Kapitalister lyckas inte alltid i sitt uppsåt att ”ständigt ackumulera”, det vill säga spara och investera, som Karl Marx ironiskt formulerade vad han ansåg vara ”lagen från Moses och alla profeterna” för rika människor. (Notera att Marx, som själv var jude, kostade på sig att sprida retsamma kommentarer om sitt folk. Om tidevarvet varit lika politiskt korrekt som vår moderna epok så hade den store ekonomen troligen blivit avplattformerad och hela hans lära kanske fallit i vanrykte – särskilt om det kommit ut bland tidevarvets suffragetter och MeToo-anhängare att Karl bedragit sin fru baronessan Jenny – bilden – och fått barn med familjens piga.)

Jag har tänkt en del på FN:s mänskliga rättigheter sedan jag nyligen skrev om dem. Jag gillar inte det där med att miljardtals människor, enligt artikel 24 i rättighetsdeklarationen, skulle ha rätt att be mig om betald semesterledighet och att jag, eller kanske jag via svenska staten, skulle ha en motsvarande skyldighet att betala. Hur FN-förbundet menar att ingressbilden illustrerar min skyldighet att betala allas semesterledighet vet jag inte men det ser ut som om den vackra, blåbaskrade krigaren med sin mauser ska ut och råna mig under småflickornas beundrande blickar).

Jag har tillbringat en natt i sömnlöshet och ruelse. Det beror på att min portugisiskafröken igår kväll ställde mig på det hala med en självklar fråga som jag inte omedelbart – inte ens efter utsträckt svarstid – kunde ge ett vederhäftigt bemötande.

Nu är det säkert flera år sedan jag senast tjatade om hur vårt samhälle är konstruerat. Jag tror tills vidare att detta tjat är ett viktigt tjat eftersom den som inte begriper sig själv är dömd att hjälplöst famla i tillvaron ungefär som den som vandrar runt i ett kolmörkt rum och försöker orientera sig med de utsträckta fingrarna. Som Shakespeare sa: ”Den varelse som ej sitt ursprung vördar får inget säkert fäste i sig själv”. Jag tror i alla fall att citatet har någon sorts relevans för det jag vill säga; i vilket fall som helst är det från Shakespeare vilket är en kvalitetsmarkör som bör imponera på vem som helst.

Via det system av kablar, routrar och radiolänkar med mera som tillsammans med lite annan teknisk utrustning, om jag fattat rätt, bildar internet står jag i förbindelse med nästan hela världen undantaget Korea och andra ogästvänliga områden. Normalt är de signaler som når mig mycket varierade men häromdagen var de budskap som kom från alla håll tämligen enhetliga och gick ut på att presidentkandidat Trump är galen.

Enär självberöm luktar illa bör man inte i oträngt mål framhålla att man varit förste byråsekreterare på en statlig myndighet. Men å andra sidan finns det ingen anledning att undanhålla sådan information om den kan bidra till fördjupade kunskaper.

När samhällen ska försöka lösa något problem kan de ofta välja mellan två helt olikartade metoder. Den första har jag döpt till spermiemetoden. Den är helt decentraliserad och subsidiär. Man skickar ut några hundra miljoner pigga försök som sannolikt kommer att misslyckas allihop. Om ett av försöken lyckas är det en stor triumf. Man kan tycka att metoden verkar slösaktig och därför dömd till undergång. Men om man betänker att miljontals sådana emissioner inträffar i varje ögonblick på jordens yta så inser man möjligen metodens potential. Den som har svårt att rent intellektuellt ta till sig metodens kraft behöver bara betrakta resultatet för att bli övertygad.

År 1867 uppmärksammade Europas länder, skriver författaren Magnus Västerbro i Dagens Nyheter, en svensk svältkatastrof (). Hungern var fruktansvärd, särskilt i Norrland. Året efter drabbades Småland och Blekinge. Européerna vill hjälpa till. ”Bidrag strömmar in från Tyskland, Norge och Danmark, från England, Italien, Holland och USA, men även från Spanien, Portugal och Ryssland. Det bildas nödhjälpskommittéer i Bremen, Lübeck och Flensburg.”

Med lite ansträngning ska jag försöka sänka krönikans intellektuella nivå till något som passar en läsare av Dagens Nyheters ledarsida. Nyss förekom en troligen allvarligt menad diskussion om visitationszoner och om huruvida de fungerar. Det gör de. Jag är själv ett levande bevis.

På senare år har jag haft en allt starkare känsla av att allt blir dyrare utan att någonting blir bättre. Till exempel bor frugan och jag i en villa som är väl utrustad med säkerhetsdetaljer från det välrenommerade säkerhetsföretaget Verisure. Tanken, som den presenterats för oss, är att brottsligheten lokalt ska kontrolleras med hjälp av oljud och larm, automatisk polisanmälan via Verisure, filminspelning och snabbutryckande vakter som tyvärr saknar både schäferhundar och baseballträn men säkert hade kunnat extrautrustas mot en rimlig avgift ty säkerhetsleverantören är mycket tjänstvillig.

Samhällena förändras ofta mer radikalt än vad som riktigt kan tålas av oss lite erfarnare medborgare som sätter hyfs och plikt högre än bjäfs och kyld champagne särskilt om hålldamen – på bilden den undersköna Odette, Swanns ständigt lika åstundade hålldam i Prousts På spaning efter den tid som flytt; en bok som i våra dagar endast läses i kvinnliga bokcirklar för att hålla romantiken vid liv och stå ut med madeleinekakorna och att behöva betrakta den ändlösa skildringen av en rosenbuskes levnad.

Ursäkta, men man kanske kan få ställa frågan även om den är förbjuden och bara leder till att frågeställaren (jag) får skämmas. För en tid sedan, när frågan om ett svenskt Nato-medlemskap kom på tapeten, hade jag inga dubier om det ens uppstod någon undran min skalle. Att Sverige i själ och hjärta hörde till Nato var en sådan där sak som man som svensk bara visste och om man inte visste det så hade man fått lära sig i lumpen. (Bara en sådan liten propagandistisk detalj som att ”lede fi” i läroboken identifierades som ”Stormakten Röd” gav ett tips om tänkesätten inom försvarsmakten. Att officerarna åkte på kurser i San Diego fick man reda på ryktesvägen.)

En för mig tankeväckande men kanske meningslös observation av sociala förhållanden är att när något nytt uppträder i samhället som är stort nog att utöva inflytande under lång tid så kommer människor redan i början av företeelsens existens att ana vilka konsekvenser som kommer att uppträda. Puh! Vad kan det betyda?

Du kanske tycker jag tjatar för mycket om att den enda samhällsgrupp som kan utgöra ett alternativ till dagens politikervälde är medelklassen. Med medelklass menar jag människor med småborgerliga och gråsossiga värderingar som utgör motsatsen till det PK-istiska idégods som idag styr Sverige.

Jag talade nyligen med en samhällsforskare som forskade om de sociala konsekvenserna av ett rejält genombrott för den artificiella intelligensen. Han sa att allraminst halva befolkningen skulle blir arbetslös.

Åh fan, sa jag. Varför tror du det?

Som så ofta tidigare ska jag nu skriva en krönika om saker jag inte förstår. Min enda ursäkt är att de flesta andra som formulerar sig i ärendet tycks vara lika borttappade.

En god vän som är mer noggrann än jag med litteratur, särskilt nyutkommen, ledde mig fram till det vanliga skrivbordet med nyanlagda boktorn. Jag insåg att jag aldrig skulle kunna tillgodogöra mig så mycket litterärt förnuft som förevisades – det fick räcka med att jag erkände att det kanske handlade just om litterärt förnuft vilket var nog så mycket erkänsla för att komma från mig som inte tål stora doser skriftkonst.

Sådär fyrtio svenska mil söder om Irans huvudstad Teheran ligger den påstått pittoreska staden Nain. Jag vet inte om staden är pittoresk och jag har inte besvärat mig med att ta reda på det. Mitt fördomsfulla jag utgår från att det är en dammig stad med elkablar i härvor på stolpar, tusentals butiker och miljoner mopeder som allihop tutar ikapp med böneutropen. Men Nain rymmer en kulturskatt som jag inte vet ett dugg om men sedan en kort tid tillbaka kan ägna långa stunder åt att avnjuta och förundras över.

Mitt Alma Mater i bemärkelsen livets mest betydande lärosäte har nog varit byråkratin, i någon mån den privata som visar sig fungera ungefär likadant, men framför allt den offentliga. Det var inga planer utan endast omständigheter som förde mig ihop med Alma. Till exempel formulerade jag inga långsiktiga idéer om hur jag bäst skulle förvalta de insikter som jag rönte under mitt liv som ämbetsman. Observationerna bara kom i lättförvanskad form ungefär som Platons skuggor i grottan och min uppgift var bara att betrakta och försöka förstå mina kollegor, det vill säga de andra grottborgarna.

I förra veckan fick jag efter några dagars tilltagande svullnad i fotleden i kombination med stigande feber ett bra råd av husläkaren. Hon sa att det nog var rosfeber, ty rosfeber grasserar även om jag aldrig hört talas om sjukdomen. Därför, sa hon, borde jag tillfälligt flytta till Kungsholmen. Behövde jag ambulans för transporten?

Jag har under olika perioder i mitt liv surfat på tre starka idévågor och jag vill ta tillfället i akt att beskriva hur dessa färder har gestaltat sig. Med detta avser jag inte att säga något vetenskapligt utan bara hur det känts. Idésurfningar kan nämligen vara mycket olikartade.

Galileo Galilei uppfann inte teleskopet i början av 1600-talet men han utvecklade konstruktionen till den grad att han kunde studera himlavalvet och göra omvälvande upptäckter. Han konstaterade till exempel att stjärnor inte var ett slags eviga stearinljus utan himlakroppar som förintades. Han såg att det hände grejer därute.

I femton år eller däromkring har jag försökt att förstå det samhällsfenomen som tidigare – bland de insatta bedömare som försökte ge fenomenen vetenskapliga namn i stället för att nöja sig med att beteckna dem som ”dumheter” och ”skitprat” – kallades för Politisk Korrekthet eller PK-ism och numera, ofta efter amerikansk förebild, benämns ”wokeism”.

Om man öppnar munnen och framför en åsikt så ska man vara mycket försiktig ty man har antagligen fel, framför allt om man uttalar sig om saker man inte begriper vilket är det normala tillståndet.

Efter tio års engagerade och framgångsrika försök att integrera sig i det svenska samhället gav min kalifornienfödda första fru upp. Det var inte Sverige som sa nej till henne. Hon hade belönats med en fast, högavlönad anställning på en myndighet inom rimligt pendlingsavstånd från hemmet. Det var hon som sa nej till Sverige (och troligen även till mig).

Jag är mycket tacksam att jag inte är Benjamin Netanyahu eller Joe Biden eller någon annan som kan ha inflytande över Gaza-kriget eller i övrigt den politiska situationen i Mellanöstern. Här erbjuds ingen hjälp av kalla, vetenskapliga och matematiska beräkningar. Här har man bara sina känslor och sitt eventuella omdöme att lita till. Samt, förstås, den starkaste påtryckningen av alla: den ofta orubbliga övertygelsen hos dem man hamnar i meningsbyte med.

På 1500-talet trodde snart sagt alla människor på Gud. Framför allt upprätthölls denna tro av överheten, prästerna naturligtvis, men även den världsliga makten. Kungen, till exempel, som ansåg sig tillsatt genom Guds nåd, hur skulle han kunna ha några tvivel?