Då och då struntar jag i samtidens uppfattningar och försöker tänka lite själv, vilket kan leda till katastrofalt felaktiga slutsatser. Nu har jag funderat över varför det blir bäst utveckling när arbetskraften består av fria arbetare snarare än slavar eller livegna. Min chockerande slutsats är att slaveriet och livegenskapen inte var förenliga med en seriös utveckling eftersom arbetskraften hade för mycket trygghet, kort sagt hade det för bra.

Häromdagen tillkännagavs namnen på årets pristagare i ekonomi till Alfred Nobels minne. Som vanligt är de amerikaner eller nästan amerikaner (vilket jag tror beror på att det bara är amerikaner som kan så mycket matematik och därmed besitter förmåga att åstadkomma så mycket Grandes Complications – som det heter bland urmakare – som modern ekonomivetenskap tycks kräva). De la fram sina teser för nästan ett kvartssekel sedan (The Colonial Origins of Comparative Development: An Empirical Investigation Author(s): Daron Acemoglu, Simon Johnson, James A. Robinson Source: The American Economic Review, Vol. 91, No. 5 Dec. 2001) Om du inte orkar med att läsa så ska jag förklara vad det står. Den enkla grundtanken är inte så dum.

Antag att två länder, som vi kan kalla USA och Sverige, av skäl som bara ett fåtal människor, jag till exempel, är förmätna nog att påstå sig kunna förklara, under de senaste tio åren blivit besatta av två varianter av samma psykiska defekt. Hos oss kallas defekten politisk korrekthet, i USA heter den wokism. Missbildningen i detta tankegods är att dess läror inte kan stå på egna ben utan kräver politiska ingrepp, alltså statliga regler och bidrag, för att överleva. Till exempel har myndigheterna i USA bestämt att folk av olika ras ska vara proportionellt representerade bland de intagna till högrankade universitet. Detta tillstånd uppstår inte av sig självt utan kräver politiska insatser. Politiskt korrekta teser förutsätter därför för sitt förverkligande att politiker tillväller sig mer makt så att de kan bestämma saker som inte uppstår naturligt. PK-ismen är på så vis politikerväldets skräddarsydda ideologi precis som socialismen var arbetarklassens. (Har du förstått nu? Du kan räkna med att frågan kommer på provet.)

Någonstans gjorde Honoré de Balzac följande bekymrade observation om samhället:

Det svåraste som finns i den förbidande (förbida betyder ”afvakta det kommande” eller ”afbida tiden” läste jag i en ordbok från 1870) politiken, det är att veta när en makt, som lutar mot sitt fall, verkligen skall falla.

Det är bara lite mer än tre veckor kvar till presidentvalet i USA. Det känns mer ödesmättat än motsvarande svenska tillställningar eftersom svenska regimskiftet sällan får några märkbara effekter på den förda politiken eftersom alla partier och därmed politiker hos oss har samma uppdragsgivare, nämligen den offentliga sektorn, och därför, enligt den sociologiska grundlag som förkunnar att folk som lever under samma villkor tenderar att bli likadana och liksom fiskstim röra sig åt samma håll utom när de gemensamt, på någon sorts kommando, byter riktning. Se exempelvis hur snabbt och konfliktfritt Sverige kunde slinka in i Nato.

För femhundra år sedan fanns en kung Serendip på Ceylon. Han
sände ut sina tre söner i världen på någon sorts uppdrag som jag aldrig begripit.
Glädjande nog har inte heller andra människor begripit och därför har begreppet
serendipitet med tiden förenklats och kommit att betyda ”egenskapen att hitta
bra saker som man inte visste att man letade efter”. I morse fick jag oväntat
en rejäl släng av serendipitet.

Det kan finnas läsare av den här bloggen som inte är förtjusta i Karl Marx, men det är jag. Det förekommer att jag skryter med att jag troligen är den ende nu levande svensk som läst alla fyra banden av Kapitalet.

Vi är vana vid att expertisen – i varje fall på vissa områden – vacklar än hit, än dit. Av någon anledning som jag senare, i mån av tid, ska utreda så är experternas vankelmod avsevärt större inom de sociala vetenskaperna än inom STEM-sektorn. De vanliga diagnoskatalogerna över neuropsykiatriska funktionsnedsättningar utvecklas i rasande fart och kommer ständigt ut i nya upplagor. Idag används i Sverige ICD (International Classification of Diseases) version 10 och neuropsykiatrikerna förbereder sig för att konvertera till version 11. Man kan jämföra med Pythagoras sats som inte behövt uppdateras på snart tre årtusenden.

I mars 2003 anföll USA Irak vilket rimligtvis hade att göra med terroristattackerna på World Trade Center i New York ett och ett halvt år tidigare. USA vred sig fortfarande som en rasande, plågad och framför allt urförbannad drake som med eld ville utrota allt som stod i vägen för dess herravälde. Många har andra eller kompletterande förklaringar såsom till exempel att USA ville komma åt den irakiska oljan och för all del – vem skulle tacka nej till Mellanösterns näst största oljereserver? – men jag som är uppfostrad till att även se USA från den ljusa sidan vet att krigsföretaget hade en del godsinta ambitioner i enlighet med tidevarvets neo-konservativa doktriner.

Jag tillhör en grupp i samhället som anses ha ansvaret för nästan allt som är dåligt, nämligen vita, västerländska, heterosexuella män. Att just jag eventuellt inte personligen medverkat i alla de vita männens skändligheter sedan århundraden tillbaka befriar mig inte från någon del av skulden ty vita män döms efter principen ”en för alla, alla för en”. En vit mans synder ska inte bara straffas i tredje eller fjärde led, som i Bibeln, utan till generationernas slut. Dessutom sprids skulden som en neslig smitta från vit man till vit man. Obönhörligt infekteras alla utan undantag. Det går inte att komma undan skulden annat än på ett sätt som jag återkommer till.

Hallo, ist es Herr Professor Doktor Freud? Aus Wien? Was für ein Glück, jag har verkligen sökt Herr Doktorn länge! Was sagen Sie? Sind Sie tot? Då är det ju inte så underligt att vi inte får kontakt. Är Herr Doktorn mycket upptagen eller kan vi prata en stund?

Principen att både äta kakan och ha den kvar är en ledande dogm för det svenska politikerväldet och det ledande byråkratskiktet inom svensk offentlig förvaltning. Om valet står mellan att lösa ett faktiskt existerande problem, till exempel den svenska skolans vikande resultat, och att göra en utredning om hur man eventuellt kan försöka lösa skolornas kompetensproblem i framtiden framstår det senare alltid som det mest attraktiva alternativet. Med sådana utredningar behöver man inte störa de högre byråkratskiktens administrativa ordning med något så jordnära och konkret som hur man lär barn att läsa. Man kommer i alla fall att ha gjort nya utredningar innan planeringen ska konfronteras med verkligheten i form av stökiga elever som inte kan multiplikationstabellen.

De två berättelser jag nu återger har båda samma besvärande budskap. Jag påstår inte att de skulle vara representativa för hur framgångsrika invandrare eller framgångsrika barn till invandrare ser på den svenska skolan. Hur det ligger till på den punkten har jag ingen aning om. Jag är bara bekymrad över att två av de två sådana människor med vilka jag diskuterat saken har likartade uppfattningar.

I en känd psalm presenterade Johan Olof Wallin en spännande idé:

Ack, när så mycket skönt i varje åder
av skapelsen och livet sig förråder,
hur skön då måste själva källan vara,
den evigt klara!

Eftersom jag har anslutit mig till den marxistiska tumregeln att ”ett samhälles dominerande ideologi är den härskande klassens ideologi” har jag mycket lätt att förklara Sverige. Vår härskande klass är politikerväldet (vilken skulle den annars vara – prästerna? arbetarna? kapitalisterna? – hö, hö; härskare är bättre än andra på att tillgodogöra sig gemensamma pengar så räkna hur mycket var och en av dessa kontrollerar av BNP så får du se).

När man försöker fördela skuld mellan krigande parter och därmed fastställa sina egna preferenser – om inte den frågan löser sig själv genom att man har speciella skäl som till exempel att vara medborgare hos den ena sidan eller ägare av lönsamma företag i den andra – verkar de flesta följa en beslutsregel som säger att man ska placera sina sympatier hos den sida som det är mest synd om. Det är visserligen ingen som säger sig följa någon sådan tumregel men om man lyssnar på debatter om de olika sidornas relativa förtjänster så upptäcker man att argumenten mest handlar om att understryka motståndarsidans omänskliga grymhet och oöverträffat barbariska läggning. Båda sidor hatar den andra för att den andra är så mycket mer skoningslöst brutal än den egna.

Det viktigaste som åtminstone under det senaste seklet har hänt i svensk politik – kanske ”i svensk historia” är ett bättre uttryck – har egentligen aldrig varit föremål för någon seriös diskussion bland eftertänksamma människor och långt mindre för partiledardebatter. Folkomröstningar ska vi inte ens tala om. Ändå har sakens innersta kärna varit ständigt närvarande i praktiskt taget allt som nationens sysslat med. Men den innersta kärnan har uppträtt i så lurig förklädnad att man inte förstått vartåt det hela ganska tidigt började barka.

I en artikel i Financial Times gör skribenten Janan Ganesh en av de där enkla men insiktsfulla observationerna som skiljer goda skriftställare från den normala typen av aftonbladsmurvlar som jag håller mig borta ifrån för att inte få eksem i hjärnan. Han påpekar att politikerföraktet, fast han inte använder ordet, på senare år lagt sig som ett kompakt, grått, muttrande moln över västerlandet vilket på statistiska grunder inte skäligen kan bero på att urvalet av tillgängliga politiker samtidigt försämrats över allt. Ganeshs tes är att det inte är politikerna som förändrats, utan vi medborgare och väljare.

Internet består till största delen av en massa tyckare, varav jag är en, som anser att alla andra är idioter. När man studerar världen så inser man att det finns en hel del fog för sådana uppfattningar. Lidandet i världen, som är ett resultat av att det finns så många idioter, förefaller oändligt. Jag tänker på de troligtvis illiterata tonårsmördargängen i förorterna, den onödiga svälten i Afrika, krigen med tillhörande död, lemlästning och våldtäkt, bögar som kastas från moskétak, telefonbedrägerier mot senila pensionärer, uteliggare, tjuvar, samt att Hizbollah ska ha byggt tvåhundratusen avskjutningsramper för tjugo meter långa missiler under folks hus i södra Libanon vilket, bortsett från olägenheterna, för mig framstår som ett logistiskt och ingenjörstekniskt bravurnummer, ursäkta att jag säger det.

Under mellankrigstiden, det vill säga perioden efter första och före andra världskriget, verkade en begåvad och med tiden alltmer hyllad engelsk ekonom som hett John Maynard Keynes. Hans storhet låg i att han på ett förment nationalekonomiskt sätt kunde bevisa att den nya härskande klass som växt fram i alla länder som tagit språnget till demokratin, alltså politikerna, hade den magiska förmågan genom att exercera sina verktyg, i det här fallet de statliga sedelpressarna, bekämpa tidevarvets främsta sociala gissel som var arbetslösheten. Om folk får mera pengar så köper de mer och då rullar produktionen igång, var den enkla tanken.

När jag påstår, vilket jag gör praktiskt taget oavbrutet, att generalfelet i det svenska samhället är att ett politikervälde, som snarare drivs av en egennyttig filosofi, PK-ismen, än av omtanke om uppdragsgivarnas långsiktiga öde, gradvis tagit alltmer makt över medborgarnas och det civila samhällets existensvillkor. (Samtidigt som medborgarna oförsiktigt nog i val efter val ratificerat denna maktförskjutning eftersom de tyckt det varit enklare att politikerna, mot en viss ersättning, skulle ta över och fullgöra det ansvar från vilket medborgarna gärna abdikerade.)

I en ledarartikel i Svenska Dagbladet påpekar språkprofessorn emerita med mera Inger Enkvist ett antal saker som är självklara för den som gick i folkskolan innan PK-ismen tog sitt strupgrepp på tänkandet i Sverige och därför kan både stava, läsa innantill och uppvisa god läsförståelse. Enkvist skriver att ”det finns klart belagt hur man bäst lär barn läsa, men att lärarutbildningen inte lär ut det”. Förut visste man det och vi som gick i folkskola känner igen oss: ”Sverige hade utmärkta resultat i läsning på den tid vi hade småskollärare som systematiskt lärde ut sambandet mellan ljud och stavning, började med de vanligaste vokalerna och konsonanterna och med meningar som ’Far ror’ och ’Mor är rar’. Samma metod rekommenderas nu av forskare inom området ’Science of reading’”. Men det får inte lärarna veta. ”I stället får de höra att de kan välja mellan olika metoder.”

Många menar att människan bildar sig uppfattningar på grundval av fakta och kunskap. Därav drar de (alltså de många) slutsatsen att om en persons uppfattning är felaktig och man förser vederbörande med rätt kunskap så kommer hon att ändra uppfattning.

Kunskapen ska befria oss, typ.

I serien kontroversiella påståenden vill jag hävda att alla någorlunda homogena samhällen har en dominerande ideologi. I själva verket är homogeniteten – uppfattningen att alla människor är och tänker lika – ett resultat av att alla bekänner sig till samma ideologi. Så var det i Sverige för femtio år sedan även om det fanns marginella skillnader mellan folkpartister och bondeförbundare. Det märkvärdiga är att folk som lever och andas i en sådan totalt dominerande ideologi inte begriper att de tillhör en filosofisk särart. Va?, säger de, alla tänker väl som vi? Annars är det något fel på dem!

För åtskilliga årtionden sedan avslutade jag en femtonårig karriär inom det internationella biståndet. Det var svårare än vad jag hade förutsett. Svårigheten var inte den man kunnat förvänta sig, till exempel att jag skulle ha motarbetats av betydelsefulla människor som tagit illa vid sig för mina biståndskritiska artiklar, föredrag och böcker. Visst förekom sådant – och förekommer fortfarande – men det knepigaste var och är att förklara varför jag tappat tron på hela verksamheten och därför sagt upp mig (samtidigt som jag insåg att jobbet för mig personligen varit mycket lärorikt och på alla sätt stimulerande; jag minns hur min delegationschef i puckeln på en Boeing 747 på väg till förhandlingar i Maputo smuttade på sin dry martini och sa att det var först i det ögonblicket han förstod hur viktigt det var med bistånd).

Jag är tillräckligt mycket marxist för att mena att han hade fog för tanken att det finns någon sorts nära förbindelse mellan den makt och den ideologi (eller tro) som dominerar i ett samhälle. Troligen har denna uppfattning länge varit en självklarhet för sociologiskt inriktade tänkare. Kanske är föreställningen om att det finns ett begripligt samband mellan makt och ideologi själva fundamentet för sociologin som vetenskap. Max Weber, en av tankeriktningens grundarfigurer, hävdade att industrikapitalismens genombrott berodde på den produktiva självplågarmentaliteten hos kalvinisterna som aldrig kostade på sig några nöjen utan ägnade livet åt att spara, investera och sköta sina företag. Det är klart att sådana människor så småningom kom att styra sina nationers tänkande och skriva deras lagar. Alla såg ju att kalvinismen funkade.

Det är lätt att förstå (eller rättare sagt uppfinna ett resonemang som antyder att man med logikens och den egna hjärnans hjälp kommit en betydelsefull sanning på spåren) varför sådant som nationalism och patriotism efter andra världskriget förvandlades från dygder till fula ord.

För två veckor sedan höll Donald Trump ett föredrag inför Economic Club of New York som verkar vara en lunchklubb där affärsfolk kan träffa betydelsefulla amerikanska etablissemangspersoner som just Trump. Eftersom affärsfolk i första hand intresserar sig för vad olika kandidater vill göra åt ekonomin (och därmed affärsfolkets inkomster) och eftersom affärsfolk ofta är krassa människor som inte så lätt kan snackas bort med tomma löften kan presidentkandidatens ord vara värda att lyssna på (särskilt som the Wall Street Journal här har skurit ned hans timslånga tal till fem minuter). Med detta vill jag säga att här om någonsin kan vi lita på att Trump säger vad han menar.

(Bilden visar fartyg från tre av USA:s förenade fiender – Iran, Ryssland och Kina – på en gemensam flottövning.)

Nyheterna från kriget i Ukraina där Sverige sedan några dagar tillbaka eventuellt är krigförande part – eftersom Putin generöst deklarerat att ukrainarna själva kan få skjuta av missiler och robotar från väst men att militär personal från väst inte får vara inblandad – är osäkra och ofta motsägelsefulla. De senaste dagarna har det kommit uppgifter, som troligen är falska, om att ett antal svenska materielinstruktörer i tjänst på en Natobas utanför Poltava skulle ha blivit dödade. Med Putins logik skulle Sverige på grund av de svenska utbildarnas insatser nu alltså befinna sig i krig mot Ryssland.