För drygt fyra år sedan skrev jag en text om de låtsashumanister som, likt serietidningsvärldens amoraliska antagonister, hycklar sig fram genom tillvaron genom att påstå att de jobbar för mänsklighetens bästa. Den är fortfarande lika aktuell och därför återpublicerar jag den här:
Med dagens hetsjakt på vita män är det lätt att få för sig att kvinnorna varit förtryckta genom hela vår svenska historia. Hur ska man annars förklara att vita män ses som det mest onda på jorden? Men även om kvinnor inte haft någon formell makt förrän i relativt modern tid så har kvinnor ändå haft starka roller i samhället, även under den ”mörka” medeltiden.
Nyligen tog SVT initiativet till en granskningssajt som ska lära människor skilja på rätt och fel. Bulletins Dan Korn skriver i en text att det är som att sätta bocken som trädgårdsmästare och det har han naturligtvis alldeles rätt i.
Idag är det ett år sedan terrorgruppen Hamas utförde den enskilt värsta massakern på judar sedan andra världskriget. Till en början fördömdes dådet men mycket snabbt flyttades fokus från terrorn till Israels försvar av sina medborgare. Nu bidrar påven och katolska kyrkan till att ytterligare förminska den antisemitiska massakern.
Tusentals svenskar ägnar sig åt körkortsfusk, skriver Dagens PS. Men naturligtvis handlar det inte om svenskar. Det handlar om utomeuropeiska invandrare, som bor i Sverige men som åker till andra EU-länder och får sina körkort omvandlade till europeiska.
Det pågår ett krig mot yttrandefriheten och de som krigar är de som borde stå på barrikaderna för den. Det är i sanning en märklig tid vi lever i.
I denna märkliga tid kan man bli sedd som en god antirasist när man önskar vita människors död, och få anställning i universitetsvärlden.
Ända sedan 1999 har den högt älskade kanelbullen haft en alldeles egen festdag här i Sverige. Och även om man ibland kan sucka lite över alla matdagar som ploppar upp i almanackan så tycker jag ändå att kanelbullen är värd en egen dag. Den är liksom en del av vårt DNA. Än idag får doften mig att minnas mamma i sitt vita förkläde, när hon nynnande bakade ut sina fantastiska bullar för att jäsa på plåten.
I åratal har det islamistiska studieförbundet Ibn Rushd fått statliga bidrag för att sprida sin samhällsfientliga och antidemokratiska propaganda. Nu lägger de ner och det är naturligtvis mycket bra. Men det borde ha skett för länge, länge sen.
Innan jag berättar om det som föranleder denna lilla krönika ska jag direkt erkänna att jag och min man har två ganska besvärliga hundar. Med familjen är de rara som lamm, men främlingar tycker de inte om, och det visar de högljutt. Det finns goda skäl till deras skepsis för båda två har haft det tufft tidigare i livet, men ändå. De är skälliga, jobbiga och framstegen tar tid trots att vi är en hundvan familj.
De är dock alltid kopplade och dessutom är den störste av dem en liten parvel på knappt 7 kilo så det är inga pitbulls vi talar om här. De är alltså inte särskilt svåra att hålla in och hålla i när de får för sig att omgivningen är ett hot.
Den här helgen har gått i äpplenas tecken. Jag har fått mängder med fantastiskt goda äpplen av olika slag från en generös och supertrevlig DGS-läsare som ville dela med sig av sin härliga höstskörd. Så den här helgen har det kokats äppelmos och bakats äppelkakor i parti och minut. Jag inte tänka mig någon mer passande sysselsättning en helg som denna, när regnet vräkt ner mest hela tiden. Men har man hund så har man, så ett antal regnpromenader blev det också – plus en klimatkatastrof.
Även om du inte vet vad den heter så har du garanterat hört den. Kanske i Vivaldis tappning – kanske i Jan Johanssons, på skivan Musik. La Folia, som först dokumenterades i mitten av 1600-talet, har använts i olika former av fler än 150 kompositörer.
Klimatgurun Johan Rockström har hamnat i blåsväder på sociala medier. 2008 hävdade Rockström att vi då hade högst tio år på oss att rädda jorden. Nu skriver vi 2024 och ännu har inte mardrömsscenariot uppstått. Men Rockström är inte den ende som spått fel. Här är ett axplock av de domedagsprofetior som vi fått oss till livs de senaste decennierna:
Att förundersökningen mot Richard Jomshof (SD) gällande hets mot folkgrupp har lagts ner är en seger för yttrandefriheten och demokratin. Men för Ekots inrikespolitiske kommentator Fredrik Furtenbach kom det överraskande eftersom ”det inte var någon tvekan i sak om vad han hade gjort”.
Eftersom det inte fanns någon tvekan om att han delat en satirbild om islam alltså. Som om det per automatik vore olagligt.
Nu har även riksdagen fått besök av sagofarbröder i smink och kvinnokläder och våra folkvalda fick höra en alldeles nyskriven saga på temat ”hat och hot”. Och det är inte svårt att räkna ut vad det anspelar på: den kritik som riktats mot att män utklädda till kvinnor, med artistnamn som för tankarna till porrbranschen, frotterar sig med små barn. Liberalernas Jan Jönsson säger dessutom öppet att hela arrangemanget var ett ställningstagande mot SD.
Vi har hört det förut och vi kommer att få höra det igen. Denna gång är det Aftonbladetskribenten Jonna Sima som levererar tycka-synd-om-drapan:
”Gängkriminella är i grunden inga hjärtlösa vilddjur. Många av dem har sannolikt dragits in i skiten för att de inte har sett någon annan utväg. Löser vi inte det kommer nyheterna om dödsskjutningar bara att fortsätta.”
Som Jens Ganman uttryckte det på X: ”Egentligen är det synd om de kriminella, avsnitt 5 497”.
Snällismen, det är den svenska religionen nummer ett, det. Den genomsyrar allt och har i stor utsträckning ersatt sådant som självbevarelsedrift, självkänsla och familjeansvar. Ett exempel på det är terrordådet på Ikea för några år sen, då en eritreansk asylsökande mördade en mor och hennes son för att de såg svenska ut.
Nyligen var jag ute och fikade med en god vän. Hon valde plats, ett mysigt kafé som påminde om de kaféer som fanns förr, när vi växte upp, och dit man ibland gick med mamma och pappa och fick äta bakelse och dricka hallonsaft. Därifrån var steget inte långt till att börja prata om vårt kulturarv, vår historia och om vikten av att ha ett band bakåt, till tidigare generationer.
Medan allt fler ser hur visionen om Northvolt börjar krackelera väljer kommunalrådet i Skellefteå, Lorents Burman, att fortsätta tro blint. När han intervjuas i SVT visar han inte också prov på klassiskt socialdemokratisk hån mot människor som har en realistisk syn på Northvolts framtid.
Nu är äntligen plommonens tid här. Och plommon, det är en av mina favoritfrukter. Så här års blir jag därför grön av avund när jag tänker på alla er lyckligt lottade som har ett plommonträd i trädgården. Eller krikon, för den delen, för det är inte dumt det heller. Fattigmans-plommon, sa min morfar som själv hade ett i trädgården, och han sa det med viss stolthet för han var minsann inte skamsen över sitt enkla ursprung. Han pratade tvärtom längtansfullt om höstarna i soldattorpet, när krikonträdet och äppelträdet bar frukt, och det gladde honom att även det hus han själv sedermera införskaffade hade ett krikonträd i trädgården.
Säga vad man vill om Socialdemokraternas partiledare men en sak är säker; Magdalena Andersson tycks ha superkrafter. Hon klarar sig alltid helskinnad ur sådant som skulle ha tvingat de flesta politiker med annan partifärg att avgå. Den oheliga alliansen med Kakabaveh, lögnerna om Jamal El-Haj, smutskastningen av Henrik Jönsson, de gängkriminella i Botkyrka, papperslös städhjälp – ingenting har kunnat rubba henne eller förändra uttrycket i hennes bistra stenansikte.
Efter att det börjat debatteras om huruvida invandrade haitier äter husdjur i Springfield eller ej passar Sydsvenskans kulturskribent Rakel Chukri på att använda diskussionen för att peka ut svenskar som rasister. Trump är inte ensam om att sprida hat mot invandrare – svenskarna var långt tidigare, är Chukris kategoriska budskap.
Ingenting kunde ha varit mer förutsägbart än att TV4:s Kalla fakta skulle vinna tv-priset Kristallen för sin granskning av Sverigedemokraternas så kallade trollkonton. Det var avgjort redan i samma sekund som den uppmärksamhetstörstande huvudpersonen vattenkammade sig och började wallraffa. Det finns ingenting som är så oproblematiskt, och som vinner så mycket gillande, som en granskning av Sverigedemokraterna. Snacka om att göra det lätt för sig.
Advokat Bo Wenander står inför sitt hittills svåraste juridiska uppdrag. Hans klient är åtalad för mord. Wenander befinner sig på sitt kontor på Hantverkargatan. Om en timme ska tingsrättsförhandlingen börja.
Det är inte ofta man får ta del av en så mångfacetterad och gripande monolog som den Rasmus Dahlstedt bjuder på i sin senaste pjäs Djävulens advokat – bortom rimligt tvivel. I en dryg timme sitter man trollbunden medan en mänsklig tragedi målas upp och griper sig fast i hela ens väsen.
Just nu står husmanskost i fokus – givetvis på ett negativt sätt. Att det nu finns skolor som övergått allt mer till att servera svensk husmanskost, där det stundom ingår fläsk, faller inte i god jord hos den evigt medborgarfientliga journalistkåren. Aftonbladets Anders Lindberg drabbades av akut moralpanik och skrev på sociala medier att det är att ”jävlas med barn” – trots att det handlar om gymnasieelever där en stor andel är myndiga.
Bland vanligt folk är dock tongångarna generellt väldigt annorlunda. Svensk husmanskost står högt i kurs när folk utanför mediekårens exkluderande lilla skrå får säga sin mening.
Det var förstås bara en tidsfråga innan traditionen med kräftskivor än en gång skulle uppmärksammas negativt. Så är det ju alltid med svenska traditioner – både medierna och kulturen har ett tvångsmässigt behov av att slå ner på alla svenska kulturföreteelser. Och kräftskivan tycks vara en särskilt vass och obekväm nagel i ögat på pk-eliten.
Efter Folkhälsomyndighetens uppmaning till begränsning för barns skärmtid kan man än en gång konstatera att staten blir allt mer ivrig att lägga sig i sådant de inte har med att göra. Och efter pandemitiden har klåfingrigheten bara ökat.
Jag lyssnade nyligen på ett avsnitt av Omvärldsanalys på Swebbtv. Ett av ämnena var särskilt intressant, nämligen det om Aspirin. Sedan långt tillbaka vet man att acitylsalicylsyra har en blodförtunnande effekt och när min egen far fick sin första hjärtinfarkt 1984 uppmanades han att ta en tablett om dagen av aspirin, albyl eller magnecyl. Idag tycks läkarna helt avfärda dessa mediciner för att istället konsekvent skriva ut en oerhört mycket dyrare.
Sociala medier är fantastiskt. Okej, visst finns det nackdelar också, men på det stora hela har det öppnat en helt ny värld – och framför allt skapat band bakåt, till svunna tider. Jag tänker på alla Facebook-grupper av typen ”Du vet att du är från Karlskoga om…”. Jag är med i ett par sådana, och där blir jag ständigt påmind om sådant som bleknat med åren men som gör gott att minnas. Inte minst de dialektala och lokala uttrycken.
Prinsessor är starka och modiga och alla borde lära sig bli en. Det är svenska kyrkans budskap till svenska förskolebarn. Men eftersom flickor lekt prinsessor i generationer är det uppenbart att svenska kyrkan i första hand vänder sig till pojkar. Frågan är bara varför. Vad har detta alls med kristendomen att göra?
Ingen har kunnat undgå hur förtjusta biblioteken är i att bjuda in dragqueens – män utstyrda till porriga fantasiversioner av kvinnor – att läsa sagor för små barn. Men hur välkomnar biblioteken dragkings, alltså kvinnor i maskulin utstyrsel? Inte fullt lika välvilligt visar det sig, efter att dragnätverket Kings For Future uppvaktat svenska bibliotek med samma önskemål.
DET GODA SAMHÄLLET 