Idag skriver vi den 23 december och i morgon är det julafton. Som jag skrivit otaliga gånger förr: Jag älskar julen. Det är min absoluta favorithelg på hela året och min version av himmelriket är en evig jul hemma hos morfar med alla de nära och kära som gått ur tiden. Eller kanske ett rullande schema med jul, påsk och midsommar, när jag tänker efter. Jag älskar alla våra stora högtider och våra underbara traditioner – och traditioner är viktiga för de flesta av oss. Men inte för kulturmännen och kulturkvinnorna.

Häromdagen skrev jag ett inlägg om våldtäktsmannen Shakir Mahmoud Shakir, som dömdes till fyra års fängelse för att ha våldtagit en 100-årig kvinna, men som slapp utvisning. Reaktionerna lät inte vänta på sig. Och det blev snabbt uppenbart att påfallande många människor verkar anse att det är betydligt värre att skriva en upprörd text om en våldtäkt än att begå själva brottet.

Om ni frågar mig är det just det som är problemet med Sverige.

Den frågan bör man ställa till de nämndemän som dömde Shakir Mahmoud Shakir till fyra års fängelse – och samtidigt såg till att han får stanna i Sverige, trots att han är irakisk medborgare. Han våldtog en 100-årig kvinna medan han arbetade i hemtjänsten i Stockholm men trots hennes ålder och utsatthet menar domstolen att våldtäkten inte var grov.

Efter två år av en allt värre hets mot judar, med perverterad journalistik och en häpnadsväckande tillåtande syn på antisemitiska manifestationer, inleddes Chanukkah med ett bestialiskt terrordåd. Ett firande på Bondi Beach i Sydney, Australien, slutade med elva döda och minst 29 skadade.

Den globala intifadan, som här i Sverige hejats fram av medieälsklingar som Greta Thunberg och Magda Gad, har gått från ord till handling. Är ni nöjda nu?

Julkalendern lämnar sällan någon oberörd, inte heller årets, Tidstjuven (även om jag inte följt med särskilt noga i debatten). Själv tycker jag den är riktigt underhållande på sina ställen – den bjuder både på spänning, stämning och julmysiga miljöer. Den är också befriande fri från woke-sjukan. Men en sak har jag reagerat på, nämligen att de vuxna framställs som så barnsliga att de verkar ha kraftig intellektuell funktionsnedsättning.

På senaste tiden har jag roat mig med att kolla en del på CNN, och iakttagit deras sätt att förhålla sig till den verklighet som många amerikaner möter idag. De har tillbringat timmar, dagar, veckor med att slå ner på Trumps agerande när det gäller det så kallade Somali Town i Minneapolis i Minnesota. Enligt den liberala journalistkåren finns inga problem i Minnesota, åtminstone inte bland den somaliska befolkningen. Och om det skulle finnas några problem beror de på Trump personligen eller på att det helt enkelt bor för många vita i delstaten – absolut inte på att stora grupper av invandrade somalier begår bedrägerier i miljardklassen.

För lite sen spreds bilder på sociala medier från restaurangen Adam’s Smokehouse på Sankt Eriksgatan i Stockholm, där innehavaren Adam Mehdi hade satt upp anslag som förbjöd judar från att komma in. Så kan man göra i Sverige 2025.

Det var i alla fall vad Adam Mehdi trodde. Och jag ska förklara varför han fick för sig att det här skulle kunna gå obemärkt förbi, utan konsekvenser.

Jag har, som så många andra, just sett första delen av SVT:s Dokument inifrån: Hatet om kändisen Joakim Lundell. Ärligt talat hade jag inte fattat hur omåttligt känd han är, eller hur omhuldad han är av journalistkåren, för jag ser aldrig på soffprogram. Däremot har jag förstått att han bättrat på sin image betydligt sen den tid då han kallade sig Jockiboi och ägnade sig åt snusk och äckel på Youtube. Och på senare år han han kommit ut som ett offer för barnmisshandel och övergrepp.

Men är hans berättelse om sin barndom och uppväxt sann? Om det handlar SVT:s dokumentär.

Socialdemokraterna visar sig alltmer från sin sämsta sida. För inte så längesen avslöjades att de använt sig av gängkriminella för att lura pensionärer på pengar och nu har de ertappats med att driva trollfabriker i stor skala. De blir alltmer skoningslösa i sina försök att återta den makt som de förlorat och de drar sig inte för att samarbeta med både röda fascister och judehatande islamister för att nå sina mål.

Patrik Engellau skrev igår om hur etablissemanget pekar ut vissa människor som onda, eftersom de tillåter sig ha en annan uppfattning än den som för tillfället är tillåten i åsiktskorridoren. En tänkvärd text som många av oss känner igen sig i. Men det är också en text som gör mig lite nedslagen eftersom jag inte ser någon större ljusning på det här området.

Nu är det dags igen – att slå ner på svenskarnas kaffedrickande. För knappt två år sen uppmärksammades en studie på Stockholms universitet, där den svenska fikakulturen utpekades som ett av jordens största klimatproblem – nu är det Chalmers som fattar stafettpinnen och fortsätter på samma linje, där svenskarnas kaffe blir ett hot mot regnskogen i Amazonas. Studien görs i samarbete med Världsnaturfonden och Stockholm Environment Institute, så tanken är förstås att gemene man nu ödmjukt ska böja huvudet och lova bot och bättring.

Om du är 90 år, har tagit ett järn för mycket till lunchen och råkar kläcka ur dig att du ogillar islam – då kan du bli åtalad för ”hets mot folkgrupp”. Det har en 90-åring på ett äldreboende i Borås fått erfara. Hans brott? Han misstänks ha ropat ”jävla islam” och sagt att han tycker att muslimer ska återvända till sina hemländer.

Det finns ett vemod hos svenskarna – de djupa granskogarnas, de snötäckta skogsbrynens, de blanka insjöarnas och den karga fjällvärldens vemod. Vi är ett mollstämt folk som ibland tenderar att bli tungsinta, men vi vandrar genom livet relativt fridsamt och vi gör inte mycket väsen av oss.

Jag hyser en hatkärlek till Centern. I min bondesläkt fanns det flera engagerade centerpartister, på den tiden partiet fortfarande kallade sig Bondeförbundet och hade en anknytning till landets bönder, och en av mina morbröder var även aktiv partipolitiskt. Men så kom klägget på Stureplan och allt förändrades. Idag finns ingenting, åtminstone inte i partiledningen, kvar av verklighetsförankring och ansvarstänk.

Socialdemokraterna är Sveriges största parti. Det är något de mer än gärna framhåller eftersom det får dem att framstå inte bara som mäktigast i landet utan också som mest kompetenta. Men faktum är att de är väsentligt mycket mindre nu än de en gång var. Och det var längesen de var det självklara regeringsalternativet.

Nu tävlar landets kommuner, de flesta rödgröna, om vem som kan sätta sig på tvären allra mest
när det gäller svåranpassade invandrares frivilliga återvandring. Att säga nej till regeringens samordnare har blivit det nya ”refugees welcome” och lokalpolitikerna vet inte till sig av glädje över denna nya möjlighet att sabotera regeringens arbete.

Just när man tror att S-kvinnor nått den absoluta botten när det gäller att visa kvinnoförakt händer det – och det är Margot Wallström som håller i taktpinnen. I ett fullkomligt skamlöst inlägg sågar hon miljö- och klimatministern för att hon uteblir från klimatmötet – trots att det är allmänt känt att Romina Pourmokhtari är gravid och har avråtts av sin barnmorska från att resa.

Det är vedervärdigt.

Häromsistens hade NWT ett nyhetsinslag om en kvinna som slår ett slag för ”friblödning” – det vill säga, att låta mensen droppa och rinna så mycket den vill utan att använda skydd. Det är ju bara att sätta sig över en skål, eller gå ut i skogen och ”connecta” med den och slå sig ner över en lämplig tuva. Det kan alla lära sig, får läsarna veta.

Aftonbladets Anders Lindberg är bekymrad. Sverige har blivit så hårt. Det är så många tjuvnyp, så mycket fulspel. Tänk om alla bara kunde vara sakliga. Som Lindberg själv.

Det är budskapet i en präktig liten krönika som Lindberg skrivit efter C-ledaren Hatts avgång. Men Lindberg lever inte som han lär. Det har den digitale kreatören Hans Thannerstig visat i ett mycket läsvärt inlägg på Facebook där han listar 100 av de rubriker som prytt Aftonbladets ledarsida sedan valet 2022.

Knappt ett halvår på partiledarposten blev det för Centerns Anna Karin Hatt. Själv säger hon att hon slutar på grund av hat och hot. Men i vad består detta hat och dessa hot? Det har hon inte klarlagt. Istället har hon valt att vara så vag som det bara är möjligt. Det är inte förtroendeingivande – istället har det gett upphov till många spekulationer bland medborgarna.

Hennes svepande argument bidrar dessutom till att urvattna begreppen ”hat” och ”hot”.

Idag är det Kanelbullens dag – en matdag som verkligen etablerat sig på bred front i det svenska samhället. Det finns det ett ganska uppenbart skäl till. Kanelbullen är inte bara generellt älskad utan också en del av det svenska kulturarvet – och vi svenskar älskar våra traditioner.

När jag säger ”vi svenskar” så menar jag vanligt folk, inte de som sitter på tidningsredaktioner eller på högskolor och universitet. De finner ofta svenska traditioner oroande.