I en inbjudan till en publik diskussionskväll läste jag följande:

När etablerade makthavare avfärdar valresultat de ogillar som ”populism” och folket i sin tur förlorar förtroendet för institutionerna, är vi på väg mot en brytpunkt. Är det populisterna som raserar demokratin genom att hetsa mot eliten, eller är det eliten som urholkar folkstyret genom att köra över väljarna?

Följande är kanske en banal observation, men den ger mig myror i huvudet när den kopplas till en annan inte mindre banal observation.

Om jag har fel så kan jag bara ursäkta mig med att jag har haft fel ganska länge. Vid midsommartid år 2022, alltså fyra månader efter krigsutbrottet i Ukraina, skrev både Henry Kissinger och jag, oberoende av varandra, texter av innebörden att det just då var ett utmärkt tillfälle att sluta fred eftersom båda parter, det vill säga Ryssland och Ukraina, vid det laget kunde lägga ned sitt krig med något slags självrespekt och att allt bara skulle bli värre för alla om stridigheterna fortsatte.

En av de konstigaste grejorna med det mänskliga samhället, i varje det moderna svenska, är att vi handlar utan att ha funderat så särskilt på grundfrågorna.

Herkules (eller Heraklas) var en forngrekisk hjälte som tillkommit genom att överguden Zeus förvandlade sig kung Amfitryon, som var gift med den sköna Alkmene, och i kraft av detta trick enkelt kunde våldta den grundlurade Alkmene – jag vet inte hur en svensk domstol skulle döma ett så knepigt fall – som sedan fick tvillingar varav en alltså var den sedermera aldrig förglömde halvguden Herkules.  

Igår försökte jag läsa Portugals nationalepos Os Lusíadas av Luís de Camões. Boken publicerade 1572 och kom snart att hyllas till den grad att författarens dödsdag, den 10 juni, blev Portugals nationaldag.

När jag för många år sedan som förste byråsekreterare inledde min byråkratkarriär på Sida slogs jag genast av något som de högre studierna inte hade förberett mig för, nämligen att verkets alla avdelningar hela tiden behövde mer personal på grund av den ökande arbetsbelastningen. Jag frågade mina mer erfarna kolleger vari den ökande arbetsbelastningen bestod och fick vaga svar som jag tolkade som att internpromemoriorna ständigt höll på att svämma över alla bräddar vilket i sin tur berodde på att det för alla beslut, stora som små, behövdes en eller flera internpromemorior.

Trumps förre strateg Steve Bannon lär ha föreslagit att presidenten varje vecka borde spruta ur sig ett stort antal omvälvande förslag varav ungefär tre fjärdedelar skulle ha som enda funktion att väcka uppmärksamhet och skapa förvirring medan den återstående fjärdedelen var på riktigt och kunde genomföras medan motståndarnas ilska riktades mot politiska innovationer som aldrig var allvarligt menade.

Historien glider fram som en bred och mäktig flod, som Amazonfloden allraminst, i tidens långsamma takt. Om hundra år kommer den att låta sig nedtecknas. Allt viktigt som sker idag kommer då att tillmätas andra proportioner om det ens kommer att uppmärksammas. Vem känner idag till 1812 års slag vid byn Borodino år utanför Moskva, där Napoleons lycka slutgiltigt vände och hans soldater i vinterkylan fick traska bäst de kunde den vid pass tvåhundrafemtio mil långa sträckan tillbaka till Frankrike? Det var en lång och dödlig folkvandring med en halv miljon ihjälfrusna som idag är praktiskt taget okänd.

Om du är en av de vänliga människor som brukar läsa mina krönikor så har du, möjligen till leda, fått bekanta dig med teorin om politikerväldet. Egentligen borde jag skriva en bok på sexhundra sidor om denna företeelse, men ännu har jag inte kommit längre än att tillverka teorifragment och då och då presentera ett någorlunda sammanhängande synopsis, till exempel så här:

En av mina psykiska defekter är att jag så sällan blir imponerad. Det är ett personligt tillkortakommande eftersom jag därmed går miste om en hel del enkelt tillgängliga och billiga njutningar – ”cheap thrills”. I stället sitter jag som en stenstod i sällskap som slår sig på knäna i skrattanfall eller bävar av beundran inför vad jag tycker är alldagliga och kanske till och med störande upptåg.

Slarvigt nog har jag inte läst Donald Trumps bok The Art of the Deal, vilket måste betraktas som ett allvarligt fel hos en samtidskommentator. Boken är en av ett par dussin spökskrivarförfattade titlar med Trumps namn på omslaget. Typen är den sortens självhjälpslitteratur som säljs på flygplatser. Det är böcker som jag av principiell nedlåtenhet aldrig skulle läsa och långt mindre köpa. Men jag tror förmätet nog att jag vet vad det står i alla fall. Det står med all säkerhet att affärsmannen aldrig får försöka följa ett på förhand fastställt förhandlingsmanus, utan hela tiden måste anpassa sig efter omständigheterna och tillvarata möjligheterna. Det tror jag är sant ungefär som när Lord Nelson utnyttjade vinden på ett oväntat och innovativt sätt vid slaget vid Trafalgar.

Efter att ha arbetat närmare femton år i den internationella u-landsbiståndsindustrin – i huvudsak Sida och United Nations Development Programme – där jag åtnjöt branschens förmåner och, lite vid sidan av tjänsten, funderade på om verksamheten gjorde någon nytta. Jag kom fram till att den på det hela inte gjorde det (om man nu inte räknar de fördelar som tillkom mig och de andra biståndsadministratörerna). Sedan dess har jag så ofta jag fått tillfälle argumenterat att sådan verksamhet bör läggas ned.

Häromdagen framförde jag en observation om Trumps mellanösternplan, det vill säga att bygga om Gaza till en välutvecklad kopia av Miami. Jag hade stulit min tes från någon, jag minns inte vem, men det spelar ingen roll, ty samma synsätt gror i många skallar och lockar skribenter överallt, till exempel igår på Svenska Dagbladets ledarsida under rubriken ”Trumps idé är inte knäppare än andra”.

Denna krönika, i serien spekulationer och hypoteser, handlar om non-governmental organisations (NGO:er). Wikipedia upplyser fjäskigt att en NGO ”är en organisation som fristående från staten och myndigheter utför socialt arbete och agerar i allmänhetens intresse. Organisationens medlemmar verkar genom en demokratisk process och medlar mellan offentliga myndigheter och allmänheten”.

En av de konstigaste grejorna med det mänskliga samhället, i varje det moderna svenska, är att vi handlar utan att ha funderat så särskilt på grundfrågorna.

En grundfråga som aldrig kommer att få något slutgiltigt svar men som likafullt bör ställas är hur människan är beskaffad. Om du tror att det är en onödig struntsak utan praktisk betydelse så har du fel. Till exempel har svaret avgörande betydelse för pedagogiken i skolan.

The Wall Street Journal är en läsvärd tidning inte bara för att artiklarna, vad jag begriper, är välskrivna och vederhäftiga, utan också för att man ibland kan få nya och nyttiga perspektiv och idéer. På senare tid har jag flera gånger stött på en formulering som verkar användbar. Jag vet inte varifrån den kommer – kanske är den vitt spridd i USA – men den går ut på att Trumps väljare tar hans ibland konstiga uttalanden ”på allvar” men inte ”på orden”. Presidentens fiender däremot, journalister till exempel, gör motsatsen. De tar honom ”på orden”, men inte ”på allvar”.

I egenskap av prenumerant på Dagens Nyheter fick jag idag, den sjunde februari, en extra tilldelning i form av en annonsbilaga från länsstyrelsen i Stockholm och sametinget. ”Nationella minoriteter” heter bilagan. Den handlar i kort sammanfattning om att det är bra med minoriteter och att staten bör odla och skydda de minoritetsfrön som kan finnas av sig själva i samhället så att de växer upp till starka och självsäkra minoriteter ungefär som när en trädgårdsmästare planterar och vårdar sina sparrisar. Min fråga, som jag ställt till ett antal kloka människor utan att få något riktigt svar, är vem som kan ha ett intresse av att odla minoriteter och av vilket skäl detta alltså sker.

Med flum menar jag den förhärskande attityd i samhället som innebär att det inte ställs krav och att inga skyldigheter utmäts, att människors tillkortakommanden ursäktas med hänvisning till omständigheter bortom deras kontroll (typ fattigdom och taskig uppväxtmiljö), att alla samhällets defekter inklusive människors skadliga beteenden kan behandlas bort om det bara satsas mer resurser (typ fler terapeuter per ungdomsbrottsling).

Av ett antal var för sig fullt respektabla skäl tycker jag inte om att köpa böcker. Dels blir jag nästan alltid besviken på nobelpristagare, dels har jag överfullt i bokhyllorna vilket blir ett problem efter läsningen, ty jag gillar inte slit och släng-böcker som är gjorda för att kasseras direkt. För övrigt är böcker dyra.

Om det plötsligt kom en grävande journalist från planeten Mars för att till hemmapubliken rapportera om tillståndet på planeten Jorden så tror jag att han, som marsianska murvlar brukar, skulle rigga upp en stämningsvibrator som ger utslag från noll till tio avseende samhällenas grad av upphetsning eller upprördhet. Han skulle konstatera att mätaren stannat på 8,6. ”Det är något på gång på Jorden”, skulle han i bild rapportera tillbaka till hemmaplaneten, ”för normalvärdet är 5 och detta är ungefär som vid mitt förra besök när Sovjetunionen föll ihop. Människorna är oroliga ty de vet inte vad som händer. Det kan lika gärna vara något stort som förebådas – eller ett omfattande fiasko”.

Två ordspråk som genom livet gett mig levnadsmod och styrka i svåra situationer är dels ”Man gör en plan, den går åt pipan” samt ”Om det kan gå åt pipan, så gör det det”. Den som uppfattar den obevekliga kraften i sådana existentiella hot tar inga risker. Om han tar risker så är alla möjligheter att det ska gå åt pipan därmed redan förutsedda och förebyggda så att de inte kan inträffa, vilket de emellertid gör i alla fall.

Som jag nyss skrev har frugan och jag tillbringat några dagar i södra Portugal, vilket var trevligt på alla vis (utom att det inte var så varmt som jag hade bespetsat mig på). Den stora upplevelsen var emellertid inte att komma till Algarve, utan att komma hem igen och åter utsättas för det jämngråa, snörpiga, bedövande enhetliga och politiskt korrekta samhällsklimatet med ett mord alternativt bombdåd om dagen och heltäckande Trumpförakt i morgontidningarna.

För några dagar sedan kraschade ett flygplan och en militärhelikopter mitt över Washington D.C. och 67 personer dog. Det var kanske inte bara en vanlig olycka som orsakats av slarv och ouppmärksamhet bland några av de hundratals personer, kanske tusentals, som är inblandade i den ständiga högtrafikmiljön över USA:s huvudstad.

Under långa och lyckligtvis händelselösa flygresor brukar jag fundera över eviga frågor, som aldrig har några säkra svar, som till exempel om det finns någon gud. På rutten mellan Faro i södra Portugal och Stockholm föll det sig därför naturligt att filosofera kring demokratin, som alltid måste återupptäckas för att inte förintas.

Tekniken utvecklas med en himla fart, det är troligtvis otvetydigt. Men vad händer då med människorna, alltså vi som ska använda tekniken?

Det är skillnad på undergångsprofetia och undergångsprofetia.

Om jag till exempel profeterar att den svenska skolan är på väg att gå åt pipan så möts jag inte precis av hyllningsrop. Snarare betraktas jag som en reaktionär stöt som inte förstår sig på värdegrunder och som därför bör tystas.

I serien Förskräckliga Men Användbara Förenklingar, även kallade Fördomar, ska jag nu blottlägga de väsensskilda grundföreställningar som vägleder folken norr om respektive söder om Alperna. Norr om Alperna ansluter sig folk till Paavos princip. Den säger att alla vedermödor som drabbar en människa beror på henne själv samt att hon därtill har ansvar för sin granne om grannen råkar i nöd.

Efter en synnerligen ytlig undersökning, i huvudsak baserad på introspektion, har jag kommit fram till att vi svenskar fram till rätt nyligen var ett uppfostrande folk och att detta är förklaringen till den vånda vi nu genomlider, inte minst när det gäller invandringen.