Opinionstexter skrivna av Det Goda Samhällets skribenter och gästskribenter.
Stockholms innerstad dör – rekordmånga butikslokaler tomma. Med den braskande rubriken ståtar Radio P4 Stockholm och de redogör noggrant för hur svårt det är för fastighetsägare att hyra ut butikslokaler och andra verksamhetslokaler. Men de lägger inte fram en enda tänkbar anledning trots att dessa är så tydliga att ett barn kan förstå.
Det finns en eftersatt minoritet i det här landet som vi knappt pratar om och som det verkligen är synd om. Det handlar om folk som politikerna verkar strunta i och media negligerar. Aldrig en reporter som framhåller hur eftersatta de är, aldrig en festival för deras sak, aldrig minsta lilla kvotering till deras förmån, inte ens ett aldrig så litet kommunalt bidrag. Gruppen behandlas helt enkelt som luft.
Begreppet demokrati tillhör de mest förvirrande vi har. Av dess ursprungliga betydelse av ”folkstyre” finns oftast inte så mycket kvar. Numera har det kommit att betyda att man via ombud ska antas ha lite inflytande vilket tyvärr sällan är fallet. Dessutom är tankarna om ”folkstyret” uppblandade med allsköns märkliga föreställningar som till exempel att invandrare bör tilldelas rättigheter i demokratins namn vilket de inte hör dit. Samma sak gäller minoriteter som förstås definitionsmässigt inte bör ha några särskilda rättigheter alls i ett majoritetsstyre värt namnet. Däremot är det klädsamt att behandla båda grupperna väl men det ska ske på majoritetens villkor.
Stort tack Patrik för din artikel Självklarheter igår! Jag måste säga att dina bra krönikor bara blir ännu bättre. Det radikala fritänkande du presenterar visar att du har kommit oerhört långt ifrån en början som en för SIDA arbetande kommunist. Hur många skulle stå att arbeta en enda dag där med dessa insikter? [Tänka sig att vilja arbeta för SIDA, en organisation som vill arbeta för förlorare (vilket aldrig fungerar) avlönade av förlorare (skattebetalare). Nutidens reinkarnation av detta är miljöarbetare].
Karl Marx var en stor sociolog och kunde även ha varit en stor ekonom om han inte i det teoribygge som presenteras i hans tröglästa mastodontverk Kapitalet hade överdrivit och försökt göra en naturlag av den av samtidens ekonomer rätt allmänt utnyttjade arbetsvärdeläran. Läran säger att värdet på en vara i grunden bestäms av mängden arbete som krävs för att producera den.
Om man struntar i några av vår tids fundamentala trossatser om människans natur så begriper man världen mycket bättre. Samtidigt riskerar man att bli illa tåld av den majoritet som gillar dessa fundamentala trossatser. Jag kan ge två exempel.
Länge har Israel framstått som en västerländsk utpost i ett Mellanöstern som tycks ha ”fastnat” i medeltiden. Det kan låta som en omöjlig utopi. En judisk stat i en del av världen där antisemitismen närmast är statsreligion.
Jag har examina från olika högklassiga amerikanska utbildningsinstitutioner. Det är jag glad för, inte bara för att det var fina skolor, utan framför allt för den anda av tolerans, goda framtidsutsikter och respekt för sanningen som de utlovade. Den upplevelsen gjorde att jag närapå hoppade av från Sverige för att pröva ett liv i USA. Men det fick räcka med att jag hittade en kalifornisk tjej med midjelångt, blont hår som jag släpade hem till den svenska grottan.
Eftersom jag i kraft av en sedan länge avslutad tjänst som statligt anställd och lönegradsinplacerad framtidsforskare vid Sekretariatet för Framtidsstudier anser mig ha tillbörlig auktorisation för att med precision förutsäga framtiden ska jag nu besvara den fråga som varje sann svensk med rätta ställer sig, nämligen: ”Kommer Liberalerna, f d Folkpartiet, som länge gjort den svenska skolans uppryckning till sin flaggskeppsfråga nu, i och med tillsättningen av Simona Mohamsson som partiledare, att äntligen förverkliga sina ambitioner och löften att få ordning på det vrak till skolsystem som partiet ansvarat för under elva av de senaste arton åren?”
Detta deklarerar DN stolt 2 juli. Den intresserade läsaren frågar nyfiket hur detta skall gå till.
Jag förutsätter att detta skall ske på riktigt och inte bara i ett skapat narrativ eftersom en sommar med pressande värme i Sydeuropa utan luftkonditionering inte bara är otrevligt utan också farligt inte minst för äldre och spädbarn.
Jag har ställt frågan förr och tyvärr tvingas jag ständigt upprepa den: Kan vi lita på polisen? Jag blir mer och mer tveksam. Under snart två år har vi sett hur polisen låtit aggressiva, våldsamma Hamasanhängare ockupera det offentliga rummet på vanligt folks bekostnad och blivit mer och mer vänskaplig med de antidemokratiska krafterna. På fotot ovan, taget av författaren och journalisten Helene Bergman, ser vi hur polisen vänligt hälsar på den Sverigehatande och hotfulla islamisten Tara Saleh som tagit sig till ”demokrativeckan” i Almedalen.
När vanligt folk råkar komma i vägen för samma hotfulla islamister bemöts de på ett helt annat, och ofta mycket ovänligt, sätt av den polis de finansierar med sina skattepengar.
Jag har genom livet suttit i ett antal bostadsrättsföreningars styrelser. Jag kan bekräfta att mina erfarenheter av uppdraget är just sådana som alla andra med motsvarande praktik omvittnar, nämligen att det omedelbart blir bråk om i stort sett vad som helst och att nyvunna fiendskaper har en tendens att fortplanta sig till efterkommande agendapunkter för att därefter permanentas.
Vi vet alla att de värderingar och synsätt som de flesta politiska partier företräder är modernt och fantastisk bra för Sverige. Men privat har ingen tagit till sig dessa, utan lever i ett oupplyst inskränkt mörker. Det är dags att modernisera dig och privat ta del av alla fördelar som gäller för Sverige som helhet.
Enligt min eventuellt helt felaktiga bild av världen fanns det en tid när man i stort sett kunde lita på den etablerade journalistiken i de stora, dominerande tidningarna. Den tiden började, enligt min fortfarande lika osäkra förmodan, fasas ut för några årtionden sedan. Vad denna utfasning skulle bero på vet jag förstås inte heller, men en killgissning, som jag naturligtvis inte skulle vilja stå för i ett skarpt läge, är att det beror på att envar genom internet blivit sin egen chefredaktör – se bara på mig – med rätt att offentliggöra precis vilka felaktiga uppfattningar som helst. De så kallade grindvakterna, det vill säga de stränga herrar som tidigare stod på redaktionerna med rödpenna och sanerade oseriösa skriverier, har till stor del förlorat sitt inflytande.
”Som en groda i kokande vatten”. Det är ett talesätt som används flitigt när det gäller att förklara hur människor gradvis kan vänja sig vid olika saker, utan att reagera. Den bygger på föreställningen om att en groda inte hoppar iväg om vatten värms upp långsamt till kokpunkten. Men stämmer det verkligen?
Folkutbyte är ett kontroversiellt ord idag. Utanför etablissemangsmedierna stöter man på kritiker av dagens invandringspolitik som menar att vi i vår tid upplever ett folkutbyte, det vill säga att ”gammelsvenskarna” blir färre och så småningom kommer att bytas ut mot ”nysvenskarna”. Jag tänker inte diskutera denna uppfattning här, utan tänkte i stället passa på att säga något om ett folkutbyte som skett långt tidigare i vår historia.
För trettio år sedan skrev jag tillsammans med en grupp kloka personer en bok som hette Järntrianglar – förnyelsens fiende nummer ett. En järntriangel definieras så här av Wikipedia:
En järntriangel är en samhällsstruktur, med samverkan mellan minst tre parter: något privat särintresse, en eller flera politiker, och en eller flera myndigheter.
Det är högsommar igen, vilket innebär hetta i södra delarna av Europa. Det är för övrigt en av orsakerna till att folk från Sverige och andra nordligt belägna länder reser dit. För att få värme och sol. Men precis som de gjort de senaste åren rapporterar medierna om ”extremhettan”, och målar upp ett scenario där världen står i brand.
Bland de många märkliga fenomen som ryms under begreppet ”politisk korrekthet” är kanske ställföreträdande godhet ett av de mest svårbegripliga.
I allmänhet så handlar ju politisk korrekthet ytterst oftast om att ge mera makt till etablissemanget, mera inkomster till storföretagen (tror de i alla fall) genom dyrare eller mer komplicerade varor eller mer pengar till dem som förväntas utföra de tjänster som det oftast handlar om. Förlorare är alltid du som medborgare eller konsument. Men så fungerar inte ställföreträdande godhet.
I början av 1970-talet stod det svenska politikerväldet på sin stoltaste och mest självsäkra topp. Dess idéer tycktes ha fungerat, Sverige var ett rikt och allmänt beundrat land. Politiker i alla partier kunde, inte utan fog som det verkade, slå sig för bröstet, morskt se ut över landet och konstatera att de kommit långt både med den ekonomiska utvecklingen och med den eftersträvade jämlikheten.
För den som inte är specialutbildad på allting men ändå vill ha ett hum om hur saker och ting ligger till är det praktiskt att ha tumregler. Till exempel vill man kanske veta vad det svenska invandringsprogrammet kostar per invandrare. Min tumregel avseende den frågan har sedan ungefär 2018 varit en uträkning av forskaren Joakim Ruist som i undersökningar från ESO (Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi) angivit en stabil bedömning med ett klart fastspikat svar, nämligen 74 000 kronor per år, vilket på en livstid i Sverige för en invandrare blir åtskilliga miljoner. Sådana kostnadskalkyler är naturligtvis osäkra men jag har översett med detta aber just för att ha en rimligt säker tumregel som går att komma ihåg.
Något av det värsta jag vet är mobbare. Ondsinta och själsligt förkrympta små kretiner som, på grund av sina egna komplex och sin dåliga självkänsla, letar upp någon som verkar sårbar och som de kan ta ut sin egen frustration på.
Jag har själv erfarenhet av en sådan person. Och jag har inget, absolut inget, till övers för vare sig henne eller andra mobbare.
Carl Bildt, född 1949, f d stats- och utrikesminister i Sverige, har på ett utmärkt och träffande sätt beskrivits av en amerkansk diplomat som en “medium size dog with big dog attitude”. Detta lär ha varit inför ett möte med utrikesminister Hillary Clinton då Bildt beskrevs som en politiker som gärna tar på sig en lite för stor kostym i förhållande till sin egentliga makt. Vidare beskriver USA-diplomaten Bildt som kunnig (Bildt har ingen akademisk examen) men med ”begränsad politisk förmåga”.
Den liberale arbetsmarknadsministern Mats Persson har avgått och ersätts av den liberale före detta statssekreteraren i samordningskansliet Johan Britz. (Vad ett samordningskansli gör vore intressant att veta. Ibland verkar det som om varje tidöparti har ett eget kansli, ibland som om de har ett gemensamt kansli med statssekreterare från varje parti. För det mesta får man intrycket att samordningskansliet är ett slags överrock till regeringen där politik formuleras och överenskoms vilket kan vara svårt för regeringen att hinna med på grund av alla resor, tidsödande möten, presskonferenser och övriga framträdanden.)
Annika Strandhäll lämnar politiken för att hon inte orkar med allt ”hat och hot” som hon utsatts för under sin politiska karriär. Det är ett hyckleri utan like för om det är någon som spritt hat omkring sig är det Strandhäll.
Eller är det sitt eget hat hon inte längre orkar med? I så fall är det fullt förståeligt. Här kommer några exempel på Annika Strandhälls hatande:
Det visar sig att det sedan tjugo år tillbaka utdelas vad arrangörerna själva nog gärna skulle upphöja till ett nobelpris i kriminologi. Ett stort jippo med prisutdelning uppgående till 1,5 mkr har nyligen avhållits på Münchenbryggeriet i Stockholm. Arrangörer var Brå och Kriminologiska institutionen vid Stockholms universitet. Ett inledande seminarium på en timme hölls under medverkan av de två pristagarna, en vit engelsk dam och en svart amerikansk herre, samt justititieminister Gunnar Strömmer.
Martin Ljung var under många år en av våra populäraste komiker. Hans specialitet var att använda sig av texter med enkelt innehåll men genom att byta betoning eller ändra ansiktsuttryck ge dem ett nytt – och roligare – innehåll. Ett välkänt – och älskat – exempel är Vi ska klara av ´et !
Följande artikel skrev jag för precis tio år sedan. Jag funderar nu på om Sverige fortfarande anser sig vara en humanitär stormakt eller om den sortens övermod vid det här laget har ebbat ut.
Jag vet inte när begreppet humanitär stormakt först myntades. Google ger 25 100 träffar och alla verkar vara från de senaste åren. Kanske föddes uttrycket i Carl Bildts utrikesdeklaration 2013. Där fastslås att ”Sverige är en humanitär stormakt” för att vi under 2012 ”finansierade humanitära insatser med mer än fem miljarder kronor”. (I så fall rätt billigt att bli en stormakt, kan man tycka.)
Om du är en upptagen människa för vilken varje minut ägnas åt att föra mänskligheten framåt, till exempel genom att utveckla den artificiella intelligensens slutgiltiga form och funktion medan du gradvis upptäcker att du håller på att bli miljardär på kuppen, om detta alltså är din aktuella livssituation så ska du inte läsa den här texten. Du har viktigare saker att göra. Texten är bara en redogörelse för en tills vidare ogenomtänkt idé som jag lekt med utan att för den skull komma någonstans, kanske för att den är helt gripen ur luften.
1700-talstänkaren Adam Smith får nog anses vara nationalekonomins grundare och centralgestalt. Han beskrev marknadsekonomins fundamenta, hur vinstintresset, det fria företagandet och konkurrensen i ett samhälle med rimligt hederliga och plikttrogna människor kunde bilda grunden för det underverk – i bemärkelsen revolutionerande levnadsförbättringar för alla – som kapitalismen under de senaste århundradena visat sig kunna åstadkomma.
DET GODA SAMHÄLLET 