En expertgrupp av tänkare och ekonomer har nyligen haft ett längre interkontinentalt skypeseminarium och enats om att världen senast vid slutet av detta årtionde med 83,8 procents säkerhet kommer att drabbas av den värsta depressionen sedan 1900-talets början. Det råder 94,5 procents säkerhet att den förutsedda depressionen kommer före nästa årtiondes slut och att den blir åtminstone den näst hårdaste sedan 1870. I expertgruppen ingår jag och min portugisiskalärarinna.

Igår föreslog socialdemokraterna, troligen i hopp om att plocka poäng på den saktfärdiga och obeslutsamma regeringens bekostnad, att försvarsmaktens personal skulle kunna användas för polisiära uppgifter. Justitieminister Strömmer säger att även han kan tänka sig något sådant. Förra gången saken låg på tapeten var i samband med den stora flyktinginströmningen 2016 då statsminister Löfven övervägde att mobilisera försvaret att hjälpa till med migrationspolitiken. Löfven tystades emellertid med argumentet att vi i Sverige, sedan militärens dödsskjutningar av strejkande arbetare i Ådalen år 1931, inte sätter in trupp mot civila. För övrigt ansåg sig polisen ha de resurser den behövde.

I de utländska tidningar och tidskrifter som jag lite oorganiserat ibland bläddrar i för att få reda på hur andra tänker finns ofta en pessimistisk ton av innebörden att västerlandet är på nedgång och troligen bör vänja sig vid tanken att de länder som tidigare kallades tredje världen och nu heter ”det globala Syd” gradvis kommer att ta över kontrollen över världens ledande institutioner, typ Världsbanken och Internationella Valutafonden. Det globala Syds försök att inom ramen för ett utvidgat BRICS bygga egna världsledande apparater ger föraningar om vart det barkar.

Affluence betyder välstånd på engelska. Vad jag precis uppmärksammats på är att välståndet när det väl bröt ut på bred front i västerlandet, det vill säga ett par årtionden efter andra världskrigets slut, givit upphov till en pandemi som numera utvecklats till ett troligen dödligt hot mot vår kultur.

När FN:s Barndeklaration år 2015 funnits i ett kvarts sekel så upptäckte jag aktstycket och blev förstämd. Jag skrev en artikel under rubriken Socialsekreterare i alla länder, förenen Eder!. Det var en travesti på uppmaningen Proletärer i alla länder, förenen Eder! från Kommunistiska Manifestet.

Che Guevara (bilden), född 1928 i Argentina, blev läkare, körde runt den västra hemisfären på motorcykel, anslöt sig till den kubanska revolutionen, blev industriminister, tröttnade snart på det byråkratiska arbetet och blev kommunist och yrkesrevolutionär i Bolivia där han mycket riktigt, för att komplettera och avsluta sin romantiska livsberättelse, blev dödad av CIA år 1967 när epokens revolutionära iver var som starkast. En snygg karl var han också. Jag undrar om jag någonsin besökte någons hem på den tiden utan att de hade en affisch av Che på väggen. Han var utan tvekan 1900-talets främsta ungdomshjälte. Beatles var kommersiell småpotatis i jämförelse.

Den borgerliga regeringen är på sätt och vis ett mysterium eftersom den inte verkar vilja slå på trumman för de förnuftiga beslut den fattar. Ett nyligen fattat förnuftigt beslut är att skära ned bidragen till studieförbunden med nästan en tredjedel – från 1,8 till 1,3 miljarder kronor – över en treårsperiod. Var och en som någon gång medverkat i en kurs i studieförbundens regi – något som vad jag minns mest gick ut på  att fylla i närvarolistor som skickades till ett kansli varefter det betalades ut statsanslag till någon i organisationen viktigare person än jag själv som bara medverkade för att få delta i den gratis vinprovning som var studiernas syfte – måste välkomna en så grovt försenad åtgärd.  

I decennier har cyniker och skeptiker som jag betvivlat möjligheterna att genom statliga beslut och ingrepp göra de revolutionerande ingrepp i produktionsapparat och livsstil som miljöentusiasterna hävdat vara nödvändiga för att rädda världen och mänskligheten undan värmedöd. Min argumentation har inte varit särskilt stringent. Den har mest baserats på en allmän övertygelse om och erfarenhet av att planekonomiska projekt inte brukar fungera. Men jag och andra tvivlare har förstås inte kunnat vara helt säkra på att alla planprojekt varit förutbestämda att misslyckas; den amerikanska månlandningen år 1969 var trots allt framgångsrik och massor med broar och andra infrastrukturprojekt fortsätter att vara lysande succéer.

Ibland resonerar jag med mina desillusionerade gamla vänner som liksom jag själv var vänstervridna för femtio år sedan – och på det viset lyckades få fina jobb i staten även om detta sällan var ett medvetet syfte – huruvida den allt tydligare administrativa inkompetens för att inte säga klantighet som karaktäriserar Sveriges offentliga sektor är en generisk egenskap hos statliga apparater eller om det bara handlar om en tillfällig och övergående dekadens just hos oss här och nu.

FN:s vetenskapliga panel om eventuella klimatförändringar heter som bekant Intergovernmental Panel on Climate Change. IPCC är det officiellt mest vetenskapliga organet i hela världen, just den institution som Greta Thunberg och, verkar det, FN-chefen Guterres, ilsket respektive salvelsefullt, förmanar världen att all sin tro till denna sätta.

Det är mycket som är oklart i miljö- och klimatpolitiken åtminstone för mig. Den största oklarheten är vad som kommer att hända när politikens hårda konsekvenser i form av prisökningar och försämringar av livskvaliteten börjar uppenbara sig för folk. Än har det inte märkts så mycket av den planerade stora omställningen men världen har under det senaste året fått en föraning genom att energipriserna gått upp. Jo, dessutom har bönderna på Sri Lanka gjort revolution och kastat ut en regering som ville höja priset på gödningsmedel för klimatets skull.

Dagens Nyheters ledarredaktion, som jag många gånger skändat och förtalat men aldrig vågat hoppas på att bli bemött av, fick nyligen ett lynnesutbrott och anklagade denna blogg för ”högerradikal” eller ”högerextrem” opinionsbildning.

Sveriges socialdemokratiska arbetareparti, SAP, bildades år 1889 i syfte att skapa rättvisa för arbetarklassen. Agitatorn August Palm hade några år tidigare författat ett utkast till partiprogram som hette Hvad vilja socialdemokraterna där han framförde arbetarnas missnöje:

På bara något år tycks Sverige ”utan att man sett det komma” förvandlats till en spottkopp och en driftkucku för hela världen och det är inte utan att många svenskar själva, jag till exempel, våndas över och hånflinar åt de självgoda och proppmätta ombud, ofta nästan barn, som vi tillsatt att styra landet åt oss medborgare.

Enligt en debattartikel av regeringspartiernas ledare står krafttag mot kriminaliteten i form av tiotusen fler poliser, hårdare straff och fler dömda brottslingar på regeringens dagordning. På tre år kommer anslagen till rättsväsendet att öka med 30 procent till 90 miljarder kronor, nästan en och en halv BNP-procent.

Jag är inte den ende som fegar ur på den här punkten. Det som skrämmer mig är troligen detsamma som skrämmer alla andra som upprörs över det i stort sett ohämmade våldet i Sverige men sedan inte törs formulera några trovärdiga slutsatser. I stället slutar alla betraktelser med något om att ”det nu verkligen är dags att polisen går från ord till handling” eller ”här behövs rejäl handlingskraft!” vilket kanske känns bra men inte leder någonstans.

Richard Sörman skrev häromdagen en krönika med en skenbart barnslig fråga till envar (RICHARD SÖRMAN: Vad tjänar vanligt folk på skattesänkningar för rika? – DET GODA SAMHÄLLET (detgodasamhallet.com)). Sammanfattningsvis frågar sig Sörman, om jag får förenkla en aning, hur moderatpartiet, som vill ha låga skatter och därmed borde locka rika människor och skrämma bort fattiga, kan överleva med tanke på att de fattiga är fler än de rika och därmed borde vinna vartenda val.

En tanke som slagit mig med tilltagande kraft på senare år – men som jag tills nu har varit förnuftig att hålla för mig själv – är att det kommit väldigt många muslimer till Sverige vilket möjligen är skrämmande. Jag skulle vilja veta hur pass skrämmande det är. Men av någon anledning så är det ingen hos de inblandade myndigheterna – som säkert har informationen och som lever på mina skattepengar – som verkar benägen att besvara den fråga jag vill ställa.

Förr i tiden, vilket i det här fallet betyder under kapitalismens Sturm und Drang-period, den tid under 1800-talet och början av 1900-talet när den var som mest säker på sig själv, så trodde kapitalismen att den kunde göra allt. Detta bevisas enklast genom ett studium av den litteratur som sattes i händerna på det uppväxande släktet av manligt kön, till exempel Jules Vernes En världsomsegling under havet och Resan till jordens medelpunkt eller Robert Louis Stevensons Skattkammarön. Sådant erbjuder en pappa inte sin son om han inte själv eldas av äventyren och visionerna.

Liberalpartiet ordförande Johan Pehrson avser enligt en debattartikel att ”lägga om svensk jobb- och integrationspolitik från grunden”. Hur en sådan omläggning går till lärde han sig ”i veckan” vid ett besök i den belgiska staden Mechelen där man nyligen återskapat framtidstron och ”en stark känsla av tillit” med hjälp av sommarjobb för unga och hårda tag ”som att polisen punktmarkerar unga gängledare”.

I denna text beskrivs hur man lyckats rekonstruera med vilken troligen brottslig cynism och kallsinnig hjärtlöshet den vite mannen (och tillfälligtvis kvinnan) anlagt dolda kyrkogårdar för att begrava minoritetsbarn som blivit lurade att söka in på exempelvis statliga specialskolor, ofta religiösa, för urfolk i Kanada. Eller också är texten bara klarsynt. Välj själv.

I serien ”uppfattningar som går tvärsemot gängse föreställningar” har jag nu kommit fram till hemligheten bakom kapitalismens och industrialismens genombrott och välståndets därpå följande spridning. Om någon invänder att det inte är mycket till serie eftersom alla mina historiefilosofiskt orienterade krönikor verkar handla om just detta -eftersom det aldrig kommer något glasklart och tillförlitligt svar – så kan jag inte annat än instämma. Min ursäkt är att den som inte klarar uppgiften i ruta ett inte bör utsättas för ännu större utmaningar och att jag aldrig träffat någon som annat än antydningsvis och ofullständigt lyckats förklara världens kanske största underverk, således de senaste århundradenas välfärdsrevolution.

Kanske finns det någonstans, exempelvis inom sporten som jag aldrig bryr mig om, något att yvas över för en svensk. Då och då ser jag en stor bild av ett antal jublande idrottstjejer på morgontidningens förstasida och inser då att något stort inträffat som jag inte lyckats förstå. När det gäller annat som jag inte heller förstår men inbillar mig har betydelse för nationens framtid – till exempel skolans kvalitet, antalet sprängningar och gängmord, landsbygdens sammanbrott, inflationen, trottoarcyklismen och spårspringet – har jag svårt att se något hoppingivande.

Den allmänna meningen så som den uttolkas av Sveriges Television och Greta Thunberg är att världens samlade miljö- och klimatforskare numera är eniga inte bara om vad som fattas jorden utan också precis vilka åtgärder som bör sättas in för att vrida allt rätt igen.

Det är mycket man inte vet men turligt nog är det inte så mycket man behöver veta så man kan ta sin okunnighet med ro. Men ibland blir okunskapen plågsam. Så är det för mig med företagen och klimatpolitiken. Här finns en inbyggd konflikt (och förklara gärna att jag har fel om du har en vassare förståelse än jag) eftersom klimatpolitiken är dyrbar för företagen (vare sig de frivilligt anammat den eller tvingats därtill av myndigheter). De extra kostnaderna drabbar rimligtvis vinsterna. Man skulle därför vänta sig att företagen motarbetade klimatpolitiken men det gör de inte, i varje fall inte offentligt. Mellan skål och vägg borde det emellertid vara ett himla gnällande. Det är det också men det är inte tillräckligt för att det ska uppmärksammas utåt. En del företag är förstås rädda för att få rykte om sig att sätta profiten framför jordens överlevnad.

Den här krönikan är möjligen svårbegriplig. Det kan i så fall bero på att jag inte riktigt tänkt igenom och förstått vad jag försöker säga. Det kan också bero på att tankegången ligger utanför den vanliga samhällsdebattens vältrampade stigar. Det handlar om värderingar.

Förr i tiden behövde de allmänna valen inte vara några särskilt dramatiska händelser utom för politikerna själva (eftersom äventyret naturligtvis var på allvar för den som eventuellt hotades av att bli utslagen från sin position). För vanliga medborgare var valen mer som underhållningsprogrammen Let´s dance eller Bonde söker fru. De kunde vara spännande men vilket lag som vann spelade inte så stor roll eftersom de tävlande egentligen var likadana. Grundtipset var därför att allt skulle bli vid det vanliga efter valet. Såklart man trodde att det skulle gå likadant den här gången. Grundtipset är fortfarande detsamma, nämligen att den stora administrativa apparat som styr landet även fortsättningsvis behåller sitt järngrepp över nationen. Men det finns svaga tecken på förändringar.