En vän frågade mig om jag trodde på ondskan. Vadå ondskan? sa jag, ty jag blev perplex. Moderna människor talar inte om ondska. Jo, de talar om förskräckliga illdåd såsom tortyr och andra gräsligheter som sådana som Bashar al-Assad gillar att ägna sig åt. Onda människor finns, men inte Ondskan i form av ett stycke nästan materiell explosiv illvilja, typ djävulen själv.

1500-biskopen Hans Brask i Linköping berikade det svenska språket med begreppet ”brasklapp” när han enligt legenden smusslade in ett personligt och hemligt avståndstagande i sitt sigill under beslutet vid riksmötet i Arboga 1517 om att straffa den danskvänlige ärkebiskopen Trolle. Lappen, som hade inskriptionen ”Härtill är jag nödd och tvungen”, ska ha kommit Brasken väl till pass när danskarna tagit makten i Sverige och skulle döma danskefiender till döden i Stockholms blodbad.

Hundar har olika egenskaper. En del springer fort, andra har dålig syn, några är bra på att vakta hus och vissa har alla dessa egenskaper på en gång plus att de dreglar på mattorna. Det är ungefär samma med människor. Vi är olika. Jag kan inte räkna upp allt jag inte klarar, men jag har något slags hyggligt pricksäkert väderkorn för framtiden. Åtminstone inbillar jag mig det.

Ofta undrar jag hur det går till på ledarskribentlinjen på svenska gymnasier. Bryr man sig om att diskutera svåra saker som demokrati eller betraktas det som överkurs? Att jag tar upp frågan beror på att min uppfattning om just demokratin verkar vara en helt annan än den som företräds av exempelvis Dagens Nyheters ledarredaktion. 

Jag känner mig som en sådan där gammaldags grammofonskiva vars spår blivit så slitna att nålen hoppar bakåt och maskinen i evigheters evighet låter höra samma korta och alltmer outhärdliga musiksnutt (jo, ungdomar, så hade man det förr i tiden). Och nu är jag igång igen.

Bilden från Riksdagens plenisal illustrerar krisen inom kultursektorn. Kulturbudgeten diskuteras av ledamöterna. Här skapar politiken kultur. Jag visste inte att det fanns någon värre kulturkris än vanligt. Det tycks inte riksdagsledamöterna heller ha upptäckt med tanke på hur få som intagit sina platser för att hantera det svåra läget.

Svenska Dagbladets krönikör Hanne Kjöller (bilden) är en av de få tidningsskribenter vars synpunkter jag högt värderar (vilket betyder ”anser värda att läsa”). Hon tänker skarpt, formulerar sig väl och underhållande och bidrar i bästa fall till att återskapa förnuft i vårt land. Hon blir upprörd över saker som retar de flesta medelklassare och nettoskattebetalare.

Det är synd att jag varken är jude eller troende för annars skulle jag kunna hålla en vederkvickande predikan på temat att Israel är ungefär som hedersmannen Job i boken med samma namn i Gamla Testamentet.

En mycket chic tidskrift för intellektuella kommer ut i New York och heter följaktligen The New Yorker. Läsarna är unga, högt utbildade och superinne människor med moderna uppfattningar. Tidskriften har stil. Till exempel har den infört en troligtvis unik grammatikalisk innovation, nämligen tremat som normalt inte existerar i engelska språket. Ett trema är en vokal med prickar, till exempel ë, vilket används för att markera att två närstående vokaler ska separeras i uttalet, typ Citroën. Därför skriver The New Yorker reëlection och coöperate. Det är nästan franskt mondänt. Läsarna reser ofta till Paris eller så besöker de en alldeles gudomlig sushibar som ligger på andravåningen till en före detta fabriksbyggnad på Herald Square. Guy Allen är restaurangchef, du känner kanske honom?

Människan ägnar mycket tid och ansträngning åt orientering, det vill säga ständiga kontroller av att man faktiskt befinner sig där man tror att man är. Om man till exempel befinner sig på sjön – vilket är farligt för att man kan gå på grund – håller man sin position under ständig uppsikt om inte för annat än att man vet hur rasande kapten kan bli om det visar sig att styrman, det vill säga du, tappat kollen.

För ett tag sedan skrev jag att de ganska snarlika problem – brottslighet, ökande funktionell analfabetism, illa underhållen infrastruktur, olydiga och bortskämda barn, klimatnoja med mera – som numera drabbat västerlandet kanske inte beror på det som jag och många andra pekat på, nämligen en förvanskning av demokratin. Jag och dessa många andra har hävdat att demokratins folkmakt har usurperats av ett politikervälde – en uppfattning som inte borde vara särskilt kontroversiell – och att våra samhällen behöver konstitutionella förändringar för att styra upp det hela, till exempel införa någon form av personval och göra det möjligt att upphäva medborgarskap, i varje fall för folk som ljugit sig till ett uppehållstillstånd.

En eftertänksam vän frågade mig om jag någonsin noterat att den upplevda levnadsstandarden inte följde det förväntade mönstret.

Jag svarade lite surt att jag för det första inte förstod vad han sa och, för det andra, att jag inte var upplagd för gåtor.

Ju mer man funderar över nyttan av högre utbildning, desto mer konfunderad blir man. Google ger 127 000 000 träffar på ”the purpose of higher education”. En snabbkoll antyder att det enda forskningen kommit fram till med säkerhet är att det behövs mer forskning. Här kommer en intervjuundersökning.

En ledarskribent vid en av landets framstående tidningar förklarade under julhelgen att begreppet och företeelsen woke, eller politisk […]

Man vet att folk ljuger, bara inte hur mycket de ljuger. Särskilt otillförlitliga är folks utlåtanden när de […]

Donald Trump tycks ha mång äss i rockärmen när han gör sig redo att styra landet i enlighet med sin filosofi. Ett av de mest lovande inslagen i det program han hittills avslöjat är idén att lägga ned den amerikanska motsvarigheten till Skolverket. Det har jag själv argumenterat för i årtionden utan att för den skull få något erkännande eller ens väcka något intresse för att diskutera frågan. I stället har pedagogiskt insatta personer skrattat nedlåtande och avfärdat mig som provokatör.

Igår hade jag förmånen att gripas av en troligtvis självklar insikt av närmast filosofisk karaktär, nämligen att de medborgerliga fri- och rättigheterna inte är förenliga med staten, framför allt inte med staten i sin förädlade – en del skulle säga urartade – existensform som välfärdsstat.

Det välfärdsindustriella komplexet värnar om sina klienter. Komplexets kärna är hälso- och sjukvården, skolan och socialtjänsten. När regeringen nu – av omsorg om skattebetalarnas bördor och en allmän känsla av att folk inte har rätt till saker som de inte har rätt till – på 877 sidor utrett och avgett förslaget Vissa åtgärder för stärkt återvändandeverksamhet och utlänningskontroll (SOU 2024:80) visar det sig att just dessa myndigheters klientgrupper, såframt de är någon sorts invandrare, trots allt har en del rättigheter som de inte har rätt till.

Rubriken är namnet på en dikt av Gustaf Fröding som handlar om kärleken och drömmarna men också om livets realiteter. Första och sista stroferna handlar det ljuva som livet lovar respektive de stötestenar som normalt kommer i vägen:

Miljon-, miljard-, biljon- och de övriga tusentalsnollorna brukar strula till de enklaste beräkningar, men jag tror följande stämmer även om slutresultatet känns förödande. Det handlar om vad vi, alltså vi vanliga fullskattebetalande svenskar, ytterligare ska betala för det påstått framgångsrika men, enligt de biståndsmottagande u-länderna, totalt otillräckliga klimatförhandlingsresultat som uppnåddes vid COP20-mötet i Azerbajdzjan nu sistlidna helg.

Av något skäl – det kan vara Elon Musk som fått ett eget amerikanskt statsdepartement för att bekämpa byråkratin – har jag på senare tid funderat alltmer över hur den offentliga byråkrati, som jag brukar ondgöra mig över, egentligen fungerar. För dagens byråkrati är inte samma djur som gamla tiders. Liksom andra organismer har den efter Darwins principer anpassat sig till förändrade omständigheter och försörjningsmöjligheter.

I min bokhylla finns många bortglömda böcker som jag ibland läser (ofta för första gången) för att få reda på hur folk tänkte förr. Just nu ägnar jag mig åt några hylldecimeter skrifter av Lars Gustafsson varav den aktuella heter Herr Gustafsson Själv, tryckt 1973, och egentligen oläslig eftersom författaren mest sysslar med en kråmande självbespegling vars underliggande budskap är att Gustafsson är väldigt intelligent. Men den som lyckas bekämpa sin inre jantelag och allmänna lust att sätta Gustafsson på plats tvingas motvilligt att för sig själv erkänna att Gustafsson kanske har rätt i sin bedömning.

Självklart är jag medveten om att det inte är god ton att visa någon sorts nyfikenhet över de samhällsexperiment som presidentvalde Trump för närvarande tycks vara i färd med att iscensätta annat än om syftet med nyfikenheten är att visa vilken skada experimenten kommer att åsamka resten av världen, inte minst de illiterata bonnläppar som röstade på fanskapet. Trots det kan jag inte låta bli att tänka något litet på vilka förändringar som kanske kan inträffa i USA och hur dessa skulle kunna påverka Sverige – även om jag är väluppfostrad nog att utgå ifrån att Elon Musk, som ska bekämpa byråkratin, med säkerhet kommer att misslyckas.

Det är märkvärdigt med vilken frenesi svenska folket, i varje fall den del av dem som jag råkar träffa, avskyr Donald Trump. Hatet är imponerande inte bara i sin vildsinthet utan även för att så många av den presidentvaldes svenska fiender inte anser sig behöva sätta sig in i Trumps idéer och program, exempelvis genom att lyssna på tal och intervjuer ”eftersom han ändå bara ljuger när han inte uppviglar till statskupp”.

Det finns nog inga tankegångar och ideologifrön som – hur bisarra och samhällsfientliga de än må förefalla samtiden – inte kan slipas och vidareutvecklas till full social acceptans i de mest respektabla kretsar om det bara finns ett gryende intresse som ligger bakom och trycker på. Om man för hundrafemtio år sedan i en välskriven debattartikel hade föreslagit statligt finansierade könsbyten på omyndiga barn så hade man antagligen blivit satt på fästning.

En av de få saker alla människor har gemensamt är att vi måste hitta metoder att försörja oss. En del metoder visar sig vara så framgångsrika att de blir nästan generellt tillämpliga, till exempel jordbruket för några hundra år sedan som i Sverige direkt gav föda till nästan hela befolkningen. Sedan slog den industriella revolutionen igenom och ett stort antal alternativa och mycket användbara födkrokar utvecklades.

Det amerikanska presidentvalet den femte november bidrog till att rensa luften ty politikerna, framför allt Trump, fick större frihet att säga vad de menade (eftersom de väljare som särskilt skulle reta sig på vad som kunde framkomma redan hade röstat). Gradvis bör vi kunna se vad förpoststriderna under valkampen egentligen handlade om.

För ungefär trettio år sedan inbjöds jag av den kreative och vetgirige docenten Bo Persson att medverka i ett seminarium om överlevande misslyckanden. Arrangören ville veta vad i vårt samhälle det kan vara som tillåter en del uppenbara, och i vissa fall storslagna, misslyckanden att år för år, nästan uteslutande på skattebetalarnas bekostnad, upprepa sina fiaskon.

Ett samhälle består av ett antal skrivna och oskrivna regler för hur den mänskliga samvaron ska gestalta sig, till exempel vad som gäller om man ingår äktenskap eller rånar en bank eller cyklar utan lyse i mörka natten. Alla dessa regler – även de oskrivna som till exempel om det är oartigt för män att ha annat än svarta skor efter klockan sex – ändras förstås över tiden, men under normala förhållanden endast långsamt och gradvis och efter moget övervägande.