Efter påtryckningar från islamistvurmande krafter har allt fler artister börjat hoppa av Eurovision. Nu handlar det förstås inte om några storheter, utan om högst mediokra artister som Dotter och Titiyo, men det är uppenbart att den moraliska kompassen är en smula skev. Mest skev är den ändå hos ledningen för Malmö Pride, om det nu är så att de väljer att hoppa av för att de tar avstånd från Israel.

Jag växte upp i en högst ordinär arbetarfamilj, med en far som arbetade inom industrin och en mor som var hemmafru fram tills jag började skolan och som senare började jobba inom hemtjänsten. De var båda uppvuxna på landet och hade kärleken till småbruket och jorden med sig till det nya livet i stan. Något överflöd fanns det inte i vår familj – vi levde enkelt, fyra personer i en liten funkistvåa, åt enkel husmanskost i säsong och cyklade eller åkte buss när vi skulle ta oss någonstans.

Efter att jag flera gånger sett det filmklipp där en poliskvinna försöker tysta en medborgare som uttalar sig om gängkulturen, är jag så arg att jag har blodsmak i munnen. Rosenrasande, som man sa förr. Sverige är ett sjukt land. Svensk polis har inte bara ödmjukt överlämnat våldsmonopolet till de kriminella utan har dessutom mage att ta sig ton mot vanligt folk, när de öppnar munnen. Det är så oanständigt att jag måste bita ihop för att inte skriva något jag får ångra.

När frihetskämparna i Hamas den 7 oktober 2023 av en slump (genom Allahs försorg?) fick tag i skärmflygare och för första gången kunde ta sig ut från koncentrationslägret fick de se hundratusentals människor som dansade. Dansade! Inte undra på då att de blev så provocerade att de kände sig tvungna att skjuta ihjäl några stycken.

Det är budskapet i en föreläsning som hölls av Fjärde Internationalen-kommunisten Andreas Malm på Stockholms universitet i december förra året. Ett budskap som är helt i sin ordning och som absolut inte påverkar Malms lämplighet som lektor på Lunds universitet, enligt dekan Agnes Andersson.

I åratal har de skötsamma medborgarna anklagats för att avhumanisera kriminella. I själva verket är det de kriminella som avhumaniserat de skötsamma medborgarna. Nu låtsas politiker och mediefolk vara chockade över mordet i Skärholmen och hyckleriet känner inga gränser.

Eurovisionsveckan i Malmö går åt pipsvängen. Malmöbandet Crying Day Care Choir har nämligen beslutet att hoppa av. Ursäkta? Har du aldrig hört talas om dem? Det behöver du inte oroa dig för. Någon på SVT känner i alla fall till dem och har nu beslutat sig för att ge dem gratisreklam samtidigt som vi tittare får roa oss med intellektuell lyteskomik av sällan skådat slag.

Just nu driver Operation Smile Sverige en kampanj för ökat bistånd till fattiga länder. Eller, rättare sagt, de driver en kampanj för att få det att framstå som att den nuvarande regeringen är den mest ondskefulla i världen för att den minskat biståndet en smula. Men folk börjar bli genuint trötta på organisationer som lever på skattebetalarnas pengar, hur gott syftet än må vara.

När Kakan Hermansson, kort efter det islamistiska terrordådet den 7 oktober förra året, spred antisemitisk propaganda på sociala medier var det slutet för hennes karriär som modebloggare för tidningen Elle. Nu väljer skattefinansierade public service att ge henne utrymme i finsoffan igen och hon välkomnas som en kulturell storhet av SVT:s omhuldade programledare Farah Abadi.

Sverige har som mål att bli ledande på AI inom ett år, läser jag i en av de stora nyhetstidningarna. Och jag känner direkt att ”wow, så underbart” liksom, för om det är något vi verkligen behöver bli bäst på så är det ju just det. Glöm att vi har horder av klankriminella som både begår våldsbrott. bedrägerier och infiltrerar myndigheterna, glöm att tågen sjunger hellre än bra, glöm att åldringar på äldreboendena har sämre livsvillkor än livstidsdömda mördare på fängelserna, glöm förnedringsrån mot våra barn och våldtäkter på våra kvinnor. Glöm allt – bara vi blir världsbäst på AI.

När jag var barn hade jag ofta tråkigt. ”Jag har ingenting att göra” gnällde jag till mamma och pappa, som då kunde ta fram en bok de tyckte jag skulle läsa, ett pussel eller ett korsord. Ibland satt de helt sonika på en LP-skiva med en symfoni av Hugo Alfvén eller pianomusik av Chopin eller sa åt mig att klinka lite på pianot på egen hand. De tråkiga stunderna öppnade dörrar till nya spännande rum.

Igår var jag med om något som förmodligen inte tillhör ovanligheterna numera. Jag blev, helt oprovocerat, attackerad av en vilt främmande människa. Eller helt oprovocerat var det kanske inte. Jag råkade nämligen plocka upp och räcka henne den handske hon tappade när hon skulle låsa sin cykel. Det skulle jag aldrig ha gjort.

Att SVT har slagsida åt vänster har belagts så många gånger att inte ens en proffsmatematiker skulle kunna hålla räkningen. Trots detta – eller snarare just därför – går nu champagnekommunisten Jan Guillou ut i Aftonbladet och hävdar på sedvanligt grötmyndigt vis att ”inte en doftmolekyl antyder vänster hos SVT”.

Det har naturligtvis inte alls förmågan att avgöra. Det finns nämligen inte en doftmolekyl som antyder neutralitet, eller ens minsta förmåga till nyansering, hos Jan Guillou.

Sedan Alice Teodorescu Måwe gled in i KD på en räkmacka, och därefter uttalade sig i malliga morgontidningen om sin aversion mot ett av Sveriges största partier, har hon hamnat rejält i blåsväder. Och undra på det. Folk har helt enkelt tröttnat på alla ängsliga finborgare som tror sig vinna poäng genom att avfärda 20 procent av svenska folket.

En gång i tiden skulle man ha stängt ner en skolmatsal om någon hittade insekter i maten. Nu serverar man dem istället som föda – utan att ens låta eleverna veta om det. Hur mycket ska vi egentligen vi tåla?

I flera dagar i rad blockerades ingången till riksdagshuset av Greta Thunberg och andra aktivister. De påstår att de gör det för klimatet, och det de kallar ”klimaträttvisa”, men i själva verket är de bara förvuxna fjortisar som vill ha uppmärksamhet och som är för lata för att göra något vettigt med sina liv.

I samband med Internationella kvinnodagen den 8 mars dök Gudrun Schyman upp i TV4. Det var naturligtvis inte oväntat för, som min mamma brukade säga, ”var ska sleva va ôm inte i gryta?” Det som fascinerar är att hon nu ondgör sig över det hon kallar en ”backlash” för jämställdheten, trots att hon själv varit en bidragande orsak till denna utveckling genom att klä ut sig i kvinnoförnedrande klädsel och stöttat det muslimska patriarkatet.

Det stormar kring Lena Sörbö, rektor för Vivallaskolan i Örebro. Anledningen är att hon, enligt Nerikes Allehanda och P4 Örebro, svarat jakande på frågan om elever som kommit från Arenaskolan verkar ha blivit radikaliserade. Dussintals (muslimska) föräldrar har reagerat på rektorns uttalande och kräver hennes avgång – och vad gör main stream-medierna? De gör en stor affär av hennes ordval istället för att granska vilka personer det är som nu drevar mot henne.

”Jag har varit här varenda demonstration sedan Israels anfallskrig på Gazas befolkning den 7 oktober.” Så uttrycker sig Gunilla, 69, när hon intervjuas i Aftonbladet. Till och med de mest fanatiska Israelhatarna brukar åtminstone pliktskyldigast erkänna Hamas terrordåd, om än med tillägget av ett försåtligt ”men…” men inte Gunilla, inte. Trots det får hon inte en enda motfråga av Aftonbladets reporter Ellen Sundström.

Sverige är fikalandet nummer 1. Vi dricker rentav så mycket kaffe att vi utgör en risk för klimatet, för av någon anledning är det mer farligt för klimatet när 10 miljoner svenskar dricker tre koppar per dag än när drygt 200 miljoner brasilianare dricker två koppar per dag. Svensk klimatmatematik, helt enkelt, för svensk kultur är ju alltid fel på ett eller annat sätt.

Efter Hamas terrordåd mot judar i Israel den 7 oktober exploderade den så kallade ”influeraren” Stina Wollters sociala medier av antijudiska konspirationsteorier. Hon spred konspirationsteorier som hade platsat i Goebbels propagandapalats och menade att det var judarna själva som attackerat sina egna för att få en orsak att döda palestinska barn och stjäla deras organ och kanske även deras hud.

Sedan terrorattacken i Israel den 7 oktober har Anna Karin Hammar, syster till den tidigare ärkebiskopen K G Hammar, öst ensidig kritik över Israel. Men det stannar inte där. Nu har den svenskkyrkliga prästen gått över gränsen och sprider antisemitism på sina sociala medier.

Idag hade jag ett långt samtal med en väninna. Vi pratade om sånt som händer och sker och hon sa: ”Nu är det inte roligt längre. Det går knappt att leva i Sverige längre”.

Det har hon tyvärr alldeles rätt i.

SVT:s Anders Holmberg har ett, enligt min mening, oförtjänt gott rykte. Hans program ”30 minuter” anses vara något slags måttstock på skarpa utfrågningar av politiker. Men jag är måttligt imponerad. Och nu, efter hans fjortismässiga tilltag på X (f d Twitter), är jag inte ens det. Jag känner bara förakt.