Människan har fem sinnen med vars hjälp hon inhämtar information om omvärlden varefter hon med tillhjälp av ett sjätte sinne försöker konstruera någon sorts karta eller bild av tillvaron som hon kan använda för att ta sig fram genom livet.

Jag slår vad om att du inte vet vilken svensk höjdare som fram till ganska nyligen avbildades på nationens mest värdefulla sedel, femhundralappen. Jag visste det inte förrän jag just råkade uppmärksamma det. Det är Karl XI (stavas Carl XI på sedeln).

Nu ska jag utmana ödet och pantsätta USA:s, Israels och den övriga västvärlden genom att säga att jag inte bara hoppas på, utan dessutom tror att, kriget kommer att sluta väl vilket betyder att Iran förlorarar och Väst inklusive Israel vinner. Vad vinna betyder vet jag inte säkert, men jag tror att det skulle innebära att mullorna förlorade kontrollen över landet.

Det finns antagligen oräkneliga metoder att skriva historia, men jag har bara kommit på två. Den ena är den som föreskrivs vid snart sagt all kunskapsutveckling. Den går ut på att den kunskapssökande utan förutfattade meningar ska inhämta allt existerande material i ärendet (inte minst för att kunna stoltsera med långa litteraturförteckningar) och därefter ur all denna lärdom försöka vaska fram några intressanta observationer eller teser. Jag kallar den metoden ”Först bevisen, sedan tesen.”

Ett intressant mysterium är att alla framgångsrika, åtminstone före detta framgångsrika, västerländska demokratier numera har ungefär samma sociala  problem, exempelvis ökande sociala klyftor, ökande kriminalitet, eftersatt infrastruktur, försämrad skoldisciplin och illa kontrollerad invandring, i kombination med att inget av dem, vad jag har kunnat upptäcka, lyckats komma på någon bra förklaring till missförhållandena och ej heller några verksamma motåtgärder. Eller rättare sagt kan de kanske tänka ut en och annan lösning utan att förmå sig att tillämpa den. Till exempel lovade dåvarande inrikesminister Anders Ygeman för tio år sedan att utvisa 80 000 asylsökande. ”Jag tror vi får se mer av chartrade flygplan”, kommenterade Ygeman beslutsamt. I praktiken blev det knappt några utvisningar alls.

Trots att min svärson, som framgångsrikt använder artificiell intelligens varje dag, har försökt att introducera mig i systemets elementa så stöter inlärningen på patrull. Kanske är det bara att jag inte vill lära mig något som folk bara påstår är nyttigt för mig. Den allmänna meningen bland olika slags experter är att jag liksom alla andra ska motionera, undvika alkohol – och rökning, fattas bara! – sopseparera, låta bli att flyga eller köra bensinbil, akta mig för rött kött, inte rapa eller peta näsan i sällskap samt noga följa några hundra eller kanske tusen andra ordningsregler. Alla dessa ofta påstridiga krav kan ge mig dåligt humör.

Jag träffade nyligen ett par representanter för ett nybildat politiskt parti (och då menar jag inte Sverige Först som jag skrev om häromdagen). De hade ännu inte hunnit utarbeta något program, det var bara en sak de visste alldeles säkert, nämligen att de var borgerliga.

Generallöjtnant John Bagott Glubb (bilden) var en brittisk officer som stred i första världskriget och sedermera blev något slags ledare för dåvarande transjordaniska armén. Men det viktiga var hans intellektuella bedrifter. Han forskade till exempel kring statsskickens, särskilt imperiernas, inre utvecklingsprocesser. När han studerat ett dussintal, exempelvis Persien, Mameluckerna, Ottomanerna, Spanien och det romanovska Ryssland drog han slutsatsen att väldena existerade i tvåhundrafemtio år innan de föll och förvandlades till något annat.

Av skäl som jag inte riktigt kan förklara har jag på ett eller annat sätt varit inblandad i snart sagt alla – såväl lyckade som misslyckade – svenska partifödslar under decennier. Det började med att jag lärde känna Ian Wachtmeister som med väldig beslutsamhet i början av 90-talet gav sig in i rikspolitiken. Ian och jag hade redan tidigare rest runt tillsammans i Sverige som ett slags missionerande Ansgar-typer för att frälsa folket för politisk förnyelse. Det gick över förväntan. Konserthuset i Stockholm blev alldeles fullt och vi fick ordna en extraföreställning.

Med följande betraktelse från djurens värld vill jag framföra en enkel observation. Den observationen är att det rimligen är meningslöst att göra moraliska bedömningar av dödliga konflikter som exempelvis ukrainakriget och mördandet i Mellanöstern. Parterna håller inte på med några försök, som vi tror, att bevisa att de har rätt enligt diverse ädla principer utan följer bara sin naturliga drift att döda motståndare. Egentligen borde vi skita i vad de gör av samma skäl som en norrländsk älg struntar i afrikanska lejon.

The International Council for the Conduct of White Men (ICOCOW) är ett FN-organ som utarbetar regelverk för vita mäns beteende och, för att etablera praxisbildande prejudikat, uttalar sig om specifika fall till ledning för nationella domstolar. Följande utdrag ur regelverket gäller Vita Mäns förhållande till den Andre.

Vid en säkerhetskonferens i München för några månader sedan skällde USA:s vicepresident J. D. Vance ut det samlade europeiska politikerväldet för bristande respekt för vanliga medborgares uppfattningar (som till exempel genom att avfärda eller rentav förbjuda en del djupt känd folkliga uppfattningar rörande yttrandefrihet, migration och kriminalitet som ”populistiska” vilket i dessa snorkiga politikers mun betyder ”föraktliga”). Sedan dess har jag haft nyfiken respekt för vicepresidenten. Jag har inte gått så långt som till att läsa hans bok Hillbilly Elegy, som lär handla om hans eländiga ursprung som fattig pojke i det amerikanska rostbältet, varifrån han alltså gjort en beundransvärd klassresa.