Att nationalekonomin är en banal vetenskap som ändå väcker många kloka människors nyfikenhet och debattlust insåg jag till min förvåning när jag började studera ekonomi vid Handelshögskolan. Att exempelvis Marx och Keynes teorier kunde uppmuntra till polemik och till och med grälsjuka eftersom vad som stod på spel inte bara gällde vilken samhällstolkning som var mest verklighetstrogen utan dessutom – och så mycket viktigare! – om kapitalet eller staten skulle kontrollera ekonomin.

För några dagar sedan dog nobelpristagaren i ekonomi Daniel Kahneman som år 2002 upphöjts till kretsen av oförgängliga tänkare för att han skrivit några böcker som sedan tycks ha gjort succé som flygplatslitteratur. Jag vet varför. Det beror på att unga företagsanställda vill skryta med att de läst eller i varje fall äger en nobelpristagarbok från vilken de hämtat en eller flera observationer varmed de räknar med att imponera på kollegorna.

Jimmie Åkesson har, tydligen med tillräckligt eftertryck för att folk skulle fatta att han var rejält sur, förklarat att han tycker särskilt illa om sådana självgoda finborgare som inte i eget namn vågat invända mot invandringen utan överlåtit det grovjobbet på sverigedemokraterna för att det inte skulle stänka någon nazistskit på finborgarna.

Ofta hamnar jag i belägenheter som jag dock har utvecklat metoder att i någon mån avhjälpa. Belägenheten kan vara den besvärande omständigheten att jag står inför något jag inte begriper, till exempel solelliptikan eller El Libertador Bolivars äventyr i trakterna av Peru och Venezuela vid 1800-talets början. Min främsta metod är att söka svar hos Google eller hos någon lärd bekant. I nödfall, som när det gäller dagens ämne, har jag varit tvungen att tänka själv vilket är ett otillförlitligt knep om än överlägset det där med att fråga vänkretsen.

Mina ord kan verka skrytsamma men du kan alltid avfärda mina tankar med en fräsning och dra slutsatsen att fågelhjärnor som jag inte behöver tas på allvar. Men jag anser att jag är den ende som ser klarsynt på 1974 år regeringsform som i år fyller femtio år.

Det började med att telefonbolaget hörde av sig mailledes och ville ha 3 076 kronor för ett samtal till Afghanistan. Men så puckad var jag inte eftersom det inte skulle falla mig in att ringa till Mellanöstern och sitta och tiga några timmar på farsi. Uppriktigt sagt hade det kanske till och med enklare att söka en kontakt i Kabul än att få till ett meningsfullt samtal med telefonbolaget vilket beror på att min identitet är mångtydig för bolaget. Man kunde tro att ett telefonbolag lättast skulle känna igen en kund på telefonnumret men så är det inte ty en kund kan vara av både person- och företagstyp.

Om man vet vad en person har för uppfattning i en viss fråga kan man ofta förutse vad vederbörande tycker i en annan, till synes orelaterad, fråga. Om jag upptäcker att Nisse oroar sig för klimathotet så satsar jag lugnt en hundring på att han är positiv till migration trots att klimat- och invandringsfrågorna inte har något med varandra att göra. Om träffar jag någon som liksom jag själv oroar sig för migrationens konsekvenser kan jag vara ganska säker på att hon inte är djurrättsaktivist. Hur kan det komma sig att värderingarna klustrar sig på ett så förutsägbart vis (om de nu gör det, den saken är inte bevisad, det bara känns så)?

Min pappa brukade formulera en gåta som lät så här: Vad är det som alla vill bli, men ingen vill vara? Rätt svar är ”gammal”.

Även jag har komponerat en gåta. Svaret är inte lika uppenbart som min pappas, men det kan ändå behöva övervägas. Gåtan: Vad är det som alla vill ha, men ingen vill ta hand om? Svaret: Barn.

Du kanske tror att det här är någon sorts ideologisk propaganda, men det är det inte. Det här är solid, vetenskaplig sociologi eller statskunskap eller något annat stabilt och vederhäftigt akademiskt ämne i den genren. Nationalekonomi, kanske.

Det var inte mer än högst tio eller kanske bara sju år sedan jag på allvar började fundera över PK-ismen. Dessförinnan såg jag den inte. Jag såg bara en massa stolliga idéer utan uppenbart inre sammanhang som jag trodde skulle försvinna av sig själva när folk skrattat färdigt åt barnsligheterna.

Någon dag efter sjunde oktober 2023, dagen för Hamas skändliga våldtäkt mot världsjudendomen i allmänhet och den israeliska regeringen i synnerhet, skrev jag en text om de sannolika kortsiktiga – eller kanske medelsiktiga; det är inte så lätt att veta vad som är vad men jag menade konsekvenserna fram till typ nu av detta illdåd.

Så länge jag har något att säga till om i det här landet så ska med intellektuella menas sådana som försörjer sig på att arbeta med ord. Med ord? säger en vän med en förfärad blick på mig. Du menar sådana där fjollor som skriver lyrik och sonetter? frågar han. Tror du att man kan försörja sig med sådant?

När löftesrika mänskliga relationer ska stadfästas uppskattas det av publiken om åtminstone de ena parten med ett saligt leende redovisar sådana stämningsrika känslor som kan ha gripit parterna under processen och den ena parten inte kunnat avstå från att utropa exempelvis ”det sa bara klick!” och därmed övertygat folk på hörhåll att förbindelsen lovade gott.

Man kan förvisso ha olika uppfattningar i NATO-frågan men ett sådant beslut passar inte för folkomröstning. Det är precis av denna anledning som de flesta fungerande länder har en parlamentarisk demokrati. Det svenska problemet är att det valda parlamentet har brister i sin kompetens genom att alltför många av dess delegater har begränsningar i såväl utbildning som relevant erfarenhet även om den kognitiva förmågan kan ligga över medelvärdet.

Hösten 1992 införde Vaxholms kommun (med mig som stolt projektledare) det första skolpengssystemet i Sverige. Det var inte jag som uppfunnit konceptet utan den store ekonomen Milton Friedman, men det var jag som tillsammans med några dussin svenska pedagoger hade anpassat upplägget efter svenska förhållanden så att det så enkelt effektivt som möjligt skulle gå att skruva in (”implementera” heter det nog numera) i en svensk kommun.

Två bemärkta, tyska filosofer är särskilt obegripliga, Hegel och Kant. En gång fick jag i uppgift av en professor att sammanfatta en textsida av Kant. Det gick jag bet på. På liknande nesliga sätt har jag i följande text blandat ihop de två filosoferna och därmed åstadkommit en berättelse som bara delvis är sann. Om du bara kommer ihåg att det var Hegel som hade ugglan och Kant som bodde i Königsberg så kommer du att klara varje tentamen.

På Birger Jarlsgatan i Stockholm ligger den sunkiga men otvungna kvartersbiografen Zita som påstår sig vara Folkets Bio. Där finns tre salonger om ungefär tjugofem nedsuttna fåtöljer vardera varav hälften är upptagna av pensionärer, mest skolfolk tror jag, som ska se den tyska filmen ”Lärarrummet” som sedan någon månad visas på scener av typ Folkets Bio som förmodligen aldrig lockar Folket självt vilket är synd eftersom ”Lärarrummet”, enligt min bedömning, trots att filmen handlar om Tyskland, med en skicklig slaktares eller kirurgs hela precision snittar upp åskådningsobjektet skolan och förevisar inte bara dess förljugna självbild utan också dess – och när jag säger ”dess” så menar jag hela skolsystemets oförmåga att stå emot det senaste halvseklets giftiga idégods, alltså PK-ismen, som så lömskt trängt in i våra länders utbildningsvärld och där satt igång en hotfull kedjereaktion av samhällsfarligt tänkande.

Som jag så många gånger har skrutit med på dessa sidor är jag en sorts rasist, nämligen prosemit. Det betyder att jag har fördelaktiga fördomar om semiter, inte araber kanske, men judar. Men Herregud, säger många helt förskräckt, du kan väl inte dra alla judar över en kam! Judar är väl som alla andra människor, en del är bra, andra är dåliga! Nej, säger jag, det är inte den allmänna meningen om judar i vårt land. Jaså, minsann, säger samtalspartnern överlägset ty han känner på sig att jag håller på att trassla mig in i ett resonemang som han står redo att avslöja som rasistiskt.

De grekiska filosoferna – varmed jag menar Platon och Aristoteles – ansåg, om jag förstått dem rätt, att världen var rättvis. Tillvaron bara fanns och den var rättvis i den bemärkelsen att individernas liksom alla andra levande tings uppgift var att efter bästa förmåga utveckla sina talanger. Ett äppelträds uppgift var att frambringa bra äpplen och en musikalisk person måste försöka åstadkomma god musik. Kosmos var som ett urverk. Alla bitar hade sin plats, det gällde bara att göra det bästa av sin lott och i övrigt att gilla läget.

Kvartsseklet mellan andra världskrigets slut och den första oljekrisen 1973 brukar kallas i Sverige kallas rekordåren eftersom BNP per capita växte med nästan fem procent om året. Sverige var förstås inte unikt. Hela västvärlden genomgick motsvarande process.

Jag vet inte om mina observationer idag är självklara och uppenbara för envar. Om så är fallet ber jag om överseende. Men tecknen tyder på att företeelsen omsättningsmaximering kan behöva lyftas fram och dess skillnad från vinstmaximeringsprincipen lämpligen påpekas. När jag googlar på ”vinstmaximering” får jag 37 200 träffar som alla verkar handla om just vinstmaximering, men när jag prövar med ”omsättningsmaximering” får jag 56 träffar av oklar innebörd. Jag har därav dragit slutsatsen att omsättningsmaximering inte är ett så välbekant koncept som det borde vara.

Det här med att maskinerna tar över alla jobb och gör oss alla arbetslösa har man oroat sig över i alla tider, även nu. Med detta vill jag inte säga att de bekymrade är ute i ogjort väder; det kan ju vara på allvar den här gången. Den här uppsatsen publicerades ursprungligen i min bok Berättelsen om jobben från 1996. Den handlar just om en situation där maskinerna kan göra allt och människans arbete inte behövs. Vad ska politikerna då ta sig för?

Eftersom jag har varit en statsanställd siare och augur, i det här fallet fackansluten och lönegradsinplacerad framtidsforskare vid en betydelsefull svensk myndighet (vilket är en nog så säker garanti för att dess förutsägelser är hållbara) kan jag avslöja standardmetoden för förutsägelser om framtiden.

Man hör då och då berättelser, som kan vara skrönor, om människor som vunnit miljontals kronor på lotterier eller spel och sedan slarvat bort alla pengarna och gått ned sig i drogmissbruk så att rikedomsepisoden lämnat vinnaren i sämre skick än när han köpte lotten. Jag tror att det finns djup lärdom att hämta i sådana historier – även om de råkar vara påhittade – eftersom det är mycket mer komplicerat att leva i välstånd än vi normalt tänker på. Det gäller såväl individuellt som nationellt välstånd.

Efter en synnerligen ytlig undersökning, i huvudsak baserad på introspektion, har jag kommit fram till att vi svenskar fram till rätt nyligen var ett uppfostrande folk och att detta är förklaringen till den vånda vi nu genomlider, inte minst när det gäller invandringen.

Jag är civilmilitär löjtnant men eftersom jag passerat den ålder då jag förväntas försvara fosterlandet med skjutvapen och (i det här fallet) parlör så har jag valt att göra min medborgerliga plikt genom att efter förmåga dra ner brallorna på Dagens Nyheter, särskilt ledar-, debatt- och kulturredaktionerna. Idag ska jag särskilt uppmärksamma ledarredaktionen som i sitt PK-istiska nit har tänkt ut här att om ett offentligt organ, en kommun till exempel, inte har pengar så det räcker så ska folket konsulteras i demokratiska val.