Om det plötsligt kom en grävande journalist från planeten Mars för att till hemmapubliken rapportera om tillståndet på planeten Jorden så tror jag att han, som marsianska murvlar brukar, skulle rigga upp en stämningsvibrator som ger utslag från noll till tio avseende samhällenas grad av upphetsning eller upprördhet. Han skulle konstatera att mätaren stannat på 8,6. ”Det är något på gång på Jorden”, skulle han i bild rapportera tillbaka till hemmaplaneten, ”för normalvärdet är 5 och detta är ungefär som vid mitt förra besök när Sovjetunionen föll ihop. Människorna är oroliga ty de vet inte vad som händer. Det kan lika gärna vara något stort som förebådas – eller ett omfattande fiasko”.

Två ordspråk som genom livet gett mig levnadsmod och styrka i svåra situationer är dels ”Man gör en plan, den går åt pipan” samt ”Om det kan gå åt pipan, så gör det det”. Den som uppfattar den obevekliga kraften i sådana existentiella hot tar inga risker. Om han tar risker så är alla möjligheter att det ska gå åt pipan därmed redan förutsedda och förebyggda så att de inte kan inträffa, vilket de emellertid gör i alla fall.

Som jag nyss skrev har frugan och jag tillbringat några dagar i södra Portugal, vilket var trevligt på alla vis (utom att det inte var så varmt som jag hade bespetsat mig på). Den stora upplevelsen var emellertid inte att komma till Algarve, utan att komma hem igen och åter utsättas för det jämngråa, snörpiga, bedövande enhetliga och politiskt korrekta samhällsklimatet med ett mord alternativt bombdåd om dagen och heltäckande Trumpförakt i morgontidningarna.

För några dagar sedan kraschade ett flygplan och en militärhelikopter mitt över Washington D.C. och 67 personer dog. Det var kanske inte bara en vanlig olycka som orsakats av slarv och ouppmärksamhet bland några av de hundratals personer, kanske tusentals, som är inblandade i den ständiga högtrafikmiljön över USA:s huvudstad.

Under långa och lyckligtvis händelselösa flygresor brukar jag fundera över eviga frågor, som aldrig har några säkra svar, som till exempel om det finns någon gud. På rutten mellan Faro i södra Portugal och Stockholm föll det sig därför naturligt att filosofera kring demokratin, som alltid måste återupptäckas för att inte förintas.

Tekniken utvecklas med en himla fart, det är troligtvis otvetydigt. Men vad händer då med människorna, alltså vi som ska använda tekniken?

Det är skillnad på undergångsprofetia och undergångsprofetia.

Om jag till exempel profeterar att den svenska skolan är på väg att gå åt pipan så möts jag inte precis av hyllningsrop. Snarare betraktas jag som en reaktionär stöt som inte förstår sig på värdegrunder och som därför bör tystas.

I serien Förskräckliga Men Användbara Förenklingar, även kallade Fördomar, ska jag nu blottlägga de väsensskilda grundföreställningar som vägleder folken norr om respektive söder om Alperna. Norr om Alperna ansluter sig folk till Paavos princip. Den säger att alla vedermödor som drabbar en människa beror på henne själv samt att hon därtill har ansvar för sin granne om grannen råkar i nöd.

Efter en synnerligen ytlig undersökning, i huvudsak baserad på introspektion, har jag kommit fram till att vi svenskar fram till rätt nyligen var ett uppfostrande folk och att detta är förklaringen till den vånda vi nu genomlider, inte minst när det gäller invandringen.

En bekant påpekade något som alla redan vet, nämligen att judar är överrepresenterade bland nobelpristagarna. Han undrade om det kan bero på att judarna har vassare gener än vi andra.

Under min livstid har den samhällsförståelse som Karl Marx förkunnade gradvis förintats. I Kommunistiska Manifestet sa han år 1848 att alla hittillsvarande samhällens historia är klasskampens historia och att klasskampen just vid hans tid stod mellan borgerligheten och proletariatet. Riktigheten i denna observation var ännu i min ungdom uppenbar. SAF stod mot LO, borgerliga partier mot socialistiska, Blasieholmen mot Norra Bantorget, privata livsmedelsbutiker mot Konsum, högern mot vänstern och så vidare. Ingen betvivlade att samhället var så inrättat att dess huvudmotsättning gick just där och att det var högerkrafterna som dominerade eftersom de ägde och drev produktionsapparaten.

David Brooks är en av favoriterna bland världens av mig kända åsiktsjournalister. Han skriver bakom betalvägg i The New York Times. Brooks är det ena av två skäl till att jag fortsätter min prenumeration. Det andra skälet är att det verkar omöjligt att avbryta avtalet med tidningen. En gång, för några månader sedan, lyckades jag trassla mig fram via ett otal telefonsamtal efter oändliga telefonköer till en vänlig person som tubbade mig att fortsätta prenumerationen till halva priset vilket jag borde ha avstått ifrån eftersom det senare visat sig ogenomförbart att slutgiltigt avbryta förbindelsen.

Nyligen skrev jag en krönika om skamindustrin, alltså hela den apparat eller rörelse som dagligen påminner oss om skälen till att vi bör skämmas, till exempel:

Jag känner på mig att ordet psykfall knappast är politiskt korrekt och att jag borde leta efter någon annan formulering som ej kan väcka anstöt, trygghetsutmanad eller något ditåt, men tills vidare är begreppet psykfall en förståelig och adekvat benämning på dem som lider av psykisk ohälsa varmed Folkhälsomyndigheten menar personer som under ett år fått ”psykiatrisk diagnos inom specialiserad vård” eller gjort ”minst ett besök inom psykiatrin (där diagnos nödvändigtvis inte ställdes)” eller gjort ”uttag av psykofarmaka”. Enligt följande graf har andelen sådana psykfall bland unga människor dubblats eller tredubblats under de senaste femton åren.

Igår skrev jag en uppskattande anmälan av Vilhelm Mobergs svenska historia fast jag klagade lite över att Moberg slarvade med klassanalysen i bemärkelsen att han exklusivt indelade folket i två fientliga klasser, bönderna samt en överhet av kung och adel, och, enlig min mening alltså, därmed glömde bort den framväxande kapitalistklassen som till sin natur varken tillhörde det ena eller det andra av dessa läger.