I serien Nyläsning av tio år gamla texter hittade jag en utmärkt artikel från augusti 2015 som gör mig allvarligt besvärad. Det handlar om ett linjetal av premiärminister Cameron. Han säger alla de rätta sakerna om hur kampen mot de svåra samhällsproblem som fortfarande, tio år senare, härjar oss minst lika svårt – brottslighet, jihadism, islamiskt våld, okontrollerad invandring etc – bör bedrivas. Vi måste tro på traditionella västerländska värderingar, universiteten måste stå upp mot extremismen, vi måste få stopp på ondskans medlöpare som försvararar könsstympningar av flickor, vi måste sluta oroa oss för att kränka något när vi försvara vårt sätt att tänka och så vidare.

En av samhällsgrubblarens mest verksamma metoder är att låta bli att skärpa blicken för att inte missa några avgörande detaljer, utan att i stället kisa för att det hela ska bli lite suddigare så att man bara ser de stora dragen. När jag tillämpar den metoden vid betraktandet av Gazakriget ser jag att Hamas för lite mer än två år sedan dödade, lemlästade eller tillfångatog omkring sextusen judar i förhoppningen att områdets förenade terrorister skulle driva ut judarna i Medelhavet; att Israel i besinningslöst och troligen oundvikligt raseri jämnade Gaza med marken och dödade tio gånger så många av remsans befolkning; att Israel enligt alla krigskonstens läroböcker nu vunnit striden; men att Hamas vägrar att kapitulera enligt läroböckernas reglemente och därför i praktiken är nära att kunna utropa sig som vinnare i bemärkelsen att organisationen finns kvar och åtnjuter ett med tiden tilltagande internationellt stöd.

Bara för att förvirra mig själv lite mer så ska jag berätta vad jag tror mig ha inhämtat om Mohammed al-Mutawaaq, den tvåårige gossen i Gaza, som på bilden vilar i sin moders knä. Men även förvirring, tror jag mig ha upptäckt, ger insikter. Min nya insikt är att krigsteoretikern von Clausewitz hade fel i sitt kända uttalande att kriget är politikens fortsättning med andra medel. En större sanning är att propagandan är krigets utvidgning med andra medel. När vapenmullret försvagas får de lögnaktiga pennorna och de falska kameravinklarna nytt liv. Till slut vet man ingenting och tvingas därför lita till sina beprövade fördomar för att inte stå naken utan åsikt.

Det blåste något så förskräckligt igår att jag inte kom på något annat att göra än att läsa olika grundlagar. (Ett stort och tacksamt erkännande till internet. En övning som denna, som numera nästan inte tar någon tid alls, hade tidigare troligen krävt en veckas ansträngning bara för att få in grundmaterialet. Snacka om produktivitetsutveckling.)

En av vårt samhälles grundbultar är föreställningen att det finns en sanning. Att denna uppfattning blivit så dominerande beror troligtvis på att det nästan alltid finns en sanning. Tesen är helt enkelt fastställd efter millenier av trial and error. I perifera frågor, konsten och sociologin till exempel, gäller den inte nödvändigtvis. Men i nästan allt annat, ishockey och rättegångsförhandlingar och bensinmackar, utgår vi med rätta ifrån att en hållbar sanning kan uppnås. Vi kan räkna antalet puckar i målburen, lagboken anger det sanna och rättvisa straffet uttryckt i en fastställd tidsperiod, mackarna är pålitligt krönta av någon statlig myndighet. Med saklighet, opartiskhet och korrekta mätinstrument kommer man långt.

För några dagar sedan skrev jag, för att försöka åtminstone tillfälligt nagla fast ”den djupaste sanningen” om vårt samhälle, att den klassiska, marxistiska, av alla partierna förkastade men likväl ständigt använda höger/vänster-distinktionen för att identifiera politikens huvudintressenter, inte har någon mening i det stora samhällssamtalet. Vad har en transkvinnas varierande identiteter med kapitalets över tiden ökande organiska sammansättning att göra?

Bara för att jag på sistone inte skrivit något om det välfärdsindustriella komplexet så ska du inte tro att det tappat geisten och dragit sig tillbaka. Komplexet jobbar alltid, 24/7 i både helg och söcken, och även om ett och annat socialkontor någon gång kan ha stängt så pågår hela tiden ett intellektuellt utvecklingsarbete som aldrig tar semester.

Jag har en flagellantgen. En flagellant är en självpiskare. En flagellantgen är en medfödd benägenhet för självpiskeri. Eftersom jag ofta är förmäten nog att uttala mig om framtiden kan självpiskeriet organiseras på det sättet att jag jämför mina förutsägelser med facit. Facit definieras som de faktiska förhållandena tio år efter förutsägelsen. Så om jag återigen publicerar det jag skrev för precis tio år sedan så kan jag (och du) bedöma min kompetens som framtidsforskare och piska mig efter förtjänst. Här kommer dagens tioåring.

Igår publicerade DGS en artikel av 77-årige Johan Thyberg som bor långt ute i skärgården och har svårt med leveranserna av förnödenheter. Textförslaget föranledde debatt inom redaktionen. En uppfattning var att vi stod inför ett typiskt utslag av gubbgnäll som DGS inte borde ge vidare spridning. En annan åsikt var att de problem som Thyberg redovisade – förseningar, felsändningar, ogenomträngliga telefonköer, svårigheten att få en levande människa på tråden – faktiskt på riktigt kan vara tecken på en allmän försämring av samhällsklimatet som yttrar sig både i försämrad produktivitet och, möjligen, i ökat gubbgnäll.

När det gäller påståenden om människan och samhället tror jag knappt på någonting längre. Det beror för det första på att det grasserar så många, åtminstone vid första anblicken, trovärdiga tolkningar av sakläget – se bara på det fortgående allmänna grälet om covid och om Jeffrey Epstein – och för det andra att den makt i samhället, det må vara kungen, ärkebiskopen eller det härskande politikerväldet, som i kraft av sin pondus och legitimitet borde ha kunnat etablera någon av berättelserna som den av samhället rätteligen fastställda, den makten har på det hela taget förlorat sin legitimitet inför dem som i vårt land ska vara deras uppdragsgivare, det vill säg medborgarna, och blir därför inte tagen på allvar.

Jag ska skriva om två världsomvälvande händelser, Covidepidemin och Ukrainakriget, den ena hack i häl på den andra. Kan man lära sig något om världen av dem? Idag Covid, i morgon Ukraina. Här är de viktigaste av  vår tids epidemiska sjukdomar enligt ChatGPT:

I serien återpubliceringar av artiklar som just idag fyller tio år presenterar jag den artikel av alla mina skriverier som troligen väckt mest ont blod. En av mina medskribenter, en frilansande skriftställare, blev så trakasserad av sina vanliga uppdragsgivare att han inte längre vågade publicera några artiklar på Det Goda Samhället. För att jag påpekade något som alla medborgare var väl medvetna om, nämligen att politiken avseende importerade barrträd skiljer sig i grunden från den politik som gäller för importerade människor.

Eftersom den här bloggen har den skrytsamma undertiteln ”här skapas samtidens självförståelse” har jag i all blygsamhet studerat hur andra samhällen, särskilt före internet, hanterat motsvarande uppgift, ty något slags självförståelse måste de ju ha haft.

Den brittiska regeringen, och inte bara regeringen, utan hela nationen, ligger illa till. Engelsmännen är drabbade av samma ekonomiska dekadens som den övriga västvärlden. Igår publicerade jag med hjälp av ChatGPT ett stycke dramatisk statistik, som vi väl anat lite till mans, men som ändå var värdefull att få uttryckt i siffror, nämligen att utvecklingsländerna, de som vi kallat underutvecklade länder under de senaste femton åren haft nära fyra gånger högre tillväxt per capita än de gamla i-länderna, 3,6 procent mot en procent.

Det kan vara lärorikt att någon gång då och då ifrågasätta sina egna, genom beprövad erfarenhet grundlagda, uppfattningar. Till exempel har jag sedan åtminstone fyrtio år, inför alla som orkat lyssna, förkunnat u-landsbiståndets skadlighet, allt baserat på läsefrukter och egna upplevelser i branschen.

I Sverige behöver man inte tänka när man formulerar politik, för man har redan rätt svar. Rätt svar på nästan alla frågor är mer utbildning. Om man till exempel vill säkerställa hög sysselsättning i framtiden så ska man se till att så många ungdomar som möjligt får utbildning, ju högre desto bättre, eftersom vi lever i ett kunskapssamhälle.

Oavsett vilken av parternas berättelse om ukrainakrigets orsaker som så småningom kommer att dominera så greps snart båda sidor av ett självrättfärdigande raseri. Kriget skapar självt en ömsesidig mordisk energi som omöjliggör välmenta eller egennyttiga försök från utomståendes sida att mäkla fred hur angeläget ett eldupphör än vore. Redan tre månader efter krigsutbrottet argumenterade Henry Kissinger i Davos för att Ukraina skulle släppa en del territorier till Ryssland för fredens skull, en idé som väckte kraftigt motstånd både från ukrainska och europeiska ledare. Kriget hade slagit rot.

För två veckor sedan, närmare bestämt den andra juli, infördes ett nytt brott i Brottsbalken 17 kap. 3 §. Det handlar om att den som förolämpar en offentliganställd tjänsteman kan dömas till upp till sex månaders fängelse. Förolämpningen kan bestå av en ”beskyllning, nedsättande uttalande eller förödmjukande beteende mot tjänstemannen… om gärningen är ägnad att kränka tjänstemannens självkänsla eller värdighet”.

I de mer uppriktiga uppfattningar om ukrainakriget som når mig från andra svenska medborgare – eller de mer städade tolkningar som jag kan inläsa i journalisters mer bearbetade texter – så tror jag att den allmänna meningen är att Putin är en stridslysten galning, för att inte säga ett storhetsvansinnigt psykfall, med ambitioner att erövra Europa, på kort sikt i alla fall Baltikum och Gotland, och det blir fan inte bättre med den där ombytliga och opålitliga flåbusen i Vita Huset.

För mer än 40 år sedan fick jag mitt första riktiga jobb. Jag skulle utveckla Brasilien i FNs regi, inte ensam förstås, men tillsammans med andra människor inom ramen för UNDP (FNs utvecklingsprogram).

Det finns en föreställning som är så särklassigt enfaldig, men inte desto mindre populär, särskilt bland feministiska vänsterpolitiker, att man knappt ens nänns nämna den. Den är att det finns två helt olika metoder att lösa allvarliga konflikter mellan länder. De två metoderna är krig och förhandlingar. Fredsälskare tror alltid på förhandlingar eftersom lösningarna anses utbytbara och krig självklart är avskyvärt.

Följande text publicerade jag en julidag för precis tio år sedan. När jag nu läser den igen blir jag lika förfärad som förra gången. Hur är det möjligt att Hamas, som redan i sina stadgar, där organisationens själ och djupaste avsikter förklaras, framstår i all sin vedervärdighet ändå, efter att de för två år sedan genomförde en stor och grym pogrom, antagligen för att provocera Israel till krig, gradvis vinner ökad internationell förståelse, särskilt bland gräddan av västerlandets intellektuella vid amerikanska universitet? Har Harvard besvärat sig med läsa vad dess muslimska protegéer säger?  Man kan anklaga Trump för mycket, men till skillnad från svenska myndigheter och politiker har han med kraft slagit till mot den framväxande antisemitismen.

Absolut makt är att tillskrivas förmågan att göra allting, kort sagt att vara allsmäktig. För femhundra år sedan fanns, åtminstone i länderna i det globala Nord, en sådan makt, nämligen Gud. Han var mycket anlitad av praktiskt taget alla människor. Man åkallade honom för alla slags besvär och förtretligheter och räknade med hans kärleksfulla stöd även om stödet inte alltid materialiserades enligt förväntan.

Det finns en eftersatt minoritet i det här landet som vi knappt pratar om och som det verkligen är synd om. Det handlar om folk som politikerna verkar strunta i och media negligerar. Aldrig en reporter som framhåller hur eftersatta de är, aldrig en festival för deras sak, aldrig minsta lilla kvotering till deras förmån, inte ens ett aldrig så litet kommunalt bidrag. Gruppen behandlas helt enkelt som luft.

Karl Marx var en stor sociolog och kunde även ha varit en stor ekonom om han inte i det teoribygge som presenteras i hans tröglästa mastodontverk Kapitalet hade överdrivit och försökt göra en naturlag av den av samtidens ekonomer rätt allmänt utnyttjade arbetsvärdeläran. Läran säger att värdet på en vara i grunden bestäms av mängden arbete som krävs för att producera den.

Om man struntar i några av vår tids fundamentala trossatser om människans natur så begriper man världen mycket bättre. Samtidigt riskerar man att bli illa tåld av den majoritet som gillar dessa fundamentala trossatser. Jag kan ge två exempel.

Jag har examina från olika högklassiga amerikanska utbildningsinstitutioner. Det är jag glad för, inte bara för att det var fina skolor, utan framför allt för den anda av tolerans, goda framtidsutsikter och respekt för sanningen som de utlovade. Den upplevelsen gjorde att jag närapå hoppade av från Sverige för att pröva ett liv i USA. Men det fick räcka med att jag hittade en kalifornisk tjej med midjelångt, blont hår som jag släpade hem till den svenska grottan.

Eftersom jag i kraft av en sedan länge avslutad tjänst som statligt anställd och lönegradsinplacerad framtidsforskare vid Sekretariatet för Framtidsstudier anser mig ha tillbörlig auktorisation för att med precision förutsäga framtiden ska jag nu besvara den fråga som varje sann svensk med rätta ställer sig, nämligen: ”Kommer Liberalerna, f d Folkpartiet, som länge gjort den svenska skolans uppryckning till sin flaggskeppsfråga nu, i och med tillsättningen av Simona Mohamsson som partiledare, att äntligen förverkliga sina ambitioner och löften att få ordning på det vrak till skolsystem som partiet ansvarat för under elva av de senaste arton åren?”