En vän bjöd mig nyligen att följa med till en mottagning på italienska ambassaden. Jag invände att jag inte var bjuden, men det gjorde inget, sa min vän, italienarna är inte så petnoga. Mycket riktigt förekom ingen gästavprickning vid entrén, utan alla som känt sig kallade blev undfägnade med mat och dryck.

När man har hittat en bra förklaring finns det ofta ingen anledning att inte använda den för att sprida ljus över allting som man vill tydliggöra för sig själv med sådant eftertryck att man verkligen begriper. Det är inte klokt vad mycket bättre jag förstår när jag anstränger mig. Särskilt nöjd är jag när jag kan bevisa att vår tids allmänna missnöje med samhällsförhållandena beror på vårt byråkratiska politikerväldes klåfingrighet och maktlystnad.

Under 1900-talet var marxismen den ledande politiska idéinriktningen till dess att den vid århundradets slut förvandlades från något revolutionärt till något systembevarande. Revolutionärt betyder att sociala skikt som tidigare inte haft något inflytande plötsligt får ett inflytande. Så gick det till i Ryssland och i Kina. Systembevarande betyder att sociala skikt som står på tur att ta makten gradvis, exempelvis genom klassresor, anpassar sig till sina nya förhållanden.

Sedan jag fick upp ögonen för det välfärdsindustriella komplexets existens och enorma makt över nationens politik och tänkande har jag drabbats av två insikter.

Jag talar här om ett organisationskomplex som gör av med kanske fyra tiondelar av bruttonationalprodukten och sysselsätter någon miljon människor som alla lever på att andra definieras som svaga, exempelvis för att de är invandrare, fattiga, dyslektiker, deppade, missförstådda konstnärer, arbetslösa, glesbygdsbor med eller utan oklar sexuell identitet etc.

Den artificiella intelligensen har varit en levande realitet i minst tre eller fyra decennier. Troligen har tusentals miljarder dollar i riskkapital satsats på dess utveckling. Är det mycket eller litet? Själv brukar jag översätta till svenska BNP-procent. En BNP-procent uppgår till ungefär 60 miljarder kronor. Tusen miljarder dollar vore alltså ungefär en och en halv svensk bruttonationalprodukt. Det märkvärdiga är att världen inte efter alla dessa ansträngningar och utgifter verkar säker på om AI har varit värt pengarna.

Ibland ser man inte vad man har framför ögonen. Själv har jag först i modern tid – vilket i det här fallet betyder de senaste åren – fått upp blicken för de professionella kårernas betydelse för samhället. Med professionell kår menar jag exempelvis advokaterna, skollärarna, läkarna, ämbetsmännen, ingenjörerna, professorerna, poliserna, brandmännen med flera.

Keynesianismen var på modet när jag gick på Handelshögskolan på 1960-talet, sedan föll läran lite i vanrykte, men nu verkar den vara på banan igen. Till exempel är den berömde nobelpristagaren Paul Krugman, vars storhet jag aldrig begripit, en av lärans främsta tillskyndare (liksom Robert Skidelsky, vilket bekymrar mig en aning, för Skidelsky var min lärare på ett universitet i USA och honom gillade jag skarpt).

Många omdömesgilla personer, varav flera med framstående positioner, säger att det ligger i exempelvis Sveriges intresse att stödja Ukraina i kriget mot Ryssland eftersom Putin skulle försöka erövra delar av Europa om han inte hade fullt upp att göra i Ukraina. Den tanken är inte gripen ur luften. Sedan mänskligheten började indela sig i distinkta, mer eller mindre särskiljbara grupper, till exempel nationaliteter, som för det mesta haft begärelse till andra gruppers boskap, guld, mark och kvinnor har det fallit sig naturligt för dem att då och då anfalla dessa andra grupper för att döda dess medlemmar och stjäla deras egendom.

Förlåt om jag besvärar dig med okunniga spekulationer kring dagens förestående ”lyssningssession” – Trumps och ChatGPT:s uttryck – mellan de amerikanska och ryska presidenterna. Min enda ursäkt är att alla andra bedömare över hela världen också tycks vara genuint osäkra på meningen med mötet. Vad handlar det egentligen om?

Det måste ha varit i gymnasiet som jag först, genom historieläraren som också var utbildad inom filosofin, fick stifta bekantskap med Sokrates. Det var egentligen bara en sak jag la på minnet om den grekiske filosofen annat än att han var liten, ful och, enligt egen och oraklets uppfattning, Greklands visaste man. Den information som fastnade var att han dömdes till döden och tog sitt liv för att han skulle ha förnekat eller felaktigt dyrkat gudarna samt att han förlett ungdomen.

Det finns rättigheter och skyldigheter. I det mänskliga samhällets naturtillstånd indelades människorna i överhet och vanligt folk. Folket hade skyldigheterna som bestod av förpliktelser att lyda och försörja överheten. Överheten hade motsvarande rättigheter.

Efter en synnerligen ytlig undersökning, i huvudsak baserad på introspektion, har jag kommit fram till att vi svenskar fram till rätt nyligen var ett uppfostrande folk och att detta är förklaringen till den vånda vi nu genomlider, inte minst när det gäller invandringen.

Jag har en tendens att döma andra människor efter mig själv och det talar inte till din fördel. Om du påminner det allra minsta om mig så har helt förbjudna tankar då och då dykt upp i din skalle innan ditt väluppfostrade jag brottat ned dem, till exempel föreställningen att brottslingar, i varje fall grova våldsbrottslingar, borde få hårdare och framför allt längre straff så att de hölls borta från gatorna. (Hårdare och längre straff är förresten ingenting mot vad svenska folket skulle vilja se. Enligt en i och för sig femton år gammal artikel i Dagens Nyheter, som Chat snokat upp, vill uppemot halva befolkningen återinföra dödsstraffet.

En kompis tog mig på en sightseeingtur genom Norra Djurgårdsstaden, som jag aldrig tidigare besökt. Det såg väl inte så illa ut, bitvis rätt trevligt faktiskt, men en sak slog mig: husen framstod som billiga smäckbyggen. Kompisen körde sedan vidare genom Östermalm vars pampiga, tunga och påkostade fasader tycktes så mycket mer palatslika efter besöket i den nya, närbelägna förorten.

Det påstås att de gamla grekerna var ovilliga till läsning eftersom det kunde leda till att man blev förledd. Risken var alltså, som jag fattat de eftertänksamma grekernas mening, att en läsare på ett möjligen fördärvligt sätt skulle förföras av en författares åsikter och att folk därför bör passa sig för att läsa. Ska man prompt läsa, eller på annat sätt inhämta andras uppfattningar, så ska det vara med förnuft.

Ibland har jag en känsla av att många av nationens problem beror på att vi inte klarar av de grundläggande principerna för samhällelig organisation. Skolan är ett exempel. Ska den vara en av staten påtvingad skyldighet eller en av staten erbjuden rättighet?

En gång läste jag en bok av bistånds- och utrikeshandelsminister Benjamin Dousa som heter Snöflingorna faller över Husby. Den handlar om den blivande ministerns barndom i Husby. Boken var förnuftig och därför har jag varit positivt inställd till Dousa.

Krigets naturliga ordning är att den part som vunnit den militära kampen efteråt beslutar om förlorarens politik. På bilden har ryssen sträckt vapen och överlämnar efter slaget vid Narva sina fanor till Karl XII som tecken på åtminstone tillfällig kapitulation. Vapenvila är krigets fortsättning med andra medel.

Jag blir alltmer imponerad av den artificiella intelligensen som för mig förkroppsligas av sajten chatgpt. Om man inte begär att den ska rita dansande krokodiler som håller Putin-föredrag om Rysslands rättigheter för att därefter förvandlas till en rymdraket utan, som jag, nöjer sig med att be om diverse utredningar så är det gratis. Det är kort sagt något som USA bjuder på. Har Trump tagit med det i beräkningarna av hur Europa åker snålskjuts på USA?

I serien Nyläsning av tio år gamla texter hittade jag en utmärkt artikel från augusti 2015 som gör mig allvarligt besvärad. Det handlar om ett linjetal av premiärminister Cameron. Han säger alla de rätta sakerna om hur kampen mot de svåra samhällsproblem som fortfarande, tio år senare, härjar oss minst lika svårt – brottslighet, jihadism, islamiskt våld, okontrollerad invandring etc – bör bedrivas. Vi måste tro på traditionella västerländska värderingar, universiteten måste stå upp mot extremismen, vi måste få stopp på ondskans medlöpare som försvararar könsstympningar av flickor, vi måste sluta oroa oss för att kränka något när vi försvara vårt sätt att tänka och så vidare.

En av samhällsgrubblarens mest verksamma metoder är att låta bli att skärpa blicken för att inte missa några avgörande detaljer, utan att i stället kisa för att det hela ska bli lite suddigare så att man bara ser de stora dragen. När jag tillämpar den metoden vid betraktandet av Gazakriget ser jag att Hamas för lite mer än två år sedan dödade, lemlästade eller tillfångatog omkring sextusen judar i förhoppningen att områdets förenade terrorister skulle driva ut judarna i Medelhavet; att Israel i besinningslöst och troligen oundvikligt raseri jämnade Gaza med marken och dödade tio gånger så många av remsans befolkning; att Israel enligt alla krigskonstens läroböcker nu vunnit striden; men att Hamas vägrar att kapitulera enligt läroböckernas reglemente och därför i praktiken är nära att kunna utropa sig som vinnare i bemärkelsen att organisationen finns kvar och åtnjuter ett med tiden tilltagande internationellt stöd.

Bara för att förvirra mig själv lite mer så ska jag berätta vad jag tror mig ha inhämtat om Mohammed al-Mutawaaq, den tvåårige gossen i Gaza, som på bilden vilar i sin moders knä. Men även förvirring, tror jag mig ha upptäckt, ger insikter. Min nya insikt är att krigsteoretikern von Clausewitz hade fel i sitt kända uttalande att kriget är politikens fortsättning med andra medel. En större sanning är att propagandan är krigets utvidgning med andra medel. När vapenmullret försvagas får de lögnaktiga pennorna och de falska kameravinklarna nytt liv. Till slut vet man ingenting och tvingas därför lita till sina beprövade fördomar för att inte stå naken utan åsikt.

Det blåste något så förskräckligt igår att jag inte kom på något annat att göra än att läsa olika grundlagar. (Ett stort och tacksamt erkännande till internet. En övning som denna, som numera nästan inte tar någon tid alls, hade tidigare troligen krävt en veckas ansträngning bara för att få in grundmaterialet. Snacka om produktivitetsutveckling.)

En av vårt samhälles grundbultar är föreställningen att det finns en sanning. Att denna uppfattning blivit så dominerande beror troligtvis på att det nästan alltid finns en sanning. Tesen är helt enkelt fastställd efter millenier av trial and error. I perifera frågor, konsten och sociologin till exempel, gäller den inte nödvändigtvis. Men i nästan allt annat, ishockey och rättegångsförhandlingar och bensinmackar, utgår vi med rätta ifrån att en hållbar sanning kan uppnås. Vi kan räkna antalet puckar i målburen, lagboken anger det sanna och rättvisa straffet uttryckt i en fastställd tidsperiod, mackarna är pålitligt krönta av någon statlig myndighet. Med saklighet, opartiskhet och korrekta mätinstrument kommer man långt.

För några dagar sedan skrev jag, för att försöka åtminstone tillfälligt nagla fast ”den djupaste sanningen” om vårt samhälle, att den klassiska, marxistiska, av alla partierna förkastade men likväl ständigt använda höger/vänster-distinktionen för att identifiera politikens huvudintressenter, inte har någon mening i det stora samhällssamtalet. Vad har en transkvinnas varierande identiteter med kapitalets över tiden ökande organiska sammansättning att göra?

Bara för att jag på sistone inte skrivit något om det välfärdsindustriella komplexet så ska du inte tro att det tappat geisten och dragit sig tillbaka. Komplexet jobbar alltid, 24/7 i både helg och söcken, och även om ett och annat socialkontor någon gång kan ha stängt så pågår hela tiden ett intellektuellt utvecklingsarbete som aldrig tar semester.

Jag har en flagellantgen. En flagellant är en självpiskare. En flagellantgen är en medfödd benägenhet för självpiskeri. Eftersom jag ofta är förmäten nog att uttala mig om framtiden kan självpiskeriet organiseras på det sättet att jag jämför mina förutsägelser med facit. Facit definieras som de faktiska förhållandena tio år efter förutsägelsen. Så om jag återigen publicerar det jag skrev för precis tio år sedan så kan jag (och du) bedöma min kompetens som framtidsforskare och piska mig efter förtjänst. Här kommer dagens tioåring.

Igår publicerade DGS en artikel av 77-årige Johan Thyberg som bor långt ute i skärgården och har svårt med leveranserna av förnödenheter. Textförslaget föranledde debatt inom redaktionen. En uppfattning var att vi stod inför ett typiskt utslag av gubbgnäll som DGS inte borde ge vidare spridning. En annan åsikt var att de problem som Thyberg redovisade – förseningar, felsändningar, ogenomträngliga telefonköer, svårigheten att få en levande människa på tråden – faktiskt på riktigt kan vara tecken på en allmän försämring av samhällsklimatet som yttrar sig både i försämrad produktivitet och, möjligen, i ökat gubbgnäll.

 

När det gäller påståenden om människan och samhället tror jag knappt på någonting längre. Det beror för det första på att det grasserar så många, åtminstone vid första anblicken, trovärdiga tolkningar av sakläget – se bara på det fortgående allmänna grälet om covid och om Jeffrey Epstein – och för det andra att den makt i samhället, det må vara kungen, ärkebiskopen eller det härskande politikerväldet, som i kraft av sin pondus och legitimitet borde ha kunnat etablera någon av berättelserna som den av samhället rätteligen fastställda, den makten har på det hela taget förlorat sin legitimitet inför dem som i vårt land ska vara deras uppdragsgivare, det vill säg medborgarna, och blir därför inte tagen på allvar.