Donald Trumps och Elon Musks framfart i USA:s federala byråkrati har, eller borde ha, ett inte bara emotionellt utan även vetenskapligt intresse för statskunskapare. Även om man ogillar Trump och hans medhjälpare, vilket många statskunskapare gör, så ser vi framför oss ett statsvetenskapligt experiment i skala 1:1, vilket betyder att det genomförs i verkligheten. Det borde väcka statskunskaparnas professionella nyfikenhet hur mycket de än må hata presidenten. För en gammal organisationskonsult som jag själv, till exempel, som ägnat åtskilliga år åt att utan framgång försöka effektivisera byråkratier och till och med lägga ned hela myndighetsavdelningar, är hela detta amerikanska äventyr laddat med spänning och drama.

Knappt någon människa anser att livet beviljat henne allt hon rimligen förtjänar. Jo, det kan finnas undantag. Bitte Assarmos mormor var god och nöjd med sin livslott om man får tro Bitte. Jag föreställer mig att det fanns fler sådana goda och nöjda människor förr i tiden vilket man nog skulle kunna leda i bevis med hjälp av statistiken över det hastigt ökande antalet psykiska störningar, särskilt hos unga människor.

I slutet av 1970-talet arbetade jag på det statliga Sekretariatet för Framtidsstudier. Framtidsutsikterna såg dåliga ut redan då. Jag bevisade hur uselt det låg till genom att leta fram tio bra uppfinningar som det borde ha blivit något av men som misslyckades av något skäl som jag noga utredde. För det mesta berodde flopparna på byråkratiskt krångel och trampade tår, och då inte bara hos myndigheter.

Tillsammans med några andra personer skrev jag en gång en bok om de svenska universitetens kris (jo då, de har också en kris som påminner om skolans: betyg som troligen är inflaterade, bristande engagemang hos studenterna, en uppgiven lärarkår). Till följd av detta har jag inte lyckats låta bli att ställa mig frågor om den akademiska utbildningens mening och syfte.

Jag uppskattar att sådana som du läser mina krönikor trots att de för det mesta utmynnar i tvivel, osäkerhet och i värsta fall ruelse. För övrigt skriver jag oftast inte för att jag har begripit saker utan bara för att presentera min skepsis och mina betänkligheter i mer ordnade former ungefär som när man snyggar till i en låda med gammalt skräp. (Jag har faktiskt en släkting som brukar städa i slaskhinken.)

Åsa Wikforss är i egenskap av professor i teoretisk filosofi och ledamot av Svenska Akademien en representant för det svenska etablissemanget. När hon i Dagens Nyheter anbefaller, eller åtminstone väcker förslag om, att staten ”förbättrar kvaliteten på informationsgivningen” exempelvis genom ”moderering av innehållet” på digitala plattformar – och samtidigt förnekar att detta vore detsamma som censur – då är det min tunga medborgerliga plikt att – så länge inte någon annan representant för etablissemanget tar avstånd från Wikforss angrepp på yttrandefriheten – dra slutsatsen att resten av det svenska etablissemanget troligen också hyser odemokratiska uppfattningar om yttrandefrihetens skadlighet.

Vad jag tidigare än sagt om mänsklighetens framtid – och det är inte så lite! – så är detta vad jag numera tror.

Förr i tiden, vilket i detta fall betyder från början av 1800-talet till sådär 1970-talet, var mänskligheten, varmed jag i detta fall avser västerländska samhällsgrubblare, optimistisk. En optimist är en person som menar att historien utvecklar sig ungefär som börskurserna, det vill säga i hiskliga spasmer men ändå som en rak, uppåtlutande linje om man ber en statistiker att förvandla dagsnoteringarna till hundraåriga streck. I Jules Vernes anda blev allt bara bättre och bättre även om tillfälliga missöden kunde inträffa.

Människan har fem sinnen med vars hjälp hon inhämtar information om omvärlden varefter hon med tillhjälp av ett sjätte sinne försöker konstruera någon sorts karta eller bild av tillvaron som hon kan använda för att ta sig fram genom livet.

Människan, och framför allt det mänskliga samhället, är så komplicerade väsen att man inte kan säga något hållbart om dem annat än, vilket något engelskt sjuttonhundratalsgeni förklarade, att det enda säkra är döden och skatterna. I övrigt tvingas vi hålla oss till provisoriska föreställningar som, till följd av att de tilltalar mäktiga grupper, upphöjts till sanningar.

Ett betydelsefullt, världsomspännande faktum, som inte väcker så mycket debatt som det borde göra, är att jordens kvinnor med något undantag inte får så många barn att det räcker för att upprätthålla planetens befolkning. För detta krävs ungefär 2,1 barn per kvinna. Ju blåaktigare färg på bilden, desto lägre är den genomsnittliga fertiliteten i de berörda länderna och vice versa för de brunaktigare områdena. Rädslan för överbefolkning, den före klimatångesten dominerande fasan, har möjligen förlorat sitt existensberättigande.

En grupp nationalekonomer hade varit på kongress i Kapstaden och skulle vidare till en kongress i Rio de Janeiro. För att spara en slant beslöt de att gemensamt chartra ett flygplan. Under flygningen över den vida, tomma oceanen upptäckte piloten till sin förvåning ett stort land, där det enligt kartan bara skulle finnas vatten. Piloten kände sig som Vasco da Gama och beslöt efter samråd med passagerarna att landa för att undersöka den okända ön.

I enlighet med Jesusordet om att ”den som är utan synd må kasta den första stenen” på äktenskapsbryterskan som skulle stenas, det vill säga att uppmärksamma bjälken i det egna ögat innan man observerar grandet i sin broders, så tycker jag att det är rimligt att skylla bråket mellan USA (en del skulle säga president Trump) och Västeuropa på oss själva, således oss européer.

Elon Musk som på president Trumps uppdrag leder Doge, Department of Government Efficiency, påstås arbeta enligt managementdevisen ”arbeta fort och slå sönder saker”. Det kan låta som en stollig metod att försöka öka den offentliga sektorns effektivitet, men i egenskap av gammal rationaliseringskonsult i stat och kommun är jag inte så säker. Som spelöppning är metoden troligen den enda möjliga, men sedan gäller det att samla ihop de sönderslagna bitarna på slutet och det har ingen hittills varken sett eller gjort. Man vet därför inte om det är möjligt. Det beror, tror jag även om det verkar romantiskt, på graden av förnuft, självinsikt och faktiskt också fosterlandskärlek hos de anställda i de berörda organen.

Häromdagen lanserades en ny åtgärd mot ungdomsarbetslösheten i en debattartikel i Dagens Nyheter. Åtgärden heter Nästa generation Sverige och ska börja i april med hundra åttondeklassare. Verksamheten ska bedrivas enligt en ”modell” som heter Studiemotiverande Arbetslivsorientering (SAO). Studiemotiveringen ska bibringas eleverna genom att de under ett år tillbringar två timmar i veckan på en arbetsplats.

Eftersom Trump och Putin planerar att idag samtala om Ukraina är det riskabelt för mig att beröra ämnet innan någon sorts facit eller i varje fall aktuell rapport över utvecklingen presenteras efter samtalet. Men vad jag säger och skriver har tyvärr – eller kanske turligt nog – ingen som helst betydelse så riskerna är försumbara (utom för mitt eget rykte som observatör och kommentator vilket egentligen inte heller spelar någon roll för mina möjligheter, som ändå är obefintliga, att få den där ryttarstatyn på Stureplan som jag alltid önskat mig).

När jag läser mina morgontidningar – Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter – och lyssnar på statsradions P1 inser jag plötsligt att vi nu lever i ett nytt andligt klimat. Förr i tiden, vilket jag tror betyder fram till för bara några år sedan, förelåg en oskriven men underförstådd nationell pakt, som obönhörligt gällde för alla grupperingar och politiska riktningar, av innebörd att vi i Sverige gillade fred. Att vi gillade fred betydde att vi inte kunde tänka oss något annat än fred. Om någon i en diskussion i vilket sällskap som helst framförde en mening av typ ”tänk om det blir krig” så uppfattades det som ett pinsamt etikettsbrott. Hur skulle det kunna bli krig? Vi hade ju haft fred i över tvåhundra år.

Alla konspirationsteoriers moder är Sions vises protokoll. Protokollet, som publicerades 1903, är ett en förfalskning som påstås redogöra för en judisk plan att ta världsherraväldet. I själva verket ska det ha författats av några ryska journalister på uppdrag av tsarens polischef i Paris i det ondskefulla syftet att inför allmänheten lägga skulden för olika olyckor på judarna (vilket förstås inte var första gången, men möjligen första gången som anklagelserna tog sig så välplanerade former).

Sedan batterikonceptet Northvolt nu verkar övertygande avdödat – för all del, det kan kanske komma någon kines och köpa konglomeratet för ingenting och använda fabriken för att skruva ihop kinesiska bilar inom EU:s tullmurar – så är fältet fritt för skadeglada spekulationer och ansvarslöst eftersnack eftersom risken att företagarduon Carlsson/Mix plötsligt som galten Särimner ska återuppstå med friska mångmiljardkrediter från inställsamma myndigheter får betraktas som utplånad från världens yta.

En vän bjöd mig nyligen att följa med till en mottagning på italienska ambassaden. Jag invände att jag inte var bjuden, men det gjorde inget, sa min vän, italienarna är inte så petnoga. Mycket riktigt förekom ingen gästavprickning vid entrén, utan alla som känt sig kallade blev undfägnade med mat och dryck. (Eftersom italienska staten delvis finansierar sig från utlandet tänkte jag att det nog egentligen var EU och därmed jag själv som stod för fiolerna.)

En av de, i och för sig ganska få, människor jag har dåligt samvete inför är professor Karl-Olov Arnstberg. När han (och medförfattaren Gunnar Sandelin) för lite mer än tio år sedan publicerade en bok med korrekt statistik om invandringen kom vargarna ylande från de mörka skogarna och samlades med brinnande ögon och dreglande käftar för att förinta de två publicisterna. Man informerar inte ostraffat folket om vilken asylpolitik som faktiskt tillämpas. Karl-Olov och Gunnar fick rejält med puckel. Själv sa jag inte ett ord till författarnas försvar eftersom jag var rädd för ulvamonstren. Det var fegt.

Den 14 februari i år höll vicepresidenten J.D. Vance ett tal inför den europeiska högnivåsäkerhetskonferensen i München. Gräddan av europeiska högnivåsäkerhetskonferensdeltagare, ungefär 500 stycken inklusive 35 statschefer och andra nationellt ledande politiker, väntade ivrigt på lugnande och framåtblickande ord från vicepresidenten. I stället fick de en chock. Han skällde ut dem för vad han menade var deras svek mot deras medborgare och demokratins heliga principer, inte minst yttrandefriheten.

Även jag har haft en självsäker ungdomsperiod när jag hånat folk som tror på Gud. Visserligen tror jag själv fortfarande inte på Gud, men jag är osäker nog att inte begabba den som har en äkta gudstro. Vad jag emellertid har svårt att tåla är folk, särskilt präster, som påstår sig tro på Gud men redan vid första provokation tar avstånd från den herre till vars tjänst de vigt sina liv.

Arkimedes påstås ha lovat att rubba jorden om han bara fick en fast punkt. Det betyder (som en postmodernistisk filosof kunde ha sagt) att eftersom det inte finns någon objektiv sanning, utan alla världens fakta med lika rätt kan vara stödpunkter i olika väsensfrämmande narrativ – skapades världen genom att Ymers blod och kropp förvandlades till materia eller till följd av Big Bang? – så kan varje faktum vare en grundbult i sin egen tolkning av existensen.

Ibland får man precis som man vill, men ibland måste man ge sig och kompromissa. Detta låter kanske självklart, men är ofta oerhört komplicerat eftersom det i varje ögonblick inte är uppenbart i vilken av situationerna man befinner sig.

Vårt samhälle vet precis vad det tycker, eller i varje fall förkunnar, om fördomar: Fördomar är motbjudande och den som ger uttryck för dem är en samhällsfiende. Själv är jag inte så säker. Egentligen vet man inte så mycket även om man är expert. Se bara hur fackekonomer med full vetenskaplig evidens kan komma fram till motsatta saker, till exempel om räntan ska höjas eller sänkas. (Tänk då hur det ska vara för en vanlig människa som inte ens är säker på om någon alls, till exempel Riksbanken, verkligen kan höja eller sänka räntan.)

Det finns inte längre, åtminstone inte i vårt land, någon nationell sanning i bemärkelsen en allom omfattande princip som man inte behöver diskutera eftersom alla tycker likadant. En sådan, tyst överenskommen, nationell dogm som tidigare förenade svenska folket var viljan till neutralitet. Om krig uppstod någonstans så skulle vi inte vara med. Sverige skröt med att vi inte varit i krig på tvåhundra år. För oss svenskar var freden lika självklar som luften. Såklart skulle vi inte vara med i Nato.

Ödet presenterade en tjugo år gammal bok av den för mig okände engelsmannen Gordon Graham. Man behövde bara läsa omslagstexten för att förstå författarens tes:

Historien om de senaste tvåhundra åren är en historia om statens oerhörda och obevekliga tillväxt på bekostnad av andra sociala institutioner. Vi är nu så förtrogna med och accepterande av statens överlägsenhet i allt, att få tänker på att ifrågasätta den, och de flesta antar att demokratiskt stöd legitimerar den… [Författaren] hävdar att den grova maktobalansen i den moderna staten mellan härskare och styrda är i stort behov av rättfärdigande, och att demokratin helt enkelt maskerar detta behov med en illusion av folksuveränitet.

Trots all kommunikation, alla reportage, alla charterresor och övrig internationell turism, trots vetenskapens framsteg, trots sociala medier och allt prat om en globaliserad värld förstår kulturerna inte varandra.