Det stormar kring Lena Sörbö, rektor för Vivallaskolan i Örebro. Anledningen är att hon, enligt Nerikes Allehanda och P4 Örebro, svarat jakande på frågan om elever som kommit från Arenaskolan verkar ha blivit radikaliserade. Dussintals (muslimska) föräldrar har reagerat på rektorns uttalande och kräver hennes avgång – och vad gör main stream-medierna? De gör en stor affär av hennes ordval istället för att granska vilka personer det är som nu drevar mot henne.

”Jag har varit här varenda demonstration sedan Israels anfallskrig på Gazas befolkning den 7 oktober.” Så uttrycker sig Gunilla, 69, när hon intervjuas i Aftonbladet. Till och med de mest fanatiska Israelhatarna brukar åtminstone pliktskyldigast erkänna Hamas terrordåd, om än med tillägget av ett försåtligt ”men…” men inte Gunilla, inte. Trots det får hon inte en enda motfråga av Aftonbladets reporter Ellen Sundström.

Sverige är fikalandet nummer 1. Vi dricker rentav så mycket kaffe att vi utgör en risk för klimatet, för av någon anledning är det mer farligt för klimatet när 10 miljoner svenskar dricker tre koppar per dag än när drygt 200 miljoner brasilianare dricker två koppar per dag. Svensk klimatmatematik, helt enkelt, för svensk kultur är ju alltid fel på ett eller annat sätt.

Efter Hamas terrordåd mot judar i Israel den 7 oktober exploderade den så kallade ”influeraren” Stina Wollters sociala medier av antijudiska konspirationsteorier. Hon spred konspirationsteorier som hade platsat i Goebbels propagandapalats och menade att det var judarna själva som attackerat sina egna för att få en orsak att döda palestinska barn och stjäla deras organ och kanske även deras hud.

Sedan terrorattacken i Israel den 7 oktober har Anna Karin Hammar, syster till den tidigare ärkebiskopen K G Hammar, öst ensidig kritik över Israel. Men det stannar inte där. Nu har den svenskkyrkliga prästen gått över gränsen och sprider antisemitism på sina sociala medier.

Idag hade jag ett långt samtal med en väninna. Vi pratade om sånt som händer och sker och hon sa: ”Nu är det inte roligt längre. Det går knappt att leva i Sverige längre”.

Det har hon tyvärr alldeles rätt i.

SVT:s Anders Holmberg har ett, enligt min mening, oförtjänt gott rykte. Hans program ”30 minuter” anses vara något slags måttstock på skarpa utfrågningar av politiker. Men jag är måttligt imponerad. Och nu, efter hans fjortismässiga tilltag på X (f d Twitter), är jag inte ens det. Jag känner bara förakt.

Idag hade jag en intressant diskussion med en god vän med anledning av Magdalena Anderssons attack på Henrik Jönsson. Min vän menar att Magdalena Andersson inte alls pratat bredvid mun, eller sagt något ogenomtänkt, utan att hon helt enkelt sagt sitt hjärtas mening och därmed avslöjat allt vad Socialdemokraterna står för.

Knappt har main stream-medierna skrivit klart om värmekatastrofer, illustrerade av brandgula och eldröda kartor, förrän nästa klimatchock levereras med buller och bång. Nu ska det istället bli 20 grader kallare i Sverige eftersom golfströmmen snart kommer att kollapsa.

Det här handlar inte om att medvetandegöra svenska folket om en pågående klimatkris utan om att skrämmas. Men varför är det så viktigt att vi ska vara rädda?

I onsdags sände Uppdrag granskning ett inslag där reportern Diamant Salihu är ”en fluga på väggen” medan en grupp kriminella beredvilligt visar hur det går till när de lurar av gamla svenskar deras besparingar. UG:s ansvarige utgivare Axel Björklund menar att det var nödvändigt att filma det pågående brottet för att människor ska få veta hur det går till så de kan skydda sig. Men var går egentligen gränsen för vilka brott en journalist kan åse och åhöra utan att bli demoraliserad?

Minns du Stålverk 80? Så här i vad som kallas ”den gröna omställningen”, med allt vad det innebär av obegripligt kostsamma projekt i hållbarhetens namn, är det svårt att inte tänka tillbaka och dra paralleller till detta det socialdemokratiska superfiaskot.

Jag läste Anders Leions senaste krönika med stort nöje och igenkänning, och eftersom ämnet är så intressant spinner jag vidare på ”sura gubbar”. Jag har nämligen känt ett antal sådana i mitt liv och det är bekantskaper jag inte skulle vilja vara utan.

För några dagar sedan skrev jag en text om de korkade kändisar som vill utestänga Israel från Eurovision, på grund av att landet försvarar sig mot Hamas. Nu visar det sig att det är ytterst få kändisar på listan utan främst artister som jag garanterar att du aldrig hört talas om. Vad sägs till exempel om Backengrillen, Håll Käften Och Dansa och FLATA?

Nu brer Centerledaren Demirok ut sig på debattsidan i Aftonbladet igen. ”Jag är orolig över vart vårt land är på väg” är rubriken på drapan. Alla utom han och hans parti är ju nazister, fascister och rasister.

Sveriges Radio ska skära ner. 180 tjänster ska bort och 100 personer varslas, enligt Göteborgsposten. Flera program ska också läggas ner, som exempelvis Radio Swedens program på kurdiska, tigrinja och ryska. Och det är förstås bekymmersamt, om du frågar Lorin Ibrahim, producent på Radio Sweden kurdiska:

”För vår publik tror jag att det kommer att komma som en chock”

Jag lyssnade nyligen på en P3-dokumentär om förbudet mot barnaga, som trädde i kraft i 1979. Det som kanske är mest intressant är att det i programmet framstår som om alla svenskar slog sina barn ända fram till dess. Vi får bland annat höra att ett av argumenten mot förbudet var att barnaga var en ”fin gammal svensk sed”.

Det är mycket möjligt att någon, vid något tillfälle, använde just det argumentet. Men redan på 1930-talet pågick en debatt om barns rättigheter, och med den kom en ökande förståelse för barns mående.

Som vi skrev om här på Det Goda Samhället igår är det nu en drös med kändisar som skrivit på ett upprop mot Israels medverkan i Eurovision. Enligt Expressen ska namnlistan publiceras i sin helhet i morgon, måndag, men redan nu kan vi utläsa av tidningens bildspel att Malena Ernman, Alba August och Titityo finns bland undertecknarna.

Det finns bara ett sätt att se på det här ställningstagandet, nämligen att de här människorna inte anser att judar har samma rätt att försvara sig som andra folk.

Att slå ner på svensk kaffekultur tycks vara den nya klimat-trenden i public service. Efter att Sveriges Radio i måndags publicerade en kort notis om hur ”den svenska fikakulturen” (och märk väl; just den svenska – inte den kaffekultur som finns i andra länder) förstör klimatet har man nu ett 13 minuter långt inslag i Studio Ett på samma ämne. Den anklagande rubriken lyder: Är svenskarna beredda att ge upp kaffet för klimatet?

Så, sitter du kanske med ditt morgonkaffe eller planerar du att ta en kopp choklad? Mysigt för dig! Men… för klimatet… är det en björntjänst…

Så inleder Sveriges Radios medarbetare Stefan Nordberg, med dramatiskt tonfall, ett inslag i Vetenskapsradion den 22 januari. Nu ska vi svenskar nämligen skambeläggas även för att vi fikar.

Hösten 2017 skakades västvärlden av #metoo och mängder av kvinnor trädde fram och berättade att de blivit utsatta för övergrepp av män i maktställning. Bilan gick i alla branscher, i Sverige gick det till och med så långt som till självmord i åtminstone ett känt fall. Så här i efterhand undrar jag hur mycket av allt det som avslöjades under #metoos fana som är sant. Hur många av dessa kvinnor har själva utnyttjat sin attraktionskraft för att får fördelar?

När Kajsa Ekis Ekman klargjorde att hon anser Hamas vara en välgörenhetsorganisation blev det kraftiga reaktioner på sociala medier. Men hennes försök att nyansera och normalisera terrororganisationen Hamas kommer inte ur ett vacuum. Den svenska vänstern har aldrig tagit avstånd från den här typen av organisationer utan har romantiserat terror och våld sedan begynnelsen. Ekis Ekman uttrycker alltså bara en mycket vanlig åsikt inom vänstern, bland de som kallar sig ”intellektuella”. En åsikt som i hög grad bottnar i ett djupt förakt för vanligt folk.

Nyligen kunde vi berätta om att V-ledaren Nooshi Dadgostar vägrade svara på Aftonbladets frågor rörande spåren av kokain på partikansliets toaletter. Hon ryckte på axlarna åt alltsammans och menade att det vore bättre om Aftonbladet granskade sina egna toaletter istället. Hon förstår alltså inte att det är enorm skillnad på om det dras en och annan lina på Aftonbladets toaletter jämfört med ett riksdagspartis.

För inte så länge sen var det en skam att ta emot pengar via Swish, och de journalister som gjorde det kallades ”swishhoror”. Nu tigger den samlade vänsterjournalistkåren pengar som aldrig förr eftersom deras outsägligt viktiga nyhetsbevakning är hotad av de onda Tidöpartierna som avskaffat det presstöd de levt fett på till nytta för sig själva men få andra.

Frågan kan verka märklig men den är faktiskt högst relevant. Det hävdas alltid att det inte pratas om kvinnliga åkommor, men i själva verket är det faktiskt precis tvärtom.

Det går knappt en dag utan att man tvingas fundera på kvinnornas roll i det moderna Sverige. Dagligen och stundligen blir man påmind om att kvinnor i många avseenden har alltför framträdande positioner, inom en rad områden där det kvinnliga känslosåsandet borde hållas på ett minimum, om det alls ska tillåtas.

Just nu är det härliga tider. Det är nämligen blodapelsintider. Det må vara Moro, Sanguinello eller blodapelsinernas Rolls Royce Tarocco – jag älskar dem alla. Och det är jag inte ensam om. Men för några år sedan döpte butikerna plötsligt om dem till ”röda apelsiner”. Namnet blodapelsin kunde nämligen te sig kränkande för vissa grupper.

Det finns mycket man kan säga om ÖB:s och minister Bohlins konstaterande att det kan bli krig. Vissa av oss har aldrig trott på den omhuldade myten om ständig fred, som tidigare politiker ofta vidmakthållit (till exempel Reinfeldt med sitt uppblåsta skitprat om att försvaret är ett ”särintresse” och Ygeman, när han beskäftigt förklarade att Sverige minsann inte behöver några beredskapslager) och tar detta utspel med jämnmod. Andra verkar tro att världen är en rosaskimrande fluffig dröm, att alla (utom svenskarna själva) är snälla och att försvarsmakten när en längtan efter krig.

Själv tänker jag att krig brukar inträffa med jämna mellanrum och att det vore mer än lovligt naivt att inbilla sig att Sverige skulle kunna stå utanför sådana i evärdlig tid.