Jag tror att det någon gång funnits praktisk nytta av de politiska ideologier som utvecklats sedan Den Nya Tidens början på 1600-talet eller däromkring, det vill säga idériktningar som liberalismen, monarkismen (den absoluta kungamakten) och sedermera socialismen. Ideologierna var i sig själva ett slags politiska handlingsprogram. Liberaler ville ha frihandel, det hördes redan på beteckningen. Marxismen ansåg sig rent vetenskapligt kunna förklara att kapitalismen skulle förtära sig själv varför socialister började planera förstatligande av produktionsmedlen.

Några populära värderingar bland svenska eliter – det vill säga sådana vars uppfattningar på grund av deras samhällsposition inte utsätts för mycket kritisk granskning – är att vi i Sverige har exemplariska värderingar som troligen har världsrekord.

Det svenska politikerväldets första frön såddes vid demokratins genombrott (ty det var först då som en ny klass av professionella representanter för medborgarna med uppgift att styra sina uppdragsgivare dök upp på historiens världsscen). Men inget föds färdigt. Det tog några årtionden för dessa nya härskare att finna sin form. 1974 var det äntligen dags för svensk del. Då firade politikerväldet sin kröningsfest i och med antagandet av Sveriges nya regeringsform. (Historienördar vet att stora politiska skiften och avgörande maktförändringar brukar sammanfalla med att nyordningen förkroppsligas i nya grundlagar.)

Omständigheter utom vår kontroll, som i det här fallet styrs av den engelska tidskriften The Economist, har tagit […]

När man lossar lite på de intränade föreställningarna – någon kanske skulle säga de hjärntvättade uppfattningarna – så får man se upp ty nästan vad som helst kan hända. Exempelvis är jag uppfostrad att betrakta Ryssland som mitt lands medfödda och, sedan Poltava, naturligt överlägsna fiende. I hela vår kultur ligger den nedärvda meningen att ryssen vill döda oss medan vår roll är att likt den enfaldige patrioten Sven Dufva offra oss för fosterlandet i ett på förhand förlorat krig. Att över huvud taget föra krig mot den ondskefulle ryssen, vilket alltså var ett i förväg undergångsdömt projekt, räknas som en seger även om man förlorar. Karl XII, som slutgiltigt förödde ett helt svenskt imperium åt ryssen vid Poltava, blev trots debaclet utsedd till Moder Sveas störste son av diktaren Tegnér.

Jag har några gånger tidigare presenterat följande tankegång men eftersom ingen bryr sig om den finns det två möjligheter: antingen tänker jag fel eller också kan jag inte förklara de självklarheter jag tror mig ha iakttagit.

Så länge jag har läst tidningen så har ett samhälleligt orosmoment varit permanent närvarande: risken för arbetslöshet, särskilt industrins – hur industrin nu definieras – tillbakagång från kanske en tredjedel av de sysselsatta vid andra världskrigets slut till drygt en tiondel nu.

Med tanke på förskräckelsen, oron, ojandet och den allmänna uppståndelse som USA-valet föranlett, särskilt det lidandecrescendo som svenska tidningar flagellerat sig med sedan det visat sig att Trump vann – vann! – har jag försökt att begripa mig på upprördheten och de starka känslorna.

Jag funderar mycket över maktförhållandena i vårt samhälle eftersom en i mitt tycke överspelad huvudmotsättning mellan arbete och kapital, mellan socialism och borgerliga ideologier, tar upp alldeles för mycket av vår – därför falska – samtidsförståelse. Det är ett artigt sätt att säga att samtidens politiska debatt mest består av irrelevant skitprat eftersom debatten ännu inte upptäckt demokratins förvandling till politikervälde och därför inte heller förstår att vår tids politikervälde är en ny samhällsbildning som följer sina egna regler.

Nyligen skrev jag en krönika om skamindustrin, alltså hela den apparat eller rörelse som dagligen påminner oss om skälen till att vi bör skämmas, till exempel:

• att vi är rasister

• att vi använder för mycket energi, vilket leder till jordens undergång

Bland sociologer och andra samhällsgrubblare utövas en sport som aldrig tycks trötta dem, nämligen att slutgiltigt förklara det största undret som vederfarits människan. Fina försök har gjorts men aldrig med en sådan kraft att sporten kunnat avdankas såsom färdigspelad och historiskt onödiggjord.

Broschyren Om krisen eller kriget kommer – Viktig information till Sveriges invånare har utarbetats och distribuerats till hushållen av Myndigheten för samhällsskydd och beredskap. Myndigheten har säkert gjort så gott den har kunnat och jag har inga invändningar mot tips om att jag bör ha en batteriradio, en massa dricksvatten, matkonserver och brännved hemma för den skull Putin skulle angripa landets infrastruktur och Nato – som ska bidra till vårt försvar enligt den romantiska musketörsprincipen ”en för alla, alla för en” (åtminstone tillfälligt, till katten bör man lagra förnödenheter ”för minst en veckas beredskap” och då ska väl lika mycket krävas för människor) – inte hunnit komma igång. Det står visserligen inte i broschyren att det är just Putin som vi har anledning att ängslas över men vi som har gjort lumpen minns att Sverige av tradition dragit sig för att i klartext omnämna den förväntade huvudfienden; i mina soldatböcker omtalades han som Stormakten Röd.

Lars Strannegård, professor och rektor vid Handelshögskolan i Stockholm (och välförtjänt berömd för att ha infört ett antagningssystem som sådana som jag tjatat om i decennier, nämligen det som tillämpas på västra halvklotet där urvalet av elever att antas vid en skola bestäms av prov vid antagningsskolan, inte av betyget från avgångsskolan) gör två betydelsefulla påpekanden i en artikel i DN Kultur.

Arter är betydelsefulla företeelser i människornas liv om inte annat så för att vi använder dem som föda. Kanske är det därför mänskligheten ägnat en hel del ansträngning till att spekulera kring arternas tillkomst och indelning i ordnade kategorier. Enligt Bibeln ska de ha uppstått i ursprunglig och evig form på skaparens mandat medan senare tiders tänkare – och jag tänker då särskilt på Charles Darwin (bilden) – snarare föreställer sig att arterna befinner sig under ständig utveckling i enlighet med ett ständigt återupprepat sinnrikt schema i tre steg:

Grundsyftet med etableringen av universitet på 1500-talet och däromkring var att de moderna, centraliserade nationalstaterna behövde begåvade och rätt utbildade personer för att bemanna de statliga apparaterna. När kyrkorna blev statliga måste staten utbilda präster. Nya, avancerade rättssystem behövde skolade jurister. Så småningom utvecklades fler specialiteter, exempelvis läkare och ingenjörer, som också behövde särskild skolning. För studenterna blev en universitetsexamen ett krav eller åtminstone en betydelsefull merit för att få ett eftersträvat jobb.

Någon borde skriva 1990-talets svenska ekonomisk-politiska historia men jag tror inte det kommer att ske eftersom sanningen är för plågsam och de ansvariga för det mesta fortfarande är vid liv.

Två av Tidöalliansens föreslagna reformer tycks ha väckt särskilt ont blod. Den ena är den så kallade angiverilagen enligt vilken alla som arbetar i offentlig sektor ska vara skyldiga att ange papperslösa personer för polisen och Migrationsverket. Papperslösa personer betyder i det här fallet personer som saknar laglig rätt att befinna sig i Sverige. Den andra reformen är slopad rätt till avgiftsfri tolkhjälp för folk som inte kan svenska. (Precis vad som gäller är oklart. I teorin ska myndigheter betala tolk för folk som bott mindre än tre år i Sverige men i verkligheten tycks av godhetsskäl ett betydligt mer generöst system tillämpas.)

En del texter är så viktiga att mänskligheten aldrig kan sluta uttala dem trots att texterna ofta är så välkända att alla kan dem utantill. En sådan text är bönen Fader vår som föreskrevs redan av Jesus i Bergspredikan och sedan dess oupphörligen har mumlats av kristna församlingar till allmänhetens uppbyggelse och allt skärptare insikter om tillvarons konstruktion. Bönens syfte är att påminna om vem som har makten, nämligen Gud, och att vi människor gör bäst i att lyda.

Hur länge är det som kriminaliteten utvecklats till synes – vad polisen, Brå och övriga rättsvårdande statliga instanser än påstår – utan särskilt mycket motstånd från det polisiära våldsmonopolet? Jag skulle säga minst tio år men om du insisterar på tjugo eller mer ska jag inte säga emot. Poängen är att många medborgare, jag med, känner sig strandsatta av rättsapparaten. Även om vi inte blivit rånade än – annat än kanske av sosselotteriet och något lokalt elnätsmonopol – så vet vi att vi skulle stå oss slätt om några beslutsamma ungdomar försökte.

Ett första svar som jag ska utveckla lite längre fram: jag vet inte.

Ett andra svar som jag ska utveckla direkt: för att Jesus var socialist.

Den erfarne professorn emeritus i nationalekonomi Lars Calmfors finns det all anledning och lyssna uppmärksamt på. Den 23 oktober skrev han en ledarkolumn i Dagens Nyheter vars rubrik var slagfärdig och spännande. Den löd: ”Under mina fem decennier som ekonom har behoven av investeringar aldrig varit större.” Sådana budskap kan greppa tag i en läsare, i varje fall mig, ty mina instinkter som nationalekonom och medborgare säger mig att svenska regeringar oavsett partitillhörighet struntar i det långsiktiga, som inte hör av sig förrän det slutligen går under med ett brak, för att i stället koncentrera sig på vad de skrikiga kravmaskinerna, framför allt inom det välfärdsindustriella komplexet, omedelbart kräver för att inte gå in i väggen eller ställa till med annat djävulskap.

Livet är inte rättvist och det fanns från början inga ambitioner i den riktningen. Matteusevangeliet 25:29 kommer med en uttömmande förklaring: ”Ty var och en som har, åt honom skall varda givet, så att han får över nog; men den som icke har, från honom skall tagas också det han har”. (Men hav tröst, du lilla hop, ty rättvisan ska springa fram som en frisk källa vid Kristi återkomst. Håll ut bara.)

Hela tiden träffar jag på åsiktsfränder som oroar sig över det skäll de kommer att få om de […]

Varningarna för att den artificiella intelligensen ska ta alla jobb hörs numera allt oftare. Själv är jag inte särskilt oroad eftersom vi vet hur det gått med motsvarande varningssignaler från de automatiska vävstolarna och framåt: folk hittar på något annat att göra. Men det hindrar inte att frågan är värd att tas på allvar. Någon gång kanske det händer på riktigt att maskinerna tar kommandot över utvecklingen. Innovationssamhället, som hotar att göra människorna överflödiga och sedan gör dem nödvändiga igen, har trots allt bara några hundra år på nacken. Hur länge ska människorna orka hålla på att uppfinna saker bara för att den fria marknadsekonomin kräver sådan dynamik för att hålla hjulen igång?

Om man med utrikespolitik menar en genomtänkt samling doktriner som andra länder kan förstå och kanske rentav bry sig om så vill jag påstå att Sverige inte haft någon utrikespolitik sedan Karl XII. Därefter hade vi en period av skärmytslingar med ryssen som delvis berodde på att vi inte visste om vi ville kriga eller inte. När andra världskriget kom hade vi turligt nog bestämt oss för att till varje pris undvika krig. Under efterkrigstiden fortsatte vi att undanhålla oss kriget genom att ställa oss under USA:s beskydd, först något halvsekel i hemlighet, sedan, alldeles nyligen, till allmän betraktelse.

Jag har aldrig sett en hungrig katts lystna lovar kring en het gröt och ej heller känt kattens ångest över att slitas mellan hungern och risken att bränna morrhåren. Men jag har desto noggrannare studerat svensk samhällsdebatt och kan av detta dra slutsatser om hur svårt det är att närma sig brännheta och farliga ämnen.

Då och då struntar jag i samtidens uppfattningar och försöker tänka lite själv, vilket kan leda till katastrofalt felaktiga slutsatser. Nu har jag funderat över varför det blir bäst utveckling när arbetskraften består av fria arbetare snarare än slavar eller livegna. Min chockerande slutsats är att slaveriet och livegenskapen inte var förenliga med en seriös utveckling eftersom arbetskraften hade för mycket trygghet, kort sagt hade det för bra.

Häromdagen tillkännagavs namnen på årets pristagare i ekonomi till Alfred Nobels minne. Som vanligt är de amerikaner eller nästan amerikaner (vilket jag tror beror på att det bara är amerikaner som kan så mycket matematik och därmed besitter förmåga att åstadkomma så mycket Grandes Complications – som det heter bland urmakare – som modern ekonomivetenskap tycks kräva). De la fram sina teser för nästan ett kvartssekel sedan (The Colonial Origins of Comparative Development: An Empirical Investigation Author(s): Daron Acemoglu, Simon Johnson, James A. Robinson Source: The American Economic Review, Vol. 91, No. 5 Dec. 2001) Om du inte orkar med att läsa så ska jag förklara vad det står. Den enkla grundtanken är inte så dum.