Många frågar sig varför just Västerlandet – som nått en så häpnadsväckande grad av välstånd och trygghet jämfört med andra civilisationer – plötsligt ser ut att rusa mot sin undergång. Här är några vanliga förklaringar:

Det rådde en olustig stämning när jag klev på bussen i torsdags, på väg från mitt vanliga köpcentrum. Chauffören, en spenslig karl som såg ut att komma från något Medelhavsland, klev ut från förarhytten med siktet inställt på de bakre sätena. Alla kunde se att han var ursinnig.

Bland mitt arvegods finns farfars Lilla katekes (bilden). Han fick den när han började folkskolan runt 1910, på den tiden den fortfarande skulle läras utantill av alla svenska skolbarn. Idag rynkar många på näsan åt denna skrift, men i första paragrafen till den första svenska regeringsformen från 1634, står att läsa:

Socialismens idé är förbluffande enkel. Om alla gör det dom är bra på och delar lika på resultatet, kommer hela samhället att blomstra. Vissa är ju bra på att bygga jetmotorer, andra är duktiga på att baka pepparkakor. Eftersom samhället behöver både pepparkakor och jetmotorer finns ingen anledning att värdera den ene högre än den andre. Slutligen finns individer som inte är bra på något alls och för dem behövs ett socialt trygghetssystem, som bekostas av den offentliga sektorn.

Jag tvekade länge att kommentera det amerikanska presidentvalet. Sverige har gott om egna problem att ta itu med och det är trots allt amerikanerna som röstar, inte vi. Men det drama som utspelas inför våra ögon är så gastkramande att det är svårt att låta bli.

När jag var liten var jag en mästare på flaggor. Redan i sexårsåldern kunde jag inför imponerade vuxna rabbla upp världens huvudstäder och peka ut länderna på jordgloben. Denna kunskap gav mig en trygg känsla av ordning och reda.

Som barn fick jag alltid höra att optimism var något bra. Gott humör och ett positivt sinnelag löste de flesta problem och pessimister var bara ett gäng gnälliga tråkmånsar. Inget att fästa sig vid. Varje gång man knäppte på barnradion 1965 hördes låten ”Sudda sudda bort din sura min” (som jag för övrigt hatade). Sorglöshet var idealet och gladast av alla var Thore Skogman. Det mest deprimerande man kunde höra på Svensktoppen var ”Lyckliga gatan”.

Upplevde hög grad av igenkänning när jag läste Patrik Engellaus krönika ”Vilka tror dom att dom är?”

Ett exempel från förra veckan: En kvinna utanför Systembolaget säger ”Hej” och vill uppenbarligen tala med mig. Hon ser varken ut som en tiggare eller prostituerad så reflexmässigt stannar jag. Det skulle ju kunna vara en människa i nöd, vars farmor just brutit lårbenshalsen och behöver hjälp med att ringa ambulans – förresten stod hon mitt framför mig, så det var lite svårt att gå runt.

För precis fem år sen stod världen mitt uppe i vad som antingen var den farligaste virusattacken i modern tid, eller den största masspsykosen i modern tid. Själv lutar jag åt det senare. Hela länder stängdes ner, näringslivet tilläts kollapsa, barn togs ur skolan och miljoner människor sattes i husarrest, på grund av ett influensavirus som bara var lite farligare än det vanliga. Covidskräcken lade sig inte förrän två år senare, då Ukrainakriget gav oss annat att tänka på.

”På sig själv känner man andra, sa luffar’n om lössen”

Detta stycke bondförnuft ur den svenska ordspråksskatten citerades ofta av min mamma. Det betyder att någon som tror sig genomskåda andra människors svagheter – i själva verket bara avslöjar sina egna.

Jag minns en medicinsk föreläsning för sådär 45 år sen. Den hölls av en pensionerad läkare som var både pedagogisk och humoristisk. Mot slutet av föreläsningen anförtrodde han oss några privata funderingar och sa att: ”den största välgärning man kan göra mänskligheten, vore att uppfinna ett virus som gjorde 90 procent av alla män sterila”.

Igår skrev jag en krönika om globalismen som politisk kraft med imperiedrömmar, och fick den mycket relevanta frågan: Vilka är globalisterna? Var finns dom? Är det bara gänget i Davos du talar om, eller finns det stöd bland vanliga människor? Man kan rentav fråga sig om ”globalismen” verkligen finns, eller om det mest är en högerextrem myt.

Många reagerar säkert på rubriken. Sovjetunionen var ett katastrofprojekt som resulterade i massmord, arbetsläger, utrensningar, materiell misär och ett så korrupt system att ingen vågade lita på någon. Självfallet vill varken Klaus Schwab eller någon annan globalist (hur cyniska de än må vara) åstadkomma något liknande.

I riksdagen finns åtminstone fyra onödiga partier. Partier som en gång fyllde en funktion men mer och mer kommit att likna innehållslösa skal. Ungefär som ”skalbolag” – vilka har samma form som riktiga bolag men saknar innehåll.

Jag hade en gång en kompis som vägrade tro på UFO, fast han hade sett ett i verkligheten. En dag passerade just en sån där flygande tallrik ovanför hans hem i Kramfors och han såg det med egna ögon, innan den försvann bland molnen. Ändå trodde han inte på det. Han berättade det som en god historia och medgav att det lät motsägelsefullt.

Många verkar tro att hat och hot är samma sak. Kanske för att bägge orden börjar på H, har tre bokstäver och beskriver något som de flesta tycker är negativt. Att placera orden intill varandra är vanligt i politiken och betydelsen har med tiden ”flutit ihop”. Ska man förbjuda det ena, borde man väl rimligtvis också förbjuda det andra.

Ibland när jag åker spårvagn lyssnar jag på Radio Bubbla – en podd där Boris Benulic och Martin Eriksson håller låda, och på en halvtimme brukar kläcka ur sig fler kloka saker än en genomsnittlig politiker gör under en mandatperiod.

När jag växte upp fungerade grundskolan lite som ett filter. Förutom att ge oss baskunskaper som vi behövde för att bli vuxna, skulle skolan vaska fram de individer i varje generation som var tillräckligt intelligenta, ambitiösa och disciplinerade för att fylla universiteten.

Som biolog förväntas jag ibland ha kvalificerade åsikter om vargen. Riskerar inte hela ekosystemet att kollapsa, om vi i mänskligt övermod börjar begränsa antalet rovdjur? För inte så länge sen fick ju vanligt folk chansen att åka charterflyg på semestern, och vips började isarna smälta i Antarktis. Allt i naturen hänger väl ihop? Om en fjäril flaxar med vingarna i Amazonas, kan man aldrig vara säker på att det inte uppstår en tornado i Texas.

I svallvågorna efter Corona blev jag ”vaccinskeptiker”. Trots intensiv marknadsföring från myndigheter och företag, eller kanske just därför. Min skepsis gäller inte bara mRNA-vaccinerna utan också många traditionella. Tanken att ta en injektion för varje tänkbar sjukdom vi skulle kunna få, om vi har otur, känns en smula överdriven. Läkemedelsbranschen ser ingen bortre gräns för hur mycket vi kan vaccinera oss mot, precis som försäkringsbranschen inte ser någon bortre gräns för hur många försäkringar vi kan ta. Unga amerikaner får idag 73 vaccindoser före sin 18-årsdag, allt enligt standardprogrammet. Och då räknar man bara med en covid-spruta.

Inom loppet av en timme en helt vanlig torsdag nåddes jag av fyra övernaturliga budskap. Först upptäckte jag Snövits magiska spegel inne i en klädbutik (se bilden ovan om du inte tror mig). Jag utesluter inte att butiksinnehavaren själv satte upp texten, men hur kunde hon veta att jag skulle gå in i provrummet? Eller menar hon att alla människor är lika vackra och vad betyder i så fall ordet?

Många av oss på den frihetliga högerkanten drog en lättnadens suck när ”Chat Control 2.0” sågades av EU-parlamentet i november. Men politiska vänner som vet betydligt mer om EU än jag, förklarar att förslaget bara pausats och kommer att dyka upp igen efter EU-valet. Lätt modifierat och med en annan kommissionär vid rodret än Ylva Johansson.

Populärvetenskapen talar ibland om två hjärnhalvor, där den högra är intuitiv och den vänstra mer analytisk (eller om det var tvärtom). Har man gott om nervförbindelser mellan halvorna kan man vara både analytisk och intuitiv på samma gång och kanske bli en ny Einstein.

När jag var barn på 1960-talet följde migrationspolitiken ett par enkla principer. Budskapet vi sände till unga män som växt upp i ett krigsskadat Europa, var i korthet följande:

”Om du flyttar till Sverige och jobbar några år på SKF, kommer du att kunna bygga en medelklassvilla, köpa en Volvo och sätta dina barn på universitetet.”

”MUSSOLINI HAR ALLTID RÄTT!” (Mussolini ha sempre ragione) stod det på husfasaderna runt om i Italien på 1930-talet. Men bara några år senare hade pendeln svängt och Mussolini hade inte rätt längre. Han avsattes under förnedrande former och avrättades med samma entusiasm som han tidigare hade hyllats.

I dessa tider är ”sanningen” lite av en dagslända. Det som var fascism igår kan vara sunt förnuft idag, eller tvärtom. Om den okunniga pöbeln väljer att följa strömmen och heja på den som för tillfället har makten, kan det möjligen ursäktas.

Revolutionärer brukar ha ett gott öga till ungdomen, av begripliga skäl. Det kan vara svårt att övertyga vuxna människor med decennier av livserfarenhet i bagaget, om vikten av att rasera vad mänskligheten hittills byggt upp – för att lägga makten i händerna på ”visionärer” som Josef Stalin eller Greta Thunberg.

På kort tid har Magdalena Andersson trampat i klaveret två gånger. Första gången när hon gråtande försvarade partikamraten Jamal El Haj, som just avslöjats i knät på terrororganisationen Hamas och några veckor senare sparkades av partiet.

En övernaturligt händelse, som jag inte närmare ska gå in på försatte mig i 30-årsåldern i ett religiöst tillstånd. Inte helt olikt det jag upplevt i söndagsskolan ett kvart sekel tidigare, och som den gången kunde förklaras av barns ”naturliga vidskepelse”. Jag bestämde mig för att ge kristendomen en chans.

I år är det precis 50 år sedan Olof Palme träffade Yassir Arafat i Alger, och den illa beryktade terrororganisationen PLO tog klivet in i de politiska finrummen. Ungefär lika länge har Israel anklagats för att vara imperialistiskt. Frågar man Google så finns ungefär 10 miljoner artiklar i ämnet.