Jag går inte i kyrkan särskilt ofta men det blir ett och annat dop, bröllop och (allt oftare, tyvärr) begravning. I kyrkan sjunger man psalmer. Två populära psalmer som jag tycker särskilt illa om är 289an (”Guds kärlek är som stranden och som gräset”) och 791an (”Du vet väl om att du är värdefull”).

På sommaren har bohuslänska hantverkare bråda dagar. Sommargästerna vill ha sina hus fixade. Jag hamnar i samtal med Erik, målarmästare från Uddevalla.

Mycket att göra nu?

Det här är högsäsong.

Jag blir ofta djupt förvirrad när jag börjar tänka även på de mest väletablerade och alldagliga begrepp som samhället håller sig med. Nyligen skrev jag att jag vid närmare eftertanke har svårt att ta till mig den underliggande politiska tanken bakom begreppet mångkulturalism, nämligen att jag och alla andra medborgare bör välkomna varje representant för varje annan kultur än vår egen som granne. Bakom denna föreställning ligger ett outtalat antagande av innebörd att jag självklart helst skulle vilja ha en svensk som granne. Men jag påpekade att det finns en massa svenskar som jag helst inte skulle vilja ha som granne, till exempel skräniga, heltatuerade motorcykelkriminella. Å andra sidan finns det många välartade och kultiverade chilenare och indier som jag gärna skulle bo i närheten av.

Sedan något halvår tillbaka får jag impulser, varmed jag menar idéförslag, från folk som menar att PK-ismen eller wokekulturen är på återtåg. Jag håller kanske delvis med om detta. Till exempel skulle jag tro att kvinnor i allmänhet tänker efter både en och två gånger innan de – med ett åtföljande pressmeddelande – MeToo-anmäler de framstående manliga chefer som de påstår har våldtagit dem.

Efter andra världskriget hade tänkarna ett himla sjå med att förklara hur kriget kunnat uppstå. Att det var tyskarnas fel visste man såklart från början, men den där vanliga gamla förklaringen om att vissa folk var genetiskt defekta passade inte. För, tänk efter själv, den globala kapitalismens befrielseprojekt stod på agendan och alla skulle med, även tyskarna, och då kunde man ju inte stämpla dem som medfödda psykfall. Man var tvungen att hitta någon Omständighet i tyskens bakgrund som kunde förklara det hela.

Före den sjunde oktober 2023, när Hamas genomförde sin storskaliga pogrom mot regionens judar och därmed startade det fortfarande pågående kriget mot Israel, var antisemitism och i någon mån även antisionism – i varje fall som jag minns det – skämmiga begrepp. Om folk ogillade judar så aktade de sig ändå för att offentligt ge uttryck för sina känslor. Nästan lika otillåtet var det att motsätta sig den judiska staten.

Ibland formulerar man något självklart och bara för att man satt ord på saken kan det i lyckliga fall öppnas fruktbara synsätt. Jag skrev nyligen att den svenska staten har två metoder att hantera sociala problem: dels med hjälp av välfärdsapparaten, dels med ianspråktagande av våldsapparaten, alltså polisen.

För dem av oss som, liksom jag, av tradition betraktar Storbritannien som de mänskliga fri- och rättigheternas ursprungliga stamort på jorden och som därför inte ansett det värt besväret att grotta i de rapporter som på senare år kommit om allvarliga engelska brott mot demokratins grundbultar. Den engelska staten kan ändå inte vara så skyldig som den svenska, har jag tänkt, och därmed befriat mig från besväret att fördjupa mig i ärendet.

Eftersom AI visar sig vara ett ännu bättre instrument att söka kunskap än Google blir det allt mindre besvärande att tillfredsställa den bildningshunger av vilken man eventuellt anfäktas. Till exempel hade jag igår en anfäktelse som jag känner igen från tidigare men då aldrig låtit sporra mig till handling eftersom kunskapsinhämtning trots allt är ansträngande och man därför ofta hellre lever vidare med lärdomslakunerna än man investerar i fördjupat vetande.

Ibland hävdar jag att det händer mycket litet i vårt lands politiska liv. Jag letar upp tio år gamla artiklar ur min egen fatabur och hävdar att de fortfarande stämmer på pricken. Men lika sant som detta är motsatsen. Allting kastas hela tiden över ända. Problemet är att man, i varje fall jag, inte vet om jordens och tillvarons skakningarna är övergående stötar eller ett förebud om att en ny samhällsordning kräver företräde.

Den här artikeln publicerade jag för på pricken tio år sedan. Och nu publicerar jag den igen på samma dag som den statliga kulturkanonutredningen (eller vad man ska kalla den) ska offentliggöras.

I hela västerlandet har vi ungefär samma problem med låg tillväxt, eftersatt infrastruktur, ökande arbetslöshet, okontrollerad immigration och växande sociala klyftor av ekonomisk, social och kulturell karaktär.

De flesta av oss hamnar någon gång i den potentiellt förödande situationen att behöva fördela ett dödsbo mellan syskon. Det är upplagt för bråk. Jag talar inte om aktier och bostadsrätter och sådant, för där gäller det bara att sälja och dela lika, utan om kvarlåtenskapen i form av möbler, tavlor, silverstakar, väggur, smycken och sådant.

Världen håller långsamt och motvilligt på att samla sig till en riktig förståelse av sig själv. Med världen menar jag här de grupperingar – ”eliterna” om du vill – som formulerar och artikulerar den officiella tolkningen av tillvaron, till exempel om brottsligheten bäst bekämpas av att staten låser in fler kriminella under längre perioder eller om den tvärtom bör ge dem frihet och vård och kanske en tvårumslägenhet.

Om det hade funnits en motsvarighet till Oscars-priset med tillhörande gala för idéer, synsätt och teser som under kalenderåret presenterats av politiskt korrekta sociologer, journalister och andra samhällstänkare så kunde jag redan nu nominera en säker vinnare av den högsta utmärkelsen i emalj med serafimerblått band.

I mer än tio års tid – och därför till leda, kanske du inflikar – har jag utan särskilt mycket framgång utvecklat min samhällsteori om att Sverige sedan 51 år styrs i enlighet med ett världshistoriskt nytt styrelseskick som inte ens de gamla grekerna kunde föreställa sig. Denna samhällsordning, för vilken demokratin agerat barnmorska, kallar jag politikerväldet. Huvudintressenterna i detta statsskick är de härskande politikerna, byråkraterna i den apparat som administrerar samhällsskicket, samt systemets klienter, vilka i högtidliga sammanhang framhålls som systemets legitimerande raison d´être, således välfärdsmottagarna.

Ibland får jag kritik, exempelvis i kommentarer, av innebörd att mitt klankande på det välfärdsindustriella komplexet skulle betyda att jag hjärtlöst struntade i folk som faktiskt behöver hjälp.

Trots att jag har en hel del formella meriter inom ämnet nationalekonomi så vore det förmätet av mig att påstå mig begripa särskilt mycket av kunskapsstoffet. Jo, jag har inhämtat och tror mig förstå en del grundbegrepp som ofta gällt sedan hundratals år tillbaka, till exempel Adam Smiths intellektuella konstruktion om den osynliga handen, David Ricardos i och för sig felaktiga teori om varför jordägarna med tiden skulle lägga under sig hela bruttonationalprodukten samt Thomas Malthus lika oriktiga tes om att alla människor skulle gå under av svält, sjukdom och krig. Men även om ingen av dessa stora tänkare för mig har uppenbarat alla ämnets övergripande sanningar så duger denna kunskap till att tillsammans med andra lika bildade och okunniga människor dricka öl och humma över tillvarons otillgängliga hemligheter.

Många har nog glömt det, men perioden 1945 – 1975 kallades i svensk historieskrivning för ”rekordåren”. ChatGPT ger några exempel:

BNP ökade med i genomsnitt 3–4 % per år under flera decennier. Arbetslösheten var extremt låg, ofta under 2 %. Aldrig tidigare (eller senare) har Sverige haft en så lång och stabil period av tillväxt, sysselsättning och välståndsökning.

En vän bjöd mig nyligen att följa med till en mottagning på italienska ambassaden. Jag invände att jag inte var bjuden, men det gjorde inget, sa min vän, italienarna är inte så petnoga. Mycket riktigt förekom ingen gästavprickning vid entrén, utan alla som känt sig kallade blev undfägnade med mat och dryck.

När man har hittat en bra förklaring finns det ofta ingen anledning att inte använda den för att sprida ljus över allting som man vill tydliggöra för sig själv med sådant eftertryck att man verkligen begriper. Det är inte klokt vad mycket bättre jag förstår när jag anstränger mig. Särskilt nöjd är jag när jag kan bevisa att vår tids allmänna missnöje med samhällsförhållandena beror på vårt byråkratiska politikerväldes klåfingrighet och maktlystnad.

Under 1900-talet var marxismen den ledande politiska idéinriktningen till dess att den vid århundradets slut förvandlades från något revolutionärt till något systembevarande. Revolutionärt betyder att sociala skikt som tidigare inte haft något inflytande plötsligt får ett inflytande. Så gick det till i Ryssland och i Kina. Systembevarande betyder att sociala skikt som står på tur att ta makten gradvis, exempelvis genom klassresor, anpassar sig till sina nya förhållanden.

Sedan jag fick upp ögonen för det välfärdsindustriella komplexets existens och enorma makt över nationens politik och tänkande har jag drabbats av två insikter.

Jag talar här om ett organisationskomplex som gör av med kanske fyra tiondelar av bruttonationalprodukten och sysselsätter någon miljon människor som alla lever på att andra definieras som svaga, exempelvis för att de är invandrare, fattiga, dyslektiker, deppade, missförstådda konstnärer, arbetslösa, glesbygdsbor med eller utan oklar sexuell identitet etc.

Den artificiella intelligensen har varit en levande realitet i minst tre eller fyra decennier. Troligen har tusentals miljarder dollar i riskkapital satsats på dess utveckling. Är det mycket eller litet? Själv brukar jag översätta till svenska BNP-procent. En BNP-procent uppgår till ungefär 60 miljarder kronor. Tusen miljarder dollar vore alltså ungefär en och en halv svensk bruttonationalprodukt. Det märkvärdiga är att världen inte efter alla dessa ansträngningar och utgifter verkar säker på om AI har varit värt pengarna.

Ibland ser man inte vad man har framför ögonen. Själv har jag först i modern tid – vilket i det här fallet betyder de senaste åren – fått upp blicken för de professionella kårernas betydelse för samhället. Med professionell kår menar jag exempelvis advokaterna, skollärarna, läkarna, ämbetsmännen, ingenjörerna, professorerna, poliserna, brandmännen med flera.

Keynesianismen var på modet när jag gick på Handelshögskolan på 1960-talet, sedan föll läran lite i vanrykte, men nu verkar den vara på banan igen. Till exempel är den berömde nobelpristagaren Paul Krugman, vars storhet jag aldrig begripit, en av lärans främsta tillskyndare (liksom Robert Skidelsky, vilket bekymrar mig en aning, för Skidelsky var min lärare på ett universitet i USA och honom gillade jag skarpt).

Många omdömesgilla personer, varav flera med framstående positioner, säger att det ligger i exempelvis Sveriges intresse att stödja Ukraina i kriget mot Ryssland eftersom Putin skulle försöka erövra delar av Europa om han inte hade fullt upp att göra i Ukraina. Den tanken är inte gripen ur luften. Sedan mänskligheten började indela sig i distinkta, mer eller mindre särskiljbara grupper, till exempel nationaliteter, som för det mesta haft begärelse till andra gruppers boskap, guld, mark och kvinnor har det fallit sig naturligt för dem att då och då anfalla dessa andra grupper för att döda dess medlemmar och stjäla deras egendom.

Förlåt om jag besvärar dig med okunniga spekulationer kring dagens förestående ”lyssningssession” – Trumps och ChatGPT:s uttryck – mellan de amerikanska och ryska presidenterna. Min enda ursäkt är att alla andra bedömare över hela världen också tycks vara genuint osäkra på meningen med mötet. Vad handlar det egentligen om?

Det måste ha varit i gymnasiet som jag först, genom historieläraren som också var utbildad inom filosofin, fick stifta bekantskap med Sokrates. Det var egentligen bara en sak jag la på minnet om den grekiske filosofen annat än att han var liten, ful och, enligt egen och oraklets uppfattning, Greklands visaste man. Den information som fastnade var att han dömdes till döden och tog sitt liv för att han skulle ha förnekat eller felaktigt dyrkat gudarna samt att han förlett ungdomen.

Det finns rättigheter och skyldigheter. I det mänskliga samhällets naturtillstånd indelades människorna i överhet och vanligt folk. Folket hade skyldigheterna som bestod av förpliktelser att lyda och försörja överheten. Överheten hade motsvarande rättigheter.