Jag tillbringar den kalla och blåsiga sommaren på en ö i Bohuslän, just nu tillsammans med två systrar varav den ena är min fru. Systrarna läser böcker som troligen är de bästa i världen, åtminstone efter vad det står på omslagen. ”Kanske den mest gripande bok som någonsin har skrivits”, står det till exempel.

”Ur led är tiden, så´n tur att jag är den som föddes att den vrida rätt igen.” Så kunde man, med avseende på dagens politikervälde, travestera Hamlets berömda veklagan över att det fallit på hans lott att styra upp ett land som hamnat i någon sorts kris. Den kris jag tänker på är den alltmer besvärande politikerstyrda totala livsstilsomvandling som miljö- och klimatpolitiken med tilltagande tydlighet visar sig leda till.

Återkommande läsare märker nog att jag verkar ha snöat in på de medborgerliga eller mänskliga – jag har inte upptäckt någon skillnad på dem – fri-och rättigheterna. En fascinerande insikt eller åtminstone spännande förmodan som jag fått – fast jag vet inte säkert varifrån jag fått den, om jag hittat på den själv eller läst den någonstans – är att fri- och rättigheterna väller fram i två olika och i grunden helt olika vågor, först en på 1600-talet som gällde några hundra år framåt, sedan en annan med samma namn på 1900-talet som jag fruktar ännu inte nått sin fulla styrka.

Den här texten publicerade jag för nästan sex år sedan. Jag bara beskrev ett skeende som var uppenbart för alla som brydde sig om att titta (vilket undantog de styrande politikerna). Min avslutande fundering gällde om Sverige skulle utvecklas på samma vis som Brasilien som när det gäller brottslighet och allmänt sönderfall tråkigt nog är ett föregångsland för Sverige. Så här långt har det inte gått men vi är nog tyvärr på väg.

Enligt en undersökning av DN/Ipsos menar en majoritet av svenskarna – 51 procent – att det är småaktigt av oss att inte göra muslimerna till viljes och förbjuda koranbränningar när de nu tar så illa vid sig av vad de anser vara en skymf mot deras heliga bok och därmed mot all världens muslimer. På sätt och vis går det att förstå ty det är nog inte många svenskar som hade planerat att elda upp en Koran. Ett eldningsförbud skulle nog inte besvära det svenska samhället så mycket.

Det har länge förvånat mig att Sverige har en utrikespolitik. Vi vill ju inget (som vi inte kvickt och lätt kan ändra till dess motsats om det skulle knipa; minns hur enkelt det var för politikerna att utan särskilda konsultationer med medborgarna upphäva den svenska neutralitetspolitiken och i stället engagera sig helhjärtat för att söka medlemskap i Nato – vilket i dagarna tycks ha krönts med framgång så detta borde vara ett triumfens och glädjens ögonblick snarare än ett tillfälle att ställa frågor, vilket jag gör i alla fall.)

Mitt budskap i denna krönika har framförts tidigare, kanske rentav flera gånger, men till min häpnad finns det fortfarande folk som inte tagit del av ärendet och naturligtvis i ännu mindre utsträckning begripit det. Ändå är det ganska enkelt och vad jag kan begripa rätt viktigt så jag tar det igen.

I politiken är en del frågor så jobbiga att man helst inte bryr sig om dem eller kanske väljer att försöka lösa något annat problem i stället. Så tycks det vara med skolan som haft svåra men negligerade problem i årtionden. Men nu ska det ske en uppryckning. Den förra regeringen tillsatte en friskoleutredning som den nuvarande regeringen skruvat upp några snäpp för att göra mer heltäckande. Skolminister Lotta Edholm säger att ”drivkrafterna och incitamentsstrukturerna” måste ändras eftersom det finns ”inbyggda fel i friskolesystemet och det har funnits en naivitet gällande friskolorna”.

I den här texten ska jag resonera om invandrares brottslighet. Jag säger inget om hur stor andel av invandrarna som på något sätt är kriminella ty det vet jag inget om fast jag gärna skulle vilja veta. Jag nöjer mig med att konstatera att Sverige har ett stort och kanske växande problem på den här punkten. Därför ska jag resonera. Men jag inte är särskilt insatt i materien och fördenskull kanske åtminstone delvis baserar resonemanget på fördomar. Ursäkta i så fall.

Klockan är nu fyra på eftermiddagen och jag har just fått samma eftertänksamma fråga för tredje gången idag från av varandra oberoende personer. Frågan är varför ingen satt stopp för alla dumheter.

Lennart Bengtsson, som är en förnuftig karl, skrev nyligen att det krävs kunskap för att gå emot tidsandan, särskilt, skulle jag tillägga, när tidsandan är så envis, stark och överväldigande som när det gäller det förmodade klimathotet. Men jag tror att det är värre än så. Hur mycket vetenskap man än anlitar och hur mycket kunskap man än samlar på sig så räcker det inte för att stå upprätt när tidsandans tromber anfaller.

Flera gånger har jag läst gårdagens krönika ”Varför gör de så där?” av Anders Leion. Något stör mig i texten. Det är inte det att han skulle ha fel. Han har tvärtom så rätt, så rätt. Ingen vettig människa skulle med gott samvete kunna ha några invändningar. Och ändå.

För den svenska samhällsintresserade debatten verkar en fråga särskilt förbjuden att försöka besvara på ett någorlunda trovärdigt sätt. Frågan är varför politikerna under de senaste decennierna i praktiken uppmuntrat invandring trots att alla vetat om att projektet varit impopulärt bland väljarna. För samhällsvetare, intellektuella debattörer och så kallade opinionsbildare är frågan mycket svårare att bemöta än den är för en sådan som jag. Det beror på att opinionsbildarna tillsammans med politiker och andra mäktiga grupper för sin egen goda ställning måste upprätthålla föreställningen att demokratin följer folkviljan och därför är legitim. Jag, däremot, har inga sådana hämningar utan kan mycket väl tänka mig att politikerväldet, om det gynnar dess ställning, driver en politik som långsiktigt avviker från breda, folkliga opinioner.

Om jag har läst min Darwin rätt så kommer arter att anpassa sig efter sitt habitat. Om man till exempel landsätter två grupper identiska råttor på var sin ö så kommer deras avkomma några generationer att se olika ut (och kanske stå redo att börja kriga med varandra, vad vet jag?). Ungefär så tror jag det är med samhällena. Om två samhällen utsätts för en och samma retning så kommer de att reagera på olika sätt på samma stimulus.

Igår skrev jag en krönika om att yttrandefriheten borde vara praktiskt taget gränslös. Jag hade ett argument, nämligen att det handlade om människosyn. De som vill begränsa yttrandefriheten, påstod jag, utgick ifrån att folket hade så ringa förstånd att de genast skulle tjusas av en Adolf Hitlers röst och landet strax bli totalitärt. Men, påstod jag vidare utan att direkt skryta med min mycket finare människosyn innebärande:

Dagens Nyheters kulturredaktion är en av PK-kultens högborgar i Sverige. Om en konflikt uppstår mellan PK-läran och de medborgerliga fri- och rättigheterna så ställer sig kulturredaktionen utan att skämmas på PK-lärans sida. Jag tycker att redaktionen borde skämmas.

Det var en råsop av mig. Kan jag tydliggöra, förklara och bevisa?

Debatter är en sorts samtal som genomförs enligt ett någorlunda standardiserat regelverk vars syfte är att skapa ytterligare klarhet i någon fråga som är viktig såväl för debattörerna som för auditoriet. I mitt yrkesliv har jag haft mycket med debatter att göra. Det enklaste är att medverka som publik. Vid sådana tillfällen har jag oftast valt en plats nära utgången för att obemärkt kunna smita om arrangemanget blir för trist. Det roligaste (för den som är det allra minsta exhibitionistiskt lagd) är att delta som debattör eller, ännu bättre eftersom det ger så goda möjligheter att dominera scenen, som debattledare. Det otacksammaste men kanske nödvändigaste är att på förhand regissera debatten vilket omfattar angelägna uppgifter såsom att kontrollera att debattörerna någorlunda accepterar att hålla sig till den utlysta frågan. (Många debattörer, särskilt de som är nervösa att uppträda inför publik, kan när det kommer till kritan få panik av ämnet och välja att tala om något annat där de känner sig mer hemmastadda.)

Vi lever i oroliga tider när fejk njus ofta uppskattas lika högt eller till och med högre än den äkta varan om nu den varan faktiskt är äktare. Vad hände till exempel med FBI:s årslånga jakt på olämpliga förbindelser mellan Donald Trump och Kreml, en jakt som för övrigt lär ha styrts av Trumps motkandidat i det senaste presidentvalet Hillary Clinton? Åkte han dit för något eller tappade folk bara intresset? Och hur är det med den, som det verkar, mest förödande anklagelsen mot vindkraften som anförs i Sverige – nämligen att det måste installeras lika mycket reservkraft som vindkraft så att det räcker när det inte blåser (varför man helt och hållet kunde strunta i att anlägga vindkraftverken då det ändå måste finnas tillräckligt med reservkraft)?

Den här texten skrev jag för sex år sedan. Jag kunde ha skrivet den idag igen utan att ändra ett ord. Texten har självklart inte haft någon inverkan på svensk politik. Detta stämmer mig till ödmjukhet och ger mig insikt om hur lite det betyder vad vanliga medborgare tycker.

År 1975 fattade en enig riksdag beslut om att införa mångkultur i Sverige. Så här står det i proposition 1975:26:

En av mina favoritdikter lyder som följer:

Människans förstånd är armt,

är det kallt vill hon ha varmt,

är det varmt vill hon ha kallt,

hon har klagomål på allt.

Förr i tiden skrämde man barn med sotare. Sotare hade barnen sett. De var klädda i svart och sotiga i ansiktet och hade konstiga linor och verktyg lindade kring kroppen. Om du inte aktar dig kommer sotarn och tar dig, sa man till barnen. Det var läskigt. Ett normalt barn drog slutsatsen att det var nog bäst att lyda. Man visste ju inte säkert om det fanns några farliga sotare, men för säkerhets skull.

Ibland säger folk erkännsamt att de högaktar min förmåga och beslutsamhet att varje dag i nu vid pass åtta eller nio år skriva en ny krönika om dagen. Hur kommer du på allt? frågar de. Då brukar jag säga att det är mycket enklare än de tror eftersom alla artiklarna som må förefalla olikartade i själva verket säger samma sak. (Om jag är på skrytsamt humör kanske jag säger att alla konstnärer gör på det sättet och att det är därför man alltid känner igen en van Gogh på solrosorna, stjärnorna och de upprörda molnen och en Johan Krouthén – en hötorgskonstnär som jag gillar – på de blomstrande äppelträden som på bilden).

Ju fler år man samlar på sig desto tydligare blir man varse att historien faktiskt pågår och att rörelsen är snabbare än man först trodde. Det är egentligen självklart. När man är sjuttio år kan man någorlunda överblicka sextio års historia (om man antas ha öppnat ögonen och börjat reflektera i tioårsåldern) medan den som är tjugo år bara har personlig erfarenhet av något årtiondes relativt blygsamma förändringar. Det långa perspektivet ger ökad säkerhet. Till exempel blir man mer övertygad om att en samhällsförändring som framskridit i årtionden är mer äkta vara historiskt sett än om det handlat om en femårsperiod med ovanligt milda vintrar.

Det är anmärkningsvärt att kriminaliteten och gängvåldet utvecklats med sådan till synes obeveklig kraft som inträffat i vårt land under de senaste årtiondena. Man fattar inte hur det kunnat gå till. Man famlar efter förklaringar. Efter ett tag upptäcker man att det mest anmärkningsvärda nog inte är brottslighetens utveckling utan att processen tillåtits att fortlöpa utan att uppenbara motåtgärder vidtagits eller ens – och det är det galnaste av allt – utan att det förekommit någon seriös debatt.

Under de senaste kanske tjugo, trettio åren har en ny sorts ångest sökt fäste i min skalle. Mitt problem är att jag inte vet om det här är någon sorts ålders-ADHD som ännu inte fått sin rätta syndrombeteckning i psykmänniskornas bibel The Diagnostic and Statistical Manual of the American Psychiatric Association eller om jag bara inbillar mig något (eller båda). Det känns som om livet var stabilare tidigare. Det var innan fejk njus var uppfunnet. Livet kändes tryggare.

Nästan allt som samhället sysslar med handlar direkt eller indirekt hur saker ska förkovras, hur produktiviteten ska ökas och bruttonationalprodukten höjas, hur man ska få mer för mindre (eller för inget alls), hur välståndssänkor som gängbrottslighet och utanförskapsområden ska kunna bekämpas. Nästan hela vårt samhälles intellektuella liv upptas av dessa grundfrågor. Om du så går på Dramaten och ser en pjäs så upptäcker du snart att den i grunden ställer frågan om hur samhället ska vara organiserat för att nå bästa tänkbara resultat (alternativt, just på Dramaten, hur det ska bli mer pengar till kulturen).