Följande artikel publicerade jag för exakt tio år sedan. Det var en dramatisk period i svensk historia. Den stora invandringsvågen, som skulle nå sin kulmen i mars 2016, hade just startat och det officiella Sverige gjorde sitt yttersta för att hitta lokaler där de nyanlända – som kollektivt kallades flyktingar – kunde huseras. Artikeln, vars budskap i stort sett bekräftats av utvecklingen, var att Sverige var oförberett och att all handlingskraft ägnades åt att anpassa oss efter ett människoflöde som vi inte kontrollerade eller ens ville kontrollera. Så här tio år efteråt fortsätter vi den politiken.

Under de senaste veckorna har jag kanske snöat in på artificiell intelligens. Det beror på att det känns som att ha fått en ny leksak till jul. Man kan, som du vet, ställa de mest komplicerade frågor och få häpnadsväckande detaljerade svar av en sådan som ChatGPT.

Den svenska regeringen försöker bekämpa brottsligheten genom att bland annat skärpa straffen. Sådana allt hårdare tag verkar rimliga med tanke på att regeringar av olika partier åtminstone sedan millenieskiftet lovat att få bukt med kriminaliteten genom nya och skärpta åtgärder såsom att anställa tusentals fler poliser.

Kanske driver jag mina käpphästar för hårt, särskilt den möjligtvis präktigaste hingsten i mitt stall, han som egentligen heter Politikerväldet men uppträder under artistnamnet Välfärdsstaten. Men eftersom det är så få som törs ta ut honom på banan faller det på min lott att ge honom den exercis han behöver för att utveckla sina krafter.

Den 20 januari 1942 avhölls en betydelsefull konferens i Berlinförorten Wannsee. Under ordförandeskap av Reinhard Heydrich (bilden), chef för säkerhetspolisen, träffades fjorton ledande representanter för nazistpartiet, SS och den tyska statsförvaltningen. (På YouTube finns flera kortfilmer om händelsen, till exempel den här). Syftet var inte att resonera om huruvida alla judar skulle förintas, ty det var redan bestämt, utan att planera de praktiska detaljerna.

Jag tror hela debatten om invandringen och sverigedemokraterna och hur en hygglig medborgare bör förhålla sig till dessa företeelser är felkonstruerad. I själva verket är den ingen debatt, utan en kampanj som går ut på att alla de som skulle vilja ha en riktig debatt bör skämmas eftersom 1) de flyktingar och andra som vill komma hit har det besvärligt och därför bör åtnjuta en näst intill obegränsad rätt till stöd och omsorg och 2) att de som har en annan uppfattning är sverigedemokrater i garderoben vilket är skämmigt med tanke på 3) att sverigedemokraterna dels slåss med järnrör, dels pratar om nation och folk vilket även Hitler gjorde varför de är fascister och rasister.

Bruttonationalprodukten, kanske särskilt bruttonationalprodukten per capita, är ett konstigt djur som människan ännu inte fullständigt begripit sig på. Grundförståelsen är att BNP anger summan av de nyttigheter som under en viss period produceras av ett antal individer, till exempel en nations medborgare och övriga boende. Eftersom det handlar om nyttigheter och nyttigheter är bra saker så vet vi att BNP är bra. BNP och BNP per capita är enligt en samhällelig överenskommelse bra i proportion till sin storlek vilket betyder att om produktionen fördubblas så har livet för de berörda blivit dubbelt så bra.

Om man träffar en svensk och behöver ett garanterat konfliktfritt ämne att diskutera kan jag rekommendera president Trump. Nästan alla svenskar hatar honom. Att jag påstår detta med sådan tvärsäkerhet beror dels på att mitt täta umgänge med andra människor gett mig den ingivelsen, dels på att jag just fått bevis från ChatGPT. Jag ställde följande fråga till den konstgjorda hjärnan: ”I vilka europeiska länder tycker allmänheten sämst om Trump?” och fick följande otvetydiga svar:

Hur är det möjligt att politiker beslutar om så olämpliga saker som ett universitetssystem som ger högskolorna betalt efter antalet studenter de godkänner? Universiteten är inte det enda exemplet. Med skolan gjorde man samma sak, alltså införde ett pengsystem utan extern kontroll, vilket sannolikt lett till en hel del betygsinflation och bristande jämförbarhet mellan betyg från olika skolor.

Genom åren har jag väckt mycket ont blod genom att framföra uppfattningen att människan i valet mellan att leva av eget och av andras arbete föredrar det senare. Ansikten mörknar omkring mig och jag förklaras ha en illvillig människosyn eftersom det trots allt bara är en minoritet av landets invånare som faktiskt lever av andras arbete.

Med vänsterns ekonomiska recept menar jag allt från stalinistisk kommandoproduktion till keynesiansk sedeltryckning. Häromdagen här försökte jag förklara, nästan så att jag själv förstod det, varför keynesianism inte fungerar. Problemet är att många som kanske bättre än jag insett keynesianismens svagheter i stället gripits av tillit till kraften hos de motsatta ekonomiska mirakelmedicinerna såsom thatcherismen och de olika formerna av extremhögerliberalism.

Samuel P. Huntington (bilden) var en länge allmänt misskänd statsvetenskapsman och Harvard-professor. Det som framför allt gjorde honom illa tåld var en föreställning som han år 1996 offentliggjorde i boken The Clash of Civilizations and the Remaking of World Order där han bröt mot den då i västerlandet dominerande självgoda föreställningen att alla krig tagit slut och att det framöver bara skulle krävas amerikanska polisliknande utryckningar för att hålla världen inklusive de ociviliserade folken i schack.

Den internationella mobbning av judar och av staten Israel som nu pågår är enligt min uppfattning orättfärdig och skamlig. När Netanyahu häromdagen skulle tala inför FN:s generalförsamling lämnade nästan alla delegaterna lokalen så premiärministern fick harangera en kompakt tomhet. Trots allt gör Israel inget annat än att försöka få stopp på en mordisk rörelse som har utrotandet av Israel och alla judar på sitt program och som under åttio år med jämna mellanrum, glädjande nog utan framgång, försökt verkställa sina ambitioner.

Sedan några månader tillbaka får jag då och då ett meddelande från Microsoft på min dator. Det är inget vanligt meddelande som går att förinta med en knapptryckning. Jag får bara valen ”Läs mer” och ”Läs senare”. Detta järngrepp kan jag inte ta mig ur förrän jag efter en hel del experimenterande lyckas räkna ut vilken serie på ett halvdussin knapptryckningar som återger mig något slags villkorad frihet.

Ett första svar som jag ska utveckla lite längre fram: jag vet inte.

Ett andra svar som jag ska utveckla direkt: för att Jesus var socialist.

Häromdagen höll president Trump ett tal till FN:s generalförsamling. Lokalen var fullsatt. Trump talade i en timme fast den utmätta talartiden var en kvart. Men Trump hade så mycket att säga att det inte räckte med femton minuter. Hans ärende var ungefär detsamma som vicepresidenten Vances i münchentalet inför hundratals högrankade europeiska ledare sistlidna februari, nämligen att uppfostra oss européer.