Socialdemokraterna visar sig alltmer från sin sämsta sida. För inte så längesen avslöjades att de använt sig av gängkriminella för att lura pensionärer på pengar och nu har de ertappats med att driva trollfabriker i stor skala. De blir alltmer skoningslösa i sina försök att återta den makt som de förlorat och de drar sig inte för att samarbeta med både röda fascister och judehatande islamister för att nå sina mål.
Idag är det första advent. Det spelar ingen roll hur gammal jag blir – jag blir alltid lika varm inombords när vi går in i adventstiden. När jag tänder det första ljuset känner jag inte bara glädjen inför den kommande julen utan också samhörighet med de generationer som kom före.
Patrik Engellau skrev igår om hur etablissemanget pekar ut vissa människor som onda, eftersom de tillåter sig ha en annan uppfattning än den som för tillfället är tillåten i åsiktskorridoren. En tänkvärd text som många av oss känner igen sig i. Men det är också en text som gör mig lite nedslagen eftersom jag inte ser någon större ljusning på det här området.
Nu är det dags igen – att slå ner på svenskarnas kaffedrickande. För knappt två år sen uppmärksammades en studie på Stockholms universitet, där den svenska fikakulturen utpekades som ett av jordens största klimatproblem – nu är det Chalmers som fattar stafettpinnen och fortsätter på samma linje, där svenskarnas kaffe blir ett hot mot regnskogen i Amazonas. Studien görs i samarbete med Världsnaturfonden och Stockholm Environment Institute, så tanken är förstås att gemene man nu ödmjukt ska böja huvudet och lova bot och bättring.
Om du är 90 år, har tagit ett järn för mycket till lunchen och råkar kläcka ur dig att du ogillar islam – då kan du bli åtalad för ”hets mot folkgrupp”. Det har en 90-åring på ett äldreboende i Borås fått erfara. Hans brott? Han misstänks ha ropat ”jävla islam” och sagt att han tycker att muslimer ska återvända till sina hemländer.
Det finns ett vemod hos svenskarna – de djupa granskogarnas, de snötäckta skogsbrynens, de blanka insjöarnas och den karga fjällvärldens vemod. Vi är ett mollstämt folk som ibland tenderar att bli tungsinta, men vi vandrar genom livet relativt fridsamt och vi gör inte mycket väsen av oss.
Jag hyser en hatkärlek till Centern. I min bondesläkt fanns det flera engagerade centerpartister, på den tiden partiet fortfarande kallade sig Bondeförbundet och hade en anknytning till landets bönder, och en av mina morbröder var även aktiv partipolitiskt. Men så kom klägget på Stureplan och allt förändrades. Idag finns ingenting, åtminstone inte i partiledningen, kvar av verklighetsförankring och ansvarstänk.
Ett av mina stora vardagsnöjen här i livet är att läsa kokböcker. Okej, jag ska erkänna att jag ibland besöker receptsidor på internet men faktiskt bara i undantagsfall – när jag riktigt vill gotta, och grotta ner, mig i recept så är det de gamla kokböckerna som kommer fram. Det finns få saker som är så trevliga som att ta fram en kokbok och botanisera bland recepten.
Socialdemokraterna är Sveriges största parti. Det är något de mer än gärna framhåller eftersom det får dem att framstå inte bara som mäktigast i landet utan också som mest kompetenta. Men faktum är att de är väsentligt mycket mindre nu än de en gång var. Och det var längesen de var det självklara regeringsalternativet.
Nu tävlar landets kommuner, de flesta rödgröna, om vem som kan sätta sig på tvären allra mest
när det gäller svåranpassade invandrares frivilliga återvandring. Att säga nej till regeringens samordnare har blivit det nya ”refugees welcome” och lokalpolitikerna vet inte till sig av glädje över denna nya möjlighet att sabotera regeringens arbete.
Just när man tror att S-kvinnor nått den absoluta botten när det gäller att visa kvinnoförakt händer det – och det är Margot Wallström som håller i taktpinnen. I ett fullkomligt skamlöst inlägg sågar hon miljö- och klimatministern för att hon uteblir från klimatmötet – trots att det är allmänt känt att Romina Pourmokhtari är gravid och har avråtts av sin barnmorska från att resa.
Det är vedervärdigt.
För några månader sedan, närmare bestämt i maj, publicerade P1 Dokumentär ett inslag om Tolkien-översättaren och författaren Åke Ohlmarks med rubriken Mannen som kidnappade Sagan om ringen. Det är en spännande och dramatisk dokumentär – men där finns mycket som skaver. För samtidigt som Märta Myrstener, som gjort dokumentären, pekar på felaktigheter i Ohlmarks översättning av Ringen-trilogin gör hon grova fel själv, både rena faktafel och fel som baseras på en pinsam okunskap om översättarens roll över tid.
Halloween väcker mycket känslor, både positiva och negativa, Många verkar tycka att det lekfulla och högljudda Halloweenfirandet förminskar det stillsamma och värdiga Allhelgonafirandet men så är det inte alls.
Om detta skrev jag i en text som publicerades för sex år sedan. Jag återpublicerar den här:
Halloween står för dörren igen – denna helg som verkar dela svenskarna i två läger. Själv älskar jag den här högtid och tycker det är högst passande att tända pumpalyktor och njuta av skräckfilm just nu när oktober är som mörkast. I vår familj har det dessutom firats Halloween långt innan det blev en svensk tradition, något jag har skrivit om här.
Högtiden till ära finns riktigt bra skräckfilmer att streama på de svenska streamingtjänsterna just nu. Här är några tips:
Häromsistens hade NWT ett nyhetsinslag om en kvinna som slår ett slag för ”friblödning” – det vill säga, att låta mensen droppa och rinna så mycket den vill utan att använda skydd. Det är ju bara att sätta sig över en skål, eller gå ut i skogen och ”connecta” med den och slå sig ner över en lämplig tuva. Det kan alla lära sig, får läsarna veta.
KULTUR Jag har alltid försökt göra söndagarna lite extra mysiga, både när sonen växte upp och numer när det bara är maken och jag här hemma. Det var så jag växte upp, med förmiddagspromenad, söndagsmiddag och te och scones på kvällen. Därefter lite brädspel eller en tv-deckare – av någon anledning minns jag den tyska serien Der Kommissar bäst (Kommissarie Keller på svenska, har jag för mig). En dag för vila, rekreation och umgänge med nära och kära.
Aftonbladets Anders Lindberg är bekymrad. Sverige har blivit så hårt. Det är så många tjuvnyp, så mycket fulspel. Tänk om alla bara kunde vara sakliga. Som Lindberg själv.
Det är budskapet i en präktig liten krönika som Lindberg skrivit efter C-ledaren Hatts avgång. Men Lindberg lever inte som han lär. Det har den digitale kreatören Hans Thannerstig visat i ett mycket läsvärt inlägg på Facebook där han listar 100 av de rubriker som prytt Aftonbladets ledarsida sedan valet 2022.
Knappt ett halvår på partiledarposten blev det för Centerns Anna Karin Hatt. Själv säger hon att hon slutar på grund av hat och hot. Men i vad består detta hat och dessa hot? Det har hon inte klarlagt. Istället har hon valt att vara så vag som det bara är möjligt. Det är inte förtroendeingivande – istället har det gett upphov till många spekulationer bland medborgarna.
Hennes svepande argument bidrar dessutom till att urvattna begreppen ”hat” och ”hot”.
Idag är det Kanelbullens dag – en matdag som verkligen etablerat sig på bred front i det svenska samhället. Det finns det ett ganska uppenbart skäl till. Kanelbullen är inte bara generellt älskad utan också en del av det svenska kulturarvet – och vi svenskar älskar våra traditioner.
När jag säger ”vi svenskar” så menar jag vanligt folk, inte de som sitter på tidningsredaktioner eller på högskolor och universitet. De finner ofta svenska traditioner oroande.
Vi har hört det förut, till vår leda faktiskt. Imamer som från moskéerna i svenska städer basunerar ut odemokratiska budskap. Nu senast är det imamen Saleh Abouelenen som undervisar en fullsatt moské i Kristianstad om hur man bör slå sin hustru.
Jag ställer samma fråga som jag alltid gör när de här styggelserna avslöjas: Hur är det möjligt att dessa destruktiva krafter får fortsätta verka i Sverige?
Det finns mallgrodor. Och så finns det mallgrodor de luxe. En av de sistnämnda är en journalist som lystrar till namnet Victor Johansson och som bland annat skriver fina kulturtexter på Svenska Dagbladet.
”Toxisk maskulinitet” pratas det ofta om. Men den goda manligheten, den nämns sällan. Ändå är den så oändligt mycket mer utbredd och finns omkring oss i livets alla skeenden. Och utan den skulle vi kvinnor förmodligen stå oss ganska slätt.
Jag älskar tidiga mornar. Ofta vaknar jag i ottan, långt innan det blir ljust, och det är sällan jag har lust att somna om. Jag brukar gå upp och koka en kanna kaffe istället och sen sätter jag mig vid köksbordet och filosoferar om stort och smått. Mest smått, om jag ska vara helt ärlig.
Netflix har just släppt en dokumentär om den norska prinsessan Märtha Louise, som revolterar mot sin familj genom att hänge sig åt allehanda idiotier. Hennes livskamrat – eller åtminstone partner för tillfället – är en ökänd ”schaman” som poserar sig fram genom tillvaron och får korkade kvinnor på fall.
Just korkade kvinnor. Men i mediebruset utmålas kvinnor som Märtha Louise som ”starka”.
Lunds Universitets omhuldade Hamas-anhängare Andreas Malm föräras Leninpriset. Det säger en del om vad det priset innebär. Tre av fyra tidningar på bilden här ovan kallar honom för ”klimatforskare”. Endast Hallands Nyheter nämner saker och ting vid dessa rätta namn.
Själv skrev jag om Andreas Malm här på DGS i april 2024. Idag återpublicerar jag delar av den texten om någon missat Malms vurmande för terror – och, för den delen, universitetsledningens undfallenhet för densamma.
Jag hade tänkt skriva något litet om Charlie Kirk och om den samlade vänsterns reaktioner på mordet. Men jag har tvekat. För vad är det för mening? Vad skulle jag kunna skriva om det här, som andra inte redan skrivit? Samtidigt är det svårt att släppa att en debattör, som vinnlagt sig om att alltid vara artig, resonabel och villig att argumentera sakligt, blivit mördad för att han tänker och tycker ”fel”.
Frågan jag ställer mig är: Hur lång tid dröjer det innan samma sak händer i Sverige?
När jag var tonåring, och ända upp i vuxen ålder, tyckte jag att matlagning var det tråkigaste som fanns. Inte blev det bättre av hemkunskapsundervisningen i skolan som, i alla fall i min skola, var fullständigt oinspirerande. Inte ens min mamma kunde väcka mitt intresse för matlagning, trots att hennes mat både var inspirerad och inspirerande. Men så blev jag med inneboende – och allt förändrades.
Nu är Sveriges kulturkanon klar. Och det är en gedigen och genomtänkt lista som nu tagit form under historikern Lars Trägårdhs ledning. Insikt, mod och kunskap präglar urvalet, som sammanfattar vårt svenska kulturarv och vår historia på ett sätt som värmer både hjärta och själ.
Idag, den 2 september, ska den svenska kulturkanon presenteras. Inte en dag för tidigt och något som borde ha införts för längesen. Det är alldeles självklart att det finns verk som har, och ska ha, en speciell betydelse för det svenska samhället och det svenska folket och som ska göras gripbart för nya invånare som kommer hit.
För många kulturjournalister är dock kulturkanon ett rött skynke. Varför?
När jag var ung tyckte jag att det var oerhört märkligt att begreppet ”kommunist” var så infekterat i många andra länder. Här i Sverige var det ju helt accepterat – och VPK:s store ledare C-H Hermansson var högt ansedd av många långt utanför det egna partiet. Det var först när jag blev lite äldre som jag insåg att kommunism är samma totalitära ideologi som nationalsocialism och fascism och att den svenska acceptansen för kommunism är totalt ovärdig ett samhälle som anser sig stå för goda värderingar.
DET GODA SAMHÄLLET 