Mario Draghi är en europeisk höjdare, tidigare italiensk premiärminister, ordförande för europeiska centralbanken och riksbankschef i Italien. Det finns inom EU en växande oro att kontinenten sackar efter i utvecklingen och snart blir distanserad av USA och Kina. Därför bad Ursula von der Leyen Draghi att göra en plan. När planen nyligen presenterades inledde von der Leyen vid en presskonferens med att fastställa Europas utvecklingsmål:

När jag för ungefär femton år sedan lite tafatt – det handlade trots allt om en ny samhällelig företeelse och därmed ett forskningsfält i sin linda – började fundera över vad det var som definierade det Politiskt Korrektas karaktär. Hur kände man igen en PK-istisk idé och vad hade de olika idéerna gemensamt?

Vi svenskar är i allmänhet mycket stolta över att leva i en demokrati men vi bryr oss inte om att utreda vad vi menar med demokrati. Så här skrev jag för några veckor sedan:

Jean-Claude Juncker, luxemburgsk advokat och tidigare Europeiska kommissionens ordförande, blev världsberömd för sitt vitsiga och insiktsfulla svar på anklagelserna om att politiker inte vet hur de ska lösa sina respektive länders problem. ”Vi vet precis vad som behöver göras”, sa han, ”men vi vet inte hur vi ska bli återvalda när vi gjort det”.

Allt oftare träffar jag politiskt intresserade och kunniga personer som erkänner sig vara i beråd. De vet inte vad de ska kalla vårt – och det övriga Europas, som har ungefär samma upplägg ehuru med avsevärda lokala skillnader; betänk till exempel att Storbritannien har personval så att väljaren har ett personligt ombud i den beslutande församlingen, något som jag tror för Sverige skulle vara ett betydande fall framåt – statsskick. För varje år som går, förefaller det dem, känns begreppet demokrati alltmer främmande vilket märks inte minst i invandringsfrågan, där Europas politiker sedan länge haft en betydligt mer välkomnande attityd än väljaren i gemen. Den tyska valchocken i förbundsländerna Thüringen och Sachsen, där invandringsskeptiska eller -fientliga partier tog kommandot, kom som en hink kallt vatten över huvudena på tyska etablissemangspolitiker.

God morgon, studenter

Igår resonerade vi, som ni minns, om vad som driver privata företag som agerar på en marknad. Huvudpoängen var att de strävar efter hög vinst. Det kallas att de är vinstmaximerande.

Människan tycker om plågor och oro. Däri skiljer sig folken inte mycket från varandra. Däremot väljer de, tror jag, att genom tiderna utsätta sig för ganska enahanda kval. Till exempel tycker ryssarna om mordiska och despotiska härskare. Ivan den förskräcklige var sådan, tsarerna var sådana och Putin är även han en obeveklig diktator. Svenskarna vill genom jantelag, mobbning och reglementerade tråkningar (”nollningar”) ingjuta livslång skam i sin nästa så att han begriper att han har skuld till den samhälleliga anfäktelsen på modet – exempelvis den globala uppvärmningen – och inte ska få för sig att han är något värd. (En polsk byggmästare med företag i Sverige säger att han då och då måste ta en veckas semester i hemlandet för att få uppleva frisk luft och sunda, mänskliga kontakter.)

Jag har ambitioner med mina krönikor. För det första ska det finnas ett budskap som, om inte varje gång världsomvälvande, åtminstone bör förtjäna ett förstrött intresse hos den bildade och noggrant värderande läsekretsen.

Den amerikanske historikern Darryl Cooper har retat upp en hel värld genom en intervju hos Tucker Carlson där han sa att Winston Churchill var ansvarig för andra världskriget. Här kan du se några av reaktionerna. Sedermera har Cooper åtminstone delvis förfinat sin anklagelse och sagt att skulden förstås inte bara ligger hos en enstaka individ, Churchill alltså, utan hos hela det engelska imperiet, vars intressen Churchill företrädde.

I serien Förskräckliga Men Användbara Förenklingar, även kallade Fördomar, ska jag nu blottlägga de väsensskilda grundföreställningar som vägleder folken norr om respektive söder om Alperna. Läsaren kommer att förstå exempelvis varför den tyska förbundspresidenten fru Merkel aldrig kunde komma överens med sin grekiska motsvarighet, vem det än råkade vara.

Vetenskapen, som vi fått lära oss bara har framåtväxlar, inga bakåtväxlar, har relativt nyligen upptäckt att det är farligt med skärmtid hos iPads, laptops och mobiler. Maximal tillåten tid för barn är kanske två timmar om dagen. (På den punkten tycks vetenskapen inte riktigt satt ned foten.)

Den här krönikan var tänkt som en tacksam lovsång till den lyckade tillvaro som ödet beviljat mig och min generation. Jag säger detta utan ironi, ty det andra världskrigets slut presenterade ett trovärdigt löfte om ett förlovat land för alla som hade fattat den amerikanska koden för ett gott liv och dessutom orkade böja sig ned och sleva upp den manna som försynen av ren hygglighet lät falla över jorden.

I guldbokstäver över ingången till aulan vid universitetet i Uppsala blänker devisen ”Tänka fritt är stort men tänka rätt är större”. Orden kommer från Thomas Torild, en stjärnstudent vid lärosätet och tänkare från 1700-talets slut.

För många år sedan samarbetade jag och Pär Ström. Pär har alltid varit ombudsman för något nobelt ändamål. Den här gången handlade det om att etablera sig som Yttrandefrihetsombudsman vilket vi båda ansåg att just Sverige, i egenskap av ombudsmannaämbetets stamort på jorden, hade en internationell skyldighet att inrätta. Så kunde man, tänkte vi, fylla igen ett flagrant hål i den svenska demokratins uppsättning av hävdvunna regler och institutioner. (Själv tyckte jag nog att det vore ännu angelägnare att skapa en befattning som Fiskombudsman med vidhängande myndighet för mer marint orienterade jurister.

Jag har utan särdeles framgång under de senaste tre, fyra årtiondena argumenterat för att vår tids politiska huvudmotsättning inte längre står mellan socialister och borgerliga utan mellan å ena sidan politikerväldet och det välfärdsindustriella komplexet och å den andra landets nettoskattebetalare. Trist nog för mig har jag aldrig gillat den där dikotomin eftersom den inte är självförklarande. Det ska fan försöka klarlägga politiken så att folk begriper när det kan ta timmavis att bena upp grundbegreppen.

Den internationella statistiken över det årliga antalet mord per 100 000 invånare verkar inte särskilt pålitilig. Men man får ändå en uppfattning om tendenser och storleksordningar såsom att en halv miljon människor tas av daga i hela världen samt att mordfrekvensen är särskilt uttalad i Latinamerika med 50 döda per 100 000 invånare i Equador. I detta perspektiv har Sverige, med lite mer än ett mordoffer per 100 000 personer och år, inte så mycket att klaga över.

Jag betraktar en fluga som går runt på insidan av fönsterrutan. Den vill ut mot ljuset och friheten. Den vandrar oupphörligt än hit, än dit på spaning efter en utväg. Då och då hamnar den i mörkret vid sidan av fönstret och tycker sig då uppenbarligen vara på fel väg, för den återvänder genast till rutan. Ibland tar den en förtvivlad flygtur och landar på en annan ruta och fortsätter sitt utsiktslösa men intensiva letande.

Den möjligen lite skrytsamma underrubrik som ingår i den här bloggens namn är ”Här skapas samtidens självförståelse”. Även om jag själv ansvarar för formuleringen har jag i tio år eller däromkring funderat över vad den kan betyda. Den stora stötestenen, som jag blir varse när jag läser exempelvis Dagens Nyheters ofta förvirrade ledare, är om självförståelse bara betyder en klar insikt om vad vi, särskilt politikerna, bör göra med landet eller om det också ligger i en godkänd självförståelse att nationen faktiskt också handlar i enlighet med vad den förhoppningsvis har förstått.

På förekommen anledning har jag anledning att misstänka att svenska media i den pågående Mellanösternkonflikten är partiska till förmån för den ena parten, Hamas, medan information som skulle kunna gynna den andra parten, Israel, till stor del lämnas utan uppmärksamhet. Eftersom detta överensstämmer med mina, och kanske dina, förväntningar gäller det att vara noggrann i rapporteringen om läget för att inte förfalla till motsatt partiskhet.

Gåtan har du antagligen ställt dig själv utan att ha funnit något svar. Misslynt har du antagligen resonerat om saken med någon begåvad vän som snart visat sig vara lika bortdribblad som du själv. Till slut har ni gemensamt beslutat att slutförvara gåtan i en skräplåda i källaren tillsammans med andra mångtusenåriga intellektuella dilemman såsom cirkelns kvadratur.

Då och då botaniserar jag bland de över fyratusen krönikor jag skrivit på den här bloggen. Jag vill undersöka om det skett något i allmänna attityder och politiskt ledarskap som skulle kunna ingjuta trovärdiga förhoppningar om att landet vore på väg att lämna sin trista färd mot tvärbranten framöver. Enligt en hos mig allt fastare övertygelse har det inte det. Det som här följer är en text från den 25 mars 2015. Tänk bara när vi ska reda upp efter vindenergi- och klimatevangelisterna! Eller polisen, som är textens ämne.

Jag vaknade mitt i natten med ett ryck. På något vis hade jag i sömnen – någon del av hjärnan sover tydligen aldrig – kommit på att Staffan Burenstam Linders teori om den rastlösa välfärdsmänniskan, som jag skrev om igår, visserligen är tilltalande och troligen riktig, men gravt ofullständig. Som du minns menade Staffan att människan tvärtemot sina förväntningar blir stressad och överansträngd av det med tiden tilltagande välståndet eftersom hon skaffar sig så mycket fina prylar – fritidsbåtar, surfbrädor, motorfordon och vitvaror med mera – som hon inte har tid att använda och därför förvandlas till psykfall. Ungefär.

Igår filosoferade jag om vad samhällena gör med sitt ekonomiska överskott, det vill säga den andel av produktionen som överstiger vad som behövs för att hålla människorna vid liv (med 2,1 barn per kvinna för stabiliteten i befolkningsutveckling) samt för reguljärt underhåll av produktionsapparaten och övrig infrastruktur. En kommentator påpekade att Staffan Burenstam Linder (1931 – 2000) hade skrivit en bok i en tangerande fråga.

En gång blev jag tillfrågad av Expressens dåvarande kulturchef, Maria Schottenius, numera på DN Kultur, om jag ville bli krönikör. Visst. Det var på den tiden när den offentliga sektorns intäkter motsvarade 60 procent av BNP.

På grund av mitt storhetsvansinne skriver jag inte gärna krönikor i dagsaktuella frågor eftersom sådana inte kommer att intressera den stora och stadigt växande läsekrets jag förväntar mig om hundra eller tvåhundra år. Men idag ska jag göra ett undantag och uttala mig om höstens presidentval i USA och då särskilt mina uppfattningar om kandidaterna. Naturligtvis vet jag inte så mycket om dem; på den punkten är jag som alla andra människor som skaffar sig åsikter på lösa grunder. Men så ser livet ut. Fördomar härskar även i den egna skallen men förnuftigt folk lär sig att leva med detta vilket bland annat betyder att inte vara så bergsäker på någonting (utom att det heter ”en av dem”, inte ”en av de”).

Det är lätt att bli entusiastisk över Ukrainas militära framgångar i den ryska Kursk-regionen. Det är första gången på över åttio år som någon främmande makt ockuperat ens en kvadratmeter rysk mark (det blå- och vitrandiga området på kartan). President Zelenskyj har hävdat att ett av syftena med operationen var just att uppvisa rysk svaghet för omvärlden. Hur Putin ska hantera denna pinsamhet är oklart. Först förväntades han hämta elittrupper från de ryssockuperade områdena i sydöstra Ukraina (de färgmarkerade områdena på kartan), men nu förringar han ukrainarnas närvaro och säger att ärendet inte är någon ko på isen.

Många söker ursprunget till välfärdsstatens filosofi hos trettiotalets svenska socialdemokrater. Andra, som anser sig gräva djupare (jag till exempel), menar att upphovet snarare bör efterspanas i USA, där det statliga engagemanget för människornas välfärd började knoppas under president Roosevelt och dit de socialdemokratiska makarna Myrdal reste för att finslipa sina idéer om hur den svenska välfärdsstaten skulle arrangeras.

Eftersom jag, liksom så många andra ungdomar, i yngre dagar närde en stark och uppriktig dröm att göra världen bättre föll det sig naturligt för mig att söka mig arbete i den internationella biståndsverksamheten, i mitt fall Sida och FN. Femton års praktisk erfarenhet av detta hjälparbete luttrade mig från mina mest extatiska förhoppningar och fick mig att ersätta dessa med allvarliga dubier om verksamhetens berättigande. Det finns både bra och dåliga biståndsinsatser men netto är verksamheten enligt min bedömning ofördelaktig och då inte i huvudsak för att den är en börda för oss som betalar utan för att den hämmar utvecklingen hos mottagarna.

Häromdagen frågade jag frugan hur det kommer sig att sådana som jag ständigt fräser och klagar över Sverige när allt på det hela taget fungerar. Lönen trillar in varje månad (även om den kunde vara högre), sjukvården erbjuder sig att ringa tillbaka så man slipper sitta i telefonkö (även om det kan vara svårt att få en läkartid), om man bucklat sin nummerskylt och beställer en ny från Transportstyrelsen så kommer den på tre dagar och kostar bara 62 kronor. Det är mycket man saknar anledning att reta sig på.

Jag är inte bra på schack, men jag vet vad pjäserna heter och hur de rör sig. Jag har läst att spelet utvecklades i Persien för 1 500 år sedan eller så och att det kom till Europa under medeltiden, då regler och pjäser gradvis fick sin nuvarande form. En rimlig slutsats är att spelet avspeglar det medeltida samhället.