Vi skriver 1 maj och det innebär att gator och torg översvämmas av röda fanor och marschmusik. Stöveltrampen ekar som alltid denna dag och i år får de kommunistiska slagorden sällskap av islamistisk propaganda när Vänsterpartiet fortsätter liera sig med islamistiska mörkerkrafter som de gjorde gemensam sak med efter pogromen mot judar den 7 oktober 2023.

Har du vandaliserat ett sjukhus någon gång? Klart du har! Det är ju sånt vi svenskar gör när sorgen blir för svår och vi inte kan kontrollera våra känslor. Det är sen gammalt. Och enligt polisen är det faktiskt inte brottsligt.

Vi ser den överallt numera – i informationskampanjer från myndigheter, glassiga reportage i veckotidningarna, reklam från banker och företag och nyhetsinslag i kvällspress och public service. Den könsförtryckande hijaben håller på att normaliseras och beskrivs allt oftare som en symbol för kvinnlig frihet.

Bakom normaliseringen står mörka krafter som strävar mot sharia, ivrigt påhejade av aningslösa värdegrundsriddare som inte förstår allvaret. Men motståndet har vaknat – och det leds av KvinnoKraft 4.0.

Den brittiska groomingskandalen pågick i åratal, på grund av ett paniskt skräckslaget etablissemang som inte ville ta tag i att invandrade strukturer skapat en parallell verklighet där unga flickor skadades. Men efter att skandalen började uppmärksammas på sociala medier är det inte längre någon hemlighet att ett pakistanskt nätverk groomade och våldtog unga flickor medan myndigheterna blundade.

Det är naturligtvis inte bra att detta synliggörs. Därför ger sig riddarna på SVT ut för att allt till rätta, i en dokumentärserie i tre åttaminutersavsnitt, ihärdigt ackompanjerade av en slinga enerverande synthmusik som programmakarna tycks uppfatta som spänningshöjande.

I över ett och ett halvt år har aggressiva Palestinaaktivister och Hamaskramare ockuperat det offentliga rummet. Det är långtifrån alltid de har demonstrationstillstånd men likväl låter polisen dem hållas. Men när någon står upp mot aggressionerna, då är det annat ljud i skällan. Häromdagen avvisades en fridsam, lågmäld man från Sergels torg för att han visade upp en ensam liten Israelflagga mitt bland de talrika palestinafanorna.

För andra gången på kort tid läser jag om en person som fått sin bil beslagtagen av Kronofogden – på grund av någon annans skuld. Ena gången rörde det sig om en kvinna som lånat ut sin bil till en god vän, andra gången om en man som lämnat in sin bil på verkstad, där en av bilmekanikerna lånat den.

Kronofogden har nämligen som ”grundprincip” att den som kör bilen också är dess ägare.

I över ett och ett halvt år har vi sett dem marschera och hört dem skandera på gator och torg runt om i Sverige. Aktivister draperade i palestinasjalar och viftande med palestinaflaggor, som med antisemitiska slagord har ockuperat det offentliga rummet och gjort det till en tummelplats för extremism.

Så vill inte svenska folket ha det.

Jag blir alltid varm inombords när jag möter, eller läser om, människor som gör skillnad. Som står upp för det som är rätt och sant och som vågar ta ställning även när det blåser snålt. Och de modigaste av dem alla finns förstås inom journalistkåren. Nu senast är det Göran Greider som fattat ett beslut som gör skillnad på riktigt. Han har slutat äta på McDonalds.

Jag ska direkt förtydliga rubriken. För i grund och botten tycker jag att akutsjukhusen fungerar bra, i alla fall om man har besvär som kräver omedelbar vård. Förfallet handlar om det som finns runt omkring den faktiska akutvården och dessvärre har jag genom åren fått en viss erfarenhet av det.

Allt fler svenska badhus, särskilt i storstadsområden med många så kallade ”utsatta” områden, har infört könssegregation. Detta beskrivs, i tidningar som DN och liknande fyrbåkar för en tillrättalagd sanning, som något helt naturligt och de styrande i Stockholm hävdar att ”kvinnosim varken är nytt eller konstigt”.

Nej, nytt är det inte. Men nog är det konstigt, för att uttrycka det milt, att vi återinför en företeelse som grundade sig på ojämlikhet och som gick ur tiden för över 100 år sedan

”Vi behöver Sveriges bästa förmågor på vår sida” står att läsa i en ny rekryteringsannons från polisen. Under den svenska texten finns ett tillägg, på arabiska, spanska eller albanska och som i översättning lyder:

”därför söker vi dig som hittar orden på fler språk än ett, och kan se världen ur fler perspektiv”

Men behöver den svenska polisen verkligen se världen ur fler perspektiv än det svenska?

Jens Ganman brukar säga att alla journalister är aktivister. Jag håller med. Det är därför jag inte köper ETC:s chefredaktörs ständigt upprepade mantra, efter att journalisten Joakim Medin fängslats i Turkiet:

”Joakim Medin är journalist, ingenting annat.”

Förmodligen tror han på det själv. I Sverige är journalistik och yrkesaktivism samma sak. Det är det inte i ett land som Turkiet.

Sju år efter att Greta Thunberg fick mediehusen att explodera av hyllningar och lovord, och drog med sig högvis med fjortisar i skolstrejker och mobilselfies, börjar hajpen kring både henne och klimathotet att avta. Hennes tidigare så engagerade följare har tröttnat – och inte bara på henne utan på hela klimathysterin.

Nu har vi ställt fram klockan en timme igen och jag välkomnar att dagarna blir längre och ljusare. Det gör förmodligen de flesta för det är klart att det är rätt naturligt att längta efter våren under den långa mörka vintern. Och den senaste veckan har varit särdeles mild, i ala fall här i huvudstaden. Folk blommar upp, kisar mot solen, pratar mer avspänt med varandra.

Netflixserien Adolescense har väckt starka känslor, inte bara i Storbritannien utan bland Netflixanvändare runt om i världen. Den har blivit hyllad av de flesta men det har också uppstått frågor kring handlingen. Dess kritiker menar att den bygger på ett mord utfört av en tonåring med invandrarbakgrund, med ett dokumenterat våldsamt förflutet, men att manus har anpassats efter woke-agendan och istället låter handlingen kretsa kring en etniskt engelsk pojke som beskrivs som en så kallad ”incel”.

Serieskaparna nekar hårdnackat och mediehusen har startat en rad debatter om faran med incels. Så vad är egentligen sanningen bakom Adolescence?

I morgon är det dags att fira Våffeldagen igen. En kär svensk tradition – som dessutom verkar uppfattas som ganska ofarlig av det klägg som normalt anser sig ha som uppdrag att kritisera och förlöjliga alla svenska traditioner. Jag har nämligen inte sett en enda fördömande pekpinne i form av ledartexter och kulturkrönikor som förklarar för oss att de svenska våfflorna är ett hot mot klimatet, eller kränkande för andra folk och kulturer.

Ännu.

Och med utsatta menar jag här inte främst de människor som vanligen brukar inordnas under den kategorin. Inte så kallade ”papperslösa”, inte förortsungdomar och familjer med socialbidrag i så kallade ”utsatta områden” och inte asylsökande. De omfattas av bidragssystemet, och av tusen och ett godhetsprojekt, och är därför mindre utsatta än många hårt arbetande medborgare.

Nej, det här drabbar främst svenska medborgare som redan idag har svårt att få det att gå ihop, och fattigpensionärer efter ett helt yrkesliv knappt drar sig fram på sin pension.

Nyligen skrev Patrik Engellau om den nya satsningen SAO – Studiemotiverande Arbetslivsorientering – som lanserats av ett nätverk som kallar sig ”Nästa Generation Sverige”. Det är en ny variant på klassisk PRAO. Istället för ett par veckors obetald PRAO ska elever i klasser i så kallade ”utsatta” områden erbjudas två timmars betald extraarbete i veckan under ett års tid, samt gratis kollektivtrafik. Denna stolta reform ska hjälpa utvalda elever in på arbetsmarknaden.

Tonåringar som bor i områden som inte klassats som ”utsatta” göre sig dock inte besvär.

Redan för 100 år sedan insåg Socialdemokraterna att statskyrkan kunde bli en nyttig medarbetare i strävan efter att omvandla Sverige till ett socialistiskt experiment. När ateisten Arthur Engberg blev ecklesiastikminister blev hans främsta strävan därför att avkristna kyrkan och införliva den med den socialistiska ideologin.

Det lyckades han bra med. Och trots att det är 25 år sedan kyrkan skildes från staten sitter de röda ränderna kvar.

Nu har Northvolt begärt sig i konkurs och vd:n Peter Carlsson kan lämna den nu till botten sjunkna skutan 200 miljoner rikare. I SVT ställdes han mot väggen för sina aktieaffärer, och det blev han förstås mäkta irriterad över.

Själv är jag mer irriterad över att SVT inte ifrågasatte den så kallade gröna omställningen för flera år sedan. Tecknen fanns där på ett tidigt stadium. Trots det så valde SVT att lägga den granskande journalistiken åt sidan och istället ägna flera år åt att göra en reklamkampanj för ”den gröna omställningens” riskkapitalister. De hånade dessutom alla förnuftiga människor, som inte omgående köpte hela konceptet, som okunniga klimatförnekare.

Nu är det ungefär fem år sedan Sverige drabbades av coronaviruset och medierna svämmar över av artiklar om pandemin – framför allt med fokus på nästa pandemi. Det är nästan så det verkar som om både medier och politiker längtar efter nästa gång världen ska drabbas.

Nyligen hade vi hantverkare hemma, som skulle kolla element och byta ut blandare i hållbarhetens namn, så att vattnet strilar så långsamt att det tar 15 minuter att duscha schampot ur håret istället för knappt tre. Inte för att jag fattar varför det sparar energi och vatten om man man måste duscha fem gånger längre tid än vanligt men jag är ju ingen expert.

Det som är än mer provocerande är det faktum att hyresvärden inte berättar sanningen om vad som kan hända om man frivilligt lämnar ifrån sig sin nyckel.

Just nu görs reklam för ljudboken För ung att dö: En mördare och hans bödel. Boken handlar om Teodor Sallrot, som rånmördade en kamrat och dömdes till döden för sitt dåd. Men Sallrot var för ung för att dö och till och med bödeln grät.