Alla vi som fått vår kunskap om islam genom studier av Herr Omar i Ture Sventon-böckerna har en del ytterligare att inhämta. Ibland uppdagas pinsamma luckor i min kunskap om världen. Senast hände det häromdagen, när en kunnigare person än jag började prata om Kairodeklarationen som om det vore något envar kände till. Det gjorde jag inte. Om jag hört ordet så hade jag glömt det. Så jag fick studera.

Ursprungligen, åtminstone fram till trettio- eller fyrtiotalet, fanns det bara en sorts socialdemokrater. Denna stabila originaltyp var förstås partimedlem, fackligt ansluten och arbetade i industrin. Han, ty han var en han, gick för det mesta på mötena. Frugan jobbade i hemmet.

Hur är det möjligt att politiker genomför så olämpliga saker som det svenska universitetssystemet där lärosätena får betalt efter hur många examina de delar ut? Hur lång tid kan det ta för en beslutsfattare att förstå att en sådan ordning måste leda till betygs- och examensinflation? Universiteten är inte det enda exemplet. Med skolan gjorde man samma sak, alltså införde ett pengsystem utan extern kontroll, vilket sannolikt lett till en hel del betygsinflation och bristande jämförbarhet mellan betyg från olika skolor.

Det är inte bara genom att i egenskap av vit man ansvara för flera århundradens, kanske årtusendens, slaveri och andra slags tilltagande förtryck av alla andra människor, det vill säga av dem som inte är vita män, som jag har skuld. I dagarna har årets stora miljömöte COP28 inletts i Dubai, Förenade Arabemiraten. För att försätta de 70 000 delegaterna i ett lagom upphetsat stämningsläge och påminna dem vad det hela handlar om påpekade Indiens premiärminister Nahendra Modi att min skuld fortsatt att öka under det senaste seklet: ”Under de senaste hundra åren har en liten del av mänskligheten ägnat sig åt hejdlös exploatering av naturen”, sa han och fortsatte med ödesmättad stämma, ”och nu betalar mänskligheten för detta”.

Hanne Kjöller är en fristående kolumnist i Dagens Nyheter som jag sätter högt för hennes nästan alltid skarpsynta iakttagelser. Nu har hon kommit med nya skrämmande redogörelser för hur staten uppför sig. Hennes budskap i sammandrag, som jag fattat det, är att:

Ett svårt ord är ”man”. Ett annat är ”samhälle”.

Föreställ dig att du är bekymrad över tillståndet i skolan (eller järnvägen, polisväsendet, psykvården, media, klimatet, cyklister på trottarerna eller vad som helst; du väljer själv något som ligger dig särskilt varmt om hjärtat).

Åren 1974 och 1975 var en formativ period för ett gammalt Sverige som höll på att ta slut efter ett kvartssekels magiskt framgångsrika rekordår och ett nytt och annorlunda Sverige som nu skulle danas enligt politikens drömscenarier. 1974 kom en ny regeringsform där det nya politikerväldets huvuduppgifter fastställdes. Alla människors lika värde skulle vara politikernas ledande princip och deras huvuduppgift ”den enskildes personliga, ekonomiska och kulturella välfärd… Särskilt ska det allmänna trygga rätten till arbete, bostad och utbildning samt verka för social omsorg och trygghet och för goda förutsättningar för hälsa”.

Att människor eftersträvar andras beundran går att begripa. Att en del i detta syfte går till överdrift kan man också begripa; kampen om nästans uppmärksamhet och gillande är hård och det kan vara motiverat med en del fräcka chansningar i form av extrema utspel, låtsaslekar, solochvår och blå dunster.

För många år sedan var jag liberal nog att förespråka oinskränkt yttrandefrihet för alla, medborgare, PUT-folk och turister. Det kändes genomtänkt och motsägelsefritt. Det som gällde en person gällde lika för en annan.

Igår skrev jag en text om artificiell intelligens som gav mig dåligt samvete eftersom jag skrev den utan att veta vad jag pratade om. Min poäng var att ingen som pratar om artificiell intelligens, vilket många gör eftersom det nuförtiden existerar oändliga mängder arbetslöst riskkapital (som Farbror Joakims pengabingar fast fler) som letar efter något kul att göra, begriper sig på AI. Eftersom de oändligt rika kapitalisterna liksom du och jag inte vet något om själva tekniken – till exempel om den ska utplåna mänskligheten eller tvärtom göra tillvaron oändlig behaglig (om inte i Mali så åtminstone i södra Kalifornien) – så får de i stället lita till hjältar som de för tillfället tillmäter gudomliga krafter.

För några år sedan började världen oroa sig för lögnen och då menar jag inte den bedrägliga vardagslögnen som folk kunde åka i fängelse för utan den storslagna lögnen, ofta i industriell skala, som hedrades med beteckningar som fake news och ofta påstods tillverkas av ryska hackers på order av Putin och hade som syfte att åstadkomma regimskiften i USA och andra viktiga länder.

Max Weber, en av sociologins klassiker (bilden), ville förklara kapitalismens genombrott med dygdemönstren hos kalvinisterna och andra sorters puritaner. I Den protestantiska etiken och kapitalismens anda skriver han att ”den påstådda konflikten mellan å ena sidan världsfrånvändhet, asketism och kyrkofromhet, å den andra medveten kapitalistisk kapitalackumulation, i verkligheten visar sig handla om ett intimt samband.” Till exempel tog kalvinistkapitalisterna avstånd från allt penningslöseri: ”Den överlägsna spendersamheten hos herremännen och den brackiga pråligheten hos nouveau riche är lika förhatliga för den kommersielle asketen.”

Den artificiella intelligensen är den hetaste intelligensen som finns. Den är så het att risken för att den ska förgöra människan kan vara större än att den ska infria sin löften om att förvandla människans jordeliv till något paradisiskt. Bara för att du ska inse vilket kraftfullt instrument AI verkligen kan vara har jag haft ett samtal med en AI som heter Bing. Så här skriver Bing (eller kanske hans skötare):

Ett faktum som med tiden kommer att göra sig alltmer gällande är att Israels beslutsamhet att hänsynslöst kämpa tills den sista Hamas-krigaren är död blir svårare att upprätthålla ju mer Israels krigiskhet faller världen i ögonen medan minnet av den ursprungliga skändligheten – attacken den sjunde oktober – tonar bort. Ett annat faktum är att USA, trots att USA är Israels närmaste allierade, inte håller med Israel på en enda viktig punkt. Därför är de fredsförhandlingar i Qatar som diskuteras i media inte mycket att tro på.

Två betydelsefulla förhållanden existerar.

Det första förhållandet är att världen förändras. Ny teknik utvecklas. Vem lär sig idag stenografi? Vem vet ens vad det är? Vem kan byta en lampa på sin bil? Sederna skiftar. Jag var nyligen på ett barndop där prästen började med att uppmuntra föräldrarna att låta sina barn stoja och störa. (”Jesus sa inte att barnen skulle komma till honom för att hålla sig tysta.”)

Att det finns något som kallas mänskliga fri- och rättigheter som (på vissa ställen i alla fall) utvecklats under århundraden för att nu ha nått sin slutgiltiga och helt lyckade utformning i det västerländska samhället är något som jag har av slentrian har tagit för givet. Jag har helt enkelt blivit utbildad i den traditionen.

Ändrat allt, och i grunden. Jag har alltid haft en ospecifik ambition att skriva saker som på något vis ska publiceras för att andra människor ska läsa. Det kanske vittnar om någon sorts exhibitionism från min sida men nu är det här inte en psykologisk text utan en sociologisk. Vi kan vara ganska säkra på att mina erfarenheter drabbar även andra, och desto strängare ju mer specifika deras litterära ambitioner råkar vara. (Den skribent som koncentrerar sig på sonetter och inte kan tänka sig att avvika en tum från den ambitionen får mycket svårare att överleva i en post-akademisk litterär värld där den som kan ta ett tillfälligt gig som författare av recept för småkakor har trumf på hand och kan kanske snart komma tillbaka till den rimmande versens värld. Det kallas för flexibilitet och är ganska obehagligt för många.)

Birgitta Sparf spelar nästan alltid på samma fela och det blir aldrig tråkigt ty läsarna känner igen sig och ilsknar till över hur olika invandrare skamlöst ställer vilka krav som helst på helst den svenska hjälpapparaten och med pockande aggressivitet begära snabb och effektiv leverans av offentliga tjänster. Vid ungefär tre minuter redovisar palestinskättade men möjligen svenskfödda Nasma sitt hat över Sverige som förmenar henne hennes mänskliga rättigheter. Man blir upprörd över framfusigheten. Man blir förbannad över fräckheten.

En bekant framförde följande fundering:

Kommer du ihåg barnmorskan som för sitt samvetes skull inte ville göra aborter? Hon blev utbuad av pk-ideologerna. Vi kan jämföra med journalisten som för sitt samvetes skull smugglade in en afghansk migrant i Sverige (och blev dömd för det). Han blev hyllad av pk-etablissemanget.

Om man googlar på frågan vilken generation det var som startade välfärdsstaten då kommer – åtminstone om man googlar på engelska, ty den moderna besattheten att tillskriva olika generationer olika egenskaper och värderingar är där särskilt stark; har du inte märkt hur amerikanerna tjatar om Baby Boomers, min generation född efter andra världskriget; Generation X, nästa femtonårskohort; Millennials, ytterligare 20 årskullar och sedan Generation X (numera omdöpt till Generation Tesla), alla alltså med egna namn som om de hade varit höststormar? – så kommer man fram till att det största ansvaret faller på oss Baby Boomers.

Förr i tiden försökte jag lära mig filosofi och tänkande av en sådan som Mao Zedong – Honi soit qui mal y pense, ty det var inte bara Strumpebandsordens ledamöter som behövde lära sig att inte förakta självklarheter utan även jag. I en alldeles för tjock bok som hette ”Om motsättningar” påpekade ordförande Mao att motsättningar finns över allt och att man kan indela dem i ”icke-kontroversiella motsättningar” och i ”kontroversiella motsättningar”. Jag kan inte minnas om ordföranden hade någon sorts tumregel som kunde hjälpa till att avgöra till vilken motsättningsgrupp en nyupptäckt och tills vidare oklassificerad motsättning hörde men bara den saken besvarats visste man precis vad man skulle ta sig till: var motsättningen icke-kontroversiell så kunde man kompromissa sig fram till en lösning men om den var kontroversiell gick det inte att hoppas på att fredspipa skulle kunna rökas utan det var bara att ta fram vapnen och slåss tills det var färdigt.

Svenska Dagbladet hade den elfte november ett sjusidigt reportage om Sveriges justitieminister Gunnar Strömmer. Underligt nog kan jag inte hitta någon länk till artikeln. Men det är inte det enda underliga. En annan underlig sak – och nu ska jag plocka fram en gammal käpphäst som jag hur många gånger som helst utan medvind erbjudit hugade intressenter på den här sidan och nu fortsätter i hopp om att tjat ska vara en bättre metod att övertyga läsekretsen än milda förklaringar – är följande episod som inleder artikeln.

Brottsförebyggande rådet har just publicerat rapporten Politikernas trygghetsundersökning av vilken det framgår att 28,2 procent av de folkvalda under 2022 ”känt oro” för att de själva eller någon anhörig skulle utsättas för brott eller ”liknande obehagliga händelser”. Kvinnliga förtroendevalda är några procentenheter mer oroliga än manliga.

Ibland ser man inte vad man har framför ögonen. Själv har jag först i modern tid – vilket i det här fallet betyder de senaste åren – fått upp blicken för de professionella kårernas betydelse för samhället. Med professionell kår menar jag exempelvis advokaterna, skollärarna, läkarna, ämbetsmännen, ingenjörerna, professorerna, poliserna, brandmännen med flera.

Min morfar, som ändå var en lärd karl med doktorsexamen, brukade säga att ”konst, det är allt bra fult, det”. Jag tyckte det var ett chockerande uttalande tills jag förstod vad han menade. Han menade att den konst som utbjöds till försäljning under hans ungdom kring första världskriget var god, människovärdig konst, vilket troligtvis berodde, sa han, på att det på den tiden inte fanns så många offentliga stipendier och andra statliga försörjningsmöjligheter för tavelmålare.

I flera decennier har jag som konsult eller allmän samhällsbrukare tyckt mig ha haft anledning att bekymra mig över hur taffligt Sverige styrs – och då har jag inte ens haft en aning om det numera omtalade trådbyteståget (bilden) som specialbyggdes år 1990 av svenska staten för att snabba på bytena av kontaktledningar men nu inte kan användas eftersom olika statliga tågmyndigheter inte kan komma överens om vad upphandlingsreglerna stipulerar. ”Var man än sticker ned ett finger i den offentliga förvaltningen så luktar det skit när man tar upp det” har jag, på intuitiva grunder och utan mycket till bevis, sagt åt alla som orkat lyssna. Låt mig ge några exempel ur den rika skatt av självbelåten inkompetens som jag menar utmärker våra politiska härskare och deras vasaller i byråkratin.

Den femte november skrev statsminister Kristersson en upprörd debattartikel i Dagens Nyheter som en känsligare person än jag möjligen skulle anse höll en islamofob ton. Det är inte så att jag blir upprörd om statsministern hänger sig åt islamofobi men det är viktigt att se vad som pågår inför ens ögon. Det handlar om att den självgoda humanitära stormakten Sverige håller på att näpsas för misstänkta brott mot de mänskliga rättigheterna av vad vi diskret brukar betrakta som vildsint muslimskt slödder på gatorna i Baghdad och Teheran. Så här inleds statsministerns artikel:

Churchill var en mycket intelligent människa men turligt nog för honom själv hade han också tillräckligt med bondförnuft för att inte fastna i sådant intellektuellt tjafs som ofta griper tag i begåvat folk och förhindrar dem att klart ta ställning ens i enkla frågor.