I de mer uppriktiga uppfattningar om ukrainakriget som når mig från andra svenska medborgare – eller de mer städade tolkningar som jag kan inläsa i journalisters mer bearbetade texter – så tror jag att den allmänna meningen är att Putin är en stridslysten galning, för att inte säga ett storhetsvansinnigt psykfall, med ambitioner att erövra Europa, på kort sikt i alla fall Baltikum och Gotland, och det blir fan inte bättre med den där ombytliga och opålitliga flåbusen i Vita Huset.

För mer än 40 år sedan fick jag mitt första riktiga jobb. Jag skulle utveckla Brasilien i FNs regi, inte ensam förstås, men tillsammans med andra människor inom ramen för UNDP (FNs utvecklingsprogram).

Det finns en föreställning som är så särklassigt enfaldig, men inte desto mindre populär, särskilt bland feministiska vänsterpolitiker, att man knappt ens nänns nämna den. Den är att det finns två helt olika metoder att lösa allvarliga konflikter mellan länder. De två metoderna är krig och förhandlingar. Fredsälskare tror alltid på förhandlingar eftersom lösningarna anses utbytbara och krig självklart är avskyvärt.

Följande text publicerade jag en julidag för precis tio år sedan. När jag nu läser den igen blir jag lika förfärad som förra gången. Hur är det möjligt att Hamas, som redan i sina stadgar, där organisationens själ och djupaste avsikter förklaras, framstår i all sin vedervärdighet ändå, efter att de för två år sedan genomförde en stor och grym pogrom, antagligen för att provocera Israel till krig, gradvis vinner ökad internationell förståelse, särskilt bland gräddan av västerlandets intellektuella vid amerikanska universitet? Har Harvard besvärat sig med läsa vad dess muslimska protegéer säger?  Man kan anklaga Trump för mycket, men till skillnad från svenska myndigheter och politiker har han med kraft slagit till mot den framväxande antisemitismen.

Absolut makt är att tillskrivas förmågan att göra allting, kort sagt att vara allsmäktig. För femhundra år sedan fanns, åtminstone i länderna i det globala Nord, en sådan makt, nämligen Gud. Han var mycket anlitad av praktiskt taget alla människor. Man åkallade honom för alla slags besvär och förtretligheter och räknade med hans kärleksfulla stöd även om stödet inte alltid materialiserades enligt förväntan.

Det finns en eftersatt minoritet i det här landet som vi knappt pratar om och som det verkligen är synd om. Det handlar om folk som politikerna verkar strunta i och media negligerar. Aldrig en reporter som framhåller hur eftersatta de är, aldrig en festival för deras sak, aldrig minsta lilla kvotering till deras förmån, inte ens ett aldrig så litet kommunalt bidrag. Gruppen behandlas helt enkelt som luft.

Karl Marx var en stor sociolog och kunde även ha varit en stor ekonom om han inte i det teoribygge som presenteras i hans tröglästa mastodontverk Kapitalet hade överdrivit och försökt göra en naturlag av den av samtidens ekonomer rätt allmänt utnyttjade arbetsvärdeläran. Läran säger att värdet på en vara i grunden bestäms av mängden arbete som krävs för att producera den.

Om man struntar i några av vår tids fundamentala trossatser om människans natur så begriper man världen mycket bättre. Samtidigt riskerar man att bli illa tåld av den majoritet som gillar dessa fundamentala trossatser. Jag kan ge två exempel.

Jag har examina från olika högklassiga amerikanska utbildningsinstitutioner. Det är jag glad för, inte bara för att det var fina skolor, utan framför allt för den anda av tolerans, goda framtidsutsikter och respekt för sanningen som de utlovade. Den upplevelsen gjorde att jag närapå hoppade av från Sverige för att pröva ett liv i USA. Men det fick räcka med att jag hittade en kalifornisk tjej med midjelångt, blont hår som jag släpade hem till den svenska grottan.

Eftersom jag i kraft av en sedan länge avslutad tjänst som statligt anställd och lönegradsinplacerad framtidsforskare vid Sekretariatet för Framtidsstudier anser mig ha tillbörlig auktorisation för att med precision förutsäga framtiden ska jag nu besvara den fråga som varje sann svensk med rätta ställer sig, nämligen: ”Kommer Liberalerna, f d Folkpartiet, som länge gjort den svenska skolans uppryckning till sin flaggskeppsfråga nu, i och med tillsättningen av Simona Mohamsson som partiledare, att äntligen förverkliga sina ambitioner och löften att få ordning på det vrak till skolsystem som partiet ansvarat för under elva av de senaste arton åren?”

Jag har genom livet suttit i ett antal bostadsrättsföreningars styrelser. Jag kan bekräfta att mina erfarenheter av uppdraget är just sådana som alla andra med motsvarande praktik omvittnar, nämligen att det omedelbart blir bråk om i stort sett vad som helst och att nyvunna fiendskaper har en tendens att fortplanta sig till efterkommande agendapunkter för att därefter permanentas.

Enligt min eventuellt helt felaktiga bild av världen fanns det en tid när man i stort sett kunde lita på den etablerade journalistiken i de stora, dominerande tidningarna. Den tiden började, enligt min fortfarande lika osäkra förmodan, fasas ut för några årtionden sedan. Vad denna utfasning skulle bero på vet jag förstås inte heller, men en killgissning, som jag naturligtvis inte skulle vilja stå för i ett skarpt läge, är att det beror på att envar genom internet blivit sin egen chefredaktör – se bara på mig – med rätt att offentliggöra precis vilka felaktiga uppfattningar som helst. De så kallade grindvakterna, det vill säga de stränga herrar som tidigare stod på redaktionerna med rödpenna och sanerade oseriösa skriverier, har till stor del förlorat sitt inflytande.

För trettio år sedan skrev jag tillsammans med en grupp kloka personer en bok som hette Järntrianglar – förnyelsens fiende nummer ett. En järntriangel definieras så här av Wikipedia:

En järntriangel är en samhällsstruktur, med samverkan mellan minst tre parter: något privat särintresse, en eller flera politiker, och en eller flera myndigheter.

I början av 1970-talet stod det svenska politikerväldet på sin stoltaste och mest självsäkra topp. Dess idéer tycktes ha fungerat, Sverige var ett rikt och allmänt beundrat land. Politiker i alla partier kunde, inte utan fog som det verkade, slå sig för bröstet, morskt se ut över landet och konstatera att de kommit långt både med den ekonomiska utvecklingen och med den eftersträvade jämlikheten.

För den som inte är specialutbildad på allting men ändå vill ha ett hum om hur saker och ting ligger till är det praktiskt att ha tumregler. Till exempel vill man kanske veta vad det svenska invandringsprogrammet kostar per invandrare. Min tumregel avseende den frågan har sedan ungefär 2018 varit en uträkning av forskaren Joakim Ruist som i undersökningar från ESO (Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi) angivit en stabil bedömning med ett klart fastspikat svar, nämligen 74 000 kronor per år, vilket på en livstid i Sverige för en invandrare blir åtskilliga miljoner. Sådana kostnadskalkyler är naturligtvis osäkra men jag har översett med detta aber just för att ha en rimligt säker tumregel som går att komma ihåg.

Den liberale arbetsmarknadsministern Mats Persson har avgått och ersätts av den liberale före detta statssekreteraren i samordningskansliet Johan Britz. (Vad ett samordningskansli gör vore intressant att veta. Ibland verkar det som om varje tidöparti har ett eget kansli, ibland som om de har ett gemensamt kansli med statssekreterare från varje parti. För det mesta får man intrycket att samordningskansliet är ett slags överrock till regeringen där politik formuleras och överenskoms vilket kan vara svårt för regeringen att hinna med på grund av alla resor, tidsödande möten, presskonferenser och övriga framträdanden.)

Det visar sig att det sedan tjugo år tillbaka utdelas vad arrangörerna själva nog gärna skulle upphöja till ett nobelpris i kriminologi. Ett stort jippo med prisutdelning uppgående till 1,5 mkr har nyligen avhållits på Münchenbryggeriet i Stockholm. Arrangörer var Brå och Kriminologiska institutionen vid Stockholms universitet. Ett inledande seminarium på en timme hölls under medverkan av de två pristagarna, en vit engelsk dam och en svart amerikansk herre, samt justititieminister Gunnar Strömmer.

Följande artikel skrev jag för precis tio år sedan. Jag funderar nu på om Sverige fortfarande anser sig vara en humanitär stormakt eller om den sortens övermod vid det här laget har ebbat ut.

Jag vet inte när begreppet humanitär stormakt först myntades. Google ger 25 100 träffar och alla verkar vara från de senaste åren. Kanske föddes uttrycket i Carl Bildts utrikesdeklaration 2013. Där fastslås att ”Sverige är en humanitär stormakt” för att vi under 2012 ”finansierade humanitära insatser med mer än fem miljarder kronor”. (I så fall rätt billigt att bli en stormakt, kan man tycka.)

Om du är en upptagen människa för vilken varje minut ägnas åt att föra mänskligheten framåt, till exempel genom att utveckla den artificiella intelligensens slutgiltiga form och funktion medan du gradvis upptäcker att du håller på att bli miljardär på kuppen, om detta alltså är din aktuella livssituation så ska du inte läsa den här texten. Du har viktigare saker att göra. Texten är bara en redogörelse för en tills vidare ogenomtänkt idé som jag lekt med utan att för den skull komma någonstans, kanske för att den är helt gripen ur luften.

1700-talstänkaren Adam Smith får nog anses vara nationalekonomins grundare och centralgestalt. Han beskrev marknadsekonomins fundamenta, hur vinstintresset, det fria företagandet och konkurrensen i ett samhälle med rimligt hederliga och plikttrogna människor kunde bilda grunden för det underverk – i bemärkelsen revolutionerande levnadsförbättringar för alla – som kapitalismen under de senaste århundradena visat sig kunna åstadkomma.

När man, som jag, ägnar några timmar om dagen åt att försöka följa med i världshändelserna, inser man, tror jag, två á tre saker.

Människan har fem sinnen med vars hjälp hon inhämtar information om omvärlden varefter hon med tillhjälp av ett sjätte sinne försöker konstruera någon sorts karta eller bild av tillvaron som hon kan använda för att ta sig fram genom livet.

Jag slår vad om att du inte vet vilken svensk höjdare som fram till ganska nyligen avbildades på nationens mest värdefulla sedel, femhundralappen. Jag visste det inte förrän jag just råkade uppmärksamma det. Det är Karl XI (stavas Carl XI på sedeln).

Nu ska jag utmana ödet och pantsätta USA:s, Israels och den övriga västvärlden genom att säga att jag inte bara hoppas på, utan dessutom tror att, kriget kommer att sluta väl vilket betyder att Iran förlorarar och Väst inklusive Israel vinner. Vad vinna betyder vet jag inte säkert, men jag tror att det skulle innebära att mullorna förlorade kontrollen över landet.

Det finns antagligen oräkneliga metoder att skriva historia, men jag har bara kommit på två. Den ena är den som föreskrivs vid snart sagt all kunskapsutveckling. Den går ut på att den kunskapssökande utan förutfattade meningar ska inhämta allt existerande material i ärendet (inte minst för att kunna stoltsera med långa litteraturförteckningar) och därefter ur all denna lärdom försöka vaska fram några intressanta observationer eller teser. Jag kallar den metoden ”Först bevisen, sedan tesen.”

Ett intressant mysterium är att alla framgångsrika, åtminstone före detta framgångsrika, västerländska demokratier numera har ungefär samma sociala  problem, exempelvis ökande sociala klyftor, ökande kriminalitet, eftersatt infrastruktur, försämrad skoldisciplin och illa kontrollerad invandring, i kombination med att inget av dem, vad jag har kunnat upptäcka, lyckats komma på någon bra förklaring till missförhållandena och ej heller några verksamma motåtgärder. Eller rättare sagt kan de kanske tänka ut en och annan lösning utan att förmå sig att tillämpa den. Till exempel lovade dåvarande inrikesminister Anders Ygeman för tio år sedan att utvisa 80 000 asylsökande. ”Jag tror vi får se mer av chartrade flygplan”, kommenterade Ygeman beslutsamt. I praktiken blev det knappt några utvisningar alls.

Trots att min svärson, som framgångsrikt använder artificiell intelligens varje dag, har försökt att introducera mig i systemets elementa så stöter inlärningen på patrull. Kanske är det bara att jag inte vill lära mig något som folk bara påstår är nyttigt för mig. Den allmänna meningen bland olika slags experter är att jag liksom alla andra ska motionera, undvika alkohol – och rökning, fattas bara! – sopseparera, låta bli att flyga eller köra bensinbil, akta mig för rött kött, inte rapa eller peta näsan i sällskap samt noga följa några hundra eller kanske tusen andra ordningsregler. Alla dessa ofta påstridiga krav kan ge mig dåligt humör.

Jag träffade nyligen ett par representanter för ett nybildat politiskt parti (och då menar jag inte Sverige Först som jag skrev om häromdagen). De hade ännu inte hunnit utarbeta något program, det var bara en sak de visste alldeles säkert, nämligen att de var borgerliga.

Generallöjtnant John Bagott Glubb (bilden) var en brittisk officer som stred i första världskriget och sedermera blev något slags ledare för dåvarande transjordaniska armén. Men det viktiga var hans intellektuella bedrifter. Han forskade till exempel kring statsskickens, särskilt imperiernas, inre utvecklingsprocesser. När han studerat ett dussintal, exempelvis Persien, Mameluckerna, Ottomanerna, Spanien och det romanovska Ryssland drog han slutsatsen att väldena existerade i tvåhundrafemtio år innan de föll och förvandlades till något annat.

Av skäl som jag inte riktigt kan förklara har jag på ett eller annat sätt varit inblandad i snart sagt alla – såväl lyckade som misslyckade – svenska partifödslar under decennier. Det började med att jag lärde känna Ian Wachtmeister som med väldig beslutsamhet i början av 90-talet gav sig in i rikspolitiken. Ian och jag hade redan tidigare rest runt tillsammans i Sverige som ett slags missionerande Ansgar-typer för att frälsa folket för politisk förnyelse. Det gick över förväntan. Konserthuset i Stockholm blev alldeles fullt och vi fick ordna en extraföreställning.