Förklara gärna för mig på vilket sätt jag har fel när jag nu, ungefär som barnet i sagan om kejsarens nya kläder, så ouppfostrat ifrågasätter den åtminstone fram till nyligen allmänna meningen att det är bra att importera muslimer. Mitt budskap är naivt, rättframt och, som sagt, möjligtvis helt fel. Jag tror att en avsevärd andel av muslimerna inte gillar kristna – och Sverige är ju trots allt ett i seder och tänkesätt kristet land även om svenskarna på det hela taget inte tror på Gud.
Det finns enligt min mening två motsatta teorier om hur idéer och uppfattningar skapas. Enligt den ena teorin, till vars anhängare jag själv räknar mig, uppstår och utvecklas synsätt i magen eller i några av de övriga kroppsdelarna enligt principen ”går det att äta?”, det vill säga ”är det bra eller dåligt för mig?”. Att bestämma sitt tänkande efter sådana enkla principer kräver ingen intelligens. Varenda hund har tillräcklig kompetens för ett på sådana grunder bestämma vad han ska tycka om föremål som han dagligen snokar upp.
Den politiska chefredaktören på Arbetet, Daniel Swedin, kallar i ett inlägg på X den liberale politikern Fredrik Malm för ”högerextrem”.
Politikerväldet härleder sitt existensberättigande till en speciell uppfattning om vårt samhälles grundkonstruktion. Den bygger på en etisk plattform som säger att det finns offer och svaga människor som det är alla andras uppgift att hjälpa. Särskilt åligger det de styrande politikerna att hantera denna uppgift, som på tydligast tänkbara sätt föreläggs dem i regeringsformens första kapitel, andra paragraf:
En vän frågade mig varför jag nästan aldrig skriver om svensk inrikespolitik. Det kan jag tala om för dig, svarade jag och började räkna på fingrarna. Politikens kärna är partiernas värderingar och de administrativa planer vilka förkroppsligar värderingarna, till exempel om partiet vill ha skolpeng och bygga Östlig förbindelse. Men du skriver ju aldrig om partiernas program, sa vännen. Det beror på att de inte har några program, sa jag. Deras idéer är ofärdiga och ogenomförbara. Före valen har de skisser och lösa önskemål, efter valen tillsätter de utredningar för att ta reda på vad de egentligen vill.
I den värld där jag länge levat och tills vidare tror att jag ännu lever kan man i någon mån lita på officiella uppgifter, i varje fall om källorna är respektabla institutioner såsom västerländska statsmakter och prestigeladdade internationella organisationer med de främsta harvardekonomerna i styrelserna och marmorpalats i Washington D.C.
Häromdagen funderade jag över ett antal begrepp som mer eller mindre internationellt förekommer i samhällsdebatten. Jag tänker på sådana teorier som ”the deep state”, ”the blob”, ”the swamp” och ”klegget”. Det finns säkert andra som med sina lokala benämningar beskriver ett troligen ganska enhetligt internationellt fenomen som ses med ovilja av sina respektive nationella etablissemang. Jag skulle själv vilja räkna min teori om politikerväldet och det välfärdsindustriella komplexet till dessa tankescheman.
För några veckor sedan greps en 12-årig flicka i Skottland för vapeninnehav efter att en film spridits på nätet, något DGS gästskribent Emma Olsson skrivit om. Flickan, som uppges heta Mayah Sommers, har blivit en symbol för unga flickors utsatthet i Storbritannien. Nu har polisen gripit det par som figurerade i samband med händelsen.
Av alla de medier som idag rapporterar ensidigt Israelkritiskt om det krig som startades av Gazas terror-regim Hamas, sticker Schibsted-ägda Omni ut som ett av de absolut värsta. Dag efter dag, i nära två år, har man kategoriskt kablat ut lögner och halvsanningar och islamistisk propaganda på ett sätt där till och med public service ligger i lä.
Sedan åttio år tillbaka har Israel befunnit sig i regelbundna krig med olika araber, framför allt de inhemska palestinierna. För mig, som inte är särskilt sakkunnig, framstår dessa stridigheter som ständigt återkommande fientligheter enligt ungefär samma mönster: Israel blir anfallet, försvarar sig och vinner snart konflikten med stora förluster för motståndarsidan, någon sorts internationellt övervakad fredsliknande tillstånd upprättas, motståndarna får tid till ny upprustning och anfaller snart Israel igen varpå den krigiska cykeln återupprepas.
Det tycks råda något slags sommarlugn i min hjärna. Det yttrar sig på så vis att jag inte kommer på något vettigt att skriva. Jag visste inte att den obligatoriska fyraveckorssemestern gäller även tankeverksamheten. Men skåpmat får duga. Den här artikeln publicerade jag för precis tio år sedan.
Jag har gjort en observation som kanske är djupsinnig, men lika gärna kan vara banal eller helt enkelt felaktig, nämligen att olika orsaker i olika länder ger samma utfall.
Igår skrev jag att klyftan ökar mellan å ena sidan vad var och en kan uppleva med sina sinnen och å den andra den påbjudna och mer eller mindre officiella bilden av tillvaron. Jag hävdade att situationen gör människorna förvirrade samt att detta kan få oönskade konsekvenser.
Under hela min karriär som osäker och förvirrad samhällsfunderare har jag egentligen bara ställ mig en och samma fråga: Vem har makten i Sverige?
Det var lättare att besvara den frågan på 1960-talet när horder av medelklassungdomar fick statligt betald universitetsutbildning där de fick lära sig att ”Tage [Erlander] och [Lennart] Geijer var [Lyndon] Johnsons lakejer” samt att ”Staten och Kapitalet sitter i samma båt, fast det är inte dom som ror, som ror så svetten lackar”.
Leif – ”Vad fan får jag för pengarna?” – Östling lade nyss fram slutrapporten från Kommissionen för skattenytta som han själv startade för nästan fyra år sedan och sedan dess har drivit och finansierat. Han exemplifierar sitt jordnära angreppssätt med observationen att Region Stockholm under coronapandemin köpte munskydd för 42 kronor styck medan lastbilstillverkaren Scania, där han själv varit VD, köpte samma munskydd för 27 kronor. Vem som helst begriper att här finns skattepengar att spara och ökad skattenytta att utvinna. Östling menar att det slösas bort minst 300 miljarder kronor om året, ungefär fem procent av BNP, vilket jag tror är en allvarlig underskattning, men Östlings trovärdighet vinner naturligtvis på att han inte presenterar några glädjekalkyler. Han tänker som en företagsledare som vet att han får äta upp sina ord vid nästa bolagsstämma, inte som en politiker som endast i undantagsfall behöver stå till svars för sina dumheter.
Sedan 2009 pågår en ”myndighetsgemensam satsning mot organiserad brottslighet”. Enligt Polisens hemsida ”samverkar 14 svenska myndigheter med underrättelser och operativa insatser mot kriminella individer, nätverk och fenomen i en satsning mot den organiserade brottsligheten”. Dessutom ingår ytterligare tolv myndigheter som ”nätverksmyndigheter”. Vidare: ”Satsningen leds av Samverkansrådet och verkar genom Operativa rådet, Nationella underrättelsecentret (Nuc) samt dess styrgrupp, sju regionala samverkansråd (Rsr) och åtta regionala underrättelsecentra (Ruc)… Operativa rådet ansvarar för helhetsbilden av den operativa verksamheten och ska besluta om nationella myndighetsgemensamma insatser.”
Den tyske krigsteoretikern von Clausewitz sa att kriget är politikens fortsättning med andra medel. Det betyder att politikens natur är att iscensätta strider som inte förs med kulor och krut utan med promemorior, juridiska principer, debattartiklar och domstolsutlåtanden med mera. Men hettan kan vara detsamma, vilket vi i president Trumps politiska krig tydligt kan iaktta.
Min portugisiskalärarinna har vuxit upp i Brasilien, ett land som aldrig riktigt specialiserat sig på sådant som vi européer är så stolta över, till exempel demokrati och statlig välfärd. Därför vet hon inte vilka nya samhällskonstruktioner som här uppstått under de senaste femtio eller hundra åren – lika lite som många européer själva begriper vad vi gör med våra samhällen – men hon anar Europas och även USA:s växande ångest, ty den väller fram ur det väldiga och i stort sett okontrollerade internet och har också framkallat en så dramatisk och potentiellt systemhotande företeelse som Donald Trump. Men hon är nyfiken och jag försöker förklara.
En av de många förmåner som en generös tillvaro har bjudit mig på är att under många år låta mig driva en tankesmedja (som heter Stiftelsen Den Nya Välfärden). Det började med att världsalltets härskare (eller vem det nu var) gav mig en chans att pröva på tankesmideriet i det statliga Sekretariatet för Framtidsstudier, vilket strax ingav mig lusten att starta en egen låda i siarbranschen.
När den hittills största migrantvågen drabbade Sverige för ungefär tio år sedan var det fortfarande många svenskar som inte trodde på företeelsen ”kulturskillnader”. De trodde inte att det fanns några mentala skillnader mellan oss svenskar och asylsökande från exempelvis Syrien, Irak och Etiopien annat än att invandrargruppen ofta hade krulligare hår och mörkare skinn. I övrigt var de nyanlända lika svenska som om de vuxit upp i Alingsås. Den svensk som uttryckte någon annan uppfattning hade enligt den allmänna meningen i egenskap av rasist mält sig ur den nya, med MENA-gener förstärkta, svenska gemenskapen.
Ungefär två miljarder människor har i år rösträtt i nationella val vilket är ett världsrekord som det enligt min mening inte automatiskt bör tolkas som någon särskild framgång för demokratin. Enligt en del undersökningar, som verkar vara ett mellanting mellan Olympiaden och något vetenskapligt, ligger Sverige i år på fjärde plats efter Norge, Nya Zeeland och Island. Mitt problem är att jag inte tycker att jag har något att säga till om trots att jag pliktskyldigt men oengagerat deltar i valen.
I september 2022 hölls det riksdagsval. Av någon anledning rådde en förväntansfull stämning hos borgerligt sinnade människor. De räknade för det första med att vinna valet och för det andra med att, efter det att de vunnit valet och därmed, enligt allt de fått lära sig om demokratin, med fart och kläm genomföra sin politik (som de hade haft minst fyra år på sig att förbereda och dessutom ägnat flera dagar åt en partikonferens på Tidö slott för att putsa på eventuellt kvarvarande oklara detaljer).
Terrororganisationen Hizbollah har under en längre tid planerat en attack mot norra Israel, liknande Hamas 7 oktober-attack. Det sa försvarschefen Herzi Halevi under en presskonferens i helgen. Nu har Israel slagit ut två befälhavare, bland annat Ibrahim Aqil.
Greta Thunberg har övergått från klimataktivist till Hamasaktivist. Iklädd palestinasjal syns hon nu på sociala medier där hon skanderar ramsor för full hals – uppkopplad till högtalare som fraktas av en fossilbil.
När jag på sjuttiotalet som Sida-anställd arbetade en period på biståndskontoret i New Delhi blev jag bekant med ett begrepp som jag inte visste fanns, nämligen akademikerarbetslöshet. Arbetslösa universitetsutbildade demonstrerade i staden och krävde statliga jobb. För mig var hela företeelsen obegriplig eftersom akademisk bildning enligt min uppfattning alltid gjorde de berörda människorna mer kompetenta och därför definitionsmässigt mer attraktiva på arbetsmarknaden. Arbetslösheten, i den mån den måste finnas, skulle därför växa underifrån och sist av alla drabba de universitetsutbildade.
Antalet asylsökande minskar, enligt regeringen, något som får vänsterelement och andra ”goda” att rasa. 2023 ansökte 12 500 personer om asyl i Sverige, den näst lägsta siffran under hela 2000-talet. Under det första halvåret för 2024 har totalt 5 600 asylansökningar registrerats, en nedgång med 27 procent.
Om man inte har något betydelsefullt att göra kan man exempelvis lägga en patiens eller läsa en utredning från Riksrevisionen om Sveriges internationella bistånd. Där kan man sätta sig in i tänkandet hos dem som formulerar och bedömer vårt lands politik för att på den grunden ge medborgarna, som betalar, sådan fördjupad analys som dessa behöver. Jag satte klorna i RiR 2024:4 som närmare bestämt avhandlar ”uppföljning, utvärdering och rapportering” av biståndet.
Igår publicerade jag en hyllning till kunskapen. Med kunskapen menas här Kunskapen, alltså den västerländska utvecklingskultur som Isaac Newton, en av denna kulturs främsta utövare, ödmjukt påpekade sig endast delvis vara ansvarig för. ”Jag ser längre för att jag står på jättars axlar”, påstås Newton ha sagt. Jättarna är alla andra människor som genom tiderna tänkt ut bra saker, Euripides och kemisten Berzelius till exempel, så att var och en av oss inte behöver göra hela jobbet själv.
Det finns hur många militära experter som helst – varav ett häpnadsväckande stort antal är pensionerade amerikanska generaler – som presenterar sina argument i media och på internet och kan förklara varför Ukraina kommer att vinna kriget mot Ryssland eller varför en rysk seger är desto mer sannolik eller varför ingen av de två kommer att segra ty kriget är för evigt eftersom Rysslands fundamentala säkerhet inte kan riskeras och USA inte tål en förlust som slutgiltigt skulle bekräfta landets degradering från världshegemon till en ledande spelarna. Därför kommer slakten att fortsätta med hundra- eller tusentals offer varje dag.
Innehavaren av stol nummer sju i Svenska Akademien, Åsa Wikforss, är professor i teoretisk filosofi vid Stockholms universitet. Enligt Jens Ganmans alltid läsvärda Brev från Dårkolonien skriver filosofen Wikforss bland annat följande:
… vi bör vara djupt oroade över att den senaste Ungdomsbarometern visar att hela 19 procent av de unga männen, en viktig målgrupp för SD:s trollfabrik, betvivlar att demokratin är det bästa systemet för att styra ett samhälle…
På det hela taget tror jag, som allmän tumregel, att folk lär sig av sina erfarenheter. Men av detta ska man inte förledas att tro att de därmed blir nyttigare samhällsmedborgare. Det finns ingen säker koppling mellan individuell, erfarenhetsbaserad kunskapsuppbyggnad och allmän samhällsförkovran. Det kan i själva verket gå tvärtom: ju mer folk lär sig, desto sämre fungerar helheten. Särskilt tycks detta vara fallet i politikerstyrda, anslagsfinansierade verksamheter, den svenska skolverksamheten till exempel, som kontinuerligt beforskas och dokumenteras av nationella och internationella vetenskapliga proffs på högsta nivå.
DET GODA SAMHÄLLET 