Eurovisionveckan går mot sitt slut och ikväll är det final. Main stream-medierna gör sitt yttersta för att få det att framstå som om motståndet mot Israels medverkan kommer från en stor majoritet av svenska folket. Under de senaste veckorna har det dock blivit tydligt att de som står för protesterna utgör en ganska patetisk blandning av islamister, överklassvänster och yrkesaktivister som inte representerar ens en bråkdel av svenska folket. Det blev inte mindre uppenbart när kommunisten – eller snarare kapitalisten – Mikael Wiehe gav sig ut på barrikaderna så här på hösten av sin levnad.

Har ni tänkt på att Greta Thunberg alltid hånflinar och fnissar när hon blir intervjuad? Det spelar ingen roll om hon demonstrerar för klimatet eller mot Israel – flinet är numera alltid klistrat på hennes ansikte och när hon svarar på frågor fnissar hon som en fjortis.

Jag tänker ofta att det ska mycket till innan jag förvånas över hur kvällspressen, ja alla main stream-medier, förhåller sig till omvärlden. Men nu har Expressen faktiskt gjort mig förvånad. Nyhetspodden ”Läget” har rubriken ”Israels mystiska frånvaro inför Eurovision i Malmö”. Som om det vore det minste mystiskt att israelerna håller sig borta från offentlighetens ljus i antisemitismens högborg Malmö.

Jag vet inte om det är för att jag börjar bli lite till åren som tankarna om livet, som det var förr, tränger sig på allt mer. Det Sverige där jag växte upp känns som en annan planet. Mamma hängde tvätt på en tvättlina på gården, ytterdörren stod olåst från morgon till sen kväll och gängkriminalitet, skjutningar och sprängdåd var något som hände i andra länder, långt härifrån.

Senaste veckan har det gång på gång dykt upp en skärmdump på Facebook, så absurd att jag trodde det var fejk. Det var det inte. Nu ska det nämligen bli mode för män att ha pissfläckar på jeansen.

Modeskaparna själva drar den skrattretande valsen att de skapat jeans med artificiella pissfläckar som en kommentar till kapitalismen och konsumtionssamhället.

Nu är det dags igen. 1 maj är kommen och med den de röda fanorna som vajar på gator och torg när socialdemokrater och kommunister marscherar i takt på samma sätt som kommunisterna i det forna Sovjet och i diktaturen Kina. ”Upp till kamp” gastar de uppfordrande – men mot vad?

På sociala medier går diskussionerna varma om huruvida attacken i Gubbängen verkligen var en nazistattack, som Expo påstår, eller om det hela är ett påhitt eller något som orkestrerats av dem själva. Och även om det givetvis finns all anledning att förmoda att ett politiskt möte med kommunistiska förtecken mycket väl kan få oönskad påhälsning av våldsbenägna nazister så finns det lika stor anledning att fråga sig om man verkligen kan lita på Expo.

För ett par månader sedan infördes vistelseförbud i vissa utsatta stadsdelar och förorter, bland annat i Rågsveds centrum söder om Stockholms innerstad. Toppen, tycker invånarna, men Diskrimineringsombudsmannen Lars Arrhenius är bekymrad. Han menar att vistelseförbud är – ”diskriminerande”.

Och visst, det är det ju på sätt och vis. Mot kriminella. Men varför DO värnar dessa element mer än vanligt, skötsamt folk vet bara han själv.

Vi har många underliga kristna representanter i det här landet. Svenskkyrkliga prästen Anna Karin Hammar är en sådan – sedan den 7 oktober har hennes Facebookflöde formligen svämmat över inte bara av Israelhat utan också av uppenbart antisemitiska inlägg, något som jag tidigare sktivit om här. En annan är socialdemokraten Anna Ardin.

För en tid sedan kunde vi läsa om att Greta Thunberg gripits av polis i Nederländerna. Den numera vuxna kvinnan, 21 år gammal, åker alltså fortfarande runt och demonstrerar på samma fjortismässiga vis och kostar både det svenska samhället och andra samhällen pengar. Men varför gör hon det? Svaret är betydligt enklare än hennes aningslösa påhejare vill förstå. Greta gör det Greta gör för att hon vet att hon, tack vare sina överklassprivilegier, kommer undan med det.

Efter påtryckningar från islamistvurmande krafter har allt fler artister börjat hoppa av Eurovision. Nu handlar det förstås inte om några storheter, utan om högst mediokra artister som Dotter och Titiyo, men det är uppenbart att den moraliska kompassen är en smula skev. Mest skev är den ändå hos ledningen för Malmö Pride, om det nu är så att de väljer att hoppa av för att de tar avstånd från Israel.

Jag växte upp i en högst ordinär arbetarfamilj, med en far som arbetade inom industrin och en mor som var hemmafru fram tills jag började skolan och som senare började jobba inom hemtjänsten. De var båda uppvuxna på landet och hade kärleken till småbruket och jorden med sig till det nya livet i stan. Något överflöd fanns det inte i vår familj – vi levde enkelt, fyra personer i en liten funkistvåa, åt enkel husmanskost i säsong och cyklade eller åkte buss när vi skulle ta oss någonstans.

Efter att jag flera gånger sett det filmklipp där en poliskvinna försöker tysta en medborgare som uttalar sig om gängkulturen, är jag så arg att jag har blodsmak i munnen. Rosenrasande, som man sa förr. Sverige är ett sjukt land. Svensk polis har inte bara ödmjukt överlämnat våldsmonopolet till de kriminella utan har dessutom mage att ta sig ton mot vanligt folk, när de öppnar munnen. Det är så oanständigt att jag måste bita ihop för att inte skriva något jag får ångra.

När frihetskämparna i Hamas den 7 oktober 2023 av en slump (genom Allahs försorg?) fick tag i skärmflygare och för första gången kunde ta sig ut från koncentrationslägret fick de se hundratusentals människor som dansade. Dansade! Inte undra på då att de blev så provocerade att de kände sig tvungna att skjuta ihjäl några stycken.

Det är budskapet i en föreläsning som hölls av Fjärde Internationalen-kommunisten Andreas Malm på Stockholms universitet i december förra året. Ett budskap som är helt i sin ordning och som absolut inte påverkar Malms lämplighet som lektor på Lunds universitet, enligt dekan Agnes Andersson.

I åratal har de skötsamma medborgarna anklagats för att avhumanisera kriminella. I själva verket är det de kriminella som avhumaniserat de skötsamma medborgarna. Nu låtsas politiker och mediefolk vara chockade över mordet i Skärholmen och hyckleriet känner inga gränser.

Eurovisionsveckan i Malmö går åt pipsvängen. Malmöbandet Crying Day Care Choir har nämligen beslutet att hoppa av. Ursäkta? Har du aldrig hört talas om dem? Det behöver du inte oroa dig för. Någon på SVT känner i alla fall till dem och har nu beslutat sig för att ge dem gratisreklam samtidigt som vi tittare får roa oss med intellektuell lyteskomik av sällan skådat slag.

Just nu driver Operation Smile Sverige en kampanj för ökat bistånd till fattiga länder. Eller, rättare sagt, de driver en kampanj för att få det att framstå som att den nuvarande regeringen är den mest ondskefulla i världen för att den minskat biståndet en smula. Men folk börjar bli genuint trötta på organisationer som lever på skattebetalarnas pengar, hur gott syftet än må vara.

När Kakan Hermansson, kort efter det islamistiska terrordådet den 7 oktober förra året, spred antisemitisk propaganda på sociala medier var det slutet för hennes karriär som modebloggare för tidningen Elle. Nu väljer skattefinansierade public service att ge henne utrymme i finsoffan igen och hon välkomnas som en kulturell storhet av SVT:s omhuldade programledare Farah Abadi.

Sverige har som mål att bli ledande på AI inom ett år, läser jag i en av de stora nyhetstidningarna. Och jag känner direkt att ”wow, så underbart” liksom, för om det är något vi verkligen behöver bli bäst på så är det ju just det. Glöm att vi har horder av klankriminella som både begår våldsbrott. bedrägerier och infiltrerar myndigheterna, glöm att tågen sjunger hellre än bra, glöm att åldringar på äldreboendena har sämre livsvillkor än livstidsdömda mördare på fängelserna, glöm förnedringsrån mot våra barn och våldtäkter på våra kvinnor. Glöm allt – bara vi blir världsbäst på AI.

När jag var barn hade jag ofta tråkigt. ”Jag har ingenting att göra” gnällde jag till mamma och pappa, som då kunde ta fram en bok de tyckte jag skulle läsa, ett pussel eller ett korsord. Ibland satt de helt sonika på en LP-skiva med en symfoni av Hugo Alfvén eller pianomusik av Chopin eller sa åt mig att klinka lite på pianot på egen hand. De tråkiga stunderna öppnade dörrar till nya spännande rum.

Igår var jag med om något som förmodligen inte tillhör ovanligheterna numera. Jag blev, helt oprovocerat, attackerad av en vilt främmande människa. Eller helt oprovocerat var det kanske inte. Jag råkade nämligen plocka upp och räcka henne den handske hon tappade när hon skulle låsa sin cykel. Det skulle jag aldrig ha gjort.

Att SVT har slagsida åt vänster har belagts så många gånger att inte ens en proffsmatematiker skulle kunna hålla räkningen. Trots detta – eller snarare just därför – går nu champagnekommunisten Jan Guillou ut i Aftonbladet och hävdar på sedvanligt grötmyndigt vis att ”inte en doftmolekyl antyder vänster hos SVT”.

Det har naturligtvis inte alls förmågan att avgöra. Det finns nämligen inte en doftmolekyl som antyder neutralitet, eller ens minsta förmåga till nyansering, hos Jan Guillou.

Sedan Alice Teodorescu Måwe gled in i KD på en räkmacka, och därefter uttalade sig i malliga morgontidningen om sin aversion mot ett av Sveriges största partier, har hon hamnat rejält i blåsväder. Och undra på det. Folk har helt enkelt tröttnat på alla ängsliga finborgare som tror sig vinna poäng genom att avfärda 20 procent av svenska folket.

En gång i tiden skulle man ha stängt ner en skolmatsal om någon hittade insekter i maten. Nu serverar man dem istället som föda – utan att ens låta eleverna veta om det. Hur mycket ska vi egentligen vi tåla?