Sommar innebär värme, särskilt i södra Europa. Det innebär stora möjligheter för medierna att lyfta det som brukar kallas ”extremvärme” och som alltid uttalas med starkt eftertryck och olycksbådande ansiktsuttryck. Just nu är Grekland den stora följetongen, eftersom det blivit hett där så här i slutet av juni, och för några dagar sedan intervjuades en representant för resebyrån Apollo i TV4 Nyhetsmorgon. Det går dock inte riktigt som programledarna Rania Shamoun och Johan Macéus hade tänkt sig.

Det är midsommartider och som alltid ska vanligt, hederligt folk beläggas med skuld och skam (över att fira en ”exkluderande” högtid) eller med någon annan form av orosmoment. I år är det polisen som står för båda delarna när de kommer med en skarp varning till alla jordgubbsköpare: Var medveten om att du bidrar till att finansiera grov kriminalitet om du handlar av fel försäljare!

Det är alltså du, som vanlig konsument, som ska ta ansvar för jordgubbsförsäljningen. Men hur du ska kunna veta vilka försäljare som är kriminella vill polisen inte upplysa om.

För flera månader sedan läste jag om den nigerianska författarinnan och fotografen Lola Akinmade Åkerström och hennes illa dolda bitterhet över att ha blivit refuserad av flera svenska förlag. Nu lyfter DN hennes fruktansvärda öde i en lång, djuplodande (dessvärre låst) artikel där hon får rejält med utrymme att beklaga sig över svenskarnas oerhörda rasism.

Nu är det sommarlov igen och i vanlig ordning varnar polisen för att barn riskerar att bli rekryterade till kriminella gäng. Hela samhället uppmanas nu att kraftsamla för att hindra detta. Mitt svar på den uppmaningen är kort och bestämt: Icke sa Nicke. Här kraftsamlas inte det minsta – det här är inte mitt ansvar.

En port beskjuten i Hökarängen bara 15 minuters promenad från mitt område. Flera misstänkta på flykt åt vårt håll och mitt kvällskaffe på balkongen får en besk smak när blåljus och sirener skär igenom sommarkvällen och helikoptrar hovrar över vårt bostadsområde. Jag sitter där och ser ut över mitt välbekanta kvarter i ett land som inte längre är mitt.

Det är trendigt att prata om invasiva arter just nu; främmande växter och djur som utgör ett hot mot den biologiska mångfalden. Men hur invasiva är de utpekade arterna egentligen och när blir de invasiva?

”Det var en dag fylld av skratt, fest och hesa röster när studenterna på Lindeskolan i Örebro län lämnade gymnasiet bakom sig. Häng med på feststämningen.”

Så beskriver SVT ett av sina inslag så här i studenttider. Och de är noga med vilka de intervjuar. Unga kvinnor med hijaben prydligt på plats under studentmössan – och en ung man insvept i palestinaflagga. SVT har ett tvångsmässigt behov av att normalisera företeelser som inte hör hemma i Sverige, allt för att fostra tittarna.

Nyligen hade jag ett samtal med en väninna som, liksom jag själv, är bekymrad över att feminiseringen har gått så långt i det svenska samhället. Alldeles för många kvinnor innehar yrken och maktpositioner som är bättre lämpade för män och det är en starkt bidragande orsak till att samhället ser ut som det gör idag.

Jens Ganman brukar beskriva Sverige som ett sjukt land. Eftersom jag älskar Sverige avskyr jag att behöva hålla med honom men tyvärr måste jag göra det. Och Sverige är inte bara sjukt utan dessutom extremt. Efter att svenskarna röstat fram de rödgröna till EU-valets vinnare finns det inte mycket annat att säga.

Idag, den 9 juni, är det sista dagen att rösta i EU-valet. Ledarskribenterna tävlar om vem som kan komma med flest uppmaningar om att vi ska gå och rösta och med få undantag vill de att vi ska rösta rödgrönt. De påstår visserligen att de inte vill lägga sig i vad vi röstar på, så länge vi röstar, men det stämmer inte. Det märks tydligt på deras argument att det sista de vill är att folk ska tänka själva.

Tolv MFF-supportrar står åtalade för våldsamt upplopp och i deras chattgrupper visar det sig att det förekommer ”en grovt antisemitisk jargong”, rapporterar SVT.

En grovt antisemitisk jargong förekommer också i de chattgrupper där pro-palestinska demonstranter rör sig – och inte bara där, utan även offentligt när det marscheras med palestinasjalar och flaggor. Men det är ingenting som SVT rapporterar om.

Nu är det dags att fira nationaldag igen så fram med flaggorna och ballongerna och det glada leendet. I varenda kommun hälsas nya medborgare särskilt välkomna till firandet för idag är det mångkulturen, det nya Sverige, som ska firas.

I Södertälje marknadsför politikerna nu ”beredskapsrullen”. Vad den innehåller? Sånt som vi kan producera här hemma i Sverige om krisen och kriget kommer. Efter att politikerna utarmat det svenska lantbruket i decennier, och gjort oss beroende av en osäker omvärld för att få mat på bordet, är det nu ”allas ansvar” att se till att åter börja äta sånt som inga medborgare hade slutat äta om politikerna valt att gynna svenskt lantbruk istället för att satsa på billig import.

Nyligen släpptes Sverigedemokraternas valfilm inför det stundande EU-valet, på temat ”Mitt Europa bygger murar”. Den är gjord med självironi och humor och spelar på alla de nidbilder som Socialdemokraterna och de andra rödgröna partierna målat upp av SD i åratal, med Jimmie Åkesson avspänt strosande i ett Europa där gängkriminalitet, religiös extremism och kvinnor i förtryckande klädsel lyser med sin frånvaro.

”Så här tycker vi och det skäms vi inte det minsta för!” är budskapet. Det är genialt.

Under en tid har ett fåtal studenter och andra slagit upp tältläger vid flera lärosäten runt om i Sverige. Jag säger ett fåtal för att det är exakt vad det är. Men i medierna utmålas de propalestinska protesterna som vore de ett uttryck för en utbredd folkrörelse. Varför?

Sveriges Television fortsätter vinkla sina nyhetsreportage mot Israel, som de gjort konsekvent sedan oktober förra året då Hamas startade kriget. Nyligen intervjuades en sjuksköterska som ”sett Gazas sjukvård inifrån” och som visste att berätta att de palestinska patienterna hamnar i ”ödets händer”.

Det är naturligtvis ett djupt vilseledande påstående. Patienterna hamnar i Hamas våld. Men Hamas nämner hon inte ens, trots att det är de som medvetet försatt sitt eget folk i den här fruktansvärda situationen.

Kriminella är minsann inte bara kriminella. De är också intellektuella bokmalar som köar till fängelsebiblioteket för att förkovra sig. Särskilt populär är Machiavellis Fursten, får vi veta i Sveriges Radio Nyheter.

Samma public service förmedlar också ständigt budskapet att kriminella har levt i utanförskap och saknat de chanser vanliga skötsamma får. Det går inte riktigt ihop att folk som är bekanta med Machiavelli, och dessutom med behållning läser honom, har saknat möjligheter i livet.

Igår läste jag Patrik Engellaus text om den mesiga psalmen och kunde inte låta bli att fnissa igenkännande. Jag har alltid haft lite svårt för den gulliga bilden av emo-Jesus för den går så tvärsemot allt vad evangelierna berättar. Och jag minns fortfarande min lättnad under långfredagsmeditationerna den där påsken 2005, då jag konverterade till katolska kyrkan, över att kyrkoherden i den församlingen vågade säga det som åtminstone jag tror är sant.

Jag åker inte så ofta tunnelbana numera, men när jag gör det blir jag varje gång närmast förbluffad över antalet zombies som befolkar vagnen. De har förvisso inte ruttnat, inte heller kastar de sig över sina medpassagerare för att äta upp dem, men i övrigt är det ingen större skillnad på dem och ”the walking dead” där de sitter djupt försjunkna i sina mobiltelefoner. Och det kan förresten sägas om folk i största allmänhet numera.

De brittiska tvillingbröderna Reggie och Ronnie Kray var gangsterbossar i Londons undre värld och en maktfaktor att räkna med ända från sent 40-tal fram till sent 60-tal. De var båda kallblodiga och brutala mördare – den ene blev senare förklarad sinnessjuk och inspärrad på Broadmoor på livstid – men det hindrade inte att dåtidens kändisar mer än gärna umgicks med dem. Och kändisarnas förtjusning höll i sig även efter att bröderna dömts till livstid för mord.

Jag vet att det är en sanning med modifikation, för om man går tillräckligt långt tillbaka i tiden fanns det också mycket som var sämre. Men under min drygt 60-åriga levnad har det faktiskt bara blivit sämre. En fullt fungerande nation, som egentligen bara hade behövt utvecklas i takt med tekniken, har raserats till en spillra av vad det en gång var och behöver nu byggas upp igen efter decennier av vanstyre.

Nu räcker det inte längre med att hata och hänga ut artister som på ett eller annat sätt uttryckt sitt stöd för israelers rätt att försvara sig mot terror. Nu bör även de artister som inte tagit ställning för Palestina svartlistas – i alla fall om den så kallade ”radioprofilen” Fredrik Söderholm får som han vill.

Den tidigare MP-ministern Alice Bah Kuhnke var en mästare i orwellianskt nyspråk. Vid ett tillfälle kläckte hon ur sig ”att tänka fritt är stort, att tänka rätt är större”, en annan gång förklarade hon förnumstigt att vi behöver en ”kulturrevolution”.

Sannolikt är hon inte helt medveten om vad uttalandena egentligen innebär, och vad de kan relateras till historiskt, för bildningsnivån är ju inte vidare hög hos politikerna idag. Men läskigt är det ändå. Och med tanke på vad som anses som den viktigaste frågan inför EU-valet kan man undra vad de gröna är beredda att göra för att få folk att förflytta fokus till ”det rätta”.

Efter många om och men har även jag sett Kalla faktas reportage om SD:s ”trollfabrik”, åtminstone första avsnittet. Detta, tillsammans med de många texterna som publicerats sedan det släpptes, får mig bara att tvivla ännu mer på det sensationella i avslöjandena. Är det ens några avslöjanden? Finns det något enda parti som inte sprider sin propaganda?

Med tanke på hur både programmet, och många av de som nu förfasar sig över SD, dessutom blandar ihop desinformation med satir blir det hela dessutom lätt osmakligt. Kanske, tänker jag, är det helt enkelt satiren de vill åt.

Nu är pingsthelgen här och som alltid känner jag både glädje och ett visst mått av vemod. Glädje över försommargrönskan, doften av hägg och syrenknopparna som är på väg att brista ut – vemod över tider som flytt och människor som inte längre är med i min vardag. Men som alltid, i samband med svenska traditioner, fylls jag också av vrede över hur dessa förminskas av institutioner som faktiskt har i uppdrag att bevara dem.