når de istället en ”ny” kontinent (att som bekant han förgicks av Vikingarna runt år 1000 är en annan historia) den 12 oktober. En dubbelkontinent som år 1507 kommer att döpas av den tyske kartritaren Martin Waldseemüller till America, efter den florentinske sjöfararen Amerigo Vespucci.
Ett första svar som jag ska utveckla lite längre fram: jag vet inte.
Ett andra svar som jag ska utveckla direkt: för att Jesus var socialist.
Politikerföraktet är i ökande bland svenska medborgare. Förtroendesiffrorna för partiledarna är exempelvis generellt i sjunkande. Några oroar sig för det, i synnerhet är oron stor i den föraktade politikerklassen. Det är dessutom en bild som stämmer väl med mina personliga erfarenheter av diskussioner med politiker och medborgare ute i landet.
Kommunisten och islamistvännen Jan Guillou har bjudits in till tv igen, för att göra reklam för sin nya bok och för att säga några väl valda ord om den fredliga och ofarliga islamismen. Islamistisk terror är intet jämfört med den sverigedemokratiska terrorn och i hans nya bok får SD:s Jessica Stegrud, under namnet Stegeryd, spela rollen som nazistledare.
Jan Guillou själv spelar i vanlig ordning rollen som den vältränade och intelligente superhjälten Hamilton – den han själv så innerligt gärna velat vara men aldrig kunnat bli. Det gör ont i hjärtat att se hans tröstlösa längtan.
Den erfarne professorn emeritus i nationalekonomi Lars Calmfors finns det all anledning och lyssna uppmärksamt på. Den 23 oktober skrev han en ledarkolumn i Dagens Nyheter vars rubrik var slagfärdig och spännande. Den löd: ”Under mina fem decennier som ekonom har behoven av investeringar aldrig varit större.” Sådana budskap kan greppa tag i en läsare, i varje fall mig, ty mina instinkter som nationalekonom och medborgare säger mig att svenska regeringar oavsett partitillhörighet struntar i det långsiktiga, som inte hör av sig förrän det slutligen går under med ett brak, för att i stället koncentrera sig på vad de skrikiga kravmaskinerna, framför allt inom det välfärdsindustriella komplexet, omedelbart kräver för att inte gå in i väggen eller ställa till med annat djävulskap.
Måste erkänna att jag i kritiska situationer har ett mycket begränsat civilkurage. Men en gång lyckades jag faktiskt avstyra ett krogbråk i Ryssland. Det var i mitten av 90-talet och jag var egentligen på väg till Västafrika. Men det flygbolag jag anlitat (som just då var marknadens billigaste) tog genvägen över Moskva, där jag måste tillbringa fyra timmar på flygplatsen.
Livet är inte rättvist och det fanns från början inga ambitioner i den riktningen. Matteusevangeliet 25:29 kommer med en uttömmande förklaring: ”Ty var och en som har, åt honom skall varda givet, så att han får över nog; men den som icke har, från honom skall tagas också det han har”. (Men hav tröst, du lilla hop, ty rättvisan ska springa fram som en frisk källa vid Kristi återkomst. Håll ut bara.)
Medborgarrättsrörelsen i Sverige (MRRS) har i år fyllt 50 år. Med anledning av detta har föreningen sammanställt en jubileumsskrift på dryga 300 sidor.
Om man skulle försöka sig på att summera både skriften och alla dessa år av opinionsbildning – under föresatsen ”kanske droppen urholkar stenen”– skulle en nyckelfras sannolikt bli: ”grundläggande konstitutionella reformer”. Författarna till de olika bidragen ser stora defekter inom både vårt konstitutionella system (särskilt regeringsformen) och det där under liggande rättssystemet.
Redan 2030 kommer USA att vara överspelat och Kina ha tagit kontroll över världen och uppnått global dominans. Detta förutspår författaren Douglas Murray som har publicerat flera läsvärda och provokativa böcker, bl a ”The Strange Death of Europé” (2017) och ”The War on the West” (2022).
Hela tiden träffar jag på åsiktsfränder som oroar sig över det skäll de kommer att få om de […]
Ungdomarna är vår framtid. Det får vi ständigt höra och det är förstås också en av anledningarna till att en halv värld följde och beundrade den bortskämda, överprivilegierade Greta Thunberg på hennes klimatkorståg. Men ungdomen i sig är bara en av livets utvecklingsfaser. Det krävs att ungdomar mognar och blir vuxna för att de ska kunna åstadkomma något vettigt.
Varningarna för att den artificiella intelligensen ska ta alla jobb hörs numera allt oftare. Själv är jag inte särskilt oroad eftersom vi vet hur det gått med motsvarande varningssignaler från de automatiska vävstolarna och framåt: folk hittar på något annat att göra. Men det hindrar inte att frågan är värd att tas på allvar. Någon gång kanske det händer på riktigt att maskinerna tar kommandot över utvecklingen. Innovationssamhället, som hotar att göra människorna överflödiga och sedan gör dem nödvändiga igen, har trots allt bara några hundra år på nacken. Hur länge ska människorna orka hålla på att uppfinna saker bara för att den fria marknadsekonomin kräver sådan dynamik för att hålla hjulen igång?
I vårt hus har det nu satts upp ett anslag om hur vi hyresgäster ska bli bättre på att ta ansvar för klimatet. Vi ska inte slänga mat och frosta av frysen ska vi göra när det är minusgrader så att vi kan hålla det frysta kallt på balkongen. Självklart ska alla sopor sorteras minutiöst och vi bör också se till att vädra så lite som möjligt. Men ibland går det hur bra som helst att slösa med resurserna. Som när skyddsrummen skulle inspekteras häromsistens, till exempel.
Om man med utrikespolitik menar en genomtänkt samling doktriner som andra länder kan förstå och kanske rentav bry sig om så vill jag påstå att Sverige inte haft någon utrikespolitik sedan Karl XII. Därefter hade vi en period av skärmytslingar med ryssen som delvis berodde på att vi inte visste om vi ville kriga eller inte. När andra världskriget kom hade vi turligt nog bestämt oss för att till varje pris undvika krig. Under efterkrigstiden fortsatte vi att undanhålla oss kriget genom att ställa oss under USA:s beskydd, först något halvsekel i hemlighet, sedan, alldeles nyligen, till allmän betraktelse.
Jag har följt Patrik Sjöberg ända sen han hoppade 2.42 i höjd 1987 och läst hans självbiografi ”Det du inte såg” som kom ut 2011. Tillsammans med Sara Nilsson driver han sajten Dumpen, som hänger ut personer på nätet efter att de sexchattat med vad de tror är minderåriga barn. Sajten är enormt populär och lockar hundratusentals besökare varje vecka.
Ungefär två miljarder människor har i år rösträtt i nationella val vilket är ett världsrekord som det enligt min mening inte automatiskt bör tolkas som någon särskild framgång för demokratin. Enligt en del undersökningar, som verkar vara ett mellanting mellan Olympiaden och något vetenskapligt, ligger Sverige i år på fjärde plats efter Norge, Nya Zeeland och Island. Mitt problem är att jag inte tycker att jag har något att säga till om trots att jag pliktskyldigt men oengagerat deltar i valen.
Efter sommarens avslöjanden om utbredd antisemitism och terrorhyllningar inom Vänsterpartiet slutar nu Judiska centralrådet att bjuda in partiet till minneshögtider.
Kropparna hade knappt hunnit kallna efter massakern 7 oktober innan kroppsaktivisten Stina Wollter började sprida antisemitiska konspirationsteorier på sociala medier.
Nu belönas hon med ett eget program i skattefinansierade public service – samtidigt som hon fortsätter bagatellisera islamistisk terror.
Jag har aldrig sett en hungrig katts lystna lovar kring en het gröt och ej heller känt kattens ångest över att slitas mellan hungern och risken att bränna morrhåren. Men jag har desto noggrannare studerat svensk samhällsdebatt och kan av detta dra slutsatser om hur svårt det är att närma sig brännheta och farliga ämnen.
Nyligen skrev jag en krönika med fokus på en del av de sjuka företeelser som är så vanliga förekommande i det svenska samhället. En observant DGS-läsare kom då med idén att istället belysa några av alla de friska företeelser som förekommer. Ett briljant förslag, om ni frågar mig, eftersom det finns otroligt många härliga företeelser att njuta av i vårt fina Sverige. Här är några av mina personliga favoriter:
I den här texten kan man jämföra synen på USA:s Donald Trump och Sveriges Jimmie Åkesson. Över hela USA är arbetarklassväljare nu den viktigaste delen av den republikanska väljarkoalitionen, mot att det förr varit de besuttnas och företagarnas parti. När fackförbundet Teamsters gjorde en undersökning bland sina över en miljon medlemmar visade den att två tredjedelar föredrog Donald Trump framför Kamala Harris. Bland LO:s väljare i Sverige röstar 60 % av väljarna inte på S, och så många som kanske 1/3 av LO:s medlemmar rösta på SD.
Efter att krisande Northvolt betalat in sin skatt återstår nästa problem – ett par hundra miljoner i löner. Medgrundaren Harald Mix säger sig vara villig att stötta med mer pengar och det kan man nog se som mer eller mindre självklart med tanke på hans höga svansföring. Men nu säger sig även AMF och de statliga AP-fonderna vara villiga att gå in med mer pengar. Svenska folkets pengar – pengar som riskerar att gå upp i rök.
Jag läser just att en kulturjournalist på Svenska Dagbladet blivit dömd för att misshandlat sin 16-åriga dotter, inte bara vid ett tillfälle utan flera. Och jag kommer osökt att tänka på de fina, polerade fasaderna som blickar ut mot oss från finrummens piedestaler. Hur mycket kan man komma undan med enbart för att man anses ha rätt värdegrund?
Då och då struntar jag i samtidens uppfattningar och försöker tänka lite själv, vilket kan leda till katastrofalt felaktiga slutsatser. Nu har jag funderat över varför det blir bäst utveckling när arbetskraften består av fria arbetare snarare än slavar eller livegna. Min chockerande slutsats är att slaveriet och livegenskapen inte var förenliga med en seriös utveckling eftersom arbetskraften hade för mycket trygghet, kort sagt hade det för bra.
Häromdagen åkte jag in till Luntmakargatan i ett ärende till Taxi Stockholm. Eller, rättare sagt, det var min man som hade ärende dit. Själv var jag bara med för att hålla vakt efter parkeringsvakter. Det är nämligen stoppförbud runt hela Taxi Stockholms huvudkontor. En ren vinst för Stockholms stad och de entreprenörer de anlitar eftersom 99 procent av alla som måste till Taxi Stockholm i olika ärenden gör det under ett arbetspass och därför behöver ta bilen dit.
Häromdagen tillkännagavs namnen på årets pristagare i ekonomi till Alfred Nobels minne. Som vanligt är de amerikaner eller nästan amerikaner (vilket jag tror beror på att det bara är amerikaner som kan så mycket matematik och därmed besitter förmåga att åstadkomma så mycket Grandes Complications – som det heter bland urmakare – som modern ekonomivetenskap tycks kräva). De la fram sina teser för nästan ett kvartssekel sedan (The Colonial Origins of Comparative Development: An Empirical Investigation Author(s): Daron Acemoglu, Simon Johnson, James A. Robinson Source: The American Economic Review, Vol. 91, No. 5 Dec. 2001) Om du inte orkar med att läsa så ska jag förklara vad det står. Den enkla grundtanken är inte så dum.
DET GODA SAMHÄLLET 