Denna krönika, i serien spekulationer och hypoteser, handlar om non-governmental organisations (NGO:er). Wikipedia upplyser fjäskigt att en NGO ”är en organisation som fristående från staten och myndigheter utför socialt arbete och agerar i allmänhetens intresse. Organisationens medlemmar verkar genom en demokratisk process och medlar mellan offentliga myndigheter och allmänheten”.

En av de konstigaste grejorna med det mänskliga samhället, i varje det moderna svenska, är att vi handlar utan att ha funderat så särskilt på grundfrågorna.

En grundfråga som aldrig kommer att få något slutgiltigt svar men som likafullt bör ställas är hur människan är beskaffad. Om du tror att det är en onödig struntsak utan praktisk betydelse så har du fel. Till exempel har svaret avgörande betydelse för pedagogiken i skolan.

The Wall Street Journal är en läsvärd tidning inte bara för att artiklarna, vad jag begriper, är välskrivna och vederhäftiga, utan också för att man ibland kan få nya och nyttiga perspektiv och idéer. På senare tid har jag flera gånger stött på en formulering som verkar användbar. Jag vet inte varifrån den kommer – kanske är den vitt spridd i USA – men den går ut på att Trumps väljare tar hans ibland konstiga uttalanden ”på allvar” men inte ”på orden”. Presidentens fiender däremot, journalister till exempel, gör motsatsen. De tar honom ”på orden”, men inte ”på allvar”.

I egenskap av prenumerant på Dagens Nyheter fick jag idag, den sjunde februari, en extra tilldelning i form av en annonsbilaga från länsstyrelsen i Stockholm och sametinget. ”Nationella minoriteter” heter bilagan. Den handlar i kort sammanfattning om att det är bra med minoriteter och att staten bör odla och skydda de minoritetsfrön som kan finnas av sig själva i samhället så att de växer upp till starka och självsäkra minoriteter ungefär som när en trädgårdsmästare planterar och vårdar sina sparrisar. Min fråga, som jag ställt till ett antal kloka människor utan att få något riktigt svar, är vem som kan ha ett intresse av att odla minoriteter och av vilket skäl detta alltså sker.

Med flum menar jag den förhärskande attityd i samhället som innebär att det inte ställs krav och att inga skyldigheter utmäts, att människors tillkortakommanden ursäktas med hänvisning till omständigheter bortom deras kontroll (typ fattigdom och taskig uppväxtmiljö), att alla samhällets defekter inklusive människors skadliga beteenden kan behandlas bort om det bara satsas mer resurser (typ fler terapeuter per ungdomsbrottsling).

Av ett antal var för sig fullt respektabla skäl tycker jag inte om att köpa böcker. Dels blir jag nästan alltid besviken på nobelpristagare, dels har jag överfullt i bokhyllorna vilket blir ett problem efter läsningen, ty jag gillar inte slit och släng-böcker som är gjorda för att kasseras direkt. För övrigt är böcker dyra.

Om det plötsligt kom en grävande journalist från planeten Mars för att till hemmapubliken rapportera om tillståndet på planeten Jorden så tror jag att han, som marsianska murvlar brukar, skulle rigga upp en stämningsvibrator som ger utslag från noll till tio avseende samhällenas grad av upphetsning eller upprördhet. Han skulle konstatera att mätaren stannat på 8,6. ”Det är något på gång på Jorden”, skulle han i bild rapportera tillbaka till hemmaplaneten, ”för normalvärdet är 5 och detta är ungefär som vid mitt förra besök när Sovjetunionen föll ihop. Människorna är oroliga ty de vet inte vad som händer. Det kan lika gärna vara något stort som förebådas – eller ett omfattande fiasko”.

Två ordspråk som genom livet gett mig levnadsmod och styrka i svåra situationer är dels ”Man gör en plan, den går åt pipan” samt ”Om det kan gå åt pipan, så gör det det”. Den som uppfattar den obevekliga kraften i sådana existentiella hot tar inga risker. Om han tar risker så är alla möjligheter att det ska gå åt pipan därmed redan förutsedda och förebyggda så att de inte kan inträffa, vilket de emellertid gör i alla fall.

Som jag nyss skrev har frugan och jag tillbringat några dagar i södra Portugal, vilket var trevligt på alla vis (utom att det inte var så varmt som jag hade bespetsat mig på). Den stora upplevelsen var emellertid inte att komma till Algarve, utan att komma hem igen och åter utsättas för det jämngråa, snörpiga, bedövande enhetliga och politiskt korrekta samhällsklimatet med ett mord alternativt bombdåd om dagen och heltäckande Trumpförakt i morgontidningarna.

För några dagar sedan kraschade ett flygplan och en militärhelikopter mitt över Washington D.C. och 67 personer dog. Det var kanske inte bara en vanlig olycka som orsakats av slarv och ouppmärksamhet bland några av de hundratals personer, kanske tusentals, som är inblandade i den ständiga högtrafikmiljön över USA:s huvudstad.

Under långa och lyckligtvis händelselösa flygresor brukar jag fundera över eviga frågor, som aldrig har några säkra svar, som till exempel om det finns någon gud. På rutten mellan Faro i södra Portugal och Stockholm föll det sig därför naturligt att filosofera kring demokratin, som alltid måste återupptäckas för att inte förintas.

Tekniken utvecklas med en himla fart, det är troligtvis otvetydigt. Men vad händer då med människorna, alltså vi som ska använda tekniken?

Det är skillnad på undergångsprofetia och undergångsprofetia.

Om jag till exempel profeterar att den svenska skolan är på väg att gå åt pipan så möts jag inte precis av hyllningsrop. Snarare betraktas jag som en reaktionär stöt som inte förstår sig på värdegrunder och som därför bör tystas.

I serien Förskräckliga Men Användbara Förenklingar, även kallade Fördomar, ska jag nu blottlägga de väsensskilda grundföreställningar som vägleder folken norr om respektive söder om Alperna. Norr om Alperna ansluter sig folk till Paavos princip. Den säger att alla vedermödor som drabbar en människa beror på henne själv samt att hon därtill har ansvar för sin granne om grannen råkar i nöd.

Efter en synnerligen ytlig undersökning, i huvudsak baserad på introspektion, har jag kommit fram till att vi svenskar fram till rätt nyligen var ett uppfostrande folk och att detta är förklaringen till den vånda vi nu genomlider, inte minst när det gäller invandringen.

En bekant påpekade något som alla redan vet, nämligen att judar är överrepresenterade bland nobelpristagarna. Han undrade om det kan bero på att judarna har vassare gener än vi andra.

Under min livstid har den samhällsförståelse som Karl Marx förkunnade gradvis förintats. I Kommunistiska Manifestet sa han år 1848 att alla hittillsvarande samhällens historia är klasskampens historia och att klasskampen just vid hans tid stod mellan borgerligheten och proletariatet. Riktigheten i denna observation var ännu i min ungdom uppenbar. SAF stod mot LO, borgerliga partier mot socialistiska, Blasieholmen mot Norra Bantorget, privata livsmedelsbutiker mot Konsum, högern mot vänstern och så vidare. Ingen betvivlade att samhället var så inrättat att dess huvudmotsättning gick just där och att det var högerkrafterna som dominerade eftersom de ägde och drev produktionsapparaten.

David Brooks är en av favoriterna bland världens av mig kända åsiktsjournalister. Han skriver bakom betalvägg i The New York Times. Brooks är det ena av två skäl till att jag fortsätter min prenumeration. Det andra skälet är att det verkar omöjligt att avbryta avtalet med tidningen. En gång, för några månader sedan, lyckades jag trassla mig fram via ett otal telefonsamtal efter oändliga telefonköer till en vänlig person som tubbade mig att fortsätta prenumerationen till halva priset vilket jag borde ha avstått ifrån eftersom det senare visat sig ogenomförbart att slutgiltigt avbryta förbindelsen.

Nyligen skrev jag en krönika om skamindustrin, alltså hela den apparat eller rörelse som dagligen påminner oss om skälen till att vi bör skämmas, till exempel:

Jag känner på mig att ordet psykfall knappast är politiskt korrekt och att jag borde leta efter någon annan formulering som ej kan väcka anstöt, trygghetsutmanad eller något ditåt, men tills vidare är begreppet psykfall en förståelig och adekvat benämning på dem som lider av psykisk ohälsa varmed Folkhälsomyndigheten menar personer som under ett år fått ”psykiatrisk diagnos inom specialiserad vård” eller gjort ”minst ett besök inom psykiatrin (där diagnos nödvändigtvis inte ställdes)” eller gjort ”uttag av psykofarmaka”. Enligt följande graf har andelen sådana psykfall bland unga människor dubblats eller tredubblats under de senaste femton åren.

Igår skrev jag en uppskattande anmälan av Vilhelm Mobergs svenska historia fast jag klagade lite över att Moberg slarvade med klassanalysen i bemärkelsen att han exklusivt indelade folket i två fientliga klasser, bönderna samt en överhet av kung och adel, och, enlig min mening alltså, därmed glömde bort den framväxande kapitalistklassen som till sin natur varken tillhörde det ena eller det andra av dessa läger.

Karneval Förlag håller till vid Sofia skola på Söder i Stockholm där jag genomförde min folkskoleutbildning. Strax intill ligger Sofia kyrka där jag lite motvilligt blev konfirmerad. Detta är i mina ögon klara meriter för förlaget. När företaget dessutom ganska ofta skickar mig gratisexemplar stämplade ”Recensionsex” av nyutgivna böcker känner jag mig då och då liksom manad av ödet att här anmäla den nyss erhållna boken – förutsatt att den berett mig läsnöje och gärna också ett mått av ytterligare bildning.

Jag har så dåligt minne att jag inte kommer ihåg att jag två gånger på ett halvår skrivit snörpiga kommentarer om Charles Darwins utvecklingsteorier, här till exempel, av det enkla skälet att jag inte riktigt tror på dem.

Troligen kan jag inte ens föreställa mig de lidanden som folk i Gaza fått uppleva, och det gäller såväl palestinierna som israeliska gisslan och soldater. Inför detta elände känner nog hela världen, vare sig den hyllar palestinierna eller israelerna, samma sorg och medlidande. Därför är det inte så konstigt att beslutet om eld upphör, som började gälla igår, om det nu håller, kommer som en förståelig lättnad för nästan alla människor.

Sverige är på deken på många sätt. En del hävdar motsatsen med hänvisning till fördelaktiga BNP-tillväxtsiffror. Jag tror inte på det där, men jag kan ha fel. Min manliga intuition, min instinkt, får mig dock att ana ugglor i mossen. Intuition går inte att förklara. Det är väl ungefär som när erfarna snutar känner på lukten att det är just Ahmed, som just nu förhörs, som är mördaren.

För det mesta är jag noggrann med att själv begripa – eller i varje fall tro att jag begriper – mina texter. Men idag är jag inte så säker. Jag har konsulterat ett antal personer som borde ha kunnat ge ett svar på mina frågor, men jag har bara mötts av nollställda ansikten. Till slut har jag dragit den preliminära slutsatsen att ingen vet. Det är sämsta tänkbara situation eftersom man då riskerar att som nödlösning behöva tänka själv.

Under rätt många år har jag riskerat mitt namn och rykte genom att fråga vänner och bekanta vad de tycker om Trump. Då har jag praktiskt taget undantagslöst fått en ström av glåpord och förbannelser i retur, inte mot mig, ty jag har alltid, för att värna den goda sociala stämningen, intagit rollen av neutralt sakintresserad, utan mot monstret i Mar-a-Lago. Det förvånade mig hur ett helt folk, alltså det svenska, kunnat vara så övertygat om att mannen med det apelsinfärgade håret på alla sätt var så genomusel som vi svenskar har gillat att framställa honom. Folk har tämligen unisont förklarat för mig att Trump ljuger, är äcklig, en dålig och osammanhängande talare, kort sagt en obehaglig bluffmakare.

När man jobbar i u-länder, vilket jag har gjort, upptäcker man att de chica överklassmänniskor man enklast kommer i kontakt med ganska ofta har en nedlåtande inställning till sina respektive hemländer. Det går att förstå eftersom dessa länder ju faktiskt befinner sig på en lägre utvecklingsnivå. Sjukvården är ofta undermålig, trafiken infernalisk, korruptionen utbredd, tillgången på elektricitet opålitlig och så vidare. De medborgare i sådana länder som fått tillfälle att se världen och besöka nationer som Tyskland och Sverige, där saker och ting faktiskt fungerar, måste såklart dra sina slutsatser. Det ligger förstås nära till hands för dem att observera och ge uttryck för defekterna i de samhällen där de bor.

När jag på 1980-talet hade tröttnat på att vara statlig framtidsforskare så startade jag ett organisationskonsultbolag, inte för att jag var utbildad därtill utan snarare självlärd, då jag under flera års tjänst i olika byråkratier inte kunnat undgå att lära mig ett och annat, och försörja sig skulle man ju i alla fall.  

Idag ska jag fira en gråtrist och blåsig januaridag med att skriva något särskilt okontroversiellt. Det händer att jag skriver kontroversiella saker, men den tillfredsställelse några får av detta väger aldrig upp den ilska som konvenansbrottet väcker hos andra.