En av de orsaker man brukar ange när man ska förklara den eskalerande kriminaliteten i Sverige är trångboddhet. Men trångboddhet är inget nytt i Sverige – tvärtom. Det är inte särskilt längesen svenska barnfamiljer – statare, torpare, arbetare – fick tränga ihop sig i ett rum och kök, utan vare sig rinnande vatten eller toalett. Men det skapade inte kriminalitet utan snarare en beslutsam strävan efter att skapa bättre levnadsvillkor.

Egentligen borde man kanske inte ens skriva om den. Socialdemokraternas självgodhet, menar jag. Den är ju redan så välkänd att den för många är självklar. Men likväl finns det fortfarande många röstberättigade som fortfarande på allvar tror att S är ett statsbärande parti med förmåga att styra skutan Sverige rätt – trots att de i allra högsta grad (med benägen hjälp från folkfientlige Fredrik Reinfeldt) har bidragit till landets förfall. Hur är det möjligt?

Kvinnor kan. På riktigt. Och jag talar inte om kvinnor som lägger ner sin energi på att hata vita män och kräkas över ett inbillat vitt patriarkat samtidigt som de gullar med ett högst påtagligt icke-vitt sådant. De kan ju egentligen inte mycket mer än att splittra och polarisera. Jag talar om de kvinnor som en gång fanns och som det blir färre och färre av, i alla fall i offentligheten. Våra mormödrar och farmödrar, deras mödrar – de fantastiska kvinnor som bidragit till de innovationer och framsteg som skapat välstånd.

Oavsett hur många som försöker få det till att Lucia är än det ena, än det andra – vad som helst utom en svensk tradition – så finns det ingen tvekan om vad Lucia innebär för mig. Det är för mig en oerhört viktig del av det svenska kulturarvet. Än sen att Luciafirandet förändrats över tid och bara har namnet gemensamt med det katolska helgonet – det svenska Luciafirandet är något unikt och värdefullt som betytt massor för generationer svenskar.

När jag växte upp under det inte alltid så glada 70-talet var det en skam att vara tjock. Det räckte rentav med att vara lite mullig för att man skulle riskera att bli klassens, eller hela skolans, driftkucku. Rödhåriga och fräkniga låg också i farozonen, liksom så kallade ”glasögonormar”. Det fanns ingen hejd på hur likriktat allt skulle vara. Därför ser jag generellt positivt på kroppspositivism. Men det måste ju finnas gränser även för det.

Jag tänker ofta att det ska mycket till innan jag förvånas över hur kvällspressen, ja alla main stream-medier, förhåller sig till omvärlden. Men nu har Expressen faktiskt gjort mig förvånad. Nyhetspodden ”Läget” har rubriken ”Israels mystiska frånvaro inför Eurovision i Malmö”. Som om det vore det minste mystiskt att israelerna håller sig borta från offentlighetens ljus i antisemitismens högborg Malmö.

Jag vet inte om det är för att jag börjar bli lite till åren som tankarna om livet, som det var förr, tränger sig på allt mer. Det Sverige där jag växte upp känns som en annan planet. Mamma hängde tvätt på en tvättlina på gården, ytterdörren stod olåst från morgon till sen kväll och gängkriminalitet, skjutningar och sprängdåd var något som hände i andra länder, långt härifrån.

För inte så länge sen var det en skam att ta emot pengar via Swish, och de journalister som gjorde det kallades ”swishhoror”. Nu tigger den samlade vänsterjournalistkåren pengar som aldrig förr eftersom deras outsägligt viktiga nyhetsbevakning är hotad av de onda Tidöpartierna som avskaffat det presstöd de levt fett på till nytta för sig själva men få andra.

Jag växte upp i en högst ordinär arbetarfamilj, med en far som arbetade inom industrin och en mor som var hemmafru fram tills jag började skolan och som senare började jobba inom hemtjänsten. De var båda uppvuxna på landet och hade kärleken till småbruket och jorden med sig till det nya livet i stan. Något överflöd fanns det inte i vår familj – vi levde enkelt, fyra personer i en liten funkistvåa, åt enkel husmanskost i säsong och cyklade eller åkte buss när vi skulle ta oss någonstans.

Sverige är fikalandet nummer 1. Vi dricker rentav så mycket kaffe att vi utgör en risk för klimatet, för av någon anledning är det mer farligt för klimatet när 10 miljoner svenskar dricker tre koppar per dag än när drygt 200 miljoner brasilianare dricker två koppar per dag. Svensk klimatmatematik, helt enkelt, för svensk kultur är ju alltid fel på ett eller annat sätt.

I onsdags sände Uppdrag granskning ett inslag där reportern Diamant Salihu är ”en fluga på väggen” medan en grupp kriminella beredvilligt visar hur det går till när de lurar av gamla svenskar deras besparingar. UG:s ansvarige utgivare Axel Björklund menar att det var nödvändigt att filma det pågående brottet för att människor ska få veta hur det går till så de kan skydda sig. Men var går egentligen gränsen för vilka brott en journalist kan åse och åhöra utan att bli demoraliserad?

Jag lyssnade nyligen på en P3-dokumentär om förbudet mot barnaga, som trädde i kraft i 1979. Det som kanske är mest intressant är att det i programmet framstår som om alla svenskar slog sina barn ända fram till dess. Vi får bland annat höra att ett av argumenten mot förbudet var att barnaga var en ”fin gammal svensk sed”.

Det är mycket möjligt att någon, vid något tillfälle, använde just det argumentet. Men redan på 1930-talet pågick en debatt om barns rättigheter, och med den kom en ökande förståelse för barns mående.

Så här under midsommarhelgen passar det alldeles utmärkt att tala om svensk kultur. En kultur som finns, för den som händelsevis inte har fattat det – och tyvärr finns det de som inte har det. Eller, snarare, det finns de som blivit hjärntvättade av decennier av politisk och massmedial kamp för att förminska och förlöjliga den svenska kulturen för att lättare kunna driva igenom ett samhällsexperiment som ingen bett om.

Nu när debatten om de svältande förortsbarnen klingat av för denna gång är det dags för main stream-medierna att hitta en ny anledning till varför det är så synd om dem som bor i de påstått utsatta områdena. SVT har hittat den perfekta boven, nämligen klimatförändringarna. De har gått och blivit blåbruna.

För någon vecka sedan var jag ute och gick med min hund i en närbelägen park. Parken – som egentligen är en äng – har varit ett populärt mål för barnfamiljer i decennier, där finns både parklek, djurhage och gott om utrymmen för picknick och grillning. Men något har förändrats under de senaste åren. Mångkulturen har hittat dit.

Om det finns ett ord som blivit närmast omistligt när politiker, myndigheter och entreprenörer ska presentera sin egen förträfflighet är det ”hållbarhet”. Vad man än sysslar med så kan man alltid slänga in några floskler om ”hållbarhet” och utse någon till ”hållbarhetsutvecklare” för att ro upphandlingen i hamn eller få rejäla bidrag för sin verksamhet. Men faktum är att modeordet ”hållbarhet” inte säger ett enda dugg, förutom att den som yttrar det i parti och minut har insett att det är ytterst lukrativt.

Ibland har jag svårt att sova och vaknar redan i gryningen. Som ung tyckte jag det var jobbigt, eftersom jag hade småbarn, tider att passa, sånt som krävde en ostörd nattsömn. Numera är livet mer kravlöst – jag sköter mig själv, kan jobba på vilka tider jag vill och har lärt mig uppskatta de tidiga gryningstimmarna. Inga plingande mobiltelefoner, inga ljud från tunnelbanebygge och husbyggen, bara tystnaden och tankarna.

Sådant som för inte särskilt längesen beskrevs som högerextrema och rasistiska konspirationsteorier har nu blivit sanningar som inte ens de mest förljugna dårarna kan fortsätta förneka. Således läser jag nu att att polisen sannolikt är infiltrerad av kriminella.