Innan jag berättar om det som föranleder denna lilla krönika ska jag direkt erkänna att jag och min man har två ganska besvärliga hundar. Med familjen är de rara som lamm, men främlingar tycker de inte om, och det visar de högljutt. Det finns goda skäl till deras skepsis för båda två har haft det tufft tidigare i livet, men ändå. De är skälliga, jobbiga och framstegen tar tid trots att vi är en hundvan familj.

De är dock alltid kopplade och dessutom är den störste av dem en liten parvel på knappt 7 kilo så det är inga pitbulls vi talar om här. De är alltså inte särskilt svåra att hålla in och hålla i när de får för sig att omgivningen är ett hot.

Den här helgen har gått i äpplenas tecken. Jag har fått mängder med fantastiskt goda äpplen av olika slag från en generös och supertrevlig DGS-läsare som ville dela med sig av sin härliga höstskörd. Så den här helgen har det kokats äppelmos och bakats äppelkakor i parti och minut. Jag inte tänka mig någon mer passande sysselsättning en helg som denna, när regnet vräkt ner mest hela tiden. Men har man hund så har man, så ett antal regnpromenader blev det också – plus en klimatkatastrof.

Klimatgurun Johan Rockström har hamnat i blåsväder på sociala medier. 2008 hävdade Rockström att vi då hade högst tio år på oss att rädda jorden. Nu skriver vi 2024 och ännu har inte mardrömsscenariot uppstått. Men Rockström är inte den ende som spått fel. Här är ett axplock av de domedagsprofetior som vi fått oss till livs de senaste decennierna:

Att förundersökningen mot Richard Jomshof (SD) gällande hets mot folkgrupp har lagts ner är en seger för yttrandefriheten och demokratin. Men för Ekots inrikespolitiske kommentator Fredrik Furtenbach kom det överraskande eftersom ”det inte var någon tvekan i sak om vad han hade gjort”.

Eftersom det inte fanns någon tvekan om att han delat en satirbild om islam alltså. Som om det per automatik vore olagligt.

Nu har även riksdagen fått besök av sagofarbröder i smink och kvinnokläder och våra folkvalda fick höra en alldeles nyskriven saga på temat ”hat och hot”. Och det är inte svårt att räkna ut vad det anspelar på: den kritik som riktats mot att män utklädda till kvinnor, med artistnamn som för tankarna till porrbranschen, frotterar sig med små barn. Liberalernas Jan Jönsson säger dessutom öppet att hela arrangemanget var ett ställningstagande mot SD.

Vi har hört det förut och vi kommer att få höra det igen. Denna gång är det Aftonbladetskribenten Jonna Sima som levererar tycka-synd-om-drapan:

”Gängkriminella är i grunden inga hjärtlösa vilddjur. Många av dem har sannolikt dragits in i skiten för att de inte har sett någon annan utväg. Löser vi inte det kommer nyheterna om dödsskjutningar bara att fortsätta.”

Som Jens Ganman uttryckte det på X: ”Egentligen är det synd om de kriminella, avsnitt 5 497”.

Snällismen, det är den svenska religionen nummer ett, det. Den genomsyrar allt och har i stor utsträckning ersatt sådant som självbevarelsedrift, självkänsla och familjeansvar. Ett exempel på det är terrordådet på Ikea för några år sen, då en eritreansk asylsökande mördade en mor och hennes son för att de såg svenska ut.

Nyligen var jag ute och fikade med en god vän. Hon valde plats, ett mysigt kafé som påminde om de kaféer som fanns förr, när vi växte upp, och dit man ibland gick med mamma och pappa och fick äta bakelse och dricka hallonsaft. Därifrån var steget inte långt till att börja prata om vårt kulturarv, vår historia och om vikten av att ha ett band bakåt, till tidigare generationer.

Medan allt fler ser hur visionen om Northvolt börjar krackelera väljer kommunalrådet i Skellefteå, Lorents Burman, att fortsätta tro blint. När han intervjuas i SVT visar han inte också prov på klassiskt socialdemokratisk hån mot människor som har en realistisk syn på Northvolts framtid.

Säga vad man vill om Socialdemokraternas partiledare men en sak är säker; Magdalena Andersson tycks ha superkrafter. Hon klarar sig alltid helskinnad ur sådant som skulle ha tvingat de flesta politiker med annan partifärg att avgå. Den oheliga alliansen med Kakabaveh, lögnerna om Jamal El-Haj, smutskastningen av Henrik Jönsson, de gängkriminella i Botkyrka, papperslös städhjälp – ingenting har kunnat rubba henne eller förändra uttrycket i hennes bistra stenansikte.

Efter att det börjat debatteras om huruvida invandrade haitier äter husdjur i Springfield eller ej passar Sydsvenskans kulturskribent Rakel Chukri på att använda diskussionen för att peka ut svenskar som rasister. Trump är inte ensam om att sprida hat mot invandrare – svenskarna var långt tidigare, är Chukris kategoriska budskap.

Ingenting kunde ha varit mer förutsägbart än att TV4:s Kalla fakta skulle vinna tv-priset Kristallen för sin granskning av Sverigedemokraternas så kallade trollkonton. Det var avgjort redan i samma sekund som den uppmärksamhetstörstande huvudpersonen vattenkammade sig och började wallraffa. Det finns ingenting som är så oproblematiskt, och som vinner så mycket gillande, som en granskning av Sverigedemokraterna. Snacka om att göra det lätt för sig.

Det var förstås bara en tidsfråga innan traditionen med kräftskivor än en gång skulle uppmärksammas negativt. Så är det ju alltid med svenska traditioner – både medierna och kulturen har ett tvångsmässigt behov av att slå ner på alla svenska kulturföreteelser. Och kräftskivan tycks vara en särskilt vass och obekväm nagel i ögat på pk-eliten.

Efter Folkhälsomyndighetens uppmaning till begränsning för barns skärmtid kan man än en gång konstatera att staten blir allt mer ivrig att lägga sig i sådant de inte har med att göra. Och efter pandemitiden har klåfingrigheten bara ökat.

Jag lyssnade nyligen på ett avsnitt av Omvärldsanalys på Swebbtv. Ett av ämnena var särskilt intressant, nämligen det om Aspirin. Sedan långt tillbaka vet man att acitylsalicylsyra har en blodförtunnande effekt och när min egen far fick sin första hjärtinfarkt 1984 uppmanades han att ta en tablett om dagen av aspirin, albyl eller magnecyl. Idag tycks läkarna helt avfärda dessa mediciner för att istället konsekvent skriva ut en oerhört mycket dyrare.

Prinsessor är starka och modiga och alla borde lära sig bli en. Det är svenska kyrkans budskap till svenska förskolebarn. Men eftersom flickor lekt prinsessor i generationer är det uppenbart att svenska kyrkan i första hand vänder sig till pojkar. Frågan är bara varför. Vad har detta alls med kristendomen att göra?

Ingen har kunnat undgå hur förtjusta biblioteken är i att bjuda in dragqueens – män utstyrda till porriga fantasiversioner av kvinnor – att läsa sagor för små barn. Men hur välkomnar biblioteken dragkings, alltså kvinnor i maskulin utstyrsel? Inte fullt lika välvilligt visar det sig, efter att dragnätverket Kings For Future uppvaktat svenska bibliotek med samma önskemål.

I Uddevalla har kommunen bestämt sig för att servera mer husmanskost i skolmatsalen. Det betyder att det kommer att bli mer fläskkött – något som får muslimska elever att börja sticka offerkoftan, med benäget bistånd från skattefinansierade public service.

Mer fläsk i skolan – muslimer får äta vegetariskt: ”Bortglömda” är Sveriges Radio P4:s tendentiösa rubrik på inslaget om det förfärliga beslutet att servera mer svensk husmanskost i Sverige.

Det kan knappast ha undgått någon att ledningen för avfallsföretaget Think Pink står anklagad för grova miljöbrott. Rättegången mot ett antal personer, inklusive den Iranfödda före detta strippan och porrklubbsägaren Bella Nilsson – tidigare Isabella Khatibi Ghabagh Tappeh och numera omdöpt till Fariba Vancor – inleddes igår. Men det hade inte behövt gå så här långt. Det fanns mängder med varningstecken redan från början. Allt för många makthavare inom politiken och näringslivet valde dock att blunda – av ideologiska skäl.

”Pojkaktiga lekar” kan skapa beteendestörningar och autism. Det hävdar forskare vid Karlstad och Uppsala universitet som just nu genomfört en studie på 718 värmländska barn. Men studien tycks avslöja något som forskarna inte räknat med, och som de verkar dra sig för att utveckla vidare.

Minns ni hur public service för ett par år sedan lyfte hiphopen som ett slags folkets musikgenre och prisade en rad kriminella rappare för deras alster? Och de höll på i det längsta, ända tills sanningen om artisterna blev omöjlig att dölja. Men hiphop-vurmen är inte den första i sitt slag – kultureliten och journalistkåren har alltid fascinerats av musik med rötterna i kriminaliteten. På 60-talet var det de så kallade kåkvisorna som fick det att vattnas i munnen på kulturpersonligheterna och journalisterna.

Den svenska journalistkåren är ett märkligt skrå. Den tycks främst drivas av hat och förakt mot allt som är svenskt och därmed också en vilja att fjärma sig från detsamma, vilket tar sig uttryck i de mest märkliga skrifter, såsom den här krönikan signerad Lasse Anrell.

Det finns en rad studier som visar att invandrade äldre, som nyttjar äldreomsorgen, uttrycker önskemål om att bli vårdade av landsmän eller av människor som talar deras språk obehindrat och förstår deras kultur. Detta ses allmänt som något hemtjänsten bör vara lyhörd för. När äldre svenskar har liknande önskemål beskrivs det som ”rasism”.