Hela livet har jag haft ett horn i sidan till filosofin och filosoferna eftersom jag har tyckt att de gjort sig märkvärdiga eller medvetet diffusa, kanske, har jag misstänkt, i det lumpna syftet att förvilla mig. Samtidigt har jag hela tiden haft ett obehagligt gnagande samvete eftersom det är tänkbart att de faktiskt har något betydelsefullt att säga, även om de inte precis vinnlagt sig om att uttrycka sig begripligt, och att det därför är mitt eget fel om jag inte tagit till mig deras poänger.

Sten Svensson (se här) är en rakknivsvass skoldebattör som varit lärare, chefredaktör för Lärarnas tidning, journalist och gudabenådad fotograf. Enligt min mening resonerar han som en oreformerad östtysk skolpolitruk. Att läsa hans debattartiklar, som häromdagen i Svenska Dagbladet, är som att få syn på en överlevande Trabant i trafiken. Jag vet vad jag talar om ty Sten och jag har genom åren haft en del debatter i skolfrågor. Som du kanske förstår anser han mina uppfattningar, i varje fall i skolfrågor, vara reaktionära och folkfientliga.

Det är inte mycket vi vet, framför allt om framtiden. Det beror på att historien, trots att många menar att vi kan lära oss något av det förflutna, inte uppvisar några instruktiva regelbundenheter. Sedan må begåvade människor som von Clausewitz, Karl Marx och Joseph Alois Schumpeter framtidsfilosofera hur mycket de vill.

Nils Lundgren skrev för åtskilliga år sedan en utmärkt krönika om identitetspolitik på sin blogg som jag då och då har återvänt till för att få hugsvalelse när debatten blir som tokigast.

Mitt levnadsmål är att det tacksamma folket, bland annat på grund av mina litterära meriter, ska resa mig en ryttarstaty på Stureplan. Emellertid har jag på senare tid börjat tvivla på att något sådant monument faktiskt planeras. Åtminstone har jag inte hört minsta mummel i ärendet vilket kan bero på att jag mest skriver om politik, statskonst och folks värderingar vilket, uppriktigt sagt, egentligen inte intresserar någon. Jag beslöt därför att vidga mina vyer och ge mig in i det kulturella.

Författare av krönikor som den här är den mest förtryckta och eftersatta sortens skriftställare och då menar jag inte bara att vi inte får några kultur- eller forskningsbidrag och ej heller för att vi ses över axeln av finare skribenter som skriver böcker som recenseras (vilket är en ära eftersom det är ädlare att bli utskälld än ignorerad) utan framför allt för att våra texter inte anses tåla att bli återanvända. Bäst före-datum anses vara lika med publiceringsdatum. Jämför denna brist på aktning – för att inte säga föraktfulla nedlåtenhet! –  med det bemötande som tillerkänns en ständigt återanvänd skribent som Selma Lagerlöf (som i och för sig förtjänar det; inte ett ont ord om geniet från Mårbacka). Men för att skapa mer rättvisa inom skrivarskrået återpublicerar jag här en mer tio år gammal krönika som till skillnad från Antikrists mirakler fortfarande gäller.

På julafton när familjen satt och slappade efter julklappsutdelningen kom jag i diskussion om en artikel jag skrivit om negativ bruttonationalprodukt. Resonemanget går ut på att även trista och onödiga saker räknas in i BNP. En bilkrock kanske kostar tjugotusen att fixa och bidrar därför till BNP med tjugotusen, vilket är lika mycket som en bra resa till Kanarieöarna. BNP-värdet är detsamma i de båda fallen, men den personliga njutningen helt motsatt. Vilket av alternativen skulle du själv välja?

Så här inför Herren Jesu Kristi födelsedag borde man kanske hylla födelsedagsbarnets etiska principer, särskilt om man är kristdemokrat och därmed vill markera att en seriös andlig frändskap existerar. Men det är inte bara, eller ens i huvudsak, därför jag blir illa till mods av en artikel som KD-höjdarna Bengtsson och Forssmed nyss placerat i Dagens Nyheter. Det som bekymrar mig är ledande politiker – och dessa två är långt ifrån de enda – fortfarande inte begripit att den politiskt korrekta wokismen, som under årtionden med sina konstiga idéer förhindrat Sverige från att ta itu med sina problem, är skadlig för nationen och folket. De vill helt enkelt inte begripa.

För tjugo år sedan skrev jag en bok om svensk historia – På spaning efter Moder Sveas själ – med en storartad teori om ett 250-årigt cykliskt mönster varav Sverige fått uppleva nästan tre kompletta cykler sedan Birger Jarl kom till makten omkring år 1250, nämligen feodalismen, nationalismen och den cykel som nu håller på att ta slut, industrikapitalismen.

Förr i tiden hade vi i Sverige en ganska stabil ordning i politiken. Det fanns höger och vänster. Där gick den samhälleliga huvudmotsättningen. Högern var de privata intressena och vänstern tillhörde i stort sett socialdemokratin. Allt ordnades efter denna demarkationslinje som Karl Marx hade hittat på. Högern var kapitalet och vänstern var arbetarklassen. Svenska Dagbladet var höger och Stockholms-Tidningen (ett tag i alla fall) vänster, Arbetsgivareföreningen SAF var höger och Landsorganisationen LO var vänster. Sådär höll det på, val efter val.

Förr i tiden, när jag var börschef, upptäckte jag något som erfaret företagsfolk redan visste. Det var att om företag verkade vara dåliga så visade de sig i allmänhet vara ännu sämre än man anat. Även motsatsen var sann: bolag som tycktes lovande var i själva verket ännu bättre än man trott. Fast det kunde ta ett tag innan man märkte vartåt det lutade.

För några dagar sedan utbröt en barnslig och ovärdig storm i ett vattenglas i radioprogrammet ”Söndag i P4”. Journalisten Henrik Brandão Jönsson blev utkastad ur studion av en hysterisk programledare vid namn Farah Abadi (i bilden i lugnare tillstånd) för att Jönsson föreslagit att en lyssnare, som klagat över att hennes partner var en dålig älskare, skulle skicka honom till Köpenhamn för att öva sig tillsammans med proffs.

Efter en synnerligen ytlig undersökning, i huvudsak baserad på introspektion, har jag kommit fram till att vi svenskar fram till rätt nyligen var ett uppfostrande folk och att detta är förklaringen till den vånda vi nu genomlider, inte minst när det gäller invandringen.

Innan den globala uppvärmningen blev det största hotet mot mänskligheten, vilket inte var för mer än några årtionden sedan, så oroade sig kunniga människor framför allt för överbefolkningen. Hotet om att människorna skulle bli för många, och därför svälta eller dö i krig och sjukdomar, om de inte lyckades begränsa sin avkomma, har varit med oss åtminstone sedan den brittiske ekonomen Thomas Malthus för tvåhundra år sedan gjorde sig för evigt världsberömd för teorin att befolkningstillväxten alltid kommer att överskrida livsmedelsförsörjningen. (Hans kollega Dr. Jonathan Swift hade ett sekel tidigare väckt uppmärksamhet och bestörtning genom sitt ”ödmjuka förslag” att lösa överbefolkningsproblemet genom att uppmuntra de rika att köpa och äta upp de fattigas onödiga spädbarn.)

Enligt en av mina många fördomar, vilket i det här fallet betyder otillräckligt empiriskt undersökta föreställningar, handlar nästan alla debattartiklar i landets papperstidningar om staten och särskilt då om att staten borde stödja något ändamål som ligger artikelförfattarna varmt om hjärtat, till exempel högre offentliga budgetanslag för sin forskning.

En vän frågade mig om jag trodde på ondskan. Vadå ondskan? sa jag, ty jag blev perplex. Moderna människor talar inte om ondska. Jo, de talar om förskräckliga illdåd såsom tortyr och andra gräsligheter som sådana som Bashar al-Assad gillar att ägna sig åt. Onda människor finns, men inte Ondskan i form av ett stycke nästan materiell explosiv illvilja, typ djävulen själv.

1500-biskopen Hans Brask i Linköping berikade det svenska språket med begreppet ”brasklapp” när han enligt legenden smusslade in ett personligt och hemligt avståndstagande i sitt sigill under beslutet vid riksmötet i Arboga 1517 om att straffa den danskvänlige ärkebiskopen Trolle. Lappen, som hade inskriptionen ”Härtill är jag nödd och tvungen”, ska ha kommit Brasken väl till pass när danskarna tagit makten i Sverige och skulle döma danskefiender till döden i Stockholms blodbad.

Hundar har olika egenskaper. En del springer fort, andra har dålig syn, några är bra på att vakta hus och vissa har alla dessa egenskaper på en gång plus att de dreglar på mattorna. Det är ungefär samma med människor. Vi är olika. Jag kan inte räkna upp allt jag inte klarar, men jag har något slags hyggligt pricksäkert väderkorn för framtiden. Åtminstone inbillar jag mig det.

Ofta undrar jag hur det går till på ledarskribentlinjen på svenska gymnasier. Bryr man sig om att diskutera svåra saker som demokrati eller betraktas det som överkurs? Att jag tar upp frågan beror på att min uppfattning om just demokratin verkar vara en helt annan än den som företräds av exempelvis Dagens Nyheters ledarredaktion. 

Jag känner mig som en sådan där gammaldags grammofonskiva vars spår blivit så slitna att nålen hoppar bakåt och maskinen i evigheters evighet låter höra samma korta och alltmer outhärdliga musiksnutt (jo, ungdomar, så hade man det förr i tiden). Och nu är jag igång igen.

Bilden från Riksdagens plenisal illustrerar krisen inom kultursektorn. Kulturbudgeten diskuteras av ledamöterna. Här skapar politiken kultur. Jag visste inte att det fanns någon värre kulturkris än vanligt. Det tycks inte riksdagsledamöterna heller ha upptäckt med tanke på hur få som intagit sina platser för att hantera det svåra läget.

Svenska Dagbladets krönikör Hanne Kjöller (bilden) är en av de få tidningsskribenter vars synpunkter jag högt värderar (vilket betyder ”anser värda att läsa”). Hon tänker skarpt, formulerar sig väl och underhållande och bidrar i bästa fall till att återskapa förnuft i vårt land. Hon blir upprörd över saker som retar de flesta medelklassare och nettoskattebetalare.

Det är synd att jag varken är jude eller troende för annars skulle jag kunna hålla en vederkvickande predikan på temat att Israel är ungefär som hedersmannen Job i boken med samma namn i Gamla Testamentet.

En mycket chic tidskrift för intellektuella kommer ut i New York och heter följaktligen The New Yorker. Läsarna är unga, högt utbildade och superinne människor med moderna uppfattningar. Tidskriften har stil. Till exempel har den infört en troligtvis unik grammatikalisk innovation, nämligen tremat som normalt inte existerar i engelska språket. Ett trema är en vokal med prickar, till exempel ë, vilket används för att markera att två närstående vokaler ska separeras i uttalet, typ Citroën. Därför skriver The New Yorker reëlection och coöperate. Det är nästan franskt mondänt. Läsarna reser ofta till Paris eller så besöker de en alldeles gudomlig sushibar som ligger på andravåningen till en före detta fabriksbyggnad på Herald Square. Guy Allen är restaurangchef, du känner kanske honom?

Människan ägnar mycket tid och ansträngning åt orientering, det vill säga ständiga kontroller av att man faktiskt befinner sig där man tror att man är. Om man till exempel befinner sig på sjön – vilket är farligt för att man kan gå på grund – håller man sin position under ständig uppsikt om inte för annat än att man vet hur rasande kapten kan bli om det visar sig att styrman, det vill säga du, tappat kollen.

För ett tag sedan skrev jag att de ganska snarlika problem – brottslighet, ökande funktionell analfabetism, illa underhållen infrastruktur, olydiga och bortskämda barn, klimatnoja med mera – som numera drabbat västerlandet kanske inte beror på det som jag och många andra pekat på, nämligen en förvanskning av demokratin. Jag och dessa många andra har hävdat att demokratins folkmakt har usurperats av ett politikervälde – en uppfattning som inte borde vara särskilt kontroversiell – och att våra samhällen behöver konstitutionella förändringar för att styra upp det hela, till exempel införa någon form av personval och göra det möjligt att upphäva medborgarskap, i varje fall för folk som ljugit sig till ett uppehållstillstånd.

En eftertänksam vän frågade mig om jag någonsin noterat att den upplevda levnadsstandarden inte följde det förväntade mönstret.

Jag svarade lite surt att jag för det första inte förstod vad han sa och, för det andra, att jag inte var upplagd för gåtor.

Ju mer man funderar över nyttan av högre utbildning, desto mer konfunderad blir man. Google ger 127 000 000 träffar på ”the purpose of higher education”. En snabbkoll antyder att det enda forskningen kommit fram till med säkerhet är att det behövs mer forskning. Här kommer en intervjuundersökning.