Jag blir ofta djupt förvirrad när jag börjar tänka även på de mest väletablerade och alldagliga begrepp som samhället håller sig med. Nyligen skrev jag att jag vid närmare eftertanke har svårt att ta till mig den underliggande politiska tanken bakom begreppet mångkulturalism, nämligen att jag och alla andra medborgare bör välkomna varje representant för varje annan kultur än vår egen som granne. Bakom denna föreställning ligger ett outtalat antagande av innebörd att jag självklart helst skulle vilja ha en svensk som granne. Men jag påpekade att det finns en massa svenskar som jag helst inte skulle vilja ha som granne, till exempel skräniga, heltatuerade motorcykelkriminella. Å andra sidan finns det många välartade och kultiverade chilenare och indier som jag gärna skulle bo i närheten av.

Sedan något halvår tillbaka får jag impulser, varmed jag menar idéförslag, från folk som menar att PK-ismen eller wokekulturen är på återtåg. Jag håller kanske delvis med om detta. Till exempel skulle jag tro att kvinnor i allmänhet tänker efter både en och två gånger innan de – med ett åtföljande pressmeddelande – MeToo-anmäler de framstående manliga chefer som de påstår har våldtagit dem.

Efter andra världskriget hade tänkarna ett himla sjå med att förklara hur kriget kunnat uppstå. Att det var tyskarnas fel visste man såklart från början, men den där vanliga gamla förklaringen om att vissa folk var genetiskt defekta passade inte. För, tänk efter själv, den globala kapitalismens befrielseprojekt stod på agendan och alla skulle med, även tyskarna, och då kunde man ju inte stämpla dem som medfödda psykfall. Man var tvungen att hitta någon Omständighet i tyskens bakgrund som kunde förklara det hela.

Före den sjunde oktober 2023, när Hamas genomförde sin storskaliga pogrom mot regionens judar och därmed startade det fortfarande pågående kriget mot Israel, var antisemitism och i någon mån även antisionism – i varje fall som jag minns det – skämmiga begrepp. Om folk ogillade judar så aktade de sig ändå för att offentligt ge uttryck för sina känslor. Nästan lika otillåtet var det att motsätta sig den judiska staten.

Ibland formulerar man något självklart och bara för att man satt ord på saken kan det i lyckliga fall öppnas fruktbara synsätt. Jag skrev nyligen att den svenska staten har två metoder att hantera sociala problem: dels med hjälp av välfärdsapparaten, dels med ianspråktagande av våldsapparaten, alltså polisen.

För dem av oss som, liksom jag, av tradition betraktar Storbritannien som de mänskliga fri- och rättigheternas ursprungliga stamort på jorden och som därför inte ansett det värt besväret att grotta i de rapporter som på senare år kommit om allvarliga engelska brott mot demokratins grundbultar. Den engelska staten kan ändå inte vara så skyldig som den svenska, har jag tänkt, och därmed befriat mig från besväret att fördjupa mig i ärendet.

Eftersom AI visar sig vara ett ännu bättre instrument att söka kunskap än Google blir det allt mindre besvärande att tillfredsställa den bildningshunger av vilken man eventuellt anfäktas. Till exempel hade jag igår en anfäktelse som jag känner igen från tidigare men då aldrig låtit sporra mig till handling eftersom kunskapsinhämtning trots allt är ansträngande och man därför ofta hellre lever vidare med lärdomslakunerna än man investerar i fördjupat vetande.

Ibland hävdar jag att det händer mycket litet i vårt lands politiska liv. Jag letar upp tio år gamla artiklar ur min egen fatabur och hävdar att de fortfarande stämmer på pricken. Men lika sant som detta är motsatsen. Allting kastas hela tiden över ända. Problemet är att man, i varje fall jag, inte vet om jordens och tillvarons skakningarna är övergående stötar eller ett förebud om att en ny samhällsordning kräver företräde.

Den här artikeln publicerade jag för på pricken tio år sedan. Och nu publicerar jag den igen på samma dag som den statliga kulturkanonutredningen (eller vad man ska kalla den) ska offentliggöras.

I hela västerlandet har vi ungefär samma problem med låg tillväxt, eftersatt infrastruktur, ökande arbetslöshet, okontrollerad immigration och växande sociala klyftor av ekonomisk, social och kulturell karaktär.

De flesta av oss hamnar någon gång i den potentiellt förödande situationen att behöva fördela ett dödsbo mellan syskon. Det är upplagt för bråk. Jag talar inte om aktier och bostadsrätter och sådant, för där gäller det bara att sälja och dela lika, utan om kvarlåtenskapen i form av möbler, tavlor, silverstakar, väggur, smycken och sådant.

Världen håller långsamt och motvilligt på att samla sig till en riktig förståelse av sig själv. Med världen menar jag här de grupperingar – ”eliterna” om du vill – som formulerar och artikulerar den officiella tolkningen av tillvaron, till exempel om brottsligheten bäst bekämpas av att staten låser in fler kriminella under längre perioder eller om den tvärtom bör ge dem frihet och vård och kanske en tvårumslägenhet.

Om det hade funnits en motsvarighet till Oscars-priset med tillhörande gala för idéer, synsätt och teser som under kalenderåret presenterats av politiskt korrekta sociologer, journalister och andra samhällstänkare så kunde jag redan nu nominera en säker vinnare av den högsta utmärkelsen i emalj med serafimerblått band.