Det finns hur många militära experter som helst – varav ett häpnadsväckande stort antal är pensionerade amerikanska generaler – som presenterar sina argument i media och på internet och kan förklara varför Ukraina kommer att vinna kriget mot Ryssland eller varför en rysk seger är desto mer sannolik eller varför ingen av de två kommer att segra ty kriget är för evigt eftersom Rysslands fundamentala säkerhet inte kan riskeras och USA inte tål en förlust som slutgiltigt skulle bekräfta landets degradering från världshegemon till en ledande spelarna. Därför kommer slakten att fortsätta med hundra- eller tusentals offer varje dag.

Innehavaren av stol nummer sju i Svenska Akademien, Åsa Wikforss, är professor i teoretisk filosofi vid Stockholms universitet. Enligt Jens Ganmans alltid läsvärda Brev från Dårkolonien skriver filosofen Wikforss bland annat följande:

… vi bör vara djupt oroade över att den senaste Ungdomsbarometern visar att hela 19 procent av de unga männen, en viktig målgrupp för SD:s trollfabrik, betvivlar att demokratin är det bästa systemet för att styra ett samhälle…

På det hela taget tror jag, som allmän tumregel, att folk lär sig av sina erfarenheter. Men av detta ska man inte förledas att tro att de därmed blir nyttigare samhällsmedborgare. Det finns ingen säker koppling mellan individuell, erfarenhetsbaserad kunskapsuppbyggnad och allmän samhällsförkovran. Det kan i själva verket gå tvärtom: ju mer folk lär sig, desto sämre fungerar helheten. Särskilt tycks detta vara fallet i politikerstyrda, anslagsfinansierade verksamheter, den svenska skolverksamheten till exempel, som kontinuerligt beforskas och dokumenteras av nationella och internationella vetenskapliga proffs på högsta nivå.

Med den gamla socialismen menar jag den som utvecklades av Karl Marx (och då kallades den vetenskapliga socialismen) och sedermera också av Vladimir I. Lenin (varvid den bytte namn till marxism-leninismen).

Med den nya socialismen menar jag den som artikuleras av den ena och den andra, till exempel miljöpartiet, som dock ofta inte riktigt vill vidkännas beteckningen.

När jag läste f d biståndsminister Isabella Lövins bok Tyst hav, som handlar om fiskens lidanden, öppnades mina ögon. Djur är väl också människor, tänkte jag, och beslöt att göra en handlingsplan.

Du kanske helst vill läsa om vilka egennyttiga idioter det är som styr vårt land. Jag håller med om att sådant är intressant och spännande läsning som dessutom för det mesta innehåller en skarp analys av tillståndet i nationen. Idiotteoremet är enligt min mening mer övertygande för förståelsen av vårt land än de officiella förklaringarna till Sveriges alltmer uppenbara motgångar, till exempel debaclen inom utbildningsväsendet och brottsbekämpningen där de ansvariga myndigheterna verkar ha kapitulerat inför sina uppgifter samtidigt som de lite lojt tigger mer pengar för att kunna misslyckas på ett mer påkostat sätt.  

Jag har tidigare framfört att det är ett annat stuk på den här regeringens politik och den föregående socialdemokratins (sedan trettiotalet då borgarna blev en sorts sossar och alla reformer likadana oavsett vilken partikoalition som stod bakom). Politikens syfte var jämlikhet varmed menades ekonomisk utjämning.

Veckans nyhet är att bara en tredjedel av nationens värnpliktiga kan tänka sig att göra lumpen och därmed förbereda sig för försvarsuppdrag i rikets tjänst. Ungefär hälften av de unga männen tackar nej till värnpliktstjänstgöring och anför depressioner och ångest som skäl till att göra sig till kronvrak. Tre fjärdedelar av kvinnorna väljer det alternativet. Sammanlagt är det bara en tredjedel av de möjliga soldaterna som ställer sig till förfogande för att rädda landet om exempelvis Putin kom med en styrka över Östersjön för att ta Gotland bara för säkerhets skull.

Dagens Nyheters chefredaktör Peter Wolodarski undrar vad Trump och Putin menar ”när de påstår att kriget snabbt kan avslutas”. Wolodarskis svar är vad jag kan förstå att de två världsledarna har ett gemensamt pactum turpe (neslig överenskommelse) som innebär att de ska sluta skjuta på varandra till kvällen, det vill säga att den förmodade president Trump skulle dra begripliga om än obehagliga konsekvenser av att Nato och resten av den fria världen inte ens kommer i närheten av att punga ut med vad det skulle kosta att bli ett allvarligt hot för Ryssland. Bättre fly än illa fäkta.

När jag gick i skolan utdelades månadsvis (eller så) en tidning i vilken det återkommande fanns en sedelärande berättelse om  två fjortisar som hette Spara respektive Slösa. Historien var alltid densamma: flickorna hade från början lika mycket pengar; Spara la sina slantar i en spargris medan Slösa köpte kola och glass. Det slutade med att Spara hade ackumulerat ett kapital medan Slösa blivit pank och fått hål i tänderna.

Det påstås att en amerikansk medborgare vid 1700-talets slut träffade grundlagsfadern Benjamin Franklin, mannen på hundradollarssedeln, och frågade om nu detta nya statsskick, som Franklin medverkat till att skapa, verkligen var det man kallade republik. Franklin såg mannen djupt i ögonen och sa ”ja, om du klarar av det”.

I serien ”tro aldrig på standardförklaringar” har jag kommit fram till en nedärvd sanning som jag aldrig gillat men inte brytt mig om att försöka demaskera förrän just nu. Det handlar om den vanliga, jag skulle nästan säga vedertagna, förklaringen till det svenska ekonomiska undret under rekordåren 1945 – 1970. Enkelt, säger förståsigpåarna, rekordåren berodde på att Sveriges industri stod intakt efter andra världskriget, medan stora delar av Europa låg i ruiner. Det är klart att svenska företag stod med fulla orderböcker och att den svenska ekonomin gick som tåget när Europa skulle återställas i användbart skick. Sverige kunde bygga upp Europa just för att vi stått utanför kriget.

Det är snart dags att fira tioårsjubiléet av det svenska erkännandet av Palestina. Jag fattade aldrig vad det var för mening med det erkännandet men kom så småningom fram till att regeringen ville ha internationellt beröm för sin påstått progressiva politik. Det progressiva låg i att utropa sig till humanitär stormakt och därefter hylla skurkstater som just Palestina och dessas väpnade avdelningar som just Hamas. Samt, förstås, att ge dem bistånd.

Häromdagen träffade jag en gammal bekant med goda inblickar i den svenska politikens högsta nivåer.

Vet du inte, min son, med hur litet förstånd världen styrs.

(Ett uttalande, som Axel Oxenstierna påstås ha fällt, riktat till sin son Johan. Denne skulle till Münster för att förhandla för Sverige i den Westfaliska freden – och tvivlade på sin förmåga att klara uppdraget).

Den första mellandagen hade jag ett betydelsefullt ärende, som inte borde ha behövts, till Nybrogatan. Jag skulle till en bank för att få nya mobilkoder eftersom jag slarvat bort eller glömt de gamla. Mötet var bokat sedan tio dagar. Det hade snöat hela natten och på morgonen låg hela gatan vit och till synes orörd. Jag såg en stor snöhög som jag bara på kul beslöt att bränna igenom så att det sprutade. Jag har fyrhjulsdrift så det fanns ingen risk att fastna.

Den här artikeln skrev jag för nio år sedan. Den glömdes bort. Och inte bara det. Alla de likartade insikter som andra människor samtidigt utvecklade har också glömts bort och fått sin grav någonstans bortom minnets gräns. Ungefär som med den okände soldatens grav borde man bygga ett monument till alla hedervärda intellektuella misslyckanden.

I femtio år eller mer har västvärlden haft dåligt samvete för dem som lever i vad som tidigare kallades ”tredje världen” men nu oftast heter ”det globala syd” (vilket kan antas vara en något mindre nedsättande benämning). Varifrån det dåliga samvetet kom vet man inte men det konstruerades troligen av psykiatriker från tredje världen som Frantz Fanon (se bilden; han dog vid 36 år ålder efter att i boken Jordens Fördömda – som säger det mesta om innehållet – för sina svarta bröder såväl som för den vite mannen själv ha avslöjat den vite mannens strukturella ondska.)