Som så ofta tidigare ska jag nu skriva en krönika om saker jag inte förstår. Min enda ursäkt är att de flesta andra som formulerar sig i ärendet tycks vara lika borttappade.

En god vän som är mer noggrann än jag med litteratur, särskilt nyutkommen, ledde mig fram till det vanliga skrivbordet med nyanlagda boktorn. Jag insåg att jag aldrig skulle kunna tillgodogöra mig så mycket litterärt förnuft som förevisades – det fick räcka med att jag erkände att det kanske handlade just om litterärt förnuft vilket var nog så mycket erkänsla för att komma från mig som inte tål stora doser skriftkonst.

Sådär fyrtio svenska mil söder om Irans huvudstad Teheran ligger den påstått pittoreska staden Nain. Jag vet inte om staden är pittoresk och jag har inte besvärat mig med att ta reda på det. Mitt fördomsfulla jag utgår från att det är en dammig stad med elkablar i härvor på stolpar, tusentals butiker och miljoner mopeder som allihop tutar ikapp med böneutropen. Men Nain rymmer en kulturskatt som jag inte vet ett dugg om men sedan en kort tid tillbaka kan ägna långa stunder åt att avnjuta och förundras över.

Mitt Alma Mater i bemärkelsen livets mest betydande lärosäte har nog varit byråkratin, i någon mån den privata som visar sig fungera ungefär likadant, men framför allt den offentliga. Det var inga planer utan endast omständigheter som förde mig ihop med Alma. Till exempel formulerade jag inga långsiktiga idéer om hur jag bäst skulle förvalta de insikter som jag rönte under mitt liv som ämbetsman. Observationerna bara kom i lättförvanskad form ungefär som Platons skuggor i grottan och min uppgift var bara att betrakta och försöka förstå mina kollegor, det vill säga de andra grottborgarna.

I förra veckan fick jag efter några dagars tilltagande svullnad i fotleden i kombination med stigande feber ett bra råd av husläkaren. Hon sa att det nog var rosfeber, ty rosfeber grasserar även om jag aldrig hört talas om sjukdomen. Därför, sa hon, borde jag tillfälligt flytta till Kungsholmen. Behövde jag ambulans för transporten?

Jag har under olika perioder i mitt liv surfat på tre starka idévågor och jag vill ta tillfället i akt att beskriva hur dessa färder har gestaltat sig. Med detta avser jag inte att säga något vetenskapligt utan bara hur det känts. Idésurfningar kan nämligen vara mycket olikartade.

Galileo Galilei uppfann inte teleskopet i början av 1600-talet men han utvecklade konstruktionen till den grad att han kunde studera himlavalvet och göra omvälvande upptäckter. Han konstaterade till exempel att stjärnor inte var ett slags eviga stearinljus utan himlakroppar som förintades. Han såg att det hände grejer därute.

I femton år eller däromkring har jag försökt att förstå det samhällsfenomen som tidigare – bland de insatta bedömare som försökte ge fenomenen vetenskapliga namn i stället för att nöja sig med att beteckna dem som ”dumheter” och ”skitprat” – kallades för Politisk Korrekthet eller PK-ism och numera, ofta efter amerikansk förebild, benämns ”wokeism”.

Om man öppnar munnen och framför en åsikt så ska man vara mycket försiktig ty man har antagligen fel, framför allt om man uttalar sig om saker man inte begriper vilket är det normala tillståndet.

Efter tio års engagerade och framgångsrika försök att integrera sig i det svenska samhället gav min kalifornienfödda första fru upp. Det var inte Sverige som sa nej till henne. Hon hade belönats med en fast, högavlönad anställning på en myndighet inom rimligt pendlingsavstånd från hemmet. Det var hon som sa nej till Sverige (och troligen även till mig).

Jag är mycket tacksam att jag inte är Benjamin Netanyahu eller Joe Biden eller någon annan som kan ha inflytande över Gaza-kriget eller i övrigt den politiska situationen i Mellanöstern. Här erbjuds ingen hjälp av kalla, vetenskapliga och matematiska beräkningar. Här har man bara sina känslor och sitt eventuella omdöme att lita till. Samt, förstås, den starkaste påtryckningen av alla: den ofta orubbliga övertygelsen hos dem man hamnar i meningsbyte med.

På 1500-talet trodde snart sagt alla människor på Gud. Framför allt upprätthölls denna tro av överheten, prästerna naturligtvis, men även den världsliga makten. Kungen, till exempel, som ansåg sig tillsatt genom Guds nåd, hur skulle han kunna ha några tvivel?

Särintressen i bemärkelsen ”folk som organiserat sig vid sidan av staten” har det nog alltid funnits. Men gamla tiders särintressen – och med ”gamla tiders” menar jag sådana som opererade hundratals år tillbaka i tiden – skiljer sig, påstår jag, på åtminstone en betydelsefull punkt från moderna tiders särintressen. Det är att de gamla särintressena var fiender eller konkurrenter till staten medan de nya försöker bilda allianser med staten i syfte att få fördelar som står under statlig kontroll.

Ibland kan banala men revolutionerande insikter vara så försynta eller potentiellt stötande att man inte uppfattar dem. Va? Allt detta på samma gång? Låt mig ge ett exempel.

Den här krönikan publicerade jag för nästan precis tio år sedan när jag genom en lyckträff hamnat i en gudabenådad reklamsnutt från en bank i form av Beethovens nia. Jag låter min inledning stå kvar.

Den så kallade samhällsdebatten består till stor del av så kallade debattörer som upprört säger att ”nu är det verkligen dags att vi börjar prata om” till exempel barnakutkrisen eller äldreomsorgskrisen och sedan övergår till att göra något annat än att diskutera just detta. På det viset kan samhällsdebatten fylla media med ord utan att skapa någon förståelse.

Jag trodde inte jag var intresserad av den brittiska överklassens privatliv – och med överklass menar jag allt från drottningen eller kungen och några tusen personer nedåt i den ärftliga delen av samhällshierarkin – men när jag fått boken i min hand väcktes mitt från början tvivlande men sedan alltmer roade och till slut rörda engagemang.

Under en provtagningsvecka som avslutades igår har jag räknat antalet kränkningar jag utsatts för och fördelat dem efter utövarens identitet. Som det visat sig är en av förövarna överlägsen vinnare.

Den tyske dominikanermunken Johann Tetzel gjorde sig på femtonhundratalet känd som en framgångsrik försäljare av avlatsbrev. Påven behövde pengar för att bygga Peterskyrkan och uppfann detta finansiella instrument. Instrumentet emitterades av påven, såldes till vanligt folk av Tetzel och inlöstes på förfallodagen, det vill säga köparens dödsdag, mot strafflättnad i skärselden.

Ibland roar jag mig med att fundera över hur dumt folk tänkte förr i världen (och även nu för tiden fastän människan inte har så många fasta bevis för överlevande dumheter). Jag tänker till exempel på en av de världsberömdaste engelska ekonomerna och prästerna genom tiderna, nämligen Thomas Malthus. (Är det inte märkvärdigt hur många av de klassiska ekonomerna från Upplysningstiden som samtidigt var präster? Det finna säkert något självklart skäl även om inte jag skådar förklaringen särskilt tydligt. För Malthus själv var det två flugor i en smäll: genom att idka avhållsamhet gjorde människorna Gud glad och säkerställde att det inte föddes så många barn varigenom folk slapp dö den plågsamma svältdöden.)

De senaste dygnen har mediatexter om den amerikanska universitetsskandalen med epicentrum över Harvard sprutat ut över världen och jag har läst några av dem (och även skrivit en text – vilket jag nog inte borde ha gjort; jag tog hela woke-konceptet för det eländiga skämt som det faktiskt är och försökte skämta bort dumheterna vilket var lika framgångsrikt som att försöka skämta bort Stalin under andra världskriget).

Så här några år efter uppfinningens fullbordan borde den klara, genomlysta sanningen om västerlandets möjligen främsta andliga framsteg, PK-ismen, ha uppenbarat sig för envar.

Ju mer jag skriver, desto mer tycker jag att jag hamnar i självklarheter. En självklarhet, som jag bara vill påminna om, är att det finns medborgerliga skyldigheter.

Samtiden föreställer sig, tror jag i alla fall, att samhällena kan välja mellan två olika sätt att organisera sin produktion, nämligen genom plan- respektive marknadsekonomi, socialism respektive liberalism.

Min numera tyvärr avlidne vän Olle Wästberg brukade på sitt sardoniska sätt fråga mig hur jag skulle klara mig om jag inte fick börja mina krönikor med ordet ”jag”. Nu är det dags igen.

Idag ska vi tala om organisationer som försörjs inte av kunder på en marknad, utan av politiker som delar ut anslag. Det kan vara ett statligt sjukhus, det kan vara ett socialkontor, det kan vara en domstol.