En vän bjöd mig nyligen att följa med till en mottagning på italienska ambassaden. Jag invände att jag inte var bjuden, men det gjorde inget, sa min vän, italienarna är inte så petnoga. Mycket riktigt förekom ingen gästavprickning vid entrén, utan alla som känt sig kallade blev undfägnade med mat och dryck. (Eftersom italienska staten delvis finansierar sig från utlandet tänkte jag att det nog egentligen var EU och därmed jag själv som stod för fiolerna.)

En av de, i och för sig ganska få, människor jag har dåligt samvete inför är professor Karl-Olov Arnstberg. När han (och medförfattaren Gunnar Sandelin) för lite mer än tio år sedan publicerade en bok med korrekt statistik om invandringen kom vargarna ylande från de mörka skogarna och samlades med brinnande ögon och dreglande käftar för att förinta de två publicisterna. Man informerar inte ostraffat folket om vilken asylpolitik som faktiskt tillämpas. Karl-Olov och Gunnar fick rejält med puckel. Själv sa jag inte ett ord till författarnas försvar eftersom jag var rädd för ulvamonstren. Det var fegt.

Den 14 februari i år höll vicepresidenten J.D. Vance ett tal inför den europeiska högnivåsäkerhetskonferensen i München. Gräddan av europeiska högnivåsäkerhetskonferensdeltagare, ungefär 500 stycken inklusive 35 statschefer och andra nationellt ledande politiker, väntade ivrigt på lugnande och framåtblickande ord från vicepresidenten. I stället fick de en chock. Han skällde ut dem för vad han menade var deras svek mot deras medborgare och demokratins heliga principer, inte minst yttrandefriheten.

Även jag har haft en självsäker ungdomsperiod när jag hånat folk som tror på Gud. Visserligen tror jag själv fortfarande inte på Gud, men jag är osäker nog att inte begabba den som har en äkta gudstro. Vad jag emellertid har svårt att tåla är folk, särskilt präster, som påstår sig tro på Gud men redan vid första provokation tar avstånd från den herre till vars tjänst de vigt sina liv.

Arkimedes påstås ha lovat att rubba jorden om han bara fick en fast punkt. Det betyder (som en postmodernistisk filosof kunde ha sagt) att eftersom det inte finns någon objektiv sanning, utan alla världens fakta med lika rätt kan vara stödpunkter i olika väsensfrämmande narrativ – skapades världen genom att Ymers blod och kropp förvandlades till materia eller till följd av Big Bang? – så kan varje faktum vare en grundbult i sin egen tolkning av existensen.

Ibland får man precis som man vill, men ibland måste man ge sig och kompromissa. Detta låter kanske självklart, men är ofta oerhört komplicerat eftersom det i varje ögonblick inte är uppenbart i vilken av situationerna man befinner sig.

Vårt samhälle vet precis vad det tycker, eller i varje fall förkunnar, om fördomar: Fördomar är motbjudande och den som ger uttryck för dem är en samhällsfiende. Själv är jag inte så säker. Egentligen vet man inte så mycket även om man är expert. Se bara hur fackekonomer med full vetenskaplig evidens kan komma fram till motsatta saker, till exempel om räntan ska höjas eller sänkas. (Tänk då hur det ska vara för en vanlig människa som inte ens är säker på om någon alls, till exempel Riksbanken, verkligen kan höja eller sänka räntan.)

Det finns inte längre, åtminstone inte i vårt land, någon nationell sanning i bemärkelsen en allom omfattande princip som man inte behöver diskutera eftersom alla tycker likadant. En sådan, tyst överenskommen, nationell dogm som tidigare förenade svenska folket var viljan till neutralitet. Om krig uppstod någonstans så skulle vi inte vara med. Sverige skröt med att vi inte varit i krig på tvåhundra år. För oss svenskar var freden lika självklar som luften. Såklart skulle vi inte vara med i Nato.

Ödet presenterade en tjugo år gammal bok av den för mig okände engelsmannen Gordon Graham. Man behövde bara läsa omslagstexten för att förstå författarens tes:

Historien om de senaste tvåhundra åren är en historia om statens oerhörda och obevekliga tillväxt på bekostnad av andra sociala institutioner. Vi är nu så förtrogna med och accepterande av statens överlägsenhet i allt, att få tänker på att ifrågasätta den, och de flesta antar att demokratiskt stöd legitimerar den… [Författaren] hävdar att den grova maktobalansen i den moderna staten mellan härskare och styrda är i stort behov av rättfärdigande, och att demokratin helt enkelt maskerar detta behov med en illusion av folksuveränitet.

Trots all kommunikation, alla reportage, alla charterresor och övrig internationell turism, trots vetenskapens framsteg, trots sociala medier och allt prat om en globaliserad värld förstår kulturerna inte varandra.

Wokeismen eller PK-ismen har, känns det som, sedan Trump nyligen beslutat att utrota den från USA:s federala stat, blivit en företeelse som även de politiskt korrektaste instanser måste förhålla sig någorlunda neutralt till i stället för att som vanligt bara trycka till sitt bröst och låta uppfylla allt sitt tänkande. Till exempel hörde jag just några filosofer i radioprogrammet Filosofiska Rummet resonera kring denna religion som om de till sin förvåning upptäckt att den kunde ifrågasättas. Denna nya attityd från erkända samhälleliga stöttepelare har fått många av filosofins gamla vedersakare, det vill säga folk som jag, att förtjust utropa att PK-ismen nu har ”peakat”, befinner sig på tillbakagång och troligen snart tar slut.

Av vetgirighet har jag, med täta återspolningar och omlyssningar, sett hela den femtio minuter långa inspelningen här av mötet mellan Zelenskij och Trump et consortes i the Oval Office. Det är som vanligt mycket man inte förstår – och inte blir det mycket lättare för att Zelenskij försöker tala engelska – så man kan inte räkna med annat än att vitt skilda läsarter och motsägelsefulla tolkningar uppstår. Detta är min.

I en ny video på Pär Ströms YouTube-kanal ”Nu fan räcker det!” intervjuas Det Goda Samhällets chefredaktör Patrik Engellau. Under rubriken ”En skräckhistoria om bistånd” berättar Engellau om sina egna erfarenheter av biståndsarbete:

I snart ett halvt sekel har jag, baserat på mina egna erfarenheter av internationellt bistånd, förklarat för alla som velat höra att jag anser att sådan hjälpverksamhet bör upphöra. Jag har inte grundat min åsikt på den vanliga (och troligen korrekta) uppfattningen att pengarna till stor del försvinner till korrupta politikers konton i Zürich – om det varit så väl hade vi inte behövt bekymra oss – utan på att mottagarländernas härskande skikt genom biståndet får allt de behöver i form av vägar, skolor, telekommunikationer för att inte tala om egna generaldirektörslöner och tjänstebilar. Därför har de inte behövt se till att folket gör något nyttigt och betalar skatt. För mottagarländernas nationella ledning är bistånd som att hitta olja. Ledningen behöver inte längre sitt folk.

Det är mycket som bekymrar mig, men just denna vecka är det yttrandefriheten i vårt samhälle som upptar mina funderingar. En fundering är att jag vid närmare eftertanke inte vet vad som menas med yttrandefrihet.

I en inbjudan till en publik diskussionskväll läste jag följande:

När etablerade makthavare avfärdar valresultat de ogillar som ”populism” och folket i sin tur förlorar förtroendet för institutionerna, är vi på väg mot en brytpunkt. Är det populisterna som raserar demokratin genom att hetsa mot eliten, eller är det eliten som urholkar folkstyret genom att köra över väljarna?

Följande är kanske en banal observation, men den ger mig myror i huvudet när den kopplas till en annan inte mindre banal observation.

Om jag har fel så kan jag bara ursäkta mig med att jag har haft fel ganska länge. Vid midsommartid år 2022, alltså fyra månader efter krigsutbrottet i Ukraina, skrev både Henry Kissinger och jag, oberoende av varandra, texter av innebörden att det just då var ett utmärkt tillfälle att sluta fred eftersom båda parter, det vill säga Ryssland och Ukraina, vid det laget kunde lägga ned sitt krig med något slags självrespekt och att allt bara skulle bli värre för alla om stridigheterna fortsatte.

En av de konstigaste grejorna med det mänskliga samhället, i varje det moderna svenska, är att vi handlar utan att ha funderat så särskilt på grundfrågorna.

Herkules (eller Heraklas) var en forngrekisk hjälte som tillkommit genom att överguden Zeus förvandlade sig kung Amfitryon, som var gift med den sköna Alkmene, och i kraft av detta trick enkelt kunde våldta den grundlurade Alkmene – jag vet inte hur en svensk domstol skulle döma ett så knepigt fall – som sedan fick tvillingar varav en alltså var den sedermera aldrig förglömde halvguden Herkules.  

Igår försökte jag läsa Portugals nationalepos Os Lusíadas av Luís de Camões. Boken publicerade 1572 och kom snart att hyllas till den grad att författarens dödsdag, den 10 juni, blev Portugals nationaldag.

När jag för många år sedan som förste byråsekreterare inledde min byråkratkarriär på Sida slogs jag genast av något som de högre studierna inte hade förberett mig för, nämligen att verkets alla avdelningar hela tiden behövde mer personal på grund av den ökande arbetsbelastningen. Jag frågade mina mer erfarna kolleger vari den ökande arbetsbelastningen bestod och fick vaga svar som jag tolkade som att internpromemoriorna ständigt höll på att svämma över alla bräddar vilket i sin tur berodde på att det för alla beslut, stora som små, behövdes en eller flera internpromemorior.

Trumps förre strateg Steve Bannon lär ha föreslagit att presidenten varje vecka borde spruta ur sig ett stort antal omvälvande förslag varav ungefär tre fjärdedelar skulle ha som enda funktion att väcka uppmärksamhet och skapa förvirring medan den återstående fjärdedelen var på riktigt och kunde genomföras medan motståndarnas ilska riktades mot politiska innovationer som aldrig var allvarligt menade.

Historien glider fram som en bred och mäktig flod, som Amazonfloden allraminst, i tidens långsamma takt. Om hundra år kommer den att låta sig nedtecknas. Allt viktigt som sker idag kommer då att tillmätas andra proportioner om det ens kommer att uppmärksammas. Vem känner idag till 1812 års slag vid byn Borodino år utanför Moskva, där Napoleons lycka slutgiltigt vände och hans soldater i vinterkylan fick traska bäst de kunde den vid pass tvåhundrafemtio mil långa sträckan tillbaka till Frankrike? Det var en lång och dödlig folkvandring med en halv miljon ihjälfrusna som idag är praktiskt taget okänd.

Om du är en av de vänliga människor som brukar läsa mina krönikor så har du, möjligen till leda, fått bekanta dig med teorin om politikerväldet. Egentligen borde jag skriva en bok på sexhundra sidor om denna företeelse, men ännu har jag inte kommit längre än att tillverka teorifragment och då och då presentera ett någorlunda sammanhängande synopsis, till exempel så här:

En av mina psykiska defekter är att jag så sällan blir imponerad. Det är ett personligt tillkortakommande eftersom jag därmed går miste om en hel del enkelt tillgängliga och billiga njutningar – ”cheap thrills”. I stället sitter jag som en stenstod i sällskap som slår sig på knäna i skrattanfall eller bävar av beundran inför vad jag tycker är alldagliga och kanske till och med störande upptåg.

Slarvigt nog har jag inte läst Donald Trumps bok The Art of the Deal, vilket måste betraktas som ett allvarligt fel hos en samtidskommentator. Boken är en av ett par dussin spökskrivarförfattade titlar med Trumps namn på omslaget. Typen är den sortens självhjälpslitteratur som säljs på flygplatser. Det är böcker som jag av principiell nedlåtenhet aldrig skulle läsa och långt mindre köpa. Men jag tror förmätet nog att jag vet vad det står i alla fall. Det står med all säkerhet att affärsmannen aldrig får försöka följa ett på förhand fastställt förhandlingsmanus, utan hela tiden måste anpassa sig efter omständigheterna och tillvarata möjligheterna. Det tror jag är sant ungefär som när Lord Nelson utnyttjade vinden på ett oväntat och innovativt sätt vid slaget vid Trafalgar.

Efter att ha arbetat närmare femton år i den internationella u-landsbiståndsindustrin – i huvudsak Sida och United Nations Development Programme – där jag åtnjöt branschens förmåner och, lite vid sidan av tjänsten, funderade på om verksamheten gjorde någon nytta. Jag kom fram till att den på det hela inte gjorde det (om man nu inte räknar de fördelar som tillkom mig och de andra biståndsadministratörerna). Sedan dess har jag så ofta jag fått tillfälle argumenterat att sådan verksamhet bör läggas ned.

Häromdagen framförde jag en observation om Trumps mellanösternplan, det vill säga att bygga om Gaza till en välutvecklad kopia av Miami. Jag hade stulit min tes från någon, jag minns inte vem, men det spelar ingen roll, ty samma synsätt gror i många skallar och lockar skribenter överallt, till exempel igår på Svenska Dagbladets ledarsida under rubriken ”Trumps idé är inte knäppare än andra”.