”Det är barn vi pratar om. Skälvande små röster som knappt nått målbrottet, fumliga fingrar och jackor som luktar alldeles för mycket deo blandat med svett. Vissa är lika långa som oss, andra hade knappt fått åka den stora bergochdalbanan på ett nöjesfält. En del kan inte äta med bestick, passa tider, läsa, skriva. De saknar grundläggande kunskaper för att klara av en vardag. De sitter i baksätet på en polisbil och frågar om vi kan ringa mamma, ‘snälla snälla snälla jag vill bara prata med henne i några sekunder’.”

Så skriver Norrköpingspolisen i ett inlägg på Facebook. Tanken är förstås att vi som läser ska känna medkänsla. Själv känner jag vämjelse över att polisen uttrycker sig så här.

Det var en varm sommardag, mitt i juli, och jag var knappt fyllda 30. Det är längesen men jag minns det som igår. När jag kom ner i tvättstugan stod där en kvinna och vek tvätt. Hennes mörka, vackra hår var uppsatt i en knut och hon var klädd i shorts och linne. Och på hennes arm såg jag tatueringen. Den där tatueringen som jag mycket väl kände till, men som jag aldrig stött på i verkliga livet.

Det var som att få ett knytnävsslag i magen. Plötsligt blev allt så verkligt för mig. Och idag har jag fått ett nytt knytnävsslag i magen. Idag har jag sett hur antisemiter hänger upp dockor klädda i randiga koncentrationslägerkläder, med gula judestjärnor fastsydda på bröstet, mitt i en svensk stad.

Dumpen har varit i blåsväder sedan dag ett. I ett land där den dumdryge Robert Aschberg hyllats som en hjälte för att han har förföljt och hängt ut vanligt folk vars åsikter stör journalistkårens hittepåvärdegrund anses det som samhällsfarligt att avslöja pedofiler.

Hyckleriet och dubbelmoralen bland de ”goda” känner inga gränser.

Träning, vildmarksturer, jakt och fiske, vedhuggning. Sådant har svensken ägnat sig åt i generationer. Det har format starka män med traditionella, jämställda värderingar och en känsla för rätt och fel. Män som bidrar till samhällsbygget och tar ansvar för sig själva och de sina.

Inte bra, tycker Expo. Starka män är ett hot mot deras fortsatta möjligheter att glassa runt som småpåvar och leva gott utan att bidra till samhällsnyttan. Därför tar de nu fascist- och naziststämplingen till nya rekordlåga nivåer.

Jag kan redan nu erkänna att jag inte har något entydigt svar på frågan, men den dyker allt som oftast upp – nu senast efter att Stockholms stad börjat upplysa invånarna om vad de ska äta för att huvudstaden ska bli mer hållbar. Det är ingen ände på alla glada, positiva kommentarer – har folk helt glömt att de själva bestämmer vad de vill stoppa i sig?

Stockholms innerstad dör – rekordmånga butikslokaler tomma. Med den braskande rubriken ståtar Radio P4 Stockholm och de redogör noggrant för hur svårt det är för fastighetsägare att hyra ut butikslokaler och andra verksamhetslokaler. Men de lägger inte fram en enda tänkbar anledning trots att dessa är så tydliga att ett barn kan förstå.

Jag har ställt frågan förr och tyvärr tvingas jag ständigt upprepa den: Kan vi lita på polisen? Jag blir mer och mer tveksam. Under snart två år har vi sett hur polisen låtit aggressiva, våldsamma Hamasanhängare ockupera det offentliga rummet på vanligt folks bekostnad och blivit mer och mer vänskaplig med de antidemokratiska krafterna. På fotot ovan, taget av författaren och journalisten Helene Bergman, ser vi hur polisen vänligt hälsar på den Sverigehatande och hotfulla islamisten Tara Saleh som tagit sig till ”demokrativeckan” i Almedalen.

När vanligt folk råkar komma i vägen för samma hotfulla islamister bemöts de på ett helt annat, och ofta mycket ovänligt, sätt av den polis de finansierar med sina skattepengar.

”Som en groda i kokande vatten”. Det är ett talesätt som används flitigt när det gäller att förklara hur människor gradvis kan vänja sig vid olika saker, utan att reagera. Den bygger på föreställningen om att en groda inte hoppar iväg om vatten värms upp långsamt till kokpunkten. Men stämmer det verkligen?

Det är högsommar igen, vilket innebär hetta i södra delarna av Europa. Det är för övrigt en av orsakerna till att folk från Sverige och andra nordligt belägna länder reser dit. För att få värme och sol. Men precis som de gjort de senaste åren rapporterar medierna om ”extremhettan”, och målar upp ett scenario där världen står i brand.

Något av det värsta jag vet är mobbare. Ondsinta och själsligt förkrympta små kretiner som, på grund av sina egna komplex och sin dåliga självkänsla, letar upp någon som verkar sårbar och som de kan ta ut sin egen frustration på.

Jag har själv erfarenhet av en sådan person. Och jag har inget, absolut inget, till övers för vare sig henne eller andra mobbare.

Annika Strandhäll lämnar politiken för att hon inte orkar med allt ”hat och hot” som hon utsatts för under sin politiska karriär. Det är ett hyckleri utan like för om det är någon som spritt hat omkring sig är det Strandhäll.

Eller är det sitt eget hat hon inte längre orkar med? I så fall är det fullt förståeligt. Här kommer några exempel på Annika Strandhälls hatande:

Veckan efter midsommar känns alltid lite avslagen, tycker jag. Och det handlar inte om midsommarhelgen som sådan – den avslagna känslan infinner sig oavsett om firandet varit lugnt eller av det stökiga slaget. Arbetslusten vill inte riktigt infinna sig. Hela mitt väsen är inställt på sommarlov.

Minns ni när Sverigedemokraterna slog ett slag för folkdräkten och uppträdde i sådana vid riksdagens öppnande?

Då minns ni också det massiva hånet och hatet från landets samlade journalistkår. Men idag är det annat ljud i skällan.

För inte så längesen var mångkulturen en helig ko. Inte nu längre. Idag skakar till och med politiker, och många i journalistkåren, på huvudet åt det vansinniga beslutet att omdana Sverige till en fristad för människor från kulturer som är väsensskilda från vår egen. Men det görs fortfarande försök att hylla det ”osvenska” och, naturligtvis, förminska det svenska. Nu senast är det malliga morgontidningens Marina Ferhatovic som slår ett slag för mångkulturen.

Idag hade jag tänkt att jag skulle skriva något om sakernas tillstånd. Men när jag slår mig ner vid datorn drabbas jag av en märklig tomhet. Allt har blivit så absurt att det är svårt att hitta de rätta orden för att beskriva verkligheten. Sverige är ett mycket sjukt land.

Lagom till nationaldagen kravlade sig Bilan Osman fram ur den bylsiga offerkoftan och förgyllde sociala medier genom att dela Carl Johan De Geers ”Skända flaggan” från kommunismens förlovade guldålder. En protest mot Vietnamkriget och ett försvar för vapenvägran på en och samma gång.

Man förstår hur fantasilös vänstern är om det coolaste de vet är en skändad flagga skapad av en lillfingerspretande friherre som ville posera rebell för snart 60 år sen.

6 juni kom och gick och i SVT visades filmklipp från ett Malmö där Hamas-entusiaster, insvepta i keffieyh-sjalar, firade palestinska flaggans dag.

På andra håll firades Sveriges nationaldag och Svenska flaggans dag i blågula färger utan inslag av kulturyttringar som inte hör hemma i Sverige.

Så var det dags igen, att fira Svenska flaggans dag och Sveriges nationaldag. Det innebär flaggning, trevlig samvaro och lite extra festligt för allmänheten. För journalistkåren handlar det istället om ett evinnerligt krumbuktande för att framställa Sverige som ett land som byggdes först med mångkulturens intåg.

Jag var ute på lokal häromkvällen. Det var en mycket trevlig kväll i släktingars och goda vänners lag. Men när jag kom hem, och svängde in på min gård, blev det extra trevligt. På gården hade några av grannarna en trivsam liten fest med kubbspel och grill och musik – och när jag hörde vad de spelade blev jag varm inombords.

Public service låtsas febrilt att de är trovärdiga och opartiska och framhåller ständigt vilket högt förtroende de åtnjuter hos allmänheten. Men efter decennier av deras vinklade journalistik är det numera nästan omöjligt att skilja verkligheten från satir. Om det vittnar reaktionerna på den meme som just nu cirkulerar på sociala medier och som fått Sveriges Radio att kraftfullt dementera.

När vanligt folk säger sin mening betraktar de sammansmälta statsmakterna det som ”otillbörlig påverkan”. Ett färskt exempel är det som hände när svenskarna, och flera andra folk i Europa, valde att rösta på Israel i Eurovision. Medierna håller fortfarande på och ältar hur detta fruktansvärda kunde hända och hur Israel kunde komma på en andra plats i tävlingen – trots att Europas samlade ”experter” hade bestämt sig för att ge melodin noll poäng.

Ett annat exempel är mediernas krystade förklaring till att biopubliken sågat Disneys senaste version av Snövit.

Svenska medier fortsätter att benämna de frekvent förekommande bombdåden som ”explosioner”. Explosion i Söderälje, i Uppsala, i Malmö, Västerås och på Östermalm. ”Något” har exploderat vid ett flerfamiljshus, i ett villaområde, utanför en kiosk. Så vagt och obestämt det bara kan bli och varför? Alla vet vid det här laget att det är kriminella klaner från andra delar av världen som står bakom dessa ”explosioner”.